Om franska valet och Front National



Jag har fått förmånen att återge detta inlägg av Jan Myrdal. Hans senaste bok ”Jan Myrdal på tvärs” är annonserad på bloggsidan.

Jan Myrdals artikel.
”Med 25% av rösterna blev i EU-valet Front National det största partiet i Frankrike. Samtidigt skvalpade ”Vänsterfronten” , i vilken ingick såväl Frankrikes kommunistiska parti som Vänsterpartiet och Enad vänster, nere på 6%. Kommentarerna i media runtom i våra länder talar om högerseger, seger för rasism och allmän främlingsfientlighet. Det är en dålig analys.
Jan Myrdal tvars_omsl_2
Att kommunistpartiet som jag från fyrtiotalet och det tidiga femtiotalet i Frankrike upplevde som ett väldigt och starkt massparti på randen till att bli statsbärande har imploderat och blivit politiskt likgiltigt har sin förklaring. Om den har jag skrivit. Partiledningens oförmåga att ta principiell ställning i Algerietkriget – ett leninskt ställningstagande för seger åt Algeriet – var ett tecken på den då pågående uppfrätning av partiet som under de följande klasstriderna i Frankrike ledde till att det förlorade sin plats som den franska arbetarklassens parti och sedan till dess nuvarande kollaps. Där finns mer att diskutera.

Men Front Nationals framgång är betydelsefull. Man kan säga att den blir en spegelbild (där vänster blir höger och höger vänster) av kommunistpartiets upplösning. Jean-Marie Le Pen hade varit fallskärmsjägare i Indokina 1953 och Algeriet 1957 och grundade partiet 1972. Det var då ett utpräglat högernationalistiskt parti med rötter även tillbaka till Vichy och längre ändå till den traditionella franska högern. (Nils Andersson vilken som förläggare i Lausanne arbetat nära den algeriska befrielserörelsen vittnade sedan i rättsuppgöret om huruvida Jean-Mari Le Pen varit direkt ansvarig för fallskärmsjägartortyr mot algeriska patrioter.)
Marine Le Pen 2 untitled
Med åren och partiets tillväxt och även som ett resultat av dess arbetsmetoder med just en nära kontakt med folk (”le petit peuple”) som varit den traditionella franska vänsterns började dock dess klassbas förändras. Ty samtidigt blev korruptionen i det franska klassamhället allt påtagligare och den traditionella ”vänstern” med kommunistpartiet som centrum upplöstes ideologiskt och förföll organisatoriskt.

Denna utveckling blev än tydligare när Marine Le Pen den 16 januari 2011 valdes till ordförande för Front National. Hon är visserligen sin fars dotter men representerar och företräder en annan generation. Född 5 augusti 1968, utbildad jurist, advokat och efter skilsmässa ensamstående mor i självvalt särboförhållande. Alltså en med vilken många franska kvinnor nu själva identifierar sig.

Hon är inte bara kunnig, snabb i repliken och med stark och sympatisk framtoning i samtal, möten, debatter, radio och TV-framträdanden utan hon knyter direkt an till det som varit den traditionella franska vänsterns värderingar: republikanismen, enhetsstaten från Revolutionen, laicismen (den särskilda franska konfessionslösheten), traditionen från 1789/1793. Ja, nu till befrielsejubileet hyllar hon ”Résistancen” och det program den stod för 1944. Det är Franska Revolutionens Marseillais man sjunger på hennes möten. Den som kan förstå franska gör klokt i att lyssna till hennes framträdanden. (Särskilt som när hon, som i Moskva sommaren 2013, medvetet talar ytterligt tydligt.)

Hon är inte socialist, anknyter inte till vare sig Marx eller Blanqui, eller ens Jaures. Hon är medvetet anti-liberal. Hon är därtill fransk nationalist också i sådant som om Frankrikes roll i Afrika eller nödvändigheten av ett eget och enbart av fransmän lett kärnvapenförsvar. Men hennes ställningstaganden är logiska och för ”vänstern” traditionellt begripliga.

Utrikespolitiskt innebär det en i egentlig mening gaullistisk politik: bryta Förenta staternas vilja till världsvälde, ut ur EU, ut ur NATO, nära samarbete med Moskva, Beijing (och Berlin) och kanske med ett framtida Eurasien. Hon bekämpar den ekonomiska och kulturella nyliberalismen.

Äldre franska kommunister jag talat med upplever att 90% av hennes krav är sådana de själva en gång ställde. Det må gälla frigörelsen från Washingtons dominans och från EU:s överstatliga utsugning av det franska folket till bankkapitalets fromma. Konkret angriper hon sådant som det liberalistiska järnvägsförfallet, Förenta staternas försök till kulturell hegemoni över Frankrike, monopolkapitalets dominerande roll i fransk politik och andra de traditionella frågor ”vänstern” ställt innan dess partier imploderade.

”Vänsterns”, den franska såväl som den internationella, nu pågående ständiga angrepp på Front National är begripliga med tanke på partiets bakgrund och historia men också kontraproduktiva och grundade på en bristande analys av den politiska verkligheten.
France's far right National Front political party leader Marine Le Pen waves on stage during her speech in front of the Opera following the National Front's annual May Day rally in Paris

Närmast kan detta jämföras med kampanjen för 85 år sedan om socialdemokratin som socialfascism. Den var helt begriplig med hänvisning till de teoretiska föreställningar som band dåtida socialdemokrati till Mussolinis korporativism och den var historiskt belagd med hänvisning till Noske och andra tyska socialdemokrater liksom till Labours politik gentemot kolonierna. Det är ingen svårighet att med olika exempel visa att denna Kominterns analys var både förståelig och logisk. Men var den politiskt korrekt? Var den en riktig analys av den drivande kraften för de socialdemokratiska massorna?
Komintern imagesCAY22VRE

Nu kan vi se att denna analys bidrog till att omöjliggöra den enhetsfront som kunde hejdat Hitlers och den tyska fascismens seger. Allt det som i enlighet med tesen om socialfascism kunde sägas om den politiska socialdemokratin i skiftet mellan tjugotal och trettiotal kunde beläggas. Dock var analysen oriktig. Vilket för övrigt Dimitrov påpekade inför Kominterns kongress 1935.
Något liknande gäller om Front National och dess massbas nu. Det är detta man bör diskutera!”


i ,, , , , , , ,
, ,, , ,, , , , , , ,

DN 26/5ItalienDN-chock
Counterpunch Le Figaro 31/3 Dagens Arena 29/3 Kildeén & Åsman 31/3 Counterpunch Var Matin 28/3 Video om demonstationerna i Brignoles Le Figaro 24/3 Le Monde 14/10 Var Matin 14/10 Liberation 13/10 kl 20.56 Le Nouvel Observateur 10/110 SvD Var Matin 7/10 Knut Lindelöf Le Figaro 10/10 Daily Telegraph 10/10 Anna-Lena Lodenius Pål Steigan 10/5 Knut Lindelöf 13/5 SvD 26/4DN Debatt Nils Funcke 23/4DN 22/4SvD 24/4Ab 24/4 DN rescension av Arnstads bok av Olle SvenningDN 4/4 SvD bokrescension Aftonbladet rescension av Arnstads bok Jinge ”Åh vilken röra – vad är fascism?” Annarkia 22/11 VarghjärtaDN Unga Sverigedemokrater vill ha Almqvist kvar DN Debatt 15/11 DN:s ledare 15/11 AB 15/11 Svd 15/11 Expressen 15/11 SvT 15/11 The Independent 30/8 SvT DN Breivik kommer ut SvD Proletären FIB-Kulturfront

  30 comments for “Om franska valet och Front National

  1. 27 maj, 2014 at 16:22

    Om man ska systematisera på en så abstrakt nivå att det nästan blir löjligt kan man säga att FN försöker lösa decentil 2-6s bekymmer på bekostnad av decentil 1, medan de styrande partierna försöker lösa decentil 10s bekymmer på bekostnad av alla andra.

    Eller man kan säga att FN försöker representera de som i alla fall har jobb på bekostnad av delar av prekariatet – helt öppet.

    Det skulle vara kul om någon kunde hitta ett gemensam program för 1-7 ungefär. Såvitt jag förstår måste ett sånt bestå i att dra igång en ny högkonjunktur ungefär som den som sossarna och Roosevelt drog igång för tiden efter andra världskriget. Fast den här gången är det ju inte bilism och hushållsapparater som bär upp den, utan resursbesparing. Innehållet kvittar dock, bara hela samhället byggs om, som då. Då behövs alla händer och arbetslösheten försvinner.

    Fast programmet finns redan. Det enda som återstår är att organisera det. Se http://www.folkrorelser.org/bygg-landet-igen.html

  2. 27 maj, 2014 at 19:04

    Jag har så stor respekt för Jan Myrdal och hans samhällsanalyser att jag knappt vågar mig på en invändning. Jag förstår det Jan Myrdal skriver. Att Front National tar upp de samhällsproblem som plågar den franska arbetarklassen. En arbetslöshet på bittra tio procent. Ett samhälle som verkar ha stagnerat. Marine Le Pens EU-mot stånd delas ju därtill av många. En mängd skeenden som en politiskt utslagen vänster inte har haft makt att greppa. Allt som Jan Myrdal här skriver är naturligtvis sant. Men. Han tar inte upp Front Nationals mörka sida. Som trots Marine Le Pens politiska skicklighet borde skrämt de franska arbetarna. Rasismen. För den som uttalar att sjukdomen Ebola skulle kunna lösa jordens överbefolkning (Jean-Marie Le Pen) är onekligen rasist. Eller Marine Le Pen som anser att muslimerna ockuperat Frankrike. – Har de franska arbetarna glömt nazismen och den tyska ockupationen? Har samhällsförhållandena så till den grad ändrats att fascismen inte längre skrämmer? Skall vi lägga skulden för Front Nationals framgångar på ”vänsterns” oförmåga? Eller på arbetslösheten? Historiskt: det var fel av Komintern att betrakta den tyska socialdemokratin som fiender. Där en folkfront istället borde bildats. En lärdom av historien. Men hur hantera Front National? Erkänna att de har rätt? Glömma alla rasistiska-fascistiska uttalanden och manifestationer. Det är naturligtvis inte så Jan Myrdal menar. Men idag verkar Frankrike förlorat för vänstern. Kanske även förlorat som ”borgerlig demokrati”. – Skulden ligger i kapitalismen som samhällsform. De ekonomiska kriserna som föder fascism. Därtill vänsterns svaghet.
    Ulla Johansson

    http://www.svd.se/nyheter/utrikes/uttalandena-som-chockar-europa_3602490.svd?sidan=1

    • Har aldrig sagt..
      28 maj, 2014 at 19:27

      Gubben Le Pen har dock aldrig sagt att han hoppas på någon Ebola-epidemi, det är ett totalt lösryckt och förvridet citat från en diskussion om människans ohållbara befolkningstillväxt och faktorer som påverkar denna.. som fått eget liv i en massmedia utan ordentlig källkritik och alltid på jakt efter skandaler.

      • Maria Skoglund
        31 maj, 2014 at 02:37

        Jean-Marie Le Pen har talat om den demografiska explosionen i världen och att monseigneur Ebola kan reglera den på tre månader. Han har också talat om hur den afrikanska befolkningen kan komma att ersätta den europeiska om inte Fronten och dess motsvarigheter i andra länder kommer till makten och ställer allt till rätta. Han är som alla rasister mycket orolig över att det föds för få vita barn. Det är inte människans befolkningstillväxt han fruktar, det är negerns/muslimens/judens/und so weiter. (Han är ungefär lika primitiv i sitt tänkande som den i Haag åtalade general Mladic: ”Det är inte människor som dött i Sarajevo. Det är muslimer.”)

      • Maria Skoglund
        31 maj, 2014 at 17:58

        Han har inte sagt att jorden är platt heller. Han har sagt 1) att monseigneur Ebola skulle kunna reglera den demografiska explosionen på tre månader 2) att den afrikanska befolkningen riskerar att ersätta den europeiska (han är som alla andra rasister orolig för att det föds alldeles för få vita barn) om inte Fronten och dess motsvarigheter kommer till makten och ställer allt till rätta

    • Caroline
      29 maj, 2014 at 12:55

      Utmärkt inlägg Ulla!

    • Johan Eriksson
      29 maj, 2014 at 20:19

      ”Historiskt: det var fel av Komintern att betrakta den tyska socialdemokratin som fiender.”

      Genom socialdemokratins val av den revisionistiska vägen förhindrades att revolutionen spreds. Hade tyska socialdemokrater agerat annorlunda efter första världskriget hade vår värld med stor sannolikhet sett helt annorlunda ut. I sin stora naivitet trodde man att kapitalismen gradvis skulle låta sig avskaffas med reformer. Reformer genomförda av den borgerliga demokratin där monopolkapitalet behärskar opinionsbildningen och därigenom problemformuleringen. Denna väg är och förblir omöjlig, var och en som tror på socialismen måste ovillkorligen inse detta.

      Efterhand har socialdemokratin kommit att bli monopolkapitalismens bästa vän, inte minst då de också ofta behärskat stora delar av fackföreningsrörelsen. Idag har socialdemokratin, i varje fall den svenska, i praktiken anammat nyliberalismen. När hörde du Ulla Johansson senast en socialdemokrat plädera för en grundläggande förändring av maktförhållanden, inte minst de ekonomiska, i samhället?

      Ulla Johansson, det är ett historiskt faktum att socialdemokrati aldrig lett till socialism. Historien visar därför att Komintern hade helt och fullständigt rätt i sin kritik av den revisionistiska socialdemokraten.

      • 31 maj, 2014 at 17:13

        Johan Eriksson. Din analys av socialdemokratin av idag och trettiotalets är alldeles rätt. Jan Myrdal skriver ju också i sitt inlägg: ”Allt det som i enlighet med tesen om socialfascism kunde sägas om den politiska socialdemokratin i skiftet mellan tjugotal och trettiotal kunde beläggas.” Men inför faran av ett fascistiskt maktövertagande borde trots detta en folkfront bildats. I det läget bör väl alla som är beredda att försvara
        en borgerlig demokrati mobiliseras? Även socialdemokratin. Öppen fascism är trots allt ett värre läge än även en ihålig demokrati. — Dock är jag inte så naiv att jag tror att socialdemokratisk ideologi och politik leder till socialism! En utveckling de helt enkelt inte vill se. Som Eduard Bernsteins teorier hindrade redan vid förra sekelskiftet. – Och för all framtid.
        Ulla Johansson

        • Johan Eriksson
          1 juni, 2014 at 14:41

          Ulla Johansson, i början 30-talet var dessvärre den fascistiska segern i Tyskland i praktiken redan vunnen. Allt avgjordes redan 1918 då de tyska socialdemokraterna valde bourgeoisien framför spartakisterna vilket de facto förhindrade världsrevolutionen. Genom upprättandet av den av socialdemokratin stödda kontrarevolutionära Weimarrepubliken, som bevarade tingens ordning och lät feodalherrarna sitta kvar på sina enorma lantegendomar och monopolkapitalisterna att fortsätta utsugningen av arbetarklassen, bäddades för fascismen. Socialdemokratins stora skuld i detta är otvivelaktig.

          Myrdal är tydlig när han förklarar Kominterns ståndpunkt:

          ”Det är ingen svårighet att med olika exempel visa att denna Kominterns analys var både förståelig och logisk. ”

          Man kan alltid diskutera om Komintern, från ett taktiskt perspektiv, skulle ha sökt samverkan med de revisionistiska krafterna. Min egen analys är att den faktiska utvecklingen, med fascismens framgångar i Tyskland, hade gått för lång för att en folkfront skulle ha kunnat åstadkommit något i sak. Åter, världsrevolutionen stoppades av den tyska socialdemokratin 1918, en socialdemokrati helt besmittad och förpestad av teorier från småborgerliga förrädare som den av dig nämnda Bernstein (som fortfarande beundras i revisionistiska kretsar). Socialdemokratin är och förblir socialismens fiende.

          • 1 juni, 2014 at 19:08

            Då det gäller de tyska socialdemokraternas svek mot socialismen blev väl detta tydligt vid omröstningarna om krigskrediterna år 1914.

            Men jag är inte säker på att man ska så långt bort som till 1918 då det gäller möjligheterna till att hindra att Hitler kom till makten. Om Komintern och Tysklands Kommunistiska Parti ändrat linje 1-2 år tidigare hade detta kanske skett. Uppenbarligen underskattades då nazisterna.

            Hitler och nazistpartiet kom till makten i samband med den stora depressionen 1929-33. I dagens kris i kapitalismen går nazistiska, fascistiska och högerextrema partier också kraftigt fram – en historisk parallell. Som mest fick nazisterna 37,4 % av rösterna i fria val, vid valet 31/7 1932 då socialdemokraterna och kommunisterna fick 36,2 %. Inför valet genomförde nazisternas stormtrupper SA olika våldsaktioner med många döda för att störa andra partiers arbete. Om 0,75 % av de röstande, mindre än 400 000 personer om min överslagsberäkning är riktig av de som röstade på nazisterna i ställer hade röstat på S+KP hade de senare kommit till makten (om de kunnat enas i någon slags front mot nazisterna) och historien hade kunnat få en annan inriktning. Och vid nyval 6/11 fick nazisterna 2 miljoner färre röster. De blev ändå största parti med 33,1 % av rösterna, medan S fick 20,4 % och KP 16,9 % dvs S+KP fick 37,3 % och totalt 1,5 miljoner fler röster än nazisterna. I det politiskt instabila läget kunde Hitler upprätta en koalitionsregering 30/1 1933 med borgerliga partier som alltså banade väg för hans makttillträde. Jag kan inte historien tillräckligt väl – men vad hade skett om S+KP inför valet proklamerat kamp mot nazisterna som en gemensam jätteviktig fråga? KP fick väl som mest 6 miljoner röster, 16 % av rösterna, om jag minns rätt.

            Möjligheterna till samarbete 1932-33 mellan socialdemokraterna och kommunisterna försvårades påtagligt av att Tysklands Kommunistiska Parti och Komintern fram till och med 1932 åtminstone riktade en huvudkritik mot socialdemokratios ledning och att man använde begreppet socialfascism. Man kunde tänka sig enhetsfront underifrån. Först 5/3 1933 markerade Komintern möjlighet till samarbete för t.ex. tyska kommunistpartiet med socialdemokraterna även på ledningsnivå. Vid Kominterns kongress 1935 var huvudinriktningen på folkfront och enhetsfront mot fascismen, men hade det skett 3-4 år tidigare hade historien kanske blivit en annan.

            • Johan Eriksson
              2 juni, 2014 at 00:12

              Anders, för mig är det dessvärre otroligt att några ”demokratiska val” skulle ha förhindrat det nazistiska maktövertagandet, därtill hade det gått för långt. Hitler stödde sig på mäktiga krafter, kanske inte främst de gamla ganska stukade feodalherrarna – vilka efter Hindenburgs död 1934 hoppades på en monarkistisk restauration – utan snarare på mäktiga kapitalintressen. Dessa såg då liksom nu möjligheten att ytterligare kunna profitera genom den fascistiska utvecklingen.

              Nazismen hade vid trettiotalets början endast, som jag ser det, kunnat stoppas med väpnad kamp. Frågan är dock om en folkfront under ledning av det tyska kommunistpartiet haft styrka nog mot Hitlers stormtrupper och ett Reichswehr, där den preussiska militaristiska traditionen hjälpligt hade tillåtits att övervintra, ett Reichswehr där officerarna visserligen såg Hitler som en ofrälse uppkomling men som inte hade tvekat på vem de skulle ge sitt stöd om valet stod mellan fascister och kommunister. Jämför man den väpnade organiseringsnivån talar denna sitt entydiga språk.

              För mig är fortsatt slutsatsen att 1918 var nyckeln. Här fanns en situation där revolutionen i Tyskland hade kunnat förverkligas (nu blev det en kontrarevolutionär Weimarrepublik), om den fått socialdemokratins stöd. Krigskrediterna var bara början på socialdemokratins svek. Detta hade mycket väl kunnat tända den verkliga världsrevolutionen. Världsrevolutionen, som enligt Lenin, är nödvändig för ett hållbart socialistiskt samhällsbygge.

              • 2 juni, 2014 at 09:18

                Troligen inte valen i själv, men det skulle utså tvekan inom delar av nazist-partiet och dess anhängnare. Dessutom kunde detta underlätta för att själva sätta upp ”skyddsgrupper” med eller utan beväpning för att stå emot ev. kuppförsök. Vidare skulle en valvinst stödja ett mycket sannolikt beslut av president Hindenburg att då inte erbjuda Hitler att bli rikskansler. Möjligen hade det blivit inbördeskrig eller strider här och där.

                Jag tycker att 1914 snarare är nyckeln om man går bakåt i en orsakskedja. Då tyska socialdemokraterna i riksdagen röstat för krigskrediter var tyvärr saken klar. Spartacusförbundet bildades väl omkring 1918 av Karl Liebknecht m fl, och då var det för sent.

          • 2 juni, 2014 at 17:54

            Johan Eriksson. Du skriver: ”……. i början 30-talet var dessvärre den fascistiska segern i Tyskland i praktiken redan vunnen.” Och visst spelar socialdemokratins ställningstagande för den borgerliga demokratin (kapitalismen) roll i den tyska fascismens seger. – Hade ett väpnat folkligt motstånd kunnat ändra historien? Det hade obönhörligt lett till ett blodigt inbördeskrig. Där nazisternas stormtrupper och Reichwehr hade haft övertaget – stridsdugliga och drivna av hat. En fredlig folkfront egentligen lika lätt besegrad. Det tyska kapitalet så fast beslutna att stödja de krafter som försvarade deras vinster och deras makt. En makt de inte tänkte släppa. Priset fick bli högt – den borgerliga demokratins död. Hur mycket franskt kapital och engelskt än tävlade om hegemonin i Europa med det tyska kapitalet hade de aldrig släppt fram en folklig demokrati i Tyskland. Folket den verkliga fienden och ett sådant exempel kunde ha smittat andra nationer. Mot folket förenar sig kapitalägarna. Kapitalet besegrade under trettiotalet folken i Spanien, Portugal och Frankrike (folkfronten). Kanske skulle diskussionen här rört sig kring fiendens (kapitalets) absoluta makt. Genom sin heltäckande propaganda. Genom redskapen polis och militär. Genom ren fascism. – Är denna samhällsstruktur kanske omöjlig att förändra? Vilka vägar som än väljs?
            Ulla Johansson

            • Johan Eriksson
              3 juni, 2014 at 21:21

              Ulla Johansson och Anders, för att försöka sammanfatta denna diskussion är min huvudpoäng att det år 1918 fanns en revolutionär situation, det har knappast förr eller senare funnits en bättre möjlighet att tända världsrevolutionen. Världsrevolution som – och här är Lenin tydlig – är en förutsättning för att över tiden bygga det socialistiska samhället för att slutligen kunna infria visionen om det klasslösa samhället. Historien har tydligt visat att Stalins teori om socialism i ett land inte fungerade. Trots stora och framgångsrika socialistiska landvinningar i Sovjet, Kina och Östeuropa kunde inte dessa bevaras då monopolkapitalet och USA-imperialismen var för starkt och för illasinnad. Idag återstår endast spillror och tyvärr är det tveksamt om t.ex. den socialistiska segern på Kuba eller i Nordkorea kommer att kunna försvaras. Därtill är dagens fiender för starka.

              Att orsakssambanden går längre tillbaka är en annan sak och här menar jag att krigskrediterna 1914 var en naturlig följd av den socialdemokratins revisionistiska vägval där den av Ulla Johansson nämnde Eduard Bernstein givetvis hade en del. Dock i den situation som rådde 1918 hade den tyska socialdemokratin gjort andra val.

              En revolutionär situation, likt den år 1918, uppkommer inte ofta. Då den uppkommer är det dock av avgörande betydelse att vänstern (och då talar jag inte om den förborgligade och idag rent nyliberala socialdemokratin) står enad. Här får vi inte tappa tron och hoppet, ingenting består för evigt och monopolkapitalets fascistoida samhällsstrukturer kommer, när tiden är mogen, att krossas och elimineras.

  3. Jonas R Karlsson
    27 maj, 2014 at 22:02

    Jag fattar inte men kanske är jag korkad. Menar Myrdal att Front National är bra för Frankrike och att deras flirt med Putin kommer att göra världen till en bättre och säkrare plats?

    • Petrus
      28 maj, 2014 at 20:26

      Släpp tanken om att allt anglo-liberalt inflytande är av godo, för så är det inte. Snarare tvärtom.

  4. Ola Inghe
    29 maj, 2014 at 10:21

    Jag förstår inte alls Jan Myrdals analogi med Kominterns kamp mot socialfascismen/socialdemokratin. Det är sant att dåtidens socialdemokrati kunde angripas från vänster för angrepp på (den radikalare delen) av arbetarrörelsen, för korporativism och för att stödja kolonialkrig. Men därvidlag var de knappast värre än öppet borgerliga partier på den tiden.
    Dagens FN, däremot, torde vara ett eller flera snäpp värre än etablerade franska borgerliga partier, vad gäller inställningen till invandrare bosatta i Franskrike. Inte heller är det uteslutet att dessa åsikter faktiskt delas av delar av deras sociala bas.
    Jag skulle därför vilja att Jan Myrdal klargör om han menar att det är lämpligt att den franska vänstern strävar efter en enhetsfront med FN även om denna rörelse inte skrinlägger sin nuvarande agenda visavi invandrarna i Frankrike.

    • 29 maj, 2014 at 17:13

      Ola Inghe tar upp tre frågor vilka jag skall försöka besvara:
      Kominterns analys av socialfascismen var begriplig. (Detta kan jag gå in på i detalj om så nödvändigt.) Samtidigt blev den ett teoretiskt bidrag till KPD:s oförmåga att i Tyskland skapa den enhetsfront som faktiskt var möjlig och som hade kunnat förhindra NSDAP:s maktövertagande.(Om jag skulle gå i detalj skulle jag nog nu mena att Fuchs och Thalheimer hade rätt i detta.) Först stegvis kunde Dimitrov (och faktiskt Stalin) vrida det tyska partiet mer rätt. Efter den katastrofala SAAR-omröstningen accepterade dock KPD just den breda enhet som Fuchs föreslagit men uteslutits för fast han sedan i emigrationen kunde göra en stor insats i. Men då var det för sent. Det finns alla skäl att noga studera denna tid och även se hur Mao och KKP skilde sig från Komintern. Märk att Moskva fördömde Xianhändelserna som ”fascistisk kupp” (om det har jag skrivit förr jag har dokumentet i källaren) men Mao och i synnerhet Zhou Enlai gjorde en annan analys vilket bidrog till såväl kampen mot Japan som den senare segern.

      Det är nödvändigt att noga följa Front National. Det innebär också att se hur dess ideologi förändras. Från en närmast vichyitisk och traditionell extremhöger (vilken dock i Frankrike haft stark social bas) nu med Marine Le Pen till en (för Vichy-högern otänkbar) alltmer påtaglig anknytning till den republikanska traditionen. Samtidigt en utrikespolitik som återknyter till och utvecklar de Gaulle (märk hennes hyllning till vapenbrödraskapet från 1941 i Moskva). Bim Clinell som knappast är marxist och inte tillhör Front Nationals förespråkare skrev helt korrekt i DN 14-05-27:

      ”I dag är 26 miljoner européer arbetslösa. I Frankrikes grannland Spanien är 56 procent av ungdomarna under 25 år arbetslösa, i Portugal 52 procent. Lite längre bort, i Grekland, 62 procent. Den fria rörligheten inom Europa har av många kommit att betraktas som öppningar för utlokaliseringar, en kortsiktig, spekulativt inriktad finansmarknad samt dumpningar av de sociala skyddsnäten. Baksidor som drabbar människor som kommit att känna sig allt mer alienerade i sina egna länder.

      Det har även blivit svårt för dem att se skiljelinjer mellan de traditionella mittenpartiernas ageranden, såväl till höger som till vänster, mot bakgrund av det gemensamma EU-projektet. Därtill har korruptionsskandaler avlöst varandra på alla politiska nivåer i Frankrike.

      Sedan Nationella Fronten bildades i blygsam skala 1972 har partiet kontinuerligt ökat. För att försöka mildra chocken över partiets framgångar i EU-valet pekas på det låga valdeltagandet. Men även i gruppen soffliggare visar opinionsmätningar att 54 procent säger sig vara Frontenanhängare, vilket pekar på ytterligare möjliga röstreserver framöver.

      Från att från början ha varit ett parti där äldre krigsnostalgiker på yttersta högerkanten och fundamentalistiska katoliker utgjort kärnan har partiet föryngrats. Undersökningar efter EU-valet visar att 30 procent av väljarna under 35 år valt Fronten. Av väljarna över 60 år lockade partiet 21 procent. Medan bara 15 procent av de yngre väljarna röstade på socialistpartiet. Nationella Fronten har också ytterligare förstärkt sin profil som Frankrikes främsta arbetarparti. Av gruppen arbetare föredrog 43 procent Fronten medan bara åtta procent av dem röstade på socialistpartiet och ytterligare åtta procent på Jean-Luc Mélenchons vänsterparti. 37 procent av de arbetslösa röstade också på Fronten.”

      Hon citerade också Jean-Marie Le Pens uttalande efter sin framgång i presidentvalet 2002:

      ”Börja hoppas! Ni små, kastlösa, ni utestängda. Ni gruvarbetare, metallarbetare, arbetare vid alla dessa fabriker som ruinerats av euroglobaliseringen enligt Maastricht. Ni jordbrukare med era miserabla pensioner, dömda till att ruineras och försvinna. Jag är den ende som opponerar mig mot denna utveckling, den ende som står för en förändring i detta land!”

      Den mer eller mindre officiella vänstern i våra länder har inte förmått analysera allt detta och dra slutsatser. För detta finns det förklaring.

      Jag har inte förespråkat en folkfront med Front National. Däremot en politik som grundar sig på insikten att den överväldigande majoriteten av dess väljare och medlemmar är ”vårt folk”, som Sträng sade om egnahemsägarna. Som noga undersöker vad i dess program och förslag som helt eller till största delen stämmer överens med de som kan kallas vårt. Som även när det gäller just det som i den officiella propagandan där som här kallas rasism från verkliga klassintressen. Att till exempel bekämpa ”den fria rörligheten” som en täckmantel för kapitalistklassens försök att krossa fackföreningar och med EU-lagar genomdriva extrema lönenedpressningar är inte ”främlingsfientlighet” vare sig i Frankrike eller Sverige.

      Men om inte ”vänstern” i Frankrike som Sverige och andra länder förmår detta finns naturligtvis möjligheten att just organisationer som Front National både kan omvandlas till verkliga fascistiska masspartier och som sådana med direkt stöd och ledning från monopolkapitalet få en hegemoni och makt som den NSDAP nådde i Tyskland.

    • Maria Skoglund
      31 maj, 2014 at 19:30

      ”Inte heller är det uteslutet att dessa åsikter faktiskt delas av delar av deras sociala bas.” Nej, annars skulle väl denna sociala bas rösta vänster eller finns ingen vänster att rösta på? Problemet är att en icke-fascistisk väljare som röstar fascistiskt (en icke-rasistisk väljare som röstar rasistiskt) går emot sig själv. Det är som att bjuda hem en släkting man tycker illa om och göra allt man förmår för att han ska trivas. Varför gör man det om man inte måste?

      Det jag och många andra reagerade mot i Jan Myrdals inlägg var den ensidiga beskrivningen av Marine Le Pen som kunnig och sympatisk. Som Ulla konstaterar: inte ett ord om den rasistiska propagandan – förutom att vänstern är dum (agerar felaktigt).

      Jan Guillou åkte en gång på turné med Jimmie Åkesson och kom fram till att han omöjligt kunde vara rasist. Han följde ju honom så noga! Det gick inte att dölja detta!

      Som om rasism var… ja, inte vet jag, gaskamrar? Fullbordat faktum?

      Farbror Hitler var också en trevlig typ. Det är lätt för oss som inte lever i hans tid att se honom som en galning om man bara tänker på honom vevande i talarstolen men privat var han omtänksam och motsatsen till schablonbilden av sig själv. Och han var bara delvis dum i huvudet. (Den som vill höra Hitler tala i normal samtalston kan lyssna på hans samtal med Mannerheim, han mal visserligen på som om han inte hade någon samtalspartner men det är den enda inofficiella inspelningen, han bandades i smyg.)

      Vi vet att han gjorde mycket gott. Vem var det som bekämpade arbetslösheten?

      ”Då hans [Hitlers] politik ‘gav arbete’ röstade 99 procent för honom i Saar 1935 – all vetskap om terrorn till trots.” (Jan Myrdal i Aftonbladet 2012-06-01; svar till Olle Svenning om klasshatet)

      Det är inte på grund av Frontens bakgrund och historia som ”vänstern” reagerar – det är på grund av dess nuvarande politik. Det spelar ingen roll hur de putsar på sin yta när de gör det av taktiska skäl.

      Och eftersom borgerligheten ingenting säger måste vänstern göra det. Borgerligheten tiger och låter sig inte smutsas ner med antirasism, de har förståelse för sina meningsmotståndare och mystwittrar med Linus Bylund. Även han en trevlig typ. Vi är alla trevliga. Höger och vänster, fascister och socialister.

      Som Leonard Cohen skrev i en dikt om Eichmann: ”Vad hade ni väntat er? Gröna tänder?”

      Om jag bara kunde förmå mig att resa mig ur mitt förakt för folk som röstar på rasister – och mitt förakt för själva rasisterna – skulle jag nog bli mindre kontraproduktiv. Jag jobbar på det. Ur den aspekten har denna diskussion varit mer än nyttig.

  5. Ola Inghe
    30 maj, 2014 at 08:41

    Jan Myrdals kommentar (29/5 17.13) är klargörande angående ett icke-förespråkande av front med FN. Jag tycker att det är bra att det blev tydliggjort. Jag tyckte nämligen att JM kom snubblande nära att rekommendera just en sådan front, när han drog parallellen mellan dagens franska vänsters aversion mot FN och tredje periodens Kominterns kritik av socialdemoraterna som socialfascister. För som bekant korrigerade Komintern sedan denna linje till just en folkfrontslinje med socialdemokratin.

    Jag vet föga om den franska vänstern. När det gäller karaktäristiken den svenska vänstern tycker jag dock att JM är lite ensidig. Stora delar av socialdemokratins vänsterfalang har i åratal förstått att kampen i välfärdsfrågor, mot privatiseringar och mot social dumping och förslumning av arbetsmarknaden, är kärnfrågor i klasskampen, inklusive för att driva tillbaka SD & Co. Dessa krafter har också pressat socialdemokratins ledning och fackföreningsrörelsens ledningar att ta ställning (i vart fall i ord) mot Lavaldomen och för kravet att svenska kollektivavtal ska gälla alla i Sverige. V har programmatiskt förstått detta sedan länge, även om de säkert gör alldeles för lite i praktiken. Alla grupper och partier till vänster om V har också förstått detta, och flera arbetar aktivt. (Mp har inte förstått och Fi ha vart fall ingen linje på ett nyckelområde som arbetsrätt.) Beträffande partipolitiskt obundna föreningar kan ju diskuteras om organisationer som Nätverket för Gemensam välfärd och Folkkampanj för Gemensam Välfärd borde ta upp social dumpning och arbetsmarknadsfrågor jämte de välfärdsfrågor där de redan gör ett förtjänstfullt arbete. Det finns dock en balanspunkt hur många frågor denna typ av organisationer kan gapa över utan att förlora fokus, så det är inte säkert att det är en god idé.

    En sådan politik för att slå vakt om och återställa gjorda landvinningar bland den traditionella svenska (och relativt väletablerade tidigare invandrade) arbetare och annat arbetande (och arbetslöst) folk måste dock kompletteras med arbete bland och för Jan Wiklunds decentil 1 (se hans inlägg ovan). Det är t ex viktigt att stödja arbete av den typ IMA bedriver (se http://www.proletaren.se/inrikes-socialt-politik/migrantarbetare-protesterar-mot-regeringens-forum). Liksom att fortsatt (och kanske mera aktivt) stödja i Sverige bosatta nyinvandrades kamp för sina rättigheter. Vilket torde kräva en fortsatts antiraistisk kamp, driven som en egen fråga.

    Men det räcker inte att arbeta såväl bland ”vit” som nyinvandrad arbetarklass. Kampen måste också organiseras internationellt (som IMA!) – och europeiskt. På Europanivå är det ett stort problem att den vänster som i sina respektive länder i varierande grad tar strid mot nyliberalismen och imperialismen inte är eniga om huruvida EU kan reformeras inifrån eller inte. Men kanske skulle de gå att ena stora grupper över den skiljelinjen kring krav på en radikal reformering av EU:s konstitution och styrande institutioner, kombinerat med en deklaration att verka för respektive länders utträde ur EU om kraven inte uppfylls? Jag tror att det skulle var en mera politisk fruktbar väg än att bara i vart sitt land bojkotta och vända ryggen till EU.

    • 30 maj, 2014 at 15:09

      Visst men de ser inte allvaret med Front National. Den har nu på en rätt typisk “franskt nationell och republikansk” plattform trängt ut “vänstern” med kommunister ur arbetarklassvalmanskåren. Vilket är helt begripligt så usla som dessa är. Just nu driver man även från kretsar som är EU-fientliga en stark kampanj mot FN som rasistisk. Samtidigt har det stora monopolkapitalet i Frankrike ännu inte gått över till att finansiera och stödja (och därmed styra) FN som de mot slutet på tjugotalet i Tyskland gjorde med NSDAP (vilken ju då börjat få en stark folklig bas). Det är som om kamraterna inte ser detta.

  6. 30 maj, 2014 at 08:53

    Bara tilläggsinformation i denna mycket viktiga debatt: Internationella Migrationsalliansen, IMA representerar gräsrotsorganisationer från hela världen och pekar ut GFMD som ett verktyg för de rika ländernas nyliberala politik.

    Proletären-artikeln rapporterar att när svenska regeringen bjuder in till ett forum om utveckling och migration konfronteras deltagarna av tillresta migrantarbetare som börjat organisera sig.
    ”Det är i mitten i maj och löven står just i färd att spricka ut. På Münchenbryggeriet i Stockholm pågår Globalt Forum för Migration och Utveckling, GFMD. Den svenska regeringen står som värd. Migration sägs bidra till utveckling och välstånd.” Många etablerade politiker och högdjur var där, men möttes av protester från migrantarbetare enligt Proletären.

  7. Lars Johansson
    30 maj, 2014 at 11:15

    Två citat och en frågesport:
    ”Svenska avtal och villkor ska gälla alla som jobbar i Sverige, oavsett varifrån man kommer.” SAP eller KP?
    ”Den som kommer till Sverige och arbetar måste ha samma löne- och avtalsmässiga villkor som inhemska svenska arbetare.” KP eller SAP?

    • Ola Inghe
      30 maj, 2014 at 16:14

      Svar på Lars frågesport: SAP respektive KP. Lätt som en plätt tack vare pappa Google. Sedan finns ju – inte minst i det stora maktpartiet SAP – frågan om gapet mellan ord och handling.

  8. 30 maj, 2014 at 17:55

    De ledande kapitalistiska makterna, som inte vill släppa in de fattiga som vill överleva, utan håller dem borta med våld, kan inte få nog av ett visst slag av invandrare: sinsemellan konkurrerar de om att dra till sig så många specialister och vetenskapare och andra qualificerade ur den globala poolen som möjligt till sitt territorium, för att få detta „human capital „till den kapitalistiska ekonomins förfogande.
    Det är ju staten som har stiftat lagarna, som skiljer mellan ut- och inlänningar, och som bestämmer, vilka utlänningar som släpps in, och vilka som avvisas vid gränsen; vilka som klarar livhanken och vilka som portförbjuds. Människors ”migrationsbakgrund” är för det här samhället alltid en orsak att sätta i fråga deras lojalitet gentemot staten. Goda migranter, så är det tänkt, måste på något vis vara nyttiga för samhället – om de nu blir politiker eller löntagare, företagare eller bidrar till kulturlivet eller bara är ”anständigt” folk som lever här.
    Då är det inte att undra på, att myndigheternas personal, som ska förvalta och kontrollera befolkningen, förvandlar förbehållen mot ”migranterna” till fördomar, och handhar saken på sitt vis!
    Statens socialpolitik bestämmer över det ekonomiska levnadsödet som folk överhuvudtaget har i det här landet, när marknadsekonomin inte ”behöver” dem. Dessa normaliteter, att människors liv ligger i kapitalets händer, som bestämmer om och på vilka villkor de efterfrågar arbetskrafter, anses inte vara orsaken till eländet.
    Vad innebär det för ”migranterna”?
    Nu drabbar den marknadsekonomiska utsorteringen först och främst, och i varje följande generation, ”migranter” från länder, som de eller deras föräldrar har flytt ifrån av politiska skäl eller för att få ett bättre liv. Dessa människor, med eller utan tillstånd att arbeta, hamnar då med för lite pengar i dåliga bostäder i förortsghettona.
    På det här viset sorterar politiska makter världens utlänningar som sig tillhöriga eller icke – beroende på den fördelaktiga eller ofördelaktiga funktion de har tillerkännits. Statsmakterna handhar dem som en mänsklig materia, som en global tillgång till sin egen ekonomiska och politiska makt.
    „Integreringen“ som politikerna förordnar migranterna har betydelsen av en kategorisk imperativ. Människor som lever under deras höghet ska definiera sig och hela sin individualitet som tillhörig till det land som de råkat hamna i. Att de gör så, kan invandrarna – hur dom än gör – principiellt inte bevisa till den misstrogna statsmakten. De uppfattas tvärtom som en avvikande, främmande identitet – det främmande språket de talar, varje rest av tradition, klädsel och livsstil som de tagit med sig från ursprungslandet . De indicier som till sist avslöjar ett outhärdligt „utanförskap“, hämtar politikerna gärna ur de vardagliga uppfattningar som är i omlopp hos folket.
    Folkets fördomar emot utlänningar kan man nämligen lita på: fördomarna är konsekvensen av den nationella identiteten, som klassamhället bekänner sig till.

  9. 31 maj, 2014 at 18:20

    Instämmer, Ulla & Johan

  10. Anders Persson, Uppsala
    1 juni, 2014 at 11:48

    Jag har varit borta från Sverige så mycket de senaste 25 åren så det är med tvekan jag ger mig in i debatten. Men ”plikten” kallar:

    1. Sommaren 1931 gick arbetare i Sundsvall ombord på några båtar i hamnen och kastade de brittiska arbetare som befann sig där i sjön. Var det på grund av ”främlingsfientlighet”? Nej, ty dessa britter var inhyrda som strejkbrytare. De okända upploppen i St Louis 1917 hade en liknande klasskampsbakgrund http://en.wikipedia.org/wiki/East_St._Louis_Riot

    2. Den 6 juni ordnade Fib/K avdelningen i Norrköping en manifestation på dåvarande ”Svenska Flaggans Dag” för att omskapa den till Sveriges nationaldag (se NT 7.6 1976). Vi kunde inte förstå att de som var sunt och radikalt i Norge 17 maj var ”förkastligt” och ”reaktionärt” i Sverige 6 juni. Av övriga ”vänstern” bemöttes vi som ni kan ana. 1983 insåg någon att man inte kan definiera sig politiskt efter vad som nazister och fascister INTE gör. Sedan dess har också Sverige en ”nationaldag”. Dock verkade det länge ha varit så att de som gick med var rasistiska nationalister och exotiska invandrare, medan de ”riktiga” svenskarna stod bredvid och tittade på.

    3. Själv är jag indragen i ett franskt projekt för att popularisera de matematisk-naturvetenskapliga ämnena. Ordföranden bekänner sig som ”gaullist” av den gamla stammen och säger sig ha problem med franska kollegor inom franska ”vänstern” som anser att projektet är ”reaktionärt” eftersom det inte gör skillnad på ”god” och ”skadlig” vetenskap. Det problematiska är ju att det mesta inom fysik och kemi kan göra både ”nytta” och ”skada”. Einsteins eventuella ”skuld” ligger inte i att ha upptäckt E=mc**2 1905 utan möjligen i att han 1939 politiskt verkat för utvecklandet av atombomben.

    Jag upplevda kriget mot Libyen utanför Sverige och skämdes djupt när alla ”etablerade” partier var ivriga att, liksom Norge, se sina egna flygplan bomba Tripolis. Det enda svenska parti som markerade avstånd var SD med, enligt deras hemsida, skäl som vilken ”fibbare” eller ”DFFG:are” som helst från 1970-talet hade kunnat ställa upp på.

  11. Ina Höst
    1 juni, 2014 at 22:20

    Intressant artikel!
    Men enligt Marine le Pen har FN ingen koppling till Petain och Jean-Marie har inget med tortyren av algerier att göra under befrielsekriget, han har drivit påståendena som ett förtalsmål.

Comments are closed.