Pjäsen ”Grobianen – den kulturfattige mannen”


Ulf Karlström som har skrivit detta gästblogginlägg är fil dr, miljöexpert (Macoma Miljöutredningar) och skriver facklitteratur. Han var tidigare med i styrelsen för ”Folkrörelsen Nej till EU”. Han har publicerat inlägg här i flera andra ämnen. De har behandlat miljö och ekonomi, och så kallad ”humanitär intervention”, ”Är du teknikberoende min vän?”, om Borgs budget, om Södertäljerättegångarna, om religion. Han har skrivit om Willy Silberstein och AS i Sverige, om ”Det själviska samhället” och om ”Den irrationella kapitalismen”. Han har skrivit om EU, tex. ”Varför angriper David Cameron EU”? om bankunionen, senast 13/7. Han har skrivit om unga vuxna och tidigare om privatisering av vården samt senast om science och fiktion och senast ”Jag känner mig ledsen” sa Anders Wijkman och ”Skall vi tala om raser?”

Han har också skrivit om GMO, genmodifierad gröda senast i inlägget ”Hotet mot liver – den genetiska manipulationens dolda agenda” 31/1 och 4/3 ”Hur ska vi förklara vad som sker?” Förutom Ulf har bl.a. Leif Elinder och jag skrivit om EU, senast 30/4 ”Enögde Carl Bildt och EU-valet.”

I november förra året gav han ut boken ”USA som världspolis” tillsammans med mig, i en upplaga där 80 % sålts på ett halvår.
Den 30 januari 2013 skrev han här om kanon (ej att skjuta med, ett begrepp som berörs i detta inlägg. 24/2 kom ett inlägg inom området populärkultur med titeln ”Vad säger oss TV-serier om världen?” Dagens inlägg har också en inriktning på kulturpolitik.
Grobianen Teaterpjäsen ImageHandler

Dagens blogginlägg.
Riksskådebanan beställde pjäsen ”Grobianen”, med undertiteln ”den kulturfattiga mannen”, av författaren Åsa Lindholm. Pjäsen sattes upp av regissören Göran Sarring och den 6 maj bjöd Skådebanan in till visning i Norrköping, efter en turné i landet. Efter pjäsen vidtog en kulturpolitisk debatt, med inbjudna politiker och kulturaktörer. Många frågor ventilerades, och allt kan ju inte hinnas med.

Ett frågekomplex som bara kunde antydas under kvällen är vad som är okultur. Kvällens tema var kultur och dess motsats, i någon mening, är okultur. En av politikerna tog upp frågan om ideologi, men i övrigt lyste detta ord med sin frånvaro. Tunnar vi ut begreppet kan vi tala om visioner eller utopier. Lite orättvist kan man säga att alla debattörer var för kultur, men riktigt vad denna krumelur var, talade ingen om. Klart var att Symfoniorkester, museer för konst och stadshistoria. Kulturskola, Östgötateatern, och Fria teatergrupper var kultur. Men allt annat? Och framför allt – vad är okultur, dvs de strömningar som aktivt motarbetar kultur, och ger näring åt den skisserade figuren Grobianen?
Grobian finito4
Hela vårt språk bygger på att vi relaterar en sak till en annan; vitt till svart, sött till surt, vackert till fult osv. Således borde vi – i kultursammanhang – tala mer om okultur. Men så sker sällan. Det skrämmer mig. För de motstående, kommersiella krafterna är mycket starka.

Inom kulturpolitiken finns ett mantra: Politiken skall inte lägga sig i vad som är kultur, utan inrikta sig på fördelning och distribution. Denna demarkationslinje är grundläggande och viktig, men mantrat lägger sig också som en våt filt över diskussionen om ideologier (visioner, utopier). Här finns inte plats för ett uttömmande svar, och jag har det nog inte heller. Men det betyder inte att jag eller vi skall vara tysta. Vi möter ständigt och dagligen okultur i form av filmer, underhållning, dataspel, tidningar, tidskrifter, och böcker, där krig & våld, perverterad så kallad kärlek, sexism, rasism, och människoförakt förhärligas. Volymen av okultur som sköljer över oss är ohyggligt mycket större än den kultur, vilken diskuterades i Norrköping (och i Sverige).

Inom vänstern – vad som nu menas med det? – och kulturrelativismen förfasar man sig över begreppet kanon* (se nedan). Man gör sig lustig över danska utbildningsdepartementets olika listor. Det är billig retorik och plockande av enkla poänger. Vad innebär utbildningen i litteraturhistoria (vetenskap) för våra lärare? Kan den sägas vara normerande, kanonbyggande? Ja, naturligtvis, vad skulle den annars vara? Detta leder till en diskussion som bara kan påbörjas här. Låt mig kortfattat få provocera: Visst är det en himmelsvid skillnad på ett verk av Strindberg och en deckare om en poliskommissarie och ett mord? Eller en europeisk kvalitetsfilm och en Hollywood-klon? När jag skriver detta förnekar jag inte behovet av underhållning.
John Wayne jw-sm

John Fords kavalleritrilogi med John Wayne i huvudrollerna ”Fort Apache” 1948, ”Larm över prärien”(”She wore a yellow ribbon”) 1949 och ”Rio Grande” 1950 är rasande välgjorde och spännande filmer. De är verkligen underhållande, men fulla av okultur, i form historieförfalskning, extrem nationalism, våldsfixering, sexism och sterotyper. Vän av ordning kan säga att filmerna är gamla. Ja, det är sant, men titta på avskrapet från storbolagen i massmedia. Det är knappast någon skillnad idag.

