Jag har här förmånen att som gästblogginlägg få publicera en analys som behandlar händelserna i Ukraina i ett folksrättsligt bredspektrumperspektiv. Artikeln är skriven för drygt en vecka sedan av Lars-Gunnar Liljestrand och advokat Rolf Andersson i FIB-juristerna, som var två av författarna till boken ”Lagen om krig” (se denna bloggsida). Bland folkrättsexperter och också inom ”Vänstern” finns olika uppfattningar. Jag tror att FIB-juristernas bedömnning är riktigt, samtidigt som jag tror att Rysslands försiktiga manöver att sätta ned foten mot inringning från Nato kan minska krigsrisken på sikt. Då inlägget är på 3200 ord har jag delat upp det i flera delar.
Artikeln.
”Erfarenheten visar att små stater gör klokt i att inte lita på stormakter. Det gäller inte bara USA och de övriga västmakterna utan även Ryssland. Västsidan, under USA:s ledning, har under de senaste 15 åren gång på gång överträtt och försökt luckra upp FN-stadgans interventions- och våldsförbud. Förödande bombkrig utan laglig grund har satts i system (Jugoslavien, Afghanistan, Irak och Libyen) och de har kombinerats med hot om nya sådana bombkrig (Syrien och Iran).
Ryssland har inte ägnat sig åt sådan storskalig militär aggression men ändå deltagit i stormaktsspelet på mindre staters bekostnad. Ryssland hade 2011 i FN:s säkerhetsråd kunnat lägga in sitt veto mot det planerade bombkriget mot Libyen men gjorde det inte. Anfallet kunde därmed genomföras under FN:s legitimitet. Ett fredligt och suveränt land, en medlem av FN, utsattes för omfattande bombningar och trasades sönder. Ryssland har ett ansvar för detta.
Det finns andra exempel där Ryssland i säkerhetsrådet agerat på motsvarande sätt: Afghanistan (där Ryssland efter västs olagliga bomkriget godtog en riggad regim och utländska styrkor under först brittiskt befäl och senare Natos ledning) och Irak (där Ryssland först accepterade extremt långtgående sanktioner mot landet, sedan gick emot bombkriget men därefter godtog en av USA tillsatt administration och USA:s ockupation av landet). När det gäller Iran accepterade Ryssland mycket omfattande sanktioner mot landet, men satte sig sedan emot beslut om än längre gående åtgärder. Beträffande Syrien, där Ryssland har väsentliga egna intressen att bevaka, har man konsekvent gått emot hoten mot Syriens suveränitet och territoriella integritet. Ryssland har på goda grunder flera gånger kritiserat väst för att utnyttja FN-insatserför mer långtgående operationer i egna syften, nu senast i Mali.
Bilden är således inte entydig men Rysslands agerande i Ukraina utgör ett steg i fel riktning.
Ukraina
Ukraina är en svag stat med stora interna problem, korrupta ledare, inre splittring och stormaktsinblandning. Likväl är det en stat som har rätt till oberoende, suveränitet och territoriell integritet. Att stormakterna hänsynslöst gjort Ukraina till en spelbricka för sina intressen är förödande för landet.
Politiskt och geografiskt sett ligger Ukraina där det ligger, vilket begränsar landets möjligheter. En klok statsledning i Ukraina tar hänsyn till detta. Gör den det inte tar den stora risker. Den ukrainska revolutionen och den nya ledningen har lekt med elden. Utländska aktivister som utrikesminister Carl Bildt har ansvarslöst underblåst äventyrlighet.
Vad som utspelat sig i Ukraina bör bedömas även ur ett folkrättsligt perspektiv. För en småstat som Sverige är FN-stadgans interventions- och våldsförbud centralt. Det försvaras av en överväldigande majoritet av världens länder. FN-stadgan förbjuder inblandning i staters interna angelägenheter. Sådan inblandning förekommer som vi vet i stor omfattning, och den har även förekommit i Ukraina. FN-stadgan förbjuder också hot om våld och användning av våld mot andra stater (annat än i självförsvar). Detta är stadgans kärna.
