Hur blir USA:s utrikespolitik? Och Ryssland? Blir det ökat samarbete? Kommer USA och Väst rentav att försöka pressa Ryssland att fjärma sig från Kina och närma sig Väst om sanktionerna lyfts? ”Måste Putin välja mellan Väst och Kina? Och vilken betydelse har oljan egentligen?

Det pågår verkligen en diskussion om president Trumps möjliga, sannolika och ”verkliga” utrikespolitik. I tidigt skede bedömde flera att en omläggning av utrikespolitiken var på gång, med närmande till Ryssland och samarbete i kampen mot ISIS, och i övrigt minstat intresse för samarbete med EU och minskat intresse för NATO som viktiga komponenter.

Jag fann en artikel i Russia Insider med intressanta reflexioner om detta, om relationen mellan Ryssland och EU och om möjligern stora ändringa i oljeindustrin. Har översatt den och något förkortat. Den har först publicerats i OilPrice.com. OilPrice
Artikeln är skriven av Robert Berke som är finansanalytiker inom området energi och rådgivare till delstaten Alaska i sådana frågor. Artikeln inleds ”With Tillerson’s confirmation, Exxon just annexed the United States,” –anonymous blogger.

Russia Insider

För många observatörer är utnämning av Tillerson till utrikesminister en signal att Trump vill stödja oljeindustrin, som under senare år har varit under hård press från OPEC:s överproduktion som pressat priserna .
Som tidigare VD för Exxon har Tillerson direktkontakt med familjen Rockefeller, som har medlemmar i Exxons styrelse.
Förra utrikesministern Condaleeza Rice och förre CIA-chefen och försvarsministern Robert Gates som har koppling till Exxon var också starka uppbackare av Tillerson som utrikesminister.
Det är knappast en tillfällighet att Henry Kissinger, i årtionden familjen Rockefellers främsta utrikespolitiska rådgivare med starka personliga kontakter till Rysslands president Putin, har dykt upp som en mycket viktig utrikespolitisk rådgivare till Trumps administration.

Kissingers råd till Trump är att försöka normalisera relationerna mellan USA och Ryssland i motsats till Obamas och Clintons politiska konfrontation med Ryssland.

Det är också en del av en bredare strategi för att locka Ryssland till närmare förbindelser med USA/EU och samtidigt offra sina allt närmare förbindelser med Kina, som Trump, liksom Obama och Clinton, ser som det främsta hindret för USA:s dominerande globala ledarskap. Som en viktig del av affären förväntas Ryssland offra sin spirande alliansen med Iran.
Västvärlden har några starka kort i handen som ökad rysk tillgång till den enorma europeiska energimarknaden, restaurerad finansiell kredit i Väst, tillgång till västerländsk teknologi och en plats i det globala beslutsfattandet. Projektet med de tre ryska naturgasledningarna till Europa har avstannat sedan sanktionerna infördes pga. Ukraina.
Enligt en nyhetsläcka i slutet av förra året i tyska Bild Zeitung har Kissinger utarbetat en plan för att officiellt erkänna Krim som en del av Ryssland och lyfta Obama-administrationens ekonomiska sanktioner.
Detta skulle vara ett stort framsteg för Ryssland politiskt och ekonomiskt.
Men en del av Putins anhängare vägrar att tro att han ska försvaga banden till särskilt Kina med tanke på det stora energiavtal mellan länderna, liksom Rysslands centrala position i utbyggnaden av Kinas enorma Silkesvägsvägprojekt.
Ett problem för Ryssland är att deltagande i detta projekt kräver stora satsningar i början medan vinsterna kommer längre fram, kanske efter många år. Den ryska statsbudgeten behöver pengar nu. Gasledningar med Väst kan byggas på ett år och bygga på redan befintliga och pågående projekt med EU, med garanterad finansiering och utdelning.
Rysslands vet att Iran också är den enskilt starkaste konkurrenten till Ryssland på de europeiska och asiatiska energimarknaderna, trots ländernas vänskap.

Vilka är de tecknen på att Putin kan ändra sin politik i denna riktning? Utan tvekan tecknen kommer det att först bli tydliga i Syrien, där Trump har meddelat sin avsikt att söka närmare samarbete med ryska militära styrkor, enligt bl.a. telefonsamtalet mellan Trump och Putin. Enligt depka.com, ofta kallad den israeliska underrättelsetjänstens röst har Putin redan nått en överenskommelse med USA, Ryssland och Turkiet att utveckla separata ”säkra zoner” i Syrien som tydligt utesluter Iran och Hizbollah. Om detta stämmer vet vi inte.
Väst vill ha en ny affär som öppnar upp Eurasiens olja för investeringar av USA:s bolag.

