Dagens gästbloggare är Hans Öhrn. Han är frilansjournalist (Öhrn Reportage & Medier)
med inriktning på internationella frågor och besökte Syrien i maj 2012. Tillsammans med mig har han publicerat artikeln ”Syrien – en bricka i USA:s spel mot Kina” i FIB-Kulturfront nr 8 2012. (http://www.fib.se.) 31/8 2012 publicerade han här inlägget ”Etnicitet och imperialism i Syrien – riksdagsmän skriver till Putin”, i september ”Blicken på Zuma”, ”Billie Holiday, märkliga frukter och Bashar al-Assad” 28/11 samt om ett ”objektivt Syrienmöte” 14/12 förra året. Därtill medierna och makten 14/2, 8/7 ”Den anti-imperialistiska rörelsen lever på USA:s nationaldag!”, om valet i Zambabwe i august och ”Syrien, vänstern och ABF 21/11.

”Varken den franske justitieministern Christiane Taubira eller den rwandiska oppositionsledaren Victoire Ingabire Umhoza kunde delta i de officiella ceremonierna när Rwanda i dagarna uppmärksammade 20-årsminnet av händelserna 1994, då officiellt 800 000 människor mördades på 100 dagar. Taubira höll sig undan sedan Rwandas president Paul Kagame återigen anklagat Frankrike inte bara för att ha underlättat utan också för att direkt ha deltagit i mördandet. Umhoza kunde inte delta eftersom Kagame placerat henne i fängelset. Där ska hon sitta i 15 år, dömd bland annat som ”folkmordsförnekare”.

Händelserna i Rwanda är en på ytan lika enkla som tragisk och fruktansvärd historia. Två folkgrupper, hutu och tsi i ett litet afrikanska land som från anno dazumal bekrigat varandra och kämpat om makten. Och så kolonisatören som i sitt ädelmod har försökt mäkla fred mellan grupperna och bringa civilisationen till landet. Det är också historien om den onde och den gode. Den onda Hutumilisen som urskiljningslöst mördare tills den gode Paul Kagame och hans tutsiarmé efter 100 dagar kunde tåga in i huvudstaden Kigali och sätta stopp för blodbadet.

Varför blanda in geopolitiska intressen i det hela som ändå bara riskerar att mynna ut i befängda konspirationsteorier? Som Edward Herman och David Peterson i sin bok ”The Politics of Genocide”. I boken påstår författarna att det finns geopolitiska intressen bakom det som kallas folkmord. Rwanda har ett eget kapitel i boken. De påstår att den på Fort Leavenworth i Kansas militärt utbildade Paul Kagame och hans RPF (Rwanda Patriotic Front) var tränade, finansierade och utrustade av USA.

Rwanda har historiskt dominerats av belgiska och franska kolonisatörer, som gjort sitt bästa för att härska genom att söndra. Genom att med den mäktiges prerogativ manipulera, beväpna och avväpna identiteter i eget intresse har myten om den eviga fiendskapen cementerats till kolonialmakternas fromma. Men Frankrike försvagades med tiden och blödde själv ur de koloniala såren. USA kände blodvittring och gjorde analysen att vad som behövdes var ett rejält massmord så skulle Frankrike vara ur leken?

Och Frankrike fick också skulden för händelserna i Rwanda och det var USA som var åklagare. Frankrike vid skampålen men USA sällan nämnt. Det var kanske det som fick den franske biståndsministern vid tiden Barnard Debré att förklara:
”Vad man inte får glömma är, att om Frankrike var på den ena sidan, var USA på den andra genom att beväpna Uganda, som beväpnade tutsierna. Jag vill inte framställa det hela som en uppgörelse mellan fransmännen och anglosaxarna, men sanningen måste sägas.”

Men vad är sanningen? Att Rwanda och Srebrenica (som inträffade ungefär samtidigt och där Frankrike också fick skulden och USA var åklagare) var början till slutet för en självständig fransk utrikespolitik? Att det var där någon gång i mitten på 1990-talet som först Mitterrand och sedan Chirac insåg den gamla sanningen (som väl alla är överens om) att om du inte kan besegra din fiende, förena dig med honom (eller henne). Med Sarkozy och Hollande avslutades denna process.

Var helst ett blodbad sker i dag står Frankrike och USA tappert på samma sida.
Någon kanske har noterat att jag hittills undvikit ordet folkmord.

Men var det som inträffade i Rwanda ett folkmord?
Folkmord är ingen moralisk utan en juridisk beteckning. Ett folkmord ger det så kallade internationella samfundet rätt att ingripa för att stoppa det. Som folkmordbegreppets skapare Raphaël Lemkin framhöll betyder i det stora hela folkmord inte nödvändigtvis den omedelbara förstörelsen av en nation, utom i de fall när massmord används för att döda alla medlemmar av en nation.

Termen syftar snarare på en sammanordnad plan för att med olika medel förstöra grundvalarna för nationella gruppers liv, med målet att utplåna en grupp. Syftet med en sådan plan är att upplösa alla politiska och sociala institutioner, kulturen, språket, den nationella känslan, religionen, ekonomin hos nationella grupper och omintetgörande av personlig säkerhet, frihet, hälsa, värdighet och själva livet hos sådana grupper.

Med den definitionen kan man mycket väl säga att USA gjorde sig skyldigt till folkmord i Irak och nu håller på att iscensätta ytterligare ett i Syrien.

Därför måste vi till Lemkins definitioner i dag tyvärr lägga ytterligare en:”Folkmord kan bara inträffa på platser där, och vid tidpunkter när, det tjänar västerländska intressen.”
I den betydelsen var det som hände i Rwanda definitivt ett folkmord.

intressant.se Rwanda, Frankrike, hutu, politik, USA, tutsi krig, desinformation folkmord imperialism, kapitalism Kagame FN, kolonialism kriminalitet,