På DN Debatt skriver idag Mike Winnerstig, medlem i Kungliga Krigsvetenskapsakademin under rubriken ”Fem myter om svenskt medlemsskap i NATO” ”Att bli medlem av Nato är ingen okomplicerad fråga för Sverige, men det är en logisk slutpunkt på en diskussion som varat i 20 år.”

På sätt och vis kan jag ge honom rätt – det är logiskt i den utförslöpa som svensk utrikes- och försvarspolitik fört – från att vara en officiellt alliansfri stat (i hemligt maskopi med NATO), med en av omvärlden aktad utrikespolitik och med en stark ställning internationellt, särskilt under Olof Palmes era.

Winnerstigs bedömning i de fem punkter han nämner under ”myter” är alla tveksamma:
1. Han uppger att uppfattningen om att alliansfriheten räddade Sverige för att dras in i andra världskriget var en myt. Möjligen, men det vet vi inte och frågan är irrelvant för ett ställninstagande idag.
2. En myt att ett NATO-land i norra Europa skulle tvingas skicka trupp för att försvara Sydeuropa? Nej, det är ingen myt.
3. En myt att Sverige skulle bli tvungen ”att ge upp sin suveränitet” på viktiga områden? Skrivningen är tillspetsad, men visst minskar suveräniteten inom utrikes- och militärpolitik och det är viktiga områden.
4. Att ett medlemsskap innebär att NATO ”skulle placera ut sina kärnvapen i Sverige” är en möjlighet som kan uppkomma. Men viktigt nog är att NATO:s strategi bygger på att kärnvapen, som kan förstöra en stor del av jorden och utrota en stor del av mänskligheten, ska kunna användas.
5. Att ett medlemsskap blir för dyrt är möjligen för dyrr, räknat i kronor och ören. Däremot tror jag att Winnerstigs påstående att Sverige vid ett medlemsskap skulle få ett ”avsevärt större inflytande än idag” är felaktigt. Sannolikt är det tvärtom.

Ingenstans i artikeln finns uppgifter om vad NATO är för en slags organisation, vilka intressen den företräder! Märkligt, på gränsen till skandalöst. Men sådana uppgifter finns nedan på bloggen.

Vad är NATO idag?
NATO sattes upp som en försvarsorganisation 1949, närmast mot det påstådda överdrivna hotet från Sovjetunionen som lidit och försvagats mycket mer än de senare NATO-länderna under andra världskriget. Då östblocket rämnade och Sovjet och Kina övergav sin socialism borde rollen för NATO vara över. Men i stället har både verksamhetsområdet och antalet medlemmar ökat, och NATO framträder tydligt som en krigsorganisation ledd av USA:s styrande elit, USA-imperialismens ledare.

Efter Sovjets sammanbrott 1991 har antalet medlemsländer mer än fördubblats till 28, varav 21 EU-stater. Verksamhetsområdet har utvidgats kraftigt. Vid NATO-toppmötet 2010 antogs den 7:e strategin ”NATO 2020” enligt vilken NATO ska kunna ingripa mot ”instabilitet, inkluderande framväxande av extremism, terrorism och transnationella illegala aktiviteter som smuggling av vapen, människor och narkotika“. NATO ska slå tillbaka anfall mot ”vitala kommunikations-, transport- och transitvägar som internationell handel, energisäkerheten och välståndet är beroende av“ samt engagera sig i miljöfrågor.

NATO har visat sig vara en krigsorganisation i USA:s tjänst för att stärka dess strävan efter global kontroll av folk och resurser: Bombningarna i Serbien och medhjälp i styckningen av Jugslavien, kriget i Afghanistan, angreppet mot Libyen med tiotusentals dödade. Det är en del av myntet USA-imperialismen där andra delar är det övervaknings- och kontrollsamhälle som sedan länge byggts upp i USA, de hundratals militärbaserna i många länder, den spekulativa ekonomin med ökade arbetslöshet och ökade sociala klyftor.

Winnerstig är naturligtvis inte isolerad. Ledande politiker har sedan länge bäddat för NATO-medmelsskap, dvs. för att Sverige ska göra dräntjänst åt världens i särklass mest aggressiv stat, USA.

