Har tidigare publicerat flera gästblogginlägg i olika ämnen av journalisten och författaren Åke W Bergh ibland som översättningar. Så var fallet med föregående gästblogginlägg 22/8 om Irak efter en översättning av en artikel av libertarianen, barnläkaren och flerfaldige presidentkandidaten Ron Paul.
Denna artikel, som översatts av Åke W Bergh, har skrivits av Tariq Ali som är författare till bl a Obamasyndromet (Celanders 2011).
Tariq Alis artikel.
Destabiliseringen har hittat hem! Västs ivriga stöd för fragmentering av öst och Mellanöstern – senast hysteriskt manifesterad i Ukraina och Syrien – har fått ett eko i Skottlands självständighetskamp. Tariq Ali har pejlat läget. Den 18 september får vi veta hur det gått. Senaste opinionssiffrorna visar 51-49% resp. 52-48% i favör för självständighet.
Skottland har länge varit en nation. Snart får vi veta om medborgarna vill att landet också ska bli en självständig stat. Jag hoppas det. Det kommer inte bara att öppna nya möjligheter för skottarna utan även bidra till att bryta upp en förtvinande, ruttnande brittisk stat och förhoppningsvis reducera dess roll som amerikansk vasall.
Därav vädjandena från Obama och Hillary Clinton att rösta nej, en åsikt förre labourledaren Tony Blair helt delar, men inte vågar propagera för av rädsla att hans ståndpunkt ska tippa balansen i oönskad riktning.Det finns ingen principfråga här, bara imperialistiska intressen. Den amerikanska forcerade upplösningen av den gamla sovjetstaten, först med avträdandet av de baltiska republikerna, sedan Ukraina och Centralasien, följt av förödelsen av Jugoslavien. Men om så Lettland och Slovenien, varför inte Skottland då? Nu när SNP – Scottish National Party (tyvärr) ändå beslutat att stanna kvar i Nato.
Det kändes intellektuellt välgörande att under två besök i Skottland i somras bevittna och delta i de seriösa diskussioner som fördes i mötessalar, kyrkor, pubar på gator och i folks hem. Vilken kontrast till trista gamla England där alla tre partierna och alla medier är emot skotsk självständighet.
Nej-kampanjen saknar både förnuft och subtilitet, och bygger uteslutande på rädsla. Men det finns krafter av pessimistiskt konservatism även i Skottland som är både ytlig och lokalt trångsynt. SNP, och än mer den radikala självständighetskampanjen, ser dock ett fristående Skottland genom internationella glasögon.
Deras blick är fäst på den norska modellen och bortom den. För några månader sedan, i ett öppet brev till skotska folket som publicerats av Herald, uppmuntrar ett flertal av Skandinaviens ledande författare och intellektuella födelsen av en självständig stat som minner skottarna om Norges frigörelse från Sverige 1905, vilken föregicks av skräckpropaganda men som ledde till högre livskvalitet och förbättrad politik i båda länderna.
Den påfallande tillväxten av skottarnas självständighetssträvanden är resultatet av Thatchers nedmontering av välfärdsstaten, och Blair-Browns helhjärtade stöd för det samma. Fram till dess hade skottarna varit beredda att hålla fast vid brittiska Labour, oavsett den korruption och lagvrängning som kännetecknade partimaskinen i Skottland.
Inte så längre.
När de många upphört att tro på att de kan utöva politiskt självbestämmande inom den rådande samhällsordningen börjar man se bortom de traditionella regeringspartierna. På kontinenten (Marine LePen) och i England (Nigel Farage) har detta lett till högerns tillväxt. I Skottland efterfrågas nationellt, socialt och politiskt självbestämmande: konkret något som innebär en humanistisk socialdemokrati.
Även om skräckpropagandan leder till att självständighetsmotståndarna Unionisterna får en majoritet av rösterna är alla överens om att det aldrig kommer att bli detsamma igen. Och om Skottland vinner självständighet, kanske den gamla trötta engelska politiken får sig en törn och en vitamininjektion.
