Ulf Karlström som har skrivit detta gästblogginlägg är fil dr, miljöexpert (Macoma Miljöutredningar) och skriver facklitteratur. Han var tidigare med i styrelsen för ”Folkrörelsen Nej till EU”. och en tid ordförande i de förenade FNL-grupperna (DFFG), Sveriges kanske främsta antiimperialistiska organisation efter Andra Världskriget. Han har publicerat viktiga inlägg här i flera ämnen. Denna gång med en recension av Anders Björnsson som nyligen deltagit i böcker i debatten om försvaret och NATO.
Anders Björnsson – historiker, författare, skribent – har tidigare utgivit bland annat Den krypande kontrarevolutionen (CKM-förlag 2013) och fortsätter nu med en anslutande reflektionsbok, i form av huvudsakligen, korta, 1-2 sidor, texter (”anteckningar”) i vitt skilda ämnen: I Bildts tid och andra nedslag i tidskrönikan (Celanders 2015), med anvisningen ”Feuilleons” på titelsidan.
Björnsson har disponerat texterna i tre delar, eller krönikor, som han föredrar att kalla dem. Den första krönikan är på 130 sidor, och nedslagen har både rubrik och mottagare. Den andra delen är på 44 sidor med 40 stycken enbart numrerade texter. I den sista krönikan på 36 sidor är texterna försedda med titlar, och en avdelning bär boktitelns rubrik. Skrivandet har till slut fört honom utöver den ursprungliga formen; ”antydningar att övergå i analys”. Det är ett välkänt fenomen under en kreativ verksamhet.
Författaren är påläst, eller ännu bättre, beläst, som t ex i ett avsnitt om Fredrik Bööks resa till Ungern 1931. Han har en överblick som är imponerande, men den kan också spela honom spratt i väl vilda, historiska associationer, i en Jan Myrdalsk anda. De imposanta, vida svepen förirrar sig ibland i detaljer av oklart värde för läsaren, men rimligen av värde för författaren. När han är som bäst kan han börja med en spännande fråga, eller tanketråd, som sedan följs upp av välgrundade reflektioner.
Björnssons spännvidd är imponerande, och det ligger i dessa tanke- och reflektionsböckers natur att vara spretiga. En läsare som önskar följa en given tråd blir då förstås besviken. Genrens belöning till läsaren är därför överraskningen, infallet, det oförutsägbara i de korta texterna. Kanske ger texterna mest utdelning när man bläddrar och läser, snarare än systematiskt plöja sida för sida?
Reflektionerna tar sig ibland uttryck som lysande, inbyggda aforismer, eller lakonismer: ”Främlingskapet är för konsten, inte för livet” (s. 25), eller ”Rösten kommer också bäst till sin rätt när man inte ser den som pratar. En orkesterdirigent vill man se ryggen av” (s. 153).
Björnssons beläsenhet medger ett icke föraktligt mått av kunskapsspridning. Apropå kommentarer kring rättegångstvisten år 2000 i England mellan historierevisionisten Darvid Irwing och Penguinförlaget (& Deborah Lipstad) berättar författaren om sina kontakter med Rickard J Evans, expert på Tredje riket.
Björnsson konkluderar: ”Om man vill förstå ett historiskt skeende har man föga nytta av en senare tids moraliska, religiösa (alt icke-regiösa) eller rättsliga föreställningar – det är Evans ståndpunkt. Ändå anser sig många fackhistoriker åter förpliktigade att fungera som etiska samveten, som moraliska kolportörer” (s. 112). Det är inte utan att man tänker på den statliga propagandacentralen ”Forum för Levande Historia” som systematiskt jämställer nazism och Sovjetkommunism.
Anders Björnsson har stått och står för en radikal politisk framtoning: ”Dagens journalistik har empati för eliternas väl och ve, under förevändningen att bekämpa kriser (med fattigdom) och förhindra krig (med krig). Motsatsen anses vara populism” (s. 164).
Så, trevlig läsning!
i Andra om: böcker
litteratur, historia, essäer, forskning, Politik
4 svar till “Tankeboken som samhällskritik”
”Det är inte utan att man tänker på den statliga propagandacentralen ”Forum för Levande Historia” som systematiskt jämställer nazism och Sovjetkommunism.”
Att omfattningen av kommunismens brott mot mänskligheten tillochmed överstiger nazismens är väl belagt. Att du och en handfull med dig väljer att förneka kommunismens brott mot mänskligheten bara för att det inte passar in i er världsbild om det ”goda” Sovjet mot det ”onda” USA känns bara tragiskt men det får ju stå för dig.
USA:s och dess allierades brott mot mänskligheten efter 1945 och efter Sovjetunionens fall 1991 är många gånger större.
Att påstå att USAs brott mot mänskligheten skulle vara större än kommunismens är så befängt att jag vet inte vad. Därav också det att enbart en mycket mycket liten del historieförnekare skulle hålla med om ett sådant påstående.
http://www.expressen.se/nyheter/mao-zedongs-kina-var-svaltens-rike/
En ofullständig förteckning av krig resp statskupper nedan. I Korea-kriget dödades 3-5 miljoner, i kriget i Indokina kanske lika många, i USA-initierade krig detta millenium 2 miljoner enligt uppskattningar. Sovjetunionens krig i Afghanistan dödade flera hundra tusen människor. Inmarschen i Ungern 1956 och i Tjeckoslovakien avsevärt färre. I det av Georgien startade kriget dödades förhållandevis få.
USA leder dödandet med minst 10:1.
Kina och Indien hade en låg medellivslängd på knappt 40 år i slutet av 1940-talet. Omkring 1980 var den c:a 70 år i Kina och 55-58 år i Indien. Tiotals miljoner fick leva längre i Kina. Uppgifterna kommer från FN, kan letas fram.
Några USA-krig.
Grekiska inbördeskriget 1946 – 49, där USA var inblandat.
Indokinakriget där USA blandade sig i 1950.
Koreakriget 1950 – 53.
Vietnamkriget 1955 – 75.
Inbördeskriget i Guatemala 1960 – 96, där USA i högsta grad var inblandat.
Invasionen av Grenada 1983.
USA-invasionen av Panama 1989.
Kuwaitkriget 1990 –
Jugoslavienkriget 1991 – 95.
Kriget mot terrorismen 2001 – ff.
Afghanska kriget 2001 – 02 med fortsättning.
Irakkriget 2003 – 2001.med fortsättning.
Libyenkriget 2011-.
Syrienkriget, med USA inblandat genom bulvaner.
Ukraina: USA som inspiratör och inblandat via Kievregimen.
Ekonomiska kriget mot Ryssland 2014 – med USA som ledande.
USA:s Kuba blockad och sanktionspolitik från 1962 som fortfarande pågår efter drygt 60 år.
Nicaragua-Contras kriget 1979-1990, där USA stödde Contras.
Drönarkrigen i Pakistan, Jemen, Afghanistan, Somalia, Libyen, Irak m.fl.
USA:s militära och politiska stöd till Israel i alla Palestinakonflikterna där Israel hela tiden testar amerikanarnas allra effektivaste vapen mot levande mål, palestinier.
Krigshändelser med USA-stöd i Syd- och Mellanamerika under årtionden.
Angola- Moçambique-krigen med USA-stöd av ena parten. Amerikanska experter.”
Statskupper mot demokratiskt valda regeringar efter Andra Världskriget.
Det finns inget land i världen som stött tillnärmelsevis så många militärkupper i demokratiska länder som USA. Utrikespolitiskt har USA tydligt visat att landet inte är för demokrati. Man kan kritisera och angripa diktaturer som står självständiga i förhållande till USA, som Irak, Libyen och Syrien men inte andra (Egypten, Tunisien, Bahrain, Saudiarabien, Pinochets Chile och alla de militärdiktaturer som USA stött/etablerat i Sydamerika och även i Sydostasien.) Några demokratiskt valda regeringar som USA störtat i statskupper.
-Mossadeq i Iran 1953;
-Arbenz i Guatemala 1954;
-Lumbumba i Kongo 1960;
-Sukarno i Indonesien 1965;
-Allende i Chile 1973;
-Sihanouk i Kambodja 1970;
-USA invaderar militärt och störtar den demokratiska Bishopregeringen i Grenada 1983;
-USA understödjer statskupp en i Venezuela 2002, och erkänner, omedelbart och officiellt, kuppmakarna som de nya representanterna för landet. Problemet för USA var att kuppen misslyckades;
-Den folkvalde presidenten Aristide kidnappas i Haiti av USA 2004 och skickas till Afrika. En statskupp genomförs, med USA:s stöd och många Aristide-anhängare mördas eller fängslas;
-Zelaya i Honduras 2009;
-Statskuppsplaner mot al-Assad omkring 2012-2013;
-Stödet till den egyptiska militärens statskupp mot Morsi 2013.
-Stödet till statskuppen i Ukraina i februari 2014
-Statskuppsförsök i Venezuela 2015.