Ministrarna Reinfeldt, Bildt och Enström menar i SvD 21/5 2012 att ett nytt positivt NATO växt fram och vill Sverige närma sig NATO ännu mer. På Natos hemsidan kan man läsa ” Relationerna mellan NATO och Sverige har en utgångspunkt i Sveriges anslutning till NATO:s program Partnership for Peace Sverige 1994. NATO och Sverige samarbetar aktivt i freds- och säkerhetsoperationer och har utvecklat samarbete på många andra områden. . Detta innebär att Sverige står NATO mycket nära.

Dagens Nyheter skrev 9/1 ”Försvarsminister Karin Enström (M) är nöjd med att Sverige kan försvara en del av landet i en vecka mot ett begränsat militärt angrepp. När ÖB uttalande sig om detta för en vecka sedan väckte det uppseende över världen och en borgerlig försvarspolitiker kallade det för ”politisk bomb”. Nu säger regeringen, och ÖB, att försvarets förmåga är tillräckligt bra.”

Man undrar då vad som ska händer efter en vecka? Naturligtvis räknar man med hjälp från NATO, vad annars? Och Sverige har sedan länge närmat sig NATO, delvis öppet, delvis försåtligt. Och i Svenska Dagbladet igår pläderade Alf Svensson, förre ledaren för KD, öppet för svenskt medlemsskap i NATO. Han sammanfattar ”Sverige är ett icke-Natoland som är med i Nato. Låt oss ta oss ur vanföreställningarna om nuvarande Nato och bli vad vi är – medlemsland.” Sven Hirdman lyckas utförligt och väl på DN Debatt 12/1 plädera för ett starkare svenskt försvar – utan att nämna NATO, och man erinrar sig att han har namn om sig som en mycket meriterad och skicklig diplomat.

Men DN Debatt hade 24/2 ett viktigt inlägg ”Svenska NATO-förespråkare håller tyst om kärnvapen” i försvarsfrågan av de tidigare ledande socialdemokraterna och ambassadörerna Anders Ferm och Maj Britt Theorin. Jag inleder med att citera ur deras inlägg: ”Alliansens kärnvapenpolitik kvarstår oförändrad även sedan man börjat lägga tonvikten på krishantering. Enligt Obama’s SSM-plan för kärnvapen ska många miljarder dollar spenderas varje år i c:a 15 år för att söka förlänga användningstiden för kärnvapen. I planen ingår också konstruktion av fabriker och nya typer av kärnvapen. De amerikanska strategiska kärnvapnen förblir den yttersta garantin för Natos säkerhet. USA – och därmed Nato – håller sig till och med med en doktrin om ”first-use” av kärnvapen.” Vidare ”Sverige har sedan 1960-talet bedrivit en konsekvent antikärnvapenpolitik. Vår grundsyn är att kärnvapen inte bringar någon säkerhet. Tvärtom, den som förlitar sig på sådana vapen blir mer utsatt för kärnvapenhot än den som inte gör det.”

Inställningen till NATO hos Sveriges befolkning.
Professur Ulf Bjereld har gjort en undersökning om svenska folkets inställning till NATO och skriver ”Andelen som anser att det är ett bra förslag att Sverige söker medlemskap i Nato har 2012 minskat till 17 procent, mot 19 procent 2010 0ch 18 procent 2009. Andelen som anser att det är ett dåligt förslag att Sverige söker medlemskap i Nato uppgår 2012 till 45 procent, mot 44 procent 2011 och 47 procent 2010. Andelen som anser att det är ett varken bra eller dåligt förslag uppgår till 38 procent, vilket är den högsta andelen sedan 1997. Intrycket av stabilitet i opinionen dominerar.” Kommer politikerna att ta hänsyn till detta?

Mot NATO – för en fredlig värld!
För ett värnpliktsbaserat försvar med förankring i Sverige och för vårt försvar!
Nej till stöd till imperialistiska krigsäventyr!
Folkomröstning!
Anders Ferm och Maj Britt Theorin föreslår ”Alla förstår vidare att svenskt medlemskap i Nato är omöjligt utan en folkomröstning.”
Jag vill utvidga och vinkla frågan.
I en värld med utökad demokrati skulle en världsomfattande folkomröstning ordnas i kärnvapenfrågan – Vem tror inte att minst 90 % av jordens befolkning ställer sig bakom att kärnvapen snabbt avecklas i världen?
En vän av fred och demokrat bör fjärma sig sig från NATO så mycket som möjligt!

i Andra om: försvar, NATO,Ryssland, FN, kärnvapen, Krig, värnplikt, Politik, USA, massmedia försvar nedrustning, EU demokrati folkomröstning Libyen flygvapen fred