USA:s nationella intressen styr allierade och partners

Denna artikel av Lars-Gunnar Liljestrand har publicerats på Alliansfriheten.se. USA:s nationella intressen styr allierade och partnersLars-Gunnar har berikat debatten med många artiklar om folkrätt och säkerhetsfrågor, vilka jag ofta publicerat här.
Han är en av författarna till boken ”Lagen mot krig” och har tidigare varit ordförande i FIB-juristerna. Lagen mot krig lagen_omsl_2

Hans förra artikeln här var Huggsexa om Syrien, Lars-Gunnar Liljestrand

Sammanfattning av den nu aktuella artikeln.
I den öppna delen av USA:s försvarsstrategi ”National Defense Strategy – Sharpening the American Military’s Competitive Edge 2018” anges inriktningen av den amerikanska krigsmakten och dess uppgifter. Summering av försvarsstrategin Ansvarig för strategidokumentet är USA:s försvarsminister Jim Mattis.

Amerikanska försvarsdepartementet konstaterar där att USA:s tidigare hegemoni i olika delar av världen och inom viktiga teknikområden är hotad främst av Kina och Ryssland, men man nämner även hot från Iran och Nordkorea liksom olika terroristorganisationer. Hoten gäller inte bara i omvärlden: även den amerikanska nationen är utsatt: ”It is now undeniable that the homeland is no longer a sanctuary.”

Tillsammans kräver dessa utvecklingstendenser att USA måste stärka sin militära förmåga på en rad områden från kärnvapen till informationsteknologi. Tre regioner i världen pekas ut som strategiskt viktiga och som potentiella konflikthärdar: Sydasien-Stillahavsregionen, Främre Orienten och Europa.

USA skall behålla sin ledande ställning i världen genom att bygga upp slagkraftigare vapensystem samt genom att skapa starka allianser och partnerskap. I ett särskilt avsnitt behandlas strategin för allierade och partners. Här framgår tydligt att USA:s politik på alla områden handlar om att säkra de egna nationella intressena.
Mattisförsvarsmintsre Mattis

Fullständig text i Lars-Gunnar Liljestrands artikel.

I den öppna delen av USA:s försvarsstrategi ”National Defense Strategy – Sharpening the American Military’s Competitive Edge 2018” anges inriktningen av den amerikanska krigsmakten och dess uppgifter. Ansvarig för strategidokumentet är USA:s försvarsminister Jim Mattis.

Amerikanska försvarsdepartementet konstaterar där att USA:s tidigare hegemoni i olika delar av världen och inom viktiga teknikområden är hotad främst av Kina och Ryssland, men man nämner även hot från Iran och Nordkorea liksom olika terroristorganisationer. Hoten gäller inte bara i omvärlden: även den amerikanska nationen är utsatt: ”It is now undeniable that the homeland is no longer a sanctuary.”
Trump och Putin
Tillsammans kräver dessa utvecklingstendenser att USA måste stärka sin militära förmåga på en rad områden från kärnvapen till informationsteknologi. Tre regioner i världen pekas ut som strategiskt viktiga och som potentiella konflikthärdar: Sydasien-Stillahavsregionen, Främre Orienten och Europa.

USA skall behålla sin ledande ställning i världen genom att bygga upp slagkraftigare vapensystem samt genom att skapa starka allianser och partnerskap. I ett särskilt avsnitt behandlas strategin för allierade och partners. Här framgår tydligt att USA:s politik på alla områden handlar om att säkra de egna nationella intressena.

Allianser och militärt partnerskap skulle kunna motiveras av gemensamma intressen och strävan efter gemensamma mål. Sådant finns med i USA:s strategi i form av kollektivt självförsvar inom Nato med artikel 5, bekämpande av terrorism, försvar för den internationella havsrätten med mera, men de egna nationella intressena är överordnade.