Bakgrund.
Skottland är en självstyrande riksdel inom Storbritannien och upptar den norra tredjedelen av ön Storbritannien. Landet var självständigt fram till 1707, om än i personalunion 1603-1703 med England och Irland. Bland kända skottar historiskt kan nämnas författarna Robert Burns (nationalskald) Walter Scott (”Ivanhoe”), Robert L Stevenson (”Skattkammarön”) och Arthur Conan Doyle (”Sherlock Holmes”) samt den flerfaldige premiärministern i Storbritannien på 1800-talet (wigs, liberal) W Gladstone).
Skottland är ett litet land med 5,3 miljoner invånare med stora klassklyftor, enligt en artikel i Flamman i augusti 2013. Skottland är EU:s största oljeproducent och naturgasproducent. Lönerna är låga, arbetslösheten på sina ställen skyhög med stora missbruksproblem som följd. Från skönlitteraturen känner många till moderna skildringar av detta, som till exempel Irvine Welshes roman ”Trainspotting” av detta och Ian Rankins polisromaner om kommissarie John Rebus. Skatterna är låga och förutom sjukvården, som i Storbritannien (trots privatiseringsförsök från Cameron-regeringen) fortfarande är statlig, är mycket av samhällsservicen konkurrensutsatt.
Å andra sidan finns en tydlig och kulturellt viktig överklass, inte sällan härstammande från England. Många ser självständigheten som en möjlighet till ett nytt politiskt projekt. Vänstern hoppas att det nya Skottland ska kunna frigöra sig från ”anglosaxisk nyliberal tradition” och knyta an till en politisk utveckling med välfärdsstaten i centrum. Vänstern till vänster om Labour, som har relativt starka historiska rötter i Skottland, arbetar huvudsakligen för självständighet.
i Andra om: Syrien, Irak, Obama,folkrätt imperialism, ISIS, krig, USA, Politik, FN, massmedia terrorism al-Qaida, sunni shia opposition, ”unconventional warfare”, demokrati, desinformation, vapen,
18 svar till “Ett självständigt Skottland?”
Valkampanjen inför den skotska folkomröstningen liknar de svenska inför kärnkraftomröstningen och EU-omröstningen. Etablissemanget i form av tidningar, radio och TV, samt de “gamla” partierna och deras politiker är mot ett självständigt Skottland. Mot dessa “unionister” står en hårt arbetande gräsrotsrörelse som har vunnit fler anhängare allteftersom den blivit mera känd. Unionisterna kör hårt med skrämselpropaganda och det ska bli intressant att se vilka utspel de kommer med under den sista veckan.
För den som vill följa utvecklingen rekommenderar jag bloggen Wings Over Scotland: http://wingsoverscotland.com/
Även den förre Uzbekistan-ambassadören Craig Murray är mycket läsvärd:
http://www.craigmurray.org.uk/
Tack för tipsen här. Blir intressant på flera sätt. EU, USA och massmedia har avfärdat folkomröstningen på Krim där över 90 % röstade för att tillhöra Ryssland. Man har hyllat omröstningar där 51-55 % velat gå med i EU/införa euro och vid tillfällen uppretat omröstningar där resultatet ej passat EU-garnityret. En fråga som väcks är ju vad demokrati egentligen är eller bör vara snarare.
”EU, USA och massmedia har avfärdat folkomröstningen på Krim där över 90 % röstade för att tillhöra Ryssland. Man har hyllat omröstningar där 51-55 % velat gå med i EU/införa euro och vid tillfällen uppretat omröstningar där resultatet ej passat EU-garnityret. ”
Blanda inte ihop den hafsigt genomförda folkomröstningen på Krim med den välövervägda skotska folkomröstningen nästa vecka. Redan den 21 mars 2013 träffades en överenskommelse mellan det skotska självstyrets regering och den brittiska regering. Överenskommelsen godkändes av det skotska parlamentet den 14 november 2013, ett beslut som fick formell kunglig bekräftelse (så fungerar det alltjämt på pappret i den brittiska monarkin) den 17 december 2013. Skottarna har härigenom i praktiken 15 månader på sig att fundera över förslagets för- och nackdelar.