En förbättring har skett på energimarknaden till stor del pga samarbete mellan Saudiarabien och Ryssland, som ska sälja 20 % av statligt ägda Rosneft lager till ett partnerskap mellan Glencore och en fond i Qatar.
Affären visar att Ryssland kanske är på väg till ökad kontakt med Mellanösterns oljeekonomier, och kanske privatiserar eller öppnar upp för världens stora oljebolag nu när Saudiarabien privatiserar en del av sina stora tillgångar i det regeringskontrollerade oljebolaget Aramco, världens största oljebolag.

Länder som Kuwait har skäl för att öppna sina energitillgångar för utländska investeringar. Det mest uppenbara skälet är att ISIS finns i närheten och de behöver skydd. Detta sker nu när Trump nyligen har meddelat Nato-allierade att priset för skydd från USA har ökat och kan betalas via ökat inflytande av Väst då det gäller energitillgångarna i Mellanöstern. BBC rapporterar också att Saudi vill satsa mer finansiellt i den amerikanska energibranschen, där man redan har investerat många miljarder.
Det är också viktigt att notera att varken Obama eller Trump har varit eller verkat bli angelägna om att beskydda regeringar i av Mellanöstern. Västallierade har klagat bittert över Obamas ovilja att göra mer. Trump verkar ha begränsat intresse att öka de amerikanska insatserna i regionen.

Istället har krigen i Mellanöstern lagts ut på de europeiska medlemmarna i Nato, där USA:s frånvaro lämnar en stor strategisk lucka vissa Natomedlemmar hoppas kunna ersättas av en allians med Ryssland. För länder i Europa innebär ett samarbete mellan Nato och Ryssland mot ISIS, och radikal islamism, med stöd av USA automatiskt att ryska sanktioner måste lättas, och att EU lägger Krimfrågan på sparlåga.

Det finns också fasta ekonomiska skäl för Eurasiens oljeproducerande länder att öppna sina energimarknader för världen. Under de senaste två och ett halvt åren har oljemarknaderna lidit av det saudiska överflödet. Oljebranschen hotas också på lång sikt av klimatförändringarna och den ökade konkurrensen från alternativa energikällor. För många av Mellanösterns oljeproducenter kan det vara ett bra tillfälle att ta hem lite vinst och dela några av riskerna.

Det betyder är att startskottet har gått. Oljemarknaden är återigen öppen för utländska företag, och Exxon kommer sannolikt att ta ledningen. Den stora skillnaden är dock att för första gången på många år öppnas områden, i synnerhet i Mellanöstern, som i årtionden varit avstängda för större delen av världen åter öppnas för företag, en ändring av historisk mått.
Hur långt de är villiga öppna upp sina tillgångar är okänt, men även Irak och Iran, som varit benhårda i förhandlingarna med den utländska oljeindustrin, är plötsligt långt mer flexibla i att erbjuda mycket mer gynnsamma kontrakt för oljebolagen. Dessa nya avtal innehåller villkor som oljeproducenterna länge har lobbat för och gör det möjligt för producenterna att boka olja som en del av sina reserver, en avgörande faktor för att fastställa sin andel av marknaden och för att kunna påverka marknadspriset.

Så länge hotet från jihadister kvarstår kommer rörelsen att ta hem cash eller åtminstone dela risken troligen att fortsätta. Med andra ord, det finns inget val. Det gäller pengarna eller livet – ett drama av bibliska proportioner.

Mycket kort kommentar:
Då författaren är oljeanalytiker är det kanske inte så konstigt att denna – viktiga – aspekt får en framträdande plats. En kamp om olja och andra naturresurser pågår. Vidare, Ryssland kommer säkert att försöka välja både-och, i bästa möjliga kombination och undvika att måla in sig i ett hörn.

i Andra om: massmedia, Ryssland, Syrien, Kina, olja,Trump imperialism, krig, USA, Politik, EU, utrikespolitik NATO, demokrati,Saudiarabien, ISIS, terrorism,
demokrati BRICS