Ryska vänner
För de personer som argumenterar till stöd för det ryska agerandet i Ukraina är FN-stadgan ett problem, som man väljer att hantera på skiftande sätt. För vissa är stadgan helt enkelt inget man behöver bry sig om. Den tycks inte ha något värde alls, utom när den ska åberopas mot den stormakt man ser som huvudfienden. Vad som ska sättas i dess ställe förbigår man med tystnad. Andra söker efter folkrättsliga argument till försvar för det ryska agerandet, vilket lett till att man återanvänder klassiskt imperialistiska argument, som hittills hörts framförallt från västsidan till försvar för dess grova kränkningar av folkrätten.
Vissa går så långt att de slår mot vad som återstår av svensk alliansfrihet och förkastar FN-stadgans principer. Den politiska uppgiften tycks vara att avslöja USA-imperialismen och att stödja president Putin. Detta är inte en politik för en stat som Sverige.
Begäran om ryska militära styrkor i Ukraina
President Putin begärde den 1 mars ett mandat av det ryska parlamentets överhus att sätta in militära styrkor i Ukraina. Han hänvisade till “den extraordinära situation som har utvecklats i Ukraina och hotet mot medborgare i den Ryska Federationen, våra landsmän, personalen i den militära kontingent av den Ryska Federationens väpnade styrkor som är utplacerad på Ukrainas territorium (Autonoma Republiken Krim) enlig internationellt avtal”. Han begärde en rätt ”att använda den Ryska Federationens väpnade styrkor på Ukrainas territorium tills den sociala och politiska situationen i det landet är normaliserad.”
Putin beviljades det begärda, öppna mandatet att intervenera militärt i Ukraina. Detta mandat utgör ett hot om våld mot Ukraina i strid mot FN-stadgans våldsförbud, som även förbjuder sådana hot. De angivna skälen är av klassiskt imperialistiskt slag, som stormakter flera gånger använt för att legitimera militära interventioner i småstater. President Ronald Reagan talade om att skydda amerikanska medborgare när USA 1983 invaderade i Grenada. President George W Bush använde argumentet 1989 när han gav order om invasionen i Panama. I båda fallen fördömdes invasionerna av FN som flagranta brott mot folkrätten.
President Putins argument för en rätt att intervenera militärt bygger på idén om en rätt till ”humanitär intervention” eller snarare (enligt den moderna varianten på samma tema) en rätt att ingripa militärt med hänvisning till ”R2P” (den s.k. skyldigheten att skydda). Putin tycks, liksom västmakterna när det passar dem, anamma dessa doktriner. Men en överväldigande majoritet av världens stater har tillbakavisat doktrinerna. Sådana ingripanden får endast göras enligt beslut av säkerhetsrådet och bara om situationen utgör ett hot mot internationell fred och säkerhet.
Det bör noteras att Ryssland varken före eller efter sitt interventionsbeslut vänt sig till säkerhetsrådet eller annat FN-organ med begäran om skyddande åtgärder, som man påstår vara påkallade.
Ryssland uppgav från början att man inte satt in militära styrkor i Ukraina. Av allt att döma har så emellertid skett. Den ryska argumentationen går också genomgående ut på att detta är berättigat och att man dessutom inviterats att göra så. Senare medgav Putin under ett frågeprogram i rysk TV att rysk militär fanns på Krim under folkomröstningen.