På Krim fattade parlamentet den 27 februari ett beslut rörande folkomröstning om utvidgat autonomi. Den 6 mars, det vill säga före omröstningen, fattade det lokala parlamentet beslut om anslutning till Ryssland. 10 dagar senare genomfördes folkomröstningen. Genom denna parodi saknar omröstningen på Krim all folkrättslig legitimitet.
Skottarna har haft 15 månader på sig, efter regeringsöverenskommelsen medan Krims befolkning fick 10 dagar. Troligen skulle också en väl förberedd folkomröstning, där alternativen hade kunnat utredas och formuleras under rimlig tid, givit en majoritet för att lämna Ukraina. Dock, den stora skillnaden – och det är det viktiga – folkomröstningen hade då haft en folkrättsligt legitim status.
Att dela länder är inte okomplicerat. Det finns alltid en minoritet (som i det skotska fallet mycket väl skulle kunna bestå av 49 procent av befolkningen) som inte vill dela. På Krim finns också minoriteter (främst krimtatarer och ukrainare), om än förhållandevis mycket mindre än den ryska befolkningsgruppen. Utifrån ett människorättsperspektiv måste konsekvenserna för minoriteterna vara väl utredda innan folkomröstning sker. Att utreda detta på 10 dagar är självklart en omöjlighet, omröstningen på Krim var därför både illegitim och en folkrättslig skandal.
Jag gör inte någon närmare jämförelse av folkomröstningarna. Men 90%+ säger betydligt mer om opinionen än 51-54%, eller hur? Den senare siffran leder osökt tanken till presidentvalen i USA där andelen röstande inte ligger så mycket högre. (En president väljs i USA med aktivt stöd av 30-35 % av antalet röstberättigande).
Tiden till folkomröstning är ganska viktig. Det handlar inte bara om 10 dagar. I detta fall hade Krimborna haft några månader om inte längre för att uppleva den dramatiska politiken i Ukraina, alltifrån Jaunkovits nej till EU:s usla bud (också enligt New York Times), Maidan med besöken av hökar som McCain och Victoria Nuland samt de alltmer aktiva högerextrema, ryssfientliga grupperna. Det är inte helt ointressant att V Nuland är gift med utpräglat neokonservative Robert Kagan, medlem i de mycket inflytelserika Council on Foreign Relations, och en av grundarna av tankesmedjan ”Project for the New American Century” (PNAC). Denne är historiker och bara detta ger en anledning av reflektera över historievetenskapens ”objektivitet”, om man nu inte har flera andra skäl.
Bilden visar ett möte mellan USA:s utrikesminister Kerry och bitr. utrikesminister Nuland och Jatsenjuk och andra ledande oppositionspolitiker i Ukraina, i München 1/2, precis 3 veckor före statskuppen.
Omröstningen i Skottland verkar bli lika spännande som riksdagsvalet i Sverige, konventionellt uppfattat. Kommentarerna efteråt blir särskilt spännande i det förra fallet.
”Tiden till folkomröstning är ganska viktig. Det handlar inte bara om 10 dagar. I detta fall hade Krimborna haft några månader om inte längre för att uppleva den dramatiska politiken i Ukraina, alltifrån Jaunkovits nej till EU:s usla bud (också enligt New York Times),…”
Jo, det handlar om 10 dagar som Krimborna hade att ta ställning till det formulerade förslaget. Detta har ingenting med demokrati att göra. Från ett folkrättsligt och demokratiskt perspektiv står och faller omröstningens legitimitet med detta. Applicerar man ditt resonemang om att Krimborna haft månader på sig att fundera på Skottland skulle ju motsvarande tidsperiod för Skottland kunna sättas till 100-tals år. En ”dramatisk” händelse i Skottland, som alltjämt har stor plats i den skotska nationalismen, är slaget vid Cullodon 1746, då skotska ”nationalister” på ett ganska brutalt sätt slogs ned av britterna. Efter detta har skottarna haft 268 år att fundera… Skottarnas valutslag kommer att vara välavvägt.
