På lunchnyheterna hör man att Sverige ska engagera sig i ett nytt krig, vid sidan av Afghanistan och Libyen, alltmedan Sveriges försvar gått från litet till närmast obefintligt. Detta är ingen stor överraskning. En SvT-sändning hade redan i januari efter Frankrikese inmarsch den förståeliga titeln ”Svensk militär till Mali”?
Nu finns en resolution från FN (nr 2100, se länken) som tydligt retroaktivt stödjer den franska interventionen redan i januari och ser den som en del av kampen mot terrorismen. Är detta hela sanningen? Troligen inte.

Mali är en tidigare fransk koloni som blev fritt 1960. Det är ett av världens fattigaste länder, dubbelt så stort som Frankrike och med en befolkning på c:a 15 miljoner. Mali behandlades på denna blogg 21/1 under rubriken ”Mali – Frankrike inleder nytt kolonialkrig”?

Efter andra världskriget gjorde sig olika kolonier sig fria vid olika tidpunkter och ofta efter hård strid. Då det gäller Frankrike är väl främst landets hårda kamp mot den algeriska befrielserörelsen FLN känd. Det blev ett blodigt befrielsekrig med uppemot 1 miljon dödade innan Algeriet blev fritt 1962.

Frankrike har på olika sätt försök ha kvar inflytande och fortsätta att tjäna på sina tidigare kolonier. Mellan 1960 och 2005 har Frankrike genomfört 46 militära interventioner i sina tidigare kolonier – i genomsnitt en per år! Hans Öhrn skrev i Nyhetsbanken i januari ”Den franske presidenten Francoise Hollande tar till klassisk imperiepolitik. Genom sitt afrikanska krigsäventyr försöker han stärka sin svaga ställning på hemmaplan samtidigt som han med vapenmakt hävdar Frankrikes rätt över koloniala besittningar. Frankrikes aktion i Mali kan också ses som ett försök av västländerna att vinna tillbaka initiativet inom FN, ett initiativ de kommer att försöka utnyttja för att återta förlorade positioner i bland annat Syrienfrågan.” Och 22/4 ställde sig nationalförsamlingen i Frankrike unisont bakom den franska interventionen i Mali.

Varför Mali?
Man kan undrar varför Frankrike med stöd från inte minst USA gått in i Mali för att bekämpa terrorismen där, medan man i frågan om Syrien, där betydligt fler terrorister strider mot en sittande regering har rakt motsatt policy – ökat vapenstöd till rebellerna på marken, ett ofrånkomligt stöd till al Qaida-associerade grupper.Konflikten handlar om de enorma rikedomar som finns i Mali, som till ytan är 2,5 gånger större än Frankrike. Mali är ett av de fattigaste länderna i Afrika.

Men naturresurser är enorma med olja, gas, uran och inte minst guld i Mali. Landet är Afrikas tredje exportör av guld och världens tolfte med en export på 60 ton guld om året, enligt de utländska företagen som har hand om guldhanteringen. Men de lämnar bara några procent av denna rikedom, mest till deras kontakter och affärsmän, mycket lite kommer Malis folk till godo. Mali är rikt på råvaror som guld, uran, bauxit, järnmalm och fosfat. ”Uran tung faktor i Mali” skrev DN 17/1. Kampen om mineral och naturtillgångar mellan världens imperialistmakter har gradvis ökat, och lär öka alltmer i takt med ökade behov och minskad, och ändlig tillgång. Det senare diskuteras i bl.a Pål Steigans bok ”En gång skall jorden bliva vår” (strof ut Internationalen). Frankrike vill hålla sig framme och konkurrerar här med Kina och USA. För närvarande får USA 18 % av sina energitillgångar från Afrika, en siffra som man tror kan öka till 25 % år 2015. Och USA stödjer Frankrikes kolonialkrig. Och USA:s militärkommando AFRICOM planerar att ha militär personal i 35 olika länder i Afrika under år 2013. Då det gäller Syrien är inriktningen ökat inflytande genom krig mot och störtande av regeringen och dess president. Kina är också och sänder 500 man till FN-styrkan, som ska uppgå till 10 000 man.

Enligt en intervu i Proletären 17/5 med Mohammed Diarra i SADI, Afrikanska solidaritetspartiet för demokrati och självständighet, ett antiimperialistiskt parti i Mali och det enda som motsatt sig interventionen är Frankrikes uppgivna skäl att ”stoppa islamisterna” inte seriöst. Innan Frankrikes inmarsch i januari fanns redan franska trupper i landet. Armegeneralen AT Toure (ATT) blev landets president efter val 2002 och 2007. Han störtades i mars 2012 efter en kupp av militärer, som var missnöjda med de militära insatserna mot ”rebellerna”. Vidare finns missnöje med regeringen genom nackdelarna av IMF:s strukturreformer i landet. ATT:s nära medarbetare D Taore är nu interimspresident. En orsak till revolten var missnöje med kriget i norr och det förhållande att 3 av 4 elitsyrkor hoppade av och anslöt sig till rebellerna, ett bakslag för USA som tränat dem. Dessa soldater var mycket bättre tränade och hade bättre utrustning än Malis armé. Och rebellernas vapen kom från Frankrike och USA, delvis via Libyen. Frankrike och EU pressade fram ett vapenembargo mot Mali, och utan tillstånd från grannländerna kan Mali inte köpa vapen för att försvara landet.

EU och USA har satt reseförbud för medlemmar i SADI, medan den proimperialistiska högern som har makten välkomnar den utländska interventionen och har infört undantagstillstånd.

Nationaliströrelsen och al Qaida-monster.
Men det är ett faktuom att extremistisk islamistisk rörelse vuxit sig stark i norra Mali och där finns sedan länge en annan nationalistisk rörelse. För ett år sedan utropade tuareger i norra Mali i den nationalistiska organisationen MNLA, Nationella rörelsen för Azawads befrielse som har utropat staten Azawad. Det finns 2-3 miljoner tuareger i området och ett uppror skedde 2007-2009. I norra Mali finns också minst tre beväpnade fundamentalistiska islamistgrupper.

Dessa gruppers extrema syn på islam ligger nära den som finns hos dominerande rebellrörelser i Syrien, som har stor andel utländska krigare och som stöds av USA, Saudi och Quatar och andra i ”Syriens vänner”. Det är inte lätt att få en klar bild av relationerna mellan dessa grupper. Enligt BBC (länk nedan) kollapsade samarbetet mellan MLNA och islamistgrupperna strax efter militärkuppen i mars förra året, och MLNA välkomnar Frankrikes intervention i BBC som de hoppas ska försvaga islamisterna.

Jeremy Keenan menar i New African att terrorismen i Västafrika är en skapelse av USA och andra västländer. ”Al-Qaida och associerade grupper skapades och användes för att störta misshagliga regeringen, som den i Libyen. Nu får de, kanske en sista gång, tjäna Väst intressen, genom att agera förevändning för ett militärt ingripande från västländernas sidan i Afrika. Väst har länge varit tillbakaträngt i Afrika, men har återtagit initiativet efter Libyens fall och genom att tillsätta västvänliga presidenter som Alassane Ouattara och Liberias Ellen Johnson Sirleaf.”