Mandelas utrikespolitik innebar stöd till Libyen, Palestina och Zimbabwe


Detta inlägg om Nelson Mandelas utrikespolitik kommer på förslag från en läsare och baseras på en översättning av en artikel av Kim Sengupta i The Independent 23/12, avslutat med ett eget kort tillägg. Det är många politiker och ideologer som velat sola sig i glansen av Mandela, och olika uppfattningar om och även förvanskningar av hans politik och budskap är vanliga.

Blogginlägget
”Vid defileringen runt Nelson Mandelas kista rådde lugn och frid. Äppelblom vajade i det varma solskenet och människor som hade väntat med stort tålamod defilerade förbi kistan i tystnad. Polisen hade med sig näsdukar för människor att gråta ut i. Det var för många en fråga om djup personlig förlust mitt i detta extraordinära internationella fokus – en sista möjlighet att säga adjö till Madiba, som de kallade honom, innan han lades till vila i Transkei där han hade vuxit upp.
mandela-afpgt

Det var väldigt annorlunda jämfört med föregående statsledare jag sett ligga för defilering. Det var Muammar Gaddafi, Broder ledare som han ville kallas, på golvet i kylen i en köttaffär i Misrata efter att han hade fångats, torterats och skjutits. Det var glädje bland dem som flockades för att se honom ligga död. Familjer fotograferade barn bredvid liket. Mot slutet skedde en nedbrytnings hans kropp som togs bort i natten, till en hemlig grav i öknen för begravning som av en tjuv.

Det fanns starka band mellan dessa två män som gick långt utöver de som brukar finnas bland de mest profilerade statschefer i det som brukade kallas tredje världen. Grundaren av den moderna Sydafrika hade varit under intensiva västerländska påtryckningar för att ta avstånd från den besvärlige libyske härskare som Ronald Reagan kallade en ”galen hund”. Men Mandela samtyckte inte ”De som känner sig irriterad av vår vänskap med president Gaddafi kan hoppa i poolen” var hans svar.

Libyen gav orubbligt stöd till ANC och även till den rivaliserande panafrikanska kongressen, inklusive betydande penningbelopp vid en tid då USA och länder i Europa med borgerliga regeringar inte erbjöd mer än tomma ord. Storbritanniens premiärminister Margaret Thatcher, får man minnas, var starkt emot ekonomiska sanktioner mot apartheidregimen, liksom den idrottsliga och kulturella bojkott som följde, även när resten av den civiliserade världen tryckte på.

Så det fanns förståeligt tacksamhet för Libyens stöd bland dem som i Sydafrika kämpade mot rasism. President Mandela, som har ett barnbarn som heter Gaddafi, vände inte ryggen åt Libyen, även när hans vän Bill Clinton uppmanade honom att göra det. Han gjorde två officiella besök i Tripoli. Överste Gaddafi var i sin tur inbjuden då Mandela svor presidenteden och fick en av Sydafrikas högsta utmärkelser, Godahoppsuddens orden.

Mandela fortsatte sedan att spela en viktig roll för att föra Libyen tillbaka från att vara en paria, först genom att hjälpa till att skapa en överenskommelse om Lockerbiebombningen och sedan för att få regimen att avveckla sitt kemiska och biologiska vapenprogram, vilket Sydafrika hade gjort efter övergången till apartheid.

Mandela såg sina insatser avseende Libyen som en av sina största utrikespolitiska framgångar. Mot slutet av sitt presidentskap förklarade han ”Det var ren opportunism av en del av Väst att uppmana demokratiska Sydafrika att vända ryggen åt Libyen och Gadaffi, som hade hjälpt oss att få demokrati. Ingen kan förneka att vänskapen och förtroendet mellan Sydafrika och Libyen spelade en viktig roll för att komma fram till den här lösningen”.

Detta var år 1999. Några år senare fick Gaddafi liksom Hosni Mubarak i Egypten och Zine El Abidine Ben Ali i Tunisien lära sig att närmandet till väst och samarbetet mot islamistisk terrorism inte var värt något då det passade Washington, London och Paris att modifiera sin politik.

Sydafrika var bland de många länder som var kritisk till hur resolution 1973 i FN:s säkerhetsråd 2011 för att inrätta en flygförbudszon över Libyen användes av Nato för att genomföra bombningar under åtta månader.

Men hur blev uppgörelsen om Lockerbie för 25 år sedan? Libyen betalade ersättning till de anhöriga till dödade passagerare och överlämnade även de påstådda förövarna Abdelbaset al-Megrahi och Lamin Khalifah Fhimah till åtal. Många av oss som sedan följde rättegången på Camp Zeist i Nederländerna med skotska domare, är övertygade om att det som hände var en skamlig parodi på rättvisa.