Det är förvånade att du tar så lätt på folkrättsliga och demokratiska principer.
Den av USA och EU stödda fascistinfluerade statskuppen dagen efter det att en överenskommelse nåtts mellan den folkvalde president Janukovits (i mycket bra val enligt OSSE) har inget med demokrati att göra. Interventionen i Ukraina via NGO:s och det öppna stödet av sådana som Nuland, Ashton och McCain med oppositionen, inkl. Svobodas ledare i ett trängt läge har inte så mycket med demokrati att göra. Visst både i Skottland och Ukraina har människor egna och historiska erfarenheter att beakta även innan folkomröstningsprocedur och valdag bestämts. Beslutet om folkomröstningen av ledningen på Krim togs i ett mycket trängt läge. Du togs bortse från realia här.
Den som sätter mänskliga rättigheter och demokrati först kan inte låta en orättfärdighet (givet att det ukrainska parlamentets beslut att avsätta Janukovits stred mot konstitutionen) rättfärdiga en annan orättfärdighet (den hafsigt genomförda folkomröstningen på Krim).
Är det den värld vi vill ha där någons brott rättfärdigar en annans brott? Ytterst är det alltid enskilda människor – av kött och blod – som drabbas och kommer i kläm. Det finns ingenting på denna jord som kommer före mänskliga rättigheter och demokrati.
Jag har ingen som helst förståelse för detta sätt att argumentera.
I princip låter det riktigt. Men man bör försöka se vilka krafter som agerar och försöka fundera på om det finns större eller mindre brott mot folkrätten. Var USA:s krig i Irak, dess kraftiga överskridande av FN-mandat i Afghanistan och NATO:s i Libyen, samt NATO:s bombningar i Jugoslavien brott i samma storleksordning som den Rysstödda i hast genomförda folkomröstningen på Krim med så klart utslag? Finns skäl att beakta att USA & Co i strid med löften låtit utvidga NATO österut och omringar Ryssland med militärbaser? Vad tror du skett om Ryssland omringar USA med militärbaser – vi minns hotet om kärnvapenkrig från USA då Sovjet ville skaffa militärbas på Kuba. Dock var folkomröstningen på Krim knappast förenligt med FN-stadgan. Glöm inte att det pågår ett propagandakrig också, och där är USA med ominerande massmedia långt före: Vi mins lögnerna från USA:s presidenter och statsledning då det gäller Irak 2003, gasattacken i Syrien 2013, och då det gäller Kosovo tidigare.
Jugoslavien-kriget behandlas bland annat här http://jinge.se/allmant/fran-jugoslavien-till-ukraina-och-irak-repris-och-svar.htm
Apropå Kosovo -från annat blogginlägg 26/8 2013:
Bombningarna saknade stöd i folkrätten och utgjorde ett öppet brott mot FN-stadgans våldsförbud. NATO intervenerade
i ett inbördeskrig till stöd för ena parten. USA motiverade politiskt kriget som en ”humanitär intervention” för att skydda kosovoalbaner i provinsen Kosovo från påstådd förföljelse från serbisk milis. I säkerhetsrådets debatt den 26 mars 1999 förklarade
USA:s representant: ”FN-stadgan innebär inte godkännande av väpnade övergrepp på etniska grupperingar eller att det internationella samfundet skall blunda för en växande humanitär katastrof. NATO:s åtgärder är fullkomligt berättigade. De är nödvändiga för att stoppa våldet och förhindra ytterligare avvikelse från fred och stabilitet i området. Förbundsrepubliken Jugoslaviens myndigheter skulle snabbt kunna få NATO:s aktioner att upphöra genom att inställa sina brutala attacker mot folket i Kosovo och röra sig i riktning mot ett fredsavtal.” Den brittiske utrikesministern Robin Cook uttryckte dock bekymmer över att det saknades säkerhetsrådsbeslut att bomba. ”Vi har problem med våra jurister”, klagade han för USA:s utrikesminister, som replikerade ”Skaffa nya jurister!” (Mamdani 2004).
