Ulf Karlström som har skrivit detta gästblogginlägg är fil dr, miljöexpert (Macoma Miljöutredningar) och skriver facklitteratur. Han var med i styrelsen för ”Folkrörelsen Nej till EU” och en tid ordförande i de förenade FNL-grupperna (DFFG), Sveriges kanske främsta antiimperialistiska organisation efter Andra Världskriget. Han har publicerat inlägg här i flera ämnen. De har behandlat miljö och ekonomi, och så kallad ”humanitär intervention”, ”Är du teknikberoende min vän?” Borgs budget, Södertäljerättegångarna och religion. Ulf har skrivit om Willy Silberstein och AS i Sverige, om ”Det själviska samhället” och om ”Den irrationella kapitalismen”. Han har skrivit om EU, tex. ”Varför angriper David Cameron EU”? om bankunionen, senast 13/7. Han har skrivit om unga vuxna, om science och fiktion, ”Jag känner mig ledsen” sa Anders Wijkman och ”Skall vi tala om raser?”
Tillsammans har vi skrivit boken ”USA som världspolis” (se bloggsidan).

Ulf Karlström har också skrivit om GMO, genmodifierad gröda senast i inlägget ”Hotet mot liver – den genetiska manipulationens dolda agenda” 31/1 och 4/3 ”Hur ska vi förklara vad som sker?” Inlägget 25 maj handlade om Första Världskriget och ett 2/7 om köttkonsumtion och hälsa. Han har skrivit om privatisering av vården och senast ”Nordström i Kommunal tassar runt den heta gröten”. Artikel om skol(aga) finns i pipeline. En recension av den uppmärksammade boken ”Profiting without producing” av Costas Laspavistas kom 13 juli Ulf publicerade nyligen en artikel om BRIKS-länderna och en om ”Skuldsättningen ökar i stället för att minska”.

Ratio är en tankesmedja, – den kallar sig forskningsinstitutet – och är knutet till storbolagens organisationssfär. Dit hör också bl a studieförbund och förlag, SNS, SNS Förlag och Timbro. Dessa var mycket framgångsrika, genom seminarier, möten och publikationer, i att bryta vänsterns – partiella – hegemoni i slutet av 1970-talet och början av 1980-talet. Trots borgerlighetens och högersocialdemokratins nästan totala dominans idag i Sverige har verksamheten fortsatt. Kanske har den också ökat något i volym? Skäl för detta torde ganska enkelt kunna reduceras till de två allvarliga ekonomiska kriser vi tvingats bevittna de senaste 7 åren, och i ett övergripande perspektiv, nyliberalismens reträtt som ideologi.

Det ganska omfattande, positiva mottagandet av Thomas Pikettys bok ”Capital in the 21st Century” (2013; på engelska 2014) speglar den ökade misstron kring kapitalismens förmåga och välsignelse i dagens värld. Det var också ett mene tekel att LO bjöd in Piketty till sitt seminarium i Almedalen i år. Och vågen av anti-kapitalistisk litteratur tycks bara växa. Det bör dock påpekas att anti-kapitalism i detta sammanhang inte nödvändigtvis är pro-socialism. Vad vi kan kalla svärmare och diverse gröna positioner fiskar frenetiskt i de anti-kapitalistiska vattnen, på desperat jakt efter någon form av ideologi.
Senast ut i raden av Timbrolitteratur är Niklas Elert med boken ”Människoapans utmaning; Miljö, tillväxt och vår planets framtid.” Författaren är doktorand i nationalekonomi vid Örebro universitet, och knuten till Ratio. Titeln fångar väl bokens raminnehåll. Den är ett veritabelt försvar för kapitalismen.

Dess tes är att miljö och kapitalism (med tillväxt) går bra ihop. Problemen hittills tycks vara för mycket reglering och förbud. I stället borde marknadslösningar prioriteras, t ex genom att skadliga miljöbeteenden skall vara dyra att hålla sig med. Det skall ske genom att den vakne konsumenten med hjälp av priser, vinster och förluster får all den information han behöver, för att fatta de kloka miljövänliga beslut. Argumenteringen är ställvis så infantil att framställningen närmar sig barnsagor.