USA skall uppnå sina långsiktiga nationella mål genom samarbete med allierade och partners: ”We amass the greatest possible strength for the long-term advancemant of our interersts…” USA kan med hjälp av sina allierade och partners också spara försvarskostnader och komplettera USA:s egna styrkor på olika områden.

Man understryker hur USA understötts av allierade och partners efter den 11 september 2001 och hur dessa har deltagit i varje större amerikansk krigsinsats sedan dess.

Att stormakter söker bilda allianser och knyta till sig militära partners är inget nytt. Krigen som man dragit in sina allierade och partners i motiveras sällan med egna snöda nationella intressen. Istället har det framförts ädla motiv som humanitär intervention, preventivkrig, kamp mot terrorism och så vidare.

Det framträder tydligt också i de krig där Sverige har deltagit som militär partner till USA och Nato. USA:s nationella intressen har styrt.
trump och Xi
I det nu mer än 16 år långa kriget i Afghanistan fattade USA besluten utan särskild hänsyn till sina allierade och partners.

President Obamas stora upptrappning med 30 000 soldater kom överraskande i ett tal i november 2009. Samtidigt lanserade den amerikanske befälhavaren i Afghanistan den kontroversiella upprorsbekämpningen COIN.

I augusti 2017 meddelade president Trump att han gjort helt om, och istället för att hålla vallöftet att avsluta kriget i Afghanistan gav han order om upptrappning av styrkorna och gav klartecken till fullskaligt bombkrig. USA:s allierade och partners i Afghanistankriget uppmanades bryskt att följa den nya strategin och öka sina trupper. USA:s geostrategiska intresse av att behålla sitt inflytande i Afghanistan fällde avgörandet.

Angreppet mot Irak den 20 februari 2003 styrdes av president Bush och premiärminister Blair utifrån egna bedömningar av hur kriget skulle säkra USA:s nationella intressen i Mellanöstern. Gruppen av militära partners i den ”koalition av villiga” som deltog i kriget var helt underordnad USA.

Natos intervention i Libyen 2011 bröt redan under krigets första dygn mot det FN-mandat som Säkerhetsrådet gett. Bombningarna sattes in för att störta landets president, vilket stred mot resolutionen. Intressena hos USA, Frankrike och Storbritannien att få till stånd regimskifte i Libyen blev bestämmande. Allierade och militära partners som Sverige blev medansvariga för aggressionshandlingarna. De svenska JAS-planen användes för spaningsuppdrag i 40 procent av bombattackerna.

Idag deltar Sverige med militär i den USA-ledda koalitionen mot Isil i Irak. Därmed riskerar vi att dras med i ett större regionalt krig, då USA utvidgat insatserna för koalitionen också till Syrien i strid med folkrätten, eftersom det varken finns FN-mandat eller inbjudan från den syriska regeringen. USA har tydligt klargjort att man intervenerat i norra Syrien inte bara för att bekämpa Isil utan främst för att hålla tillbaka Iran och för att störta den syriska regeringen.
Löfven 180114?
Svenska regeringar har undvikit att informera allmänheten om att det alltid är stormakters nationella intressen som styr och att vi som liten nation måste underordna oss dessa intressen om vi går med som militär partner.

Genom att vi deltar i krigen gör vi oss skyldiga till folkrättsbrott, aggressionshandlingar och underminerar trovärdigheten i den svenska alliansfriheten.