Efter bombkriget har världen kunnat konstatera att någon massfördrivning av kosovoalbaner från Kosovo aldrig ägde rum innan kriget inleddes. Inte heller kunde några massgravar med dödade kosovoalbaner påträffas som det hade hävdats i propagandan
före bombkriget. Det kanadensiska rättsmedicinska team som efter kriget hade uppgiften att kartlägga dödandet av kosovoalbaner avbröt sin verksamhet i förtid och reste hem då de inte kunna finna några massgravar i Kosovo. En filmfotograf som följde teamet kommenterade USAs påståenden om att 100 000 till 200 000 kosovoalbaner dödats av serberna:”Detta var massakern som aldrig inträffat” (Globe and Mail 2 september 2004).
En massflykt skedde istället som en följd av bombkriget. Genomförandet av bombkriget – valet av mål,omfattningen och intensiteten – var inte heller styrt av några humanitära överväganden. Syftet var att tvinga Jugoslavien att acceptera NATO:s krav. Efter bombkriget ockuperade NATO Kosovo. Under NATO-ockupationen rensades de delar av provinsen som dominerades av albaner nästan helt från serber, judar och zigenare. Kosovo har efter kriget blivit en klientstat under västmakterna med erkännande från bara hälften av världens stater. USA kunde efter kriget upprätta sin största militärbas i Europa, Camp Bond Steel, i Kosovo. USA och de flesta NATO-staterna stödde 2008 Kosovos självständighetsförklaring.
Nu handlar det ju inte om 10 dagar som du så förment försöker ge sken av. Krim har försökt bli fritt från Ukraina sedan Sovjet upplöstes 1991. Ska man hålla sig till fakta så hade man den första folkomröstningen 1991 och då röstade 94% för att bli en del av Ryssland. Nästa gång var det 1994, då röstade 78% för att lämna Ukraina, märk väl att då var Ryssland lika kaotiskt som Ukraina blev senare men ändå röstade 78% för att lämna Ukraina. Och nu senast röstade alltså 97% för att lämna Ukraina och att det ökat sen 1991 har ju sina orsaker med högermilis som styr och ställer i Kiev och västra Ukraina m.m. Sen var det ju inte så att Ukraina fick Krim på 50-talet utan det var ukrainska SSR som fick i uppdrag att administrera Krim som en del av Ukraina, alltså ett rent byråkratiskt arrangemang.
”Nu handlar det ju inte om 10 dagar som du så förment försöker ge sken av. ”
Min diskussion handlar om vad som krävs för att ett val skall anses legitimt. En viktig del i detta – och det gäller alla val – är att de röstande skall kunna bilda sig en god uppfattning om alternativen och dess konsekvenser. Ett rimligt krav är också att de olika sidorna skall få god tid på sig att argumentera för sin sak. Dessa krav är uppfyllda i den skotska omröstningen men var det inte vid den krimska omröstningen.
I FN’s säkerhetsråd röstade 13 av 15 nationer för en resolution för ogiltigförklarande av omröstningen, Kina avstod och Ryssland lade in sitt veto. Världssamfundet var således tämligen ense vid bedömningen av folkomröstningens legitimitet.
”Sen var det ju inte så att Ukraina fick Krim på 50-talet utan det var ukrainska SSR som fick i uppdrag att administrera Krim som en del av Ukraina, alltså ett rent byråkratiskt arrangemang.”