Författaren kan grovt sägas ansluta sig till traditionen av anglo-amerikanska contrarians, i Norden kanske främst representerad av dansken Björn Lomborg. En hel del av Elerts ståndpunkter, t ex om biobränslen, känns direkt igen från Lomborg.

Lomborg – till professionen statistiker – fick sitt publika genombrott med boken ”Världens verkliga tillstånd” (1998, på SNS förlag 2001). Boken byggde förvisso på mycket offentlig statistik, vilket bl.a. redovisades 125 figurer, men spände över så mycket att den blev ytlig. Den skapade dock debatt och gjorde Lomborg till ett namn. På nordisk botten hade tidigare publicerats skrifter med liknande tongångar; Nils-Gösta Vannerbergs Ragnarök inställt (1997, Timbro) och Kurt & Viveka Wickmans De gröna (1998).

Bakgrunden till dessa nordiska publikationer var den framgångsrika lobbyverksamhet som anti-miljögrupper i USA bedrev med början i 1980-talet. De kom med ett samlingsnamn att kallas contrarians. Finansieringen erhölls från storbolagen med bas i kemikalier, olja och bilar .

Idag måste uppenbarligen kapitalismen försvaras, och här är Niklas Elert behjälplig. Elert tonar inte ned miljöproblemen, utan är förvånansvärt öppen för former av drastiska scenarion, närmast katastrofer. Motsvarande strängar slog Klas Eklund – f d vänster och sedan många år SEB-ekonom – an i en bok för några år sedan. Eklund pläderar nu också (DN-debatt 6/7, tillsammans med Andreas Carlgren och Johan Rockström) för en modernisering av BNP-måttet. Elerts trosvissa credo lyder: bli grön genom tillväxt, medan Eklund m fl. vill moderera den traditionella synen på tillväxt genom att inkludera fler parametrar än BNP i ett nytt, sammansatt mått.

Ord skapas och blir ibland så populära att meningen med den totalt suddas ut. En sådan term är hållbarhet, eller synonymen uthållighet. Storbolagen tillsätter chefer för hållbarhet (SvD/Näringsliv 28/6, Torbjörn Isacson) och en del näringslivsjournalister flåsar upphetsat. Andra förhåller sig mera skeptiskt. Och givet att man inte avser uthållig profit, så är talet om hållbarhet ett blindspår, rakt ut i det blå.

Och varför denna pessimism från min sida? Det vi sett hittills av dagens ekonomiska regim – finansialiseringen – är vad man på engelska säger ”race to the bottom”. Det betyder att de lägsta lönerna och de sämsta arbetsförhållanden vinner, inom EU, även globalt i Västvärlden till följd av massinvandringen, och slutligen globalt där återigen lägsta löner och sämsta arbetsförhållandena vinner. Varför skulle ett storföretag – mot denna bakgrund – överge kvartalsprofiten för ett långsiktigt mål? Det första som torde hända i ett sådant osannolikt scenario är att aktiekursen faller drastiskt, och i nästa steg får VD, och slutligen styrelsen sparken. Så djupa är nämligen de hjulspår kvartalskapitalismen – finansialiseringen – skapat.

Naturligtvis finns det motkrafter i form av fackföreningar, kommunistiska/vänsterpartier, och ideella organisationer, med lite olika inriktningar. Idag är motkrafterna svaga, men det säger ju inget om dess styrka i morgon. Ytterst handlar allt om klasskrafternas styrka och klasskampens utgång. Men, om detta vet vi idag ingenting. Vi kan hoppas, men det är inte hoppet som avgör, utan de faktiska, materiella omständigheterna.

Mycket mer finns att säga kring kvartalskapitalismens hjulspår. Det existerar en omfattande debatt om tillväxt i ekonomin, dvs ökad volym/kvantitet i flera avseenden. Till det får jag återkomma.