Med all rätt har man kritiserat slöseriet med skattemedel till fester och representation i diverse statliga myndigheter. Liksom den vanlige medborgaren blir även jag upprörd över detta. Men reglerna tillämpas olika på olika ställen. Idag var jag på arbetet på institutionen för folkhälsovetenskap, Karolinska insttutet, med lokalerna på Norrbacka, KS. Jag stortrivs på jobbet, har ännu eget rum fast jag nu bara är anställd ett år till på 20%, blir ju 70 år om ett par år. I lunchrummet kom vi att prata om saken. Vi hade alla erfarenheter av KI:s och landstingets regler. Där tillämpas stenhårt max-gränsen om 400 kr per anställd. Jag hade under några år julmiddagar för min forskargrupp på 15-20 personer på Stallmästargården. Mina medarbetar och jag fick betala drycker och garderobsavgift, och någon gång betalade jag kanske resterande. Mina arbetskamrater, handläggare, doktorander och forskare hade samma erfarenheter. Vi tycker att det är bra med klara regler och framför allt att de tillämpas.
Ibland är det knivigare. För några år sedan hade jag ansvar för en middag för en framstående utländska forskare, nej den internationellt ledande forskaren inom sitt specialområde, och några kolleger. Vederbörande ville gå till sin favoritrestaurang i Stockholm, med en stjärna i Guide Michelin. Notan gick på dubbla maxgränsen och då fick hitta på en särskild lösning.
Dagens Nyheter skriver idag: ”Kasinoinredning, galamiddag, storbandsorkester och komiker. Säkerhetspolisen festade som James Bond – för 5,3 miljoner kronor. Men ingen upphandling gjordes och Säpo krävde felaktigt tillbaka stora belopp i moms. Dagens Nyheter har under sommaren granskat slöseriet med skattepengar på AP-fonderna, Tillväxtverket, Vinnova och Stiftelsen för Strategisk forskning.” Kostnaden per anställd i SÄPO blir mer än 5.000 kr, dvs mer än tio gånger den tillåtna nivån. Och man läser att festen kom till efter (besvärliga?) omorganisationer.
Detta är djupt demoraliserande. De ansvariga framför allt, och kanske även deras organisationer bör få lämpliga straff. Inte bara generaldirektör Lugnet och ministern Annie Lööf.
Men så blir det inte! DN skriver ”Trots flera avslöjanden om vidlyftig representation, dyra konferensresor och fester för miljoner menar statsminister Fredrik Reinfeldt att det rör sig om enskilda fall och inget systemfel.” Jag tycker att i så fall att detta luktar förakt för den vanliga samhällsmoralen.
i Andra om: fester, SÄPO brott
<
18 svar till “Låt oss festa – billigt !”
Jag som vanlig människa och inte en höjdare i administrationen, vilka regelbrott kan jag slippa påföljd på om det bara är en engångsföreteelse? Fortkörning om jag bara gör det ibland? Ta bilen från festen den där särskilt kalla vinternatten, om det bara är ett enskilt fall?
För de flesta här i Sverige skall regler följas även i enskilda fall. För vissa går det bra om det inte är för ofta.
Att statuera exempel är dessutom inte förenigt med rättvisa eller ett rättssystem. Men det är precis det man infört när man handskas med såna här problem på detta viset, att det bara är nån enstaka som får ta ansvar för regelbrott som för det mesta går bra.
Ja, och man diskutera hur man statuerar exempel. I detta fall straffas en av dem som felat, dock inte ministern, utan f.d GD Christina Lugnet. Och hur hon straffas! Får behålla sin lön på 91 000 kr/månad i 3 år + fri bostad + hemresor (till Haparanda). Med pensionsavsättningar mm kanske notan blir omkring 5 miljoner. Ja, det är det ska gå till alltså? Bra för samhällsmoralen och medborgarnas tilltro till politiker…
Straffen för byråkrat/politikerklassen när de fastnar med fingrarna i syltburken är också en del av problemet och själva anledningen till att Rajraj inte vill sparka varenda en som festat för hårt med skattebetalarnas plånböcker. Det skulle i praktiken fördubbla kostnaderna för hela administrationen. De ersättningsnivåer och framförallt avgångsvederlag och pensioner och annat gör att man inte kan bestraffa misshagliga konsekvent och gör att tjuvarna känner sig tryggare med att tjuva.
Men man behöver inte sparka. En mycket duglig och kompetent verksamhetschef inom landstinget, populär hos landstingspolitikerna och sjukvårdsdirektör, var generös då det