Detta är ett ganska irrelevant argument då Ukraina som nation erkändes av omvärlden, inklusive Ryssland, då nationen bildades efter Sovjetunionens fall. Genom erkännandet accepterade Ryssland Ukrainas territoriella gränser och Krims tillhörighet till Ukraina. Ur ett folkrättsligt perspektiv saknar därför det som hände före 1991 betydelse.
I din värld är väl vad folket vill och demokrati betydelselöst bara det passar EU och USA:s agenda det har man ju förstått. Och nu var det ju slutligen så att Krimborna redan 1991 sa ifrån att man inte ville vara en del av Ukraina men det viftades bort på lösa grunder. Och Krimborna har gjort sitt val TRE gånger, det räcker mer än väl för mig. Folkrätten åberopas bara när det passar USA och EU:s intressen annars struntar man i den. Och det är just denna maktfullkomliga politik som USA, med hjälp av Nato, som gör att t ex Putin anser att han har rätten att göra likadant. Hur länge tror du det dröjer innan Kina upptäcker att militär makt ger rätt? Då har vi alla bekymmer det kan jag lova dig! Problemet är att USA agerar världspolis trots att landet är genomkorrupt, moraliskt, politiskt och ekonomiskt bankrutt. Att EU springer i dessa skurkars ledband är ju både förkastligt och upprörande. Ska EU någonsin få internationell acceptans som politisk aktör i världen, i den stora del av världen som inte är väst, måste man nog börja distansera sig omgående från krigshetsarna i Washington.
Mycket bra reflektion Niklas håller med till 100%. Det kan också nämnas att det inte fanns något alternativ att rösta på för dem som önskade att Krim skulle fortsätta att vara en del av Ukraina som innan den ryska ockupationen.
http://www.svd.se/nyheter/utrikes/svep-ukraina_3368854.svd?sidan=3
Det fanns, som faktiskt Tom Jensen påpekat. Det ena att Krim skulle bli en del av Ryssland (fick över 90 % av rösterna). Det andra var att Krim skulle bli en autonom republik. Alternativet att Krim skulle kvarstå i Ukraina fanns inte. En brist, men torde inte ändrat att Krim skulle bli del av Ryssland.
George Monbiots kommentar till den skotska folkomröstningen är läsvärd. Jag har översatt ett kort stycke:
“Om Skottland blir självständigt så blir det trots ansträngningar av nästan hela det brittiska etablissemanget. Det kommer att ske för att sociala media har besegrat storföretagens media. Det blir en seger för medborgarna över de etablerade partiapparaterna, för skosulor över helikoptrar. Det kommer att visa, att om en idé är tillräckligt inspirerande så kan den skära genom mutor och utpressning, hotelser och skrämselpropaganda. Att hoppet om förändring kan genomsyra en nation trots alla försök att hindra det. Att man kan hatas av Daily Mail (Dagens Nyheter? Övers. anm.) och ändå ha en chans att vinna.”
Hela Monbiots artikel, inklusive källhänvisningar, finns här:
http://www.monbiot.com/2014/09/09/england-the-brave/
Jag tror att en seger för självständighetssidan kan ha stor betydelse även utanför Skottland, ja kanske mer på andra håll än i själva Skottland.
Tories ser nog innerst inne denna omröstning med blandade känslor.
Å ena sidan lever man förstås kvar i det brittiska imperiets tidevarv (det enorma utomeuropeiska territorium som en gång legitimerade stormaktsställningen är idag reducerat till några vindpinade öar i Atlanten och några skatteparadis i Västindien) där man fortfarande ser Storbritannien som stormakt. Att ge upp Skottland skulle givetvis smärta från detta perspektiv.
Ur ett mer krasst realpolitiskt perspektiv är det å andra sidan inte omöjligt att Cameron, väl dolt under bordet, gnuggar sina händer. I det brittiska parlamentet har Skottland 59 platser, en av dessa innehas av Tories medan Labour har 41 platser. Ett avskiljande av Skottland skulle alltså avsevärt stärka Tories på bekostnad av Labour.