intressant.se Ukraina, Carld Bildt, fascism, politik, USA, statskupp krig, desinformation ekonomi imperialism, kapitalism Kina EU, Ryssland Obama, kriminalitet,
Neue Rheinische Zeitung 22/4 Undertecknare av uppropet DN Debatt 30/4 Counterpunch 23/4 Huffington Post Nej till EU Nyhetsbanken 22/4
New York Times DN 8/4 Dagens Industri 28/3 DN Debatt 4/4 Internationella juristkommisionens rapport Rysslands röst
DN 20/3 Nyhetsbanken, Putins tal DN 23/2
DN 19/2 SvD 19/2 Moscow Times Youtube-klipp Artikel med bild av Nuland och oppositionsledaren Globalresearch DN 23/1 Nyhetsbanken 26/1 DN 25/1 Kildén & Åsman
Rozoff i Globalresearch Knut Lindelöf 7/2
5 svar till “Ukraina, politiken och våldsförbudet”
FN-stadgans interventions och våldsförbud ja. FN:s generalförsamling bröt i en omröstning 1947 mot sina egna skrivningar om folkrätt och mänskliga rättigheter. Än idag efter en mansålder är det palestinska folket, stadgans skrivningar till trots, fråntagna rätten att försvara sig till liv och egendom. Är det inte vi själva som under alla dessa år förnekat stadgan? Efter Irak, Afghanistan, Libyen och Syrien och som nämnts Palestina får stadgan betraktas som en flexibel långsiktig agenda för Federal Reservs hjälpverksamhet genom IMF och Världbanken. Ukraina är rikt på naturtillgångar vilket kan förklara EUSA:s oväntade humanitära omsorger om det ukrainska folket. Den folkvalde presidenten i Ukraina, liksom grannlandet Ryssland, har uppträtt föredömligt i den våldsspiral som finansierats och underblåsts av EUSA.
Boris Kagarlitskijs kommentar är också intressant, se http://links.org.au/node/3790:
”The liberal press is now setting out to frighten the public with the threat of economic sanctions on the part of the West, but the main danger to our economy stems precisely from the fact that there will be no such sanctions. If the West were in fact to impose serious sanctions, this would open up enormous opportunities, creating the preconditions for a growth of employment, for wage increases and for creating new jobs. Suspending Russia’s membership in the World Trade Organization would be a gift to our industry. Placing a blockade on technology transfers would make it necessary to revive Russian enterprises.
We are in acute need of sanctions, since they would provide a chance for us to restore our industry, to diversify production, to wage a struggle against capital flight and to conquer our own internal market. But the ruling layers in the US and European Union have no intention of aiding Russia, so there will be no serious sanctions, merely symbolic acts aimed at calming public opinion in the USA and Europe and at giving moral support to the “patriotic” pretensions of the Russian elite.
Nevertheless, an intensification of the conflict is predetermined by the overall logic of the economic crisis, which inevitably is sharpening the struggle for markets, destabilising international relations and strengthening the rivalry between the West and the BRICS countries (Brazil, Russia, India, China and South Africa). Meanwhile it is obvious that Russia, as well as being central to the BRICS chain, is also its weakest link. While lagging in its economic and especially industrial growth rates, and lacking a functional national elite, Russia nevertheless remains the only European country in this potential bloc, and retains a scientific, diplomatic and military potential that other societies will need decades if not centuries to accumulate. As a result, the policies of the Western elites toward our country are marked by a fundamental duality: while taking every opportunity to weaken Russia, the Western powers simultaneously do not allow Russia to take its distance from them, and in the process, to undergo a definitive rapprochement with the non-Western world.”
Rysslands agerande under Gorbatjov&Jeltsin och den tidige Putin får nog bedömas som en anpassningspolitik, som skulle ge payback. De exempel på deltagande i ”stormaktspelet” som Liljestrand/Andersson ger exempel på måste bedömas utifrån kalla krigets slut och att Ryssland gjorde missbedömningen att viss följsamhet till det överlägsna väst var lägligt. När Ryssland godtog R2P i Libyen och det missbrukades av väst insåg Putin att den förda politiken inte gagnade ryska intressen utan gjorde att väst flyttade fram sina positioner på Rysslands bekostnad. När Carl Bildt ”högaktningsfullt” utfrågades i SR om Krim kontra Kosovo sa att det var skillnad för massor av stater stod bakom Kosovos självständighet men Ryssland är ensamt! Jag tror att Ryssland precis som före ww2 känner sig sviket och tillbakapressat av främst USA men även EU. USAs löften om att inte flytta fram NATOs positioner i länder runt Ryssland har brutits och destabiliseringen som lett till en ryskfientlig kuppregering i Kiev har gett insikt i att internationell rätt inte är på lika villkor. ICCs ensidigt kvicka ageranden i konflikter visar att internationell rätt går att lita på lika mycket som en svart kan lita på lagstiftningen i USA.