Ett litet land kan naturligtvis ha svårt att stå emot påtryckningar från en stormakt att gå med som militär partner. Men med försvarsbeslutet 2004 deklarerade Sverige att försvarsmakten skulle skräddarsys för att delta i internationella operationer. Det var ett öppet erbjudande till stormakter att vi var beredda att ställa oss i tjänst.
Hultqvist och Matthis

Det finns dock alternativa handlingsvägar för en alliansfri stat. Med ett eget starkt territorialförsvar baserat på allmän värnplikt och med en klart deklarerad hållning att enbart delta i fredsbevarande FN-operationer kan vi hålla oss utanför krigen.

i Andra om: , , , , , , , , , , ,, ,

  7 comments for “USA:s nationella intressen styr allierade och partners

  1. Korp
    4 februari, 2018 at 12:37

    Saxat ur en artikel publicerad av Robert Parry den 3 oktober 2016.
    På många sätt knyter den västerländska insisteringen på ”regimskifte” i Syrien direkt till den extraordinära eskaleringen av den strategin för att söka ”regimskifte” i Ryssland. I augusti-september 2013 var amerikanska neokoner och liberala krigshökar spottande över möjligheten att en amerikansk militär bombningskampanj förstör Assads armé som straff för sin påstådda roll i en saringasattack utanför Damaskus.
    Även om intelligensen var svag angående Assads ”skuld” och efterföljande bevis har pekat på en sannolik provokation av radikala jihadister med hjälp av hemgjorda sarin och en Jerry-rigged raket – Officiella Washington gned sina händer mot utsikterna till en förnedrande bombningsoperation som skulle straffa Assad och fortsätta orsaken till ”regimbyte”.
    I sista minuten lyssnade president Obama på tvivel från sina underrättelsetjänstemän och avvisade vad han senare kallade Washington ”playbook” av ett militärt svar på ett komplext problem. Till irritation för Washingtons insiders samarbetade Obama sedan med president Putin i en diplomatisk lösning där Syrien övergav alla sina kemiska vapen medan han fortfarande nekar någon roll i sarinattackan. Obama anklagades för svaghet för att inte ”genomdriva sin röda linje” mot användning av kemiska vapen.
    Förtvivlan över Obamas misslyckande att bomba den syriska regeringen och öppna vägen för en långsiktig ”regimbyte” i Damaskus ledde till en sökning efter andra skurkar, den mest uppenbara var Putin, som sedan blev fokus för neocons beslutsamhet.
    Nationella utdelningen för demokrati President Carl Gershman tog till den upptänkta sidan av Washington Post i slutet av september 2013 för att förklara att Ukraina nu var ”det största priset” och representerade ett viktigt interimistiskt steg mot att slutligen fälla Putin i Ryssland.
    Gershman, som i grund och botten är en neocon paymaster som utdelar 100 miljoner dollar per år i amerikanska skattebetalarnas pengar till aktivister, journalister och olika andra operationer, skrev : ”Ryssarna är också inför ett val, och Putin kan finna sig själv i förlusten inte bara utomlands men inom Ryssland själv. ”
    Inom några veckor uppmuntrar amerikanska neokoner – däribland biträdande statssekreterare för europeiska frågor Victoria Nuland och sen John McCain – att höja ukrainska nationalister att störta Ukrainas valda president Viktor Janukovitj, en kupp som fullföljdes den 22 februari 2014, röra av en inbördeskrig mellan Ukrainas väst och öst. Som en del av den västerländska propaganda-spärren hölls Ukraina-kupan från den valda presidenten som en seger för ”demokrati” och Janukovitjs anhängare i söder och öst som motsatte sig detta införande av olaglig auktoritet i Kiev blev målet för en USA-backad ” Anti-Terrorism Operation ”eller ATO. Ledda av The New York Times och Washington Post , föll de västerländska medierna i linje bakom den föredragna berättelsen att det inte fanns någon kupp, att det fanns ”neo-nazister” som spjutade ut icke-kuppet (eller kanske bara några) , att den ”himmelske hunden” som dog i putschen mot Janukovitj hade gett sitt liv för Ukrainas ”frihet” trots att några av de ”himmelska” obekvämt var neo-nazistiska gatubevakare, en del av en paramilitär styrka som dödade omkring 16 poliser officerare

  2. Jan Nybondas
    4 februari, 2018 at 13:29

    Artikelns ena grundtanke; att se om sitt eget hus, finns inget att invända emot. Däremot lutar skribenten mot tesen att stormakter av födsel och ohejdad vana ständigt söker konflikter för att de vill utvidga sina intressesfärer. Det är ett modelltänkande som vi även finner på många andra områden, som ekonomisk teori, att saker och ting utvecklas enligt mallar som förblir oförändrade genom historien.

    Jag hävdar att man måste se till konkreta historiska händelseförlopp. Vi har två brytpunkter i nyare modern historia. Den ena är vid 1945, den andra vid 1991. USA blir dominerande efter 1945 och utnyttjar sin dominans för att forma världen enligt sina preferenser. Olyckligt nog är finansieringsmodellen för den amerikanska vapenindustrin en privatägd vinstdriven modell som är beroende av ständig expansion för sin välmåga. Därför, och så långt är modelltanken befogad, måste ständiga konflikter till för att industrin skall kunna expandera. De övriga stormakterna, först Sovjetunionen och senare Kina har däremot inget sådant tvång över sig. För dem är det i främsta rummet en fråga om fördelningen av budgetmedel till olika statliga sektorer. Valet mellan militära investeringar eller investringar i infrastruktur dikteras i huvudsak av det hot som kommer från hegemonen USA. Om USA skulle satsa på avspänning skulle övriga stormakter kunna frigöra betydande resurser till andra projekt som för ekonomisk utveckling är mycket produktivare.

    Från 1991 blir situationen förändrad såtillvida att det nya Ryssland är försvagat och inte längre kan fungera som hämsko för amerikanska interventionskrig. Som Marcus Papadopoulos nyligen påpekade hade varken kriget mot Jugoslavien eller krigen i Mellanöstern varit möjliga om den sovjetiska motkraften hade varit intakt.

    Kina har som ekonomisk maktfaktor redan passerat USA och Ryssland har återställt en betydande försvarsförmåga. Samtidigt är både Kina och Ryssland inriktade på att bygga ut det ekonomiska samarbetet genom vilket Asien och Afrika successivt kan lyftas på fötter. Denna process behöver inga militära konflikter, vilka endast hindrar den. De konflikter som finns mellan ekonomiska aktörer kan lösas via förhandlingar och dessutom är vapnens förstörelsepotential på en helt annan nivå jämfört med den gamla stormaktskampens tid då världen delades upp mellan imperialisterna.

    Ja, och det är skäl att påminna om att USA inte har partners eller allierade utan vasaller. USA fortsätter att ockupera Tyskland, Japan och Sykorea m.fl. helt i strid med dessa länders egentliga intressen. Om denna senaste rush mot upptrappad konfrontation inte skall sluta med förskräckelse vore den enklaste vägen dit att vasallstaternas medborgare började se om sina hus genom att välja ledare som företräder dem själva och inte hegemonen, Angela Merkel som det tydligaste exemplet på det sistnämnda.

  3. Korp
    4 februari, 2018 at 16:16

    Vill USA verkligen provocera till ett oundvikligt kärnvapenkrig med Ryssland.
    Några brottsstycken av en artikel publicerad av Robert Parry den 3 oktober 2016.
    https://consortiumnews.com/2018/02/04/do-we-really-want-nuclear-war-with-russia-2/

    Moskva anser USA:s förslag i sin nya kärnkrafts-revision för att utveckla ”taktiska” kärnvapen är ”konfronterande” och ”anti-ryska”. Genom en oändlig ström av propaganda har USA:s regering och den amerikanska pressen riktat in kursen för en potentiell kärnvapenkonflikt med Ryssland.
    Detta utomordentligt farliga moment återspeglar etableringen att Washington borde fortsätta att styra världen och att Washington inte kommer förhindra andra nationer att hävda sina egna nationella intressen.
    I stället för att anpassa sig till en ny multi-polär värld har de befogenheter som finns i Washington utnyttjat ett stort antal propagandaprodukter som finansieras eller på annat sätt uppmuntras att eskalera ett informationskrig. Denna informationsmaskin består inte bara av försäljningsställen och aktivister som finansieras av amerikanska skattepengar via National Endowment for Democracy eller den amerikanska byrån för internationell utveckling eller Nato: s strategiska kommunikationskommando , men likasinnade ”mänskliga rättigheter” -enheter betalas av miljonärspekulanten George Soros eller kontrolleras av neokonservativa ideologer som nu kör stora amerikanska tidningar, till exempel The Washington Post och The New York Times.
    Den västerländska propagandan har också regisserat konflikten i Syrien i en sådan utsträckning att det amerikanska folket inte förstår att dess regeringen och dess regionala ”allierade” har stött och väcker jihadistgrupper som slår under ledning av al Qaida och till och med den islamiska staten . Propagandan har fokuserat på att demonisera den syriska presidenten Bashar al-Assad, medan han spelar upp eller ignorerar den ”moderata” oppositionens verkliga natur.

  4. Korp
    4 februari, 2018 at 17:45

    Om det syriska folkets rätt att bestämma över sitt eget land och sitt politiska system.
    Författaren Tim Anderson är lektor i politisk ekonomi vid University of Sydney. Han forskar och skriver om utveckling, rättigheter och självbestämmande i Latinamerika, Asien-Stillahavsområdet och Mellanöstern.
    I varje krig används lögner och bedrägeri som en del av krigföringen men i kriget mot Syrien har angriparna använt sig av desinformation i en omfattning som kanske aldrig skådats tidigare.
    Den brittisk-australiska journalisten Philip Knightley påpekade att krigspropaganda normalt innebär “ett deprimerande förutsägbart mönster “med demonisering av fiendens ledare och ’fiendefolket’ genom skräckhistorier, verkliga eller inbillade” (Knightley 2001).
    Följaktligen blev den blide ögonläkaren Bashar al Assad den nya ”ondskan” i världen och enligt västerländska medier så gjorde den syriska armén ingenting annat än att döda civila under mer än fyra år. Ännu idag föreställer sig många den syriska konflikten som ett “inbördeskrig”.
    Denna myt är i många avseenden en betydande framgång för de stormakter som har drivit fram en rad “regimskiftesoperationer” med diverse förevändningar under de senaste femton åren.

    • 4 februari, 2018 at 19:34

      Boken är utmärkt. Därför annonserar jag för den i högerkolumnen på bloggen.

  5. 5 februari, 2018 at 12:25

    Fredsforskaren Jan Öberg har en mera negativ uppfattning.

    Så här skriver fredsforskaren Jan Öberg i ett mail.

    Det finns formuleringar i Strategy-dokumentet som är scary, horribla. Jag har skrivit om det här på The Transnational – som jag uppmanar alla att då o då titta in på eller skriva på under ”Get the news”:

    Transnational 1

    Lägg till detta två andra fundamentala och fundamentalistiska dokument – nämligen Nuclear Posture Review – i vilket kärnvapnen ”konventionaliseras” ytterligare – tre artiklar här:
    https://transnational.live/category/nuclearism/

    – samt Syrien-strategin – open-ended warfare on Syria’s territory:
    https://transnational.live/2018/01/19/the-us-syria-strategy-recipe-for-continued-disaster-even-for-the-us/

    – och vi står inför en unik situation – också unik därför att det inte längre finns någon verkligen kritisk hållning i våra medier och allt för få forskare som vågar eller kan speak truth to power.

    Jag antar att det näste blir ett krig mot eller kraftig destabilisering av Iran (som Syrien 2007-2011 enligt Wikileaks) och sedan kommer vi att bevittna the fall of the US Empire, history’s last empire, fortunately – och då blir allt bättre i denna värld.

    Vill säga, om vi alltså överlever de nästa 5-7 åren.

Comments are closed.