Kanske kan Cameron svälja förtreten inför utsikten att Labour försvagas, ”imperiet överhuvud” kommer ju även i självständighetsscenariot att inneha den skotska tronen (om än med titeln ”Drottning Skottland”), pundet kommer att vara fortsatt valuta och det säkerhetspolitiska perspektivet uppfylls genom ett fortsatt skotsk medlemskap i Nato.
Igår demonstrerade 1,8 miljoner i Barcelona för ett självständigt Katalonien (http://steigan.no/2014/09/12/barcelona-1-800-000-demonstrerer-for-uavhengighet/)
(http://www.theguardian.com/world/2014/sep/11/catalans-demonstrate-demand-right-hold-referendum)
Även DN skriver om detta:I Barcelona klädde sig hundratusentals människor i de katalanska färgerna rött och gult för torsdagens nationaldagsmanifestation. De bildade ett gigantiskt V på avenyerna Gran Via och Diagonal. Vår kultur, vårt språk och våra traditioner måste respekteras och vi har sett att i den här staten (Spanien) är det omöjligt, sade Bernat Pi, en 24-årig doktorand som svingade både den katalanska flaggan och den skotska fanan, till AFP.” Samtidigt förbereds folkomröstningen som regionstyret vill hålla den 9 november, trots starkt motstånd från Spaniens regering.
(http://www.dn.se/nyheter/varlden/europeiska-separatister-i-medvind/)
Stefan Lindgren har på debattsidan av FIB-Kulturfront diskuterat frågan om Kosovos avskiljande och skriver
”En kontroll på hemsidan kremlin.ru visar att Putin tagit upp exemplet Kosovo i samband med Krim fyra gånger (18/3, 17/4, 24/5 och 29/8). Ingenstans finns det täckning för den påstådda ”bluffen”.
Det som kommer närmast är det han sa 18/3:
”Dessutom har myndigheterna på Krim åberopat det välkända prejudikatet Kosovo, ett prejudikat som våra västerländska partners har skapat själva, så att säga, med sina egna händer, i en situation som absolut var analog med den på Krim, när de erkände Kosovos utbrytning från Serbien som legitim. Det bevisar för alla att det inte krävs något tillstånd för landets centrala myndigheter för en ensidig självständighetsförklaring. Internationella domstolen instämde med stöd av punkt 2 i artikel 1 i FN-stadgan i detta och konstaterade i sin dom av den 22 juli 2010 följande. Här är ett ordagrant citat: ’Ingen allmänt förbud mot en ensidig självständighetsförklaring följer av säkerhetsrådets praxis’, – och sedan ’Den allmänna folkrätten innehåller inte något som helst tillämpligt förbud mot utropande av självständighet.’ Det är, som man säger, solklart.”
Putin har alltså inte påstått att ICJ godkänt Kosovos självständighet. Han har återgett ICJ:s beslut korrekt. Som vi vet, och förvisso vet även Rysslands diplomater det, hade aldrig ICJ förelagts frågan att ta ställning till Kosovos självständighet utan endast den allmänna frågan om det förelåg ett förbud mot ensidigt utropande av självständighet.
Västmakterna var emellertid fast beslutna att so oder so erkänna Kosovo, vilket de också gjorde. Hittills har 108 länder erkänt Kosovo.
Detta prejudikat kan man naturligtvis beklaga. Utropandet stred mot en av säkerhetsrådets resolutioner och till skillnad från Krims självständighet föregicks det inte av någon folkomröstning. Kosovos avskiljande genomfördes inte heller fredligt utan genom ett bombkrig mot Serbien.
Men man kan inte bekämpa verkningarna av prejudikatet Kosovo – stormakters rätt att stycka upp andra stater med bombkrig – genom att förvägra ett helt annat folk den rätt som följer av FN-stadgan. Två fel gör inte ett rätt.” (http://www.fib.se/debatt/item/4445-om-putins-bluff)