Denna artikel av fredsvännen och antiimperialisten Ulf Bjerén i Karlskrona har nyligen publicerats i Sydöstran.
Tyst om Libyenkriget 2011 i massmedia
CNN:s reportage om slavhandel i Libyen har väckt känslor. Men som vanligt i dessa sammanhang begränsar media perspektivet. Att Nato bombade sönder Libyen 2011 nämns inte. Det är som utraderat ur historien.
Ändå är det den viktigaste informationen om vi önskar förstå varför det idag råder kaos och misär i Libyen. Därför lite bakgrund.
Libyen var 1969 när den nationella revolutionen genomfördes ett av jordens fattigaste länder. De flesta var analfabeter och människor svalt. Men oljan nationaliserades och USA och Storbritannien tvingades lämna sina baser. En snabb utveckling av landet följde.
Innan Nato angrep 2011 hade Libyen Afrikas högsta och jämnast fördelade levnadsstandard. Utbildning och sjukvård var kostnadsfri. Det var en suverän, sekulär stat, av WHO och Unesco rankad som High Human Development-land, nr 53 av 194 undersökta länder.
•
Libyen hade god självförsörjningsgrad av livsmedel trots att nio tiondelar av landet var öken. Det möjliggjordes av ett sinnrikt bevattningssystem med pipelines från underjordiska sjöar under Sahara och subventioner till jordbruket.
Libyen öppnade för fattiga afrikanska länder att låna pengar till investeringar utan att göra sig beroende av IMF och Världsbanken och stod i Afrikanska unionen emot USA:s försök att militärt etablera sig på den afrikanska kontinenten. Stora utvecklingsprojekt finansierades av Libyen som också ville skapa en till dollarn konkurrerande världsvaluta, gulddinaren.
Studenter från fattiga afrikanska länder fick på förmånliga villkor studera till läkare och ingenjörer på Nasseruniversitetet i Tripoli och landet hyste många gästarbetare.
USA:s ambassad klagade, enligt WikiLeaks, i korrespondens med Vita huset på ”resursnationalism” och rekommenderade Pentagon att ta itu med problemet.
”Natos War on Libya” av Maximilian Forte och ”Libyens geopolitik” av Ola Tunander ger bilden av hur lögner, idag vederlagda och dementerade, fördes ut av media som krigspropaganda. När Gadaffi förklarade att Al Qaida ledde markkriget förlöjligades han trots att den ökände Abdulhakim Belhadj var ÖB i Natos marktrupper.
Under falsk flagg, skydd av civilbefolkningen, bombades landets infrastruktur sönder och samman i 9 658 flyganfall under 207 dagar. Bevattningsanläggningarna var bland det första som bombades. Därefter fabrikerna som tillverkade reservdelar. Skolor, Nasseruniversitetet och sjukhus var bombmål. Det var det största raset i Failed States Index som noterats.
Svenska Jas Gripen hjälpte Nato att rekognoscera bombmål och svenska soldater spred propagandaflygblad som i strid med internationell rätt uppmanade till regimförändring. 240 svenska riksdagsledamöter röstade för krossandet av Libyen. De sover nog gott om nätterna för av svenska media behöver de inte frukta sanningen.
Medias motto tycks vara: Nämn inte Libyenkriget!
i Andra om: slavhandel, Libyen, Amnesty,NATO, folkrätt imperialism, desinformation, krig, USA, Politik, FN, massmedia utrikespolitik FN-stadgan NATO val, Sverige, demokrati,Afrika, CIA, kapitalism, terrorism,
11 svar till “Tyst om Libyenkriget 2011 i massmedia”
Ibland undrar man vad det är för faktorer som spelar in när det gäller medias nyhetsrapportering.
Ägarnas intressen. Ägaran råkar också gillar regime change, särskilt i i MÖ. Det är A och O. resten är spel för galleriet
Min kommentar handlar inte Libyen. Utan om vad som händer i Palestina och Israel. Den här fann jag på sajten ’In defence of communism’: ”The Palestinian People´s Party – Communist Party of Israel: Joint Call against Trump´s policy on Jerusalem.” ”The PPP and CPI call upon all communist and worker´s parties and all progressive and democratic forces around the World to escalate their struggle against the Israeli occupation …” Resten kan läsa på sajten.
Det är så här som det ska gå till. Vi – alla inom arbetarklassen av alla nationer – ska bekämpa imperialismen för att få fred. Inte ställa oss på en imperialistmakts sida i kampen mot en annan imperialistmakt. Arbetarklassen, rättvisan, fred, demokratin måste gå före den borgerliga nationens intresse. Det är precis vad Lenin menade att arbetarklassen inte ska välja någon borgerlig sida om en konflikt.
Vad säger ni maoister om detta? Är alla inom arbetarklassen – papperslösa, afghanska flyktingungdomar, muslimer, judar, svenskar och m fl – av alla nationer välkomna i kampen mot imperialismen?
Kommunisterna i både Palestina och Israel har förstått vad som bör göras. Att gå samman och inte utesluta någon. Varför förstår ni inte det?
Det är så att man blir rörd när palestinier och israeliter står tillsammans för kampen mot imperialismen. Kanske har vi en chans i alla fall för att få fred i MÖ och i hela världen om alla gjorde så.
Tänk om den ukrainska och den ryska arbetarklassen kunde stå tillsammans mot dom båda imperialistmakterna, för fred och arbete.
Kampen för nationen ger inte bröd på bordet. Men det gör oberoendet och att vi allesammans kämpar samtidigt för socialism och oberoende.
Eller om den protestantiska och den katolska arbetarklassen kunde stå tillsammans mot EU, irländska borgarna och den brittiska imperialistmakten.
Veckorna efter terrordåden i Frankrike flyttade 7000 franska judar till Israel. Antisemitismen, senast attackerna mot synagogorna i Malmö och Göteborg, leder enligt massiva rapporter i alla våra medier till oro bland svenska judar. De människor som hatar judar i Sverige bara för att de är judar underminerar solidariteten med de förtryckta och ockuperade palestinska folket. Efter Trumps tillkännagivande om erkännande av Jerusalem som Israels huvudstad har svenska medier dominerats av solidaritet med judarna. Palestiniernas situation är medialt ointressant! Varje jude som flyttar till Israel är en förlust och en vinst för Netanyahu. Jag tror inte att vare sig PPP eller CPI önskar de öppna gränser som Netanyahu menar när han proklamerar att alla judar välkomnas för bosättning i Israel.
Självklart gör de inte det. Men att kommunistiska israeler som är medborgare i den förtryckande nationen Israel ställer sig på sina klassbröders sida i en förtryckt nation (av Israel) är solidariskt och socialistiskt. Det är när vi ställer vår egen borgerliga nations förtryckande institution åt sidan och ställer oss på de förtrycktas nations arbetarklass som vi kan arbetar för fred av alla nationer.
Skulle du t ex som kanske är ur arbetarklassen i den svenska borgerliga nationen ställt dig på den svenska borgerliga nationen och ha godkänt invasionen på Libyen? Eller skulle du ställt dig på den libyska arbetarklassens sida om de krävde ett stopp för NATO:s invasionen av Libyen? Jag hade självklart som svensk arbetarklass ställt mig på den libyska arbetarklassens sida.
CPI ställde sig på palestiniernas sida mot Netanyahu, mot den israeliska borgerliga nationens ockupation av ockuperade områden.
Samma Bjeren som förnekar Pol Pots massmord antar jag. Inget att bry sig om då.
Ulf Bjerén har skrivit en intressant, balanserad artikel om Kampuchea, som också lyfter fram USA:s massmord där. Vad hände i Kampuchea.
I artikeln om Libyen nu presenterar han kända och väl belagda om kriget.
Libyen – ett 3-årsminne av förstörelsen av ett land av NATO & Sverige
Sveriges och Natos skuld till slavhandeln i Libyen.
Jag lyssnade just på ett lå¨ngt inslag om slavhandeln i Libyen – men Nato:s roll nämdes inte.
Libyen blev brytpunkten för mig, det var då jag helt tappade förtroende för media, för vänstern, för flera olika vänstersekter som jag tidigare hyst vissa sympatier för, så som syndikalisterna, socialistiska partiet med mera. När kriget bröt ut, så satt jag under den mest intensiva fasen och sökte videos på arabiska, jag kunde se filmer från de stridandes egna mobiltelefoner snabbare än de olika videopostnings-siterna kunde radera dem. Det jag såg då var något annat än nån folklig revolution, jag såg islamister komma farande genom öken i splitt nya vita SUVar, jag såg dem avrätta fiender och jag såg legosoldater rycka fram emot Tripolis under skuggan av Svenska JAS-plan. Framför mina ögon rasade det offentliga narrativet sönder och det var de oklippta filmer som dem vi stödde själva lade upp på nätet.
Det var var katarsis för mig. För Libyerna var det en katastrof.
Senare skjutsade jag ett par snubbar från Eritrea till möten på ambassaden i Stockholm. De var som en annan i deras ålder, de ville ut och se världen, tjäna lite pengar (ja, jag skickade aldrig hem pengar som dessa gjorde). De hade först arbetat i Sudan, men till slut gick det inte längre att bara låtsas vara muslim där, så de drog vidare till Libyen. Där hade de jobb och tjänade hyffsat, de kunde skicka hem lite till familjen. Men efter nått år så hörde de rykten om att det smugglades in vapen i landet, inte långt senare flög NATO-plan över huvudet och de hoppade då i första bästa båt över Medelhavet och hamnade till sist här i Sverige.
Med Libyen avslöjades den offentliga lögnen för gott.
Tyvärr nog bara för en liten andel av befolkningen…
Jag har sett att du är engagerad i fred i Ukraina, Martin. Här har nog arbetarklassen på båda sidorna mycket att göra. Skulle separatisterna i Ukraina som oftast är arbetarklassen och den ukrainska arbetarklassen kunna gå samman mot imperialisterna och mot dom borgerliga nationerna – Ukrainas regering och Rysslands regering – och kräva fred, arbete och demokrati?
Det Palestinian People´s Party och Communist Party of Israel har gjort ett gemensamt uttalande om Trumps beslut att flytta den amerikanska ambassaden till Jerusalem och den Israeliska ockupationen. Mer om detta kan du läsa på sajten ’In defence of Communism’.
Situationen var/är precis likadan i Nordirland. Arbetarklassen på båda sidor slåss för den borgerliga nationen.
Vänsterns sekterism hänger samman med uteslutningarna av människor som hade arbetarbakgrund, och som hade en annan åsikt men också att dom frångick internationalismen. Nu är det bara nationalismen som gäller. Till och med inom VP. Det har varit en del artiklar i Flamman som har tagit upp Katalonien. Och där ställer dom sig på den borgerliga nationens sida.
Konflikten i Ukraina kan mycket väl leda till i alla fall en inversion där vapnen vänds andra vägen iaf. Om samarbete med Ryssland då inte kan lyfta Ukraina ur skiten, vilket är sannolikt, då kan det hända något.
Katalonien ja, vad är en nation under EU, en nation utan nationellt oberoende? Det är ett sätt för ECB att hyffsa sitt trubbiga austerity instrument, katalonien klarar ju mer av den varan än resten av Spanien.