Detta är inte platsen för att undersöka alla bevis varför al-Megrahi skulle aldrig ha befunnits vara skyldig. Flera år senare var jag bland journalister som gick till huset i Tripoli där han låg döende. Vissa politiker och kommentatorer i Storbritannien och USA krävde att få veta varför han var inte död än, eftersom han hade skickats tillbaka till Libyen då han led av cancer. De fick sin önskan uppfylld strax efteråt, då leverans av nödvändig medicin till honom stoppades efter Gaddafis fall. Mandela har talat mot domen påpekat brister i åtalet, besöka fångarna i Barlinnie-fängelset i Glasgow och stött deras överklagande. Men inget av detta räddade Abdelbaset al-Megrahi, en oskyldig man som drabbades då Mandela hjälpte att föra Gaddafi in från kylan.”
Arafat images

Eget tillägg: Libyen är nu en sönderslagen, svag, stat, där folk i allmänhet har det sämre eller betydligt sämre – se blogginlägg 6/10. Mandela stödde också tydligt stöd till Yassir Arafat och PLO, liksom Robert Mugabe i Zimbabwe. Kort efter sin frigivning från fängelset 1990, mötte Nelson Mandela Arafat i Zambia, omfamnade honom och kallade honom en kamrat och frihetskämpe. Han kallade Israel en terroriststat vilket kanske inte är så konstigt eftersom Israel “gav experthjälp och teknologi av avgörande betydelse för utveckling av kärnvapen i dåvarande apartheidstaten i Sydafrika. Han menade Israel inte skulle omfatta Västbanken, Gaza eller Golanhöjderna. Mandela fick mycket kritik för sitt stöd till PLO och var ju själv terroriststämplad av USA till år 2007, vilket säger något om begreppet ”terroriststämpling” som dominerande massmedia så okritiskt efterapar.



i Andra om: , , , , , , , , ,

Independent 23/12Counterpunch 10/12 DN 6/12Aftonbladet 5/12 Expressen 5/12SvT 5/12Sveriges Radio 5/12 SvD 5/12 DN 5/12 DN 23/6Massakern på gruvarbetareVeiken’s blog Counterpunch

  5 comments for “Mandelas utrikespolitik innebar stöd till Libyen, Palestina och Zimbabwe

  1. Zoltan Tiroler
    29 december, 2013 at 13:39

    I sammanhanget ska man inte heller glömma Mandelas nära vänskap med Fidel Castro och Kuba. Det första land Mandela besökte var inte Sverige, som det ofta påstås, utan Kuba. Här omfamnade han Castro och kallade honom sin bror. Mandela uttryckte sin stora tacksamhet för Kubas stöd under alla år. Framförallt Kubas militära insatser i Angola från 1975 till 1988 då kubanska trupper, tillsammans med angolanska, besegrade Sydafrikas apartheidarmé. Därmed garanterade man Angolas självständighet och drev igenom Namibias. Det innebar slutet på det vita Sydafrikas roll som regional stormakt och inledningen på apartheidregimens fall.

    Detta skedde under en tid när USA, Storbritannien med flera backade upp apartheidregimen. Sverige straffade Kuba för kampen mot apartheid genom att avbryta alla samarbetsavtal med den karibiska ön.

    Det finns mycket att säga om Kubas internationalism och den enastående insatsen för Afrikas frihet. Något som döljs och förtigs.

    Mandela motstod alla krav på att kritisera Kuba, tvärtom framhöll han den kubanska revolutionen som ett föredöme och exempel.

    • 29 december, 2013 at 20:28

      Tack för viktig kompletterande information.

  2. Erik Jonsson
    30 december, 2013 at 15:56

    De flesta hyllar Mandela. Är det ingen som har läst Chockdoktrinen?

    http://www.dn.se/kultur-noje/chocka-och-roffa/

    ”Som ung ledarskribent på 1990-talet hamnade jag på ett seminarium om Sydafrikas ekonomiska framtid, ANC hade precis kommit till makten. Häpen upptäckte jag att jag satt och lyssnade på arroganta tjugoåringar från Världsbanken och Internationella valutafonden (IMF) som i oklanderliga mörka kostymer och dräkter talade om nödvändigheten av totala och grundläggande privatiseringar i Sydafrika. Det var surrealistiskt att höra en nykläckt Harvardekonom med kyligt neutral röst prata om friställandet av hundratusentals svarta arbetare som skulle slungas rakt ut i svält och fattigdom för att långivarna krävde det.

