Ulf Karlström som har skrivit detta gästblogginlägg är fil dr, miljöexpert (Macoma Miljöutredningar) och skriver facklitteratur. Han var tidigare med i styrelsen för ”Folkrörelsen Nej till EU”. Han har publicerat inlägg här i flera andra ämnen. De har behandlat miljö och ekonomi, och så kallad ”humanitär intervention”, ”Är du teknikberoende min vän?”, om Borgs budget, om Södertäljerättegångarna, om religion. Han har skrivit om Willy Silberstein och AS i Sverige, om ”Det själviska samhället” och om ”Den irrationella kapitalismen”. Han har skrivit om EU, tex. ”Varför angriper David Cameron EU”? om bankunionen, senast 13/7. Han har skrivit om unga vuxna och tidigare om privatisering av vården samt senast om science och fiktion och senast ”Jag känner mig ledsen” sa Anders Wijkman och ”Skall vi tala om raser?”

Han har också skrivit om GMO, genmodifierad gröda senast i inlägget ”Hotet mot liver – den genetiska manipulationens dolda agenda” 31/1 och 4/3 ”Hur ska vi förklara vad som sker?” Förutom Ulf har bl.a. Leif Elinder och jag skrivit om EU, senast 30/4 ”Enögde Carl Bildt och EU-valet.”

I november förra året gav han ut boken ”USA som världspolis” tillsammans med mig, i en upplaga där 80 % sålts på ett halvår.
Den 30 januari 2013 skrev han här om ”kanon” (ej att skjuta med, ett begrepp som berörs i detta inlägg. 24/2 kom ett inlägg inom området populärkultur med titeln ”Vad säger oss TV-serier om världen?” Dagens inlägg har också en inriktning på kulturpolitik.

Dagens blogginlägg.
Riksskådebanan beställde pjäsen ”Grobianen”, med undertiteln ”den kulturfattiga mannen”, av författaren Åsa Lindholm. Pjäsen sattes upp av regissören Göran Sarring och den 6 maj bjöd Skådebanan in till visning i Norrköping, efter en turné i landet. Efter pjäsen vidtog en kulturpolitisk debatt, med inbjudna politiker och kulturaktörer. Många frågor ventilerades, och allt kan ju inte hinnas med.

Ett frågekomplex som bara kunde antydas under kvällen är vad som är okultur. Kvällens tema var kultur och dess motsats, i någon mening, är okultur. En av politikerna tog upp frågan om ideologi, men i övrigt lyste detta ord med sin frånvaro. Tunnar vi ut begreppet kan vi tala om visioner eller utopier. Lite orättvist kan man säga att alla debattörer var för kultur, men riktigt vad denna krumelur var, talade ingen om. Klart var att Symfoniorkester, museer för konst och stadshistoria. Kulturskola, Östgötateatern, och Fria teatergrupper var kultur. Men allt annat? Och framför allt – vad är okultur, dvs de strömningar som aktivt motarbetar kultur, och ger näring åt den skisserade figuren Grobianen?

Hela vårt språk bygger på att vi relaterar en sak till en annan; vitt till svart, sött till surt, vackert till fult osv. Således borde vi – i kultursammanhang – tala mer om okultur. Men så sker sällan. Det skrämmer mig. För de motstående, kommersiella krafterna är mycket starka.

Inom kulturpolitiken finns ett mantra: Politiken skall inte lägga sig i vad som är kultur, utan inrikta sig på fördelning och distribution. Denna demarkationslinje är grundläggande och viktig, men mantrat lägger sig också som en våt filt över diskussionen om ideologier (visioner, utopier). Här finns inte plats för ett uttömmande svar, och jag har det nog inte heller. Men det betyder inte att jag eller vi skall vara tysta. Vi möter ständigt och dagligen okultur i form av filmer, underhållning, dataspel, tidningar, tidskrifter, och böcker, där krig & våld, perverterad så kallad kärlek, sexism, rasism, och människoförakt förhärligas. Volymen av okultur som sköljer över oss är ohyggligt mycket större än den kultur, vilken diskuterades i Norrköping (och i Sverige).

Inom vänstern – vad som nu menas med det? – och kulturrelativismen förfasar man sig över begreppet kanon* (se nedan). Man gör sig lustig över danska utbildningsdepartementets olika listor. Det är billig retorik och plockande av enkla poänger. Vad innebär utbildningen i litteraturhistoria (vetenskap) för våra lärare? Kan den sägas vara normerande, kanonbyggande? Ja, naturligtvis, vad skulle den annars vara? Detta leder till en diskussion som bara kan påbörjas här. Låt mig kortfattat få provocera: Visst är det en himmelsvid skillnad på ett verk av Strindberg och en deckare om en poliskommissarie och ett mord? Eller en europeisk kvalitetsfilm och en Hollywood-klon? När jag skriver detta förnekar jag inte behovet av underhållning.

John Fords kavalleritrilogi med John Wayne i huvudrollerna – ”Fort Apache” 1948, ”Larm över prärien”(”She wore a yellow ribbon”) 1949 och ”Rio Grande” 1950 är rasande välgjorde och spännande filmer. De är verkligen underhållande, men fulla av okultur, i form historieförfalskning, extrem nationalism, våldsfixering, sexism och sterotyper. Vän av ordning kan säga att filmerna är gamla. Ja, det är sant, men titta på avskrapet från storbolagen i massmedia. Det är knappast någon skillnad idag.

Hur möter vi, och bemöter, floden av okultur? Genom att driva mantrat – in absurdum – om kulturneutralitet – avhänder man sig ett viktigt redskap som ideologikritik. Jag är så intill döden less på att höra hur folk ursäktar gökungen deckarna. Det är en nattsvart kulturförlust när begåvade skönlitterära författare ägnar sin tid åt deckare. Det är fullständigt absurt att poliskommissarier och mord skall få status av att beskriva våra liv. Det är bara förflackning, men få säger det. Eller krigspropagandan, där Sverige nu fört krig både i Afghanistan och Libyen, och gjort drängtjänst åt USA/NATO. Och krigspropagandan fortsätter. Med förevändning av krisen i Ukraina skall nu Sverige anslutas till våldsapparaten NATO. Detta är några – få – exempel på okultur.

Debattörerna i Norrköping speglade med all sannolikhet ett Kultur-Sverige, genom att man var rörande eniga om betydelsen av kultur. Det är mycket hoppfullt, men för att vara/bli kulturbärare måste vi peka ut okulturen, som är Grobianens livsmiljö. Motsatsparet kultur-okultur handlar om kamp – en form av kulturkamp. Och inför den kampen duger inte proklamerad neutralitet.

* Med kanon menar vi främst en förteckning av litteratur, musik, konst, traditioner m m vilka är både normativa och föreskrivande. Den är således uttryck för värderingar av något som anses högstående, rymmer kvalitet, eller kort och gott något som är bra. Kanon är även föreskrivande för vad t ex gymnasister och studenter bör kunna, eller vad gäller traditioner, något man bör känna till och upprätthålla (i varierande grad).

i Andra om: kanon, normer, litteratur, Danmark, höger,vänster, imperialism, kultur, Politik, demokrati, kvalitet böcker, religion,