Lars-Gunnar Liljestrand och Rolf Andersson har stor tilltro till FN. Nationernas Förbund som vi alla trodde så vackert om när organisationen bildades. Nu helt i händerna på USA. En nedgång som startade redan under Trygve Lie och Koreakriget. Där endast USA:s tolkningar och åtgärder blev gällande. Under de följande sextio åren har USA militärt attackerat land efter land. Vietnam, Panama, Grenada, Irak, Afghanistan, Libyen. FN har inte ställt sig bakom alla angreppen men inte heller lyckats (önskat?) stoppa stormakten. En maktlös organisation utan moralisk ryggrad. Vad betyder FN-stadgan? – Rysslands annektering av Krim bör fördömas. Formellt fördömas. Men ett lands ledare – om han inte är landsförrädare – kan inte motståndslöst låta fienden (NATO) ta över landets viktigaste flottbas.
Artikelförfattarna kallar Ryssland en ”stormakt”. Så fel. Vi behöver bara se kartan som illustrerar artikeln. Ryssland helt omringat av USA:s militärbaser. Ryssland ett illa utsatt land i stor fara. Kartan visar dock inte det femtiotal ”demokratigrupper” (NGO-er) som verkar inne i landet för att destabilisera det ryska samhället. Grupperna direkt eller indirekt betalda av USA. – Vi som ser Rysslands läge känner kanske viss sympati för en
”underdog”. En ganska vanlig känsla?
Läser i Dagens Nyheter att Putin nu uppmanar östra Ukrainas ledare att inte i nuläget genomföra folkomröstningen om en större frihet för området. Och Ryssland vill ha diskussioner med OSSE om situationen i Ukraina. http://www.dn.se/nyheter/varlden/putin-ber-separatister-skjuta-upp-folkomrostning/ Svårt att tolka detta ryska ställningstagande. Kanske har affärs- och handelsintressen tvingat dem till detta. Ryssland förmår inte ta en konflikt. Varken militärt eller politiskt. Detta åter en vinst för USA-NATO. Ryssland utlämnar östra Ukrainas befolkning till den illegitima och fascistbesmittade regeringen i Kiev? Faran är att Högra Sektorns fascister nu anser sig ha fritt fram över ”separatisterna”. Borde inte vänstern i Sverige och Europa bekymra sig mer om fascistuppmarschen i Ukraina än över Krimfrågan?
Ger nedan länken till Michel Chossudovskis artikel America’s Neo-Nazi Government in Kiev. Towards a Scenario of Military Escalation? Global research.
Ulla Johansson
http://www.globalresearch.ca/americas-neo-nazi-government-in-kiev-towards-a-scenario-of-military-escalation/5380384
Bästa FiB-jurister. Om vi talar folkrätt så må vi väl ändå vara överens om att Ryssland är fullständigt utan ansvar för ödeläggelsen av Libyen, Irak, Afghanistan (2001-2014) etc. Vi ska vara tacksamma att Ryssland inte deltagit i något av dessa krig. Ett politiskt ansvar har Ryssland för att inte ha gått emot USA:s aggression. Det håller man nu uppenbarligen på att rätta till. Nu vill man sätta en gräns för Natos brott mot de rättsligt bindande löften man gav 1991 att inte expandera österut. Den gränsen har man satt i Ukraina.
Vad gäller dumans interventionsmandat så får man utgå från att detta gäller Krim. Statsledningen har flera gånger understrukit att man inte har några planer eller minsta önskan att intervenera i Ukraina idag (se senast Bloombergs stora intervju med Sergej Lavrov på http://www.mid.ru från 14 maj).
Ang. trupperna så skickade Ryssland inga trupper eftersom man använde de trupper som redan fanns stationerade på Krim enl. flottavtalet från 1997.
Med bästa hälsning
Stefan Lindgren