    För vad jag inte visste då var att Världsbanken och IMF inte presenterar sina nyliberala modeller som förslag för länder i tredje världen, utan som diktat. Resultatet känner vi: ekonomisk kris, ett sönderslaget samhälle och en enorm förtroendekris för ANC som partiet inte har hämtat sig från. Det är samma sak överallt, inte bara i Afrika. Då, på 90-talet, fanns det nämligen bara en väg för fattiga nationer som behövde låna från väst. I den kanadensiska journalisten och aktivisten Naomi Kleins nya bok har den så kallade enda vägen fått ett namn. Hon kallar den helt enkelt för ”chockdoktrinen”.”.

    Här finns en helt annan bild av Mandela:
    http://rdf-india.org/?p=274

    • 30 december, 2013 at 16:09

      Din fråga är högst berättigad. I (det förberedda) blogginlägget på hans dödsdag 5/12 skrev jag
      under rubriken ”Den store Nelson Mandela död – grundlade frihet men bidrog till ekonomisk ojämlikhet i Sydafrika”:

      ”Just före sin frigivning skrev Mandela ett kort meddelande till sina anhägnare. Det löd ”ANC:s politik är att nationalisera gruvorna, bankerna och monopolindustrierna och varje förändring eller modifiering av vår uppfattning i detta avseende är otänkbar. Att ge svarta ekonomisk makt är ett mål vi helt stödjer och uppmuntrar, men i vår situation är statskontroll över vissa ekonomiska sektorer ofrånkomlig”.

      ANC följde inte sitt program trots stort majoritetsstöd.

      Trots tydligt stöd från majoriteten i befolkningen, bl.a. vid allmänna val (vid senaste valet 2009 fick ANC 66 % av rösterna) infriades inte programmet. Sydafrika är nu ett världens mest ojämlika länder. Varför blev det så? Ett viktigt skäl var att apartheidregeringens ledare de Klerk med stöd av ideologin i ”Washington Consensus”, den neoliberala politiken i samförstånd mellan Världsbanken, IMF och USA:s finansdepartement, som gjort sådan skada i många länder, och nu gör det i Grekland, lyckades föra över kontrollen över landets nyckelsektorer till påstått oberoende experter hos Världsbanken och IMF.

      Varför såg ANC inte detta, eller ville delar av ANC:s ledning inte se det? Förhandlingarna inom ekonomiområdet leddes av förre presidenten Thabo Mbeki. Men inget hindrar Sydafrikas regering att fatta beslut enligt sitt program – eller…?
      Naomi Klein nämner i ”Chockdoktrinen” i det utförliga kapitlet om Sydafrika ”Att slå igen dörren om historien” boken ”Thabo Mbeki and the Battle for the Soul of the ANC” som beskriver hur ANC förhandlade bort landets ekonomiska suveränitet”. Vad visste inte ANC:s högste ledare Nelson Mandela om detta?
      ANC lät bygga bostäder, telefonledningar och ge tillgång till vatten. Efter ett årtionde stängdes miljontals människor av från detta, då inte kunde betala räkningarna – varför sänkte man inte tarifferna? År 2005 var 70 % av Sydafrikas land monopoliserad av de vita som utgör 10 % av landets befolkning. Man har inte kunnat hantera HIV/AIDS-epidemin. Under de 15 första åren efter Mandelas frigivning har sydafrikanernas förväntade medellivslängd sjunkit med 15 år. En sannings- och försoningskommission kom med den blygsamma rekommendationen att ta ut en engångsskatt på en procent av bolagens vinst för att finansiera ersättning till apartheidepokens offer. Svarta gruvarbetare hade 1/10 av vita gruvarbetares lön, till exempel.

      ANC avslog detta. Varför? Vems intressen tjänar egentligen ANC? Hade Nelson Mandela varit lika aktad om han följt ANC:s program?

  3. Erik Jonsson
    30 december, 2013 at 19:12

    Kanske är detta en vettig beskrivning av hur övergången gick till?

    ”During the 1980s, the apartheid regime offered generous loans to a handful of black businessmen leading to the rise of a new black bourgeoisie that was essentially comprador. ANC chieftains quickly moved into mansions in “golf and country estates” and were eager for “peace”. All this while, the brutal apartheid regime enjoyed the support of the west (particularly US & Israel).”

    Källa: http://rdf-india.org/?p=274

Comments are closed.