Hur möter vi, och bemöter, floden av okultur? Genom att driva mantrat – in absurdum – om kulturneutralitet – avhänder man sig ett viktigt redskap som ideologikritik. Jag är så intill döden less på att höra hur folk ursäktar gökungen deckarna. Det är en nattsvart kulturförlust när begåvade skönlitterära författare ägnar sin tid åt deckare. Det är fullständigt absurt att poliskommissarier och mord skall få status av att beskriva våra liv. Det är bara förflackning, men få säger det. Eller krigspropagandan, där Sverige nu fört krig både i Afghanistan och Libyen, och gjort drängtjänst åt USA/NATO. Och krigspropagandan fortsätter. Med förevändning av krisen i Ukraina skall nu Sverige anslutas till våldsapparaten NATO. Detta är några – få – exempel på okultur.

Debattörerna i Norrköping speglade med all sannolikhet ett Kultur-Sverige, genom att man var rörande eniga om betydelsen av kultur. Det är mycket hoppfullt, men för att vara/bli kulturbärare måste vi peka ut okulturen, som är Grobianens livsmiljö. Motsatsparet kultur-okultur handlar om kamp – en form av kulturkamp. Och inför den kampen duger inte proklamerad neutralitet.

* Med kanon menar vi främst en förteckning av litteratur, musik, konst, traditioner m m vilka är både normativa och föreskrivande. Den är således uttryck för värderingar av något som anses högstående, rymmer kvalitet, eller kort och gott något som är bra. Kanon är även föreskrivande för vad t ex gymnasister och studenter bör kunna, eller vad gäller traditioner, något man bör känna till och upprätthålla (i varierande grad).


i Andra om: , , , , ,, , , , , , ,

Grobianen recension Projekt Runeberg- en nordisk kanon Svensk litteraturkanon? SvD 2012 DN 25/1 Joscha Fischer

  6 comments for “Pjäsen ”Grobianen – den kulturfattige mannen”

  1. 21 maj, 2014 at 10:31

    Mycket bra inlägg! Äntligen någon som försöker nysta i alla lösa kulturtrådar som vi trasslat in oss i.

    En fundering: Är ”okultur” ett bra begrepp? Jag tror inte det. Börjar luta åt att allt som rör sig och påverkar våra tankar och föreställningar om det mänskliga livet i hela sin oändliga bredd är det som formar kultur. En oöverblickbar amöba som alltid tar en annan väg om vi försöker få tag på någon av dess uttryck.

    Därmed inte sagt att det vi kan kalla ”en folkets kultur” inte kan försvaras och ges större spelrum. Men detta är den kulturkamp där vi idag är närmast handfallna.

    • Peter Grafström
      22 maj, 2014 at 18:43

      Just det Knut, det behövs en balans mellan folklig uppfattning och elitens.
      Det skulle kanske leda till en vackrare utsmyckning av städerna och större förväntningar på kvalitet i den konst som understöds av stat och kommun.

  2. Jan Wiklund
    21 maj, 2014 at 11:11

    Kultur är våra föreställningar och referensramar, eller skapande av sådant. George Orwells definition på ”bra” kultur (han sysslade förstås mest med litteratur) var ”det som överlever”. Någon annan definition är inte möjlig, konstaterade han torrt.

    Det är en våldsam förenkling – för att inte säga bekväm förfalskning – att säga att bara för att ett verk pläderar för en uppfattning som man själv ogillar så måste det vara dåligt. Överlever det så håller det hög kvalitet, oavsett om man gillar dess implikationer eller ej.

  3. David
    22 maj, 2014 at 19:59

    Så herrns definition av vad som ska anses vara god kultur är den som ska gälla eller vad vill du ha sagt. Skillnaden mellan extrem höger och extrem vänster blir ju bara luddigare och luddigare, högern har alltid ogillat vad dom kallar pervers kultur vilket vänstern nu verkar ha hakat på. Men frågan kvarstår varför ska ni bestämma över vad som är god eller dålig kultur?
    ”perverterad så kallad kärlek” betyder det samma sak här som den nya förebilden Ryssland? homosexualitet är dåligt och ska motarbetas eller vad menar du? Vad vill du ha sagt egentligen vill du ha ett statligt kulturråd som godkänner vad folket ska få uppleva enligt nån sorts lista över god kultur eller vad är det du vill?

    • 22 maj, 2014 at 20:31

      Det är gästbloggarens synpunkter som finns i inlägget. Inom kultur- (och politik-)området finns olika uppfattningar. Inget i inlägget innebär att han eller ”vänstern” vill bestämma vad som är bra eller dålig kultur.

  4. Jan Wiklund
    23 maj, 2014 at 11:27

    Nej, men uppdelningen i ”bra” och ”dålig” utifrån innehållskriterier ligger farligt nära den ståndpunkten.

    Bättre är då att använda Orwells definition: tiden och slitstarkheten får avgöra.

    Vilket inte behöver betyda att man slänger begreppet kulturfientlighet på sophögen. Kulturfientlig är helt enkelt den som är så självgod att hen inte vill befatta sig med andras syn på världen. En viss dos arrogans ligger också i det – man anser sig stå över sådant. För att inte tala om bristen på nyfikenhet.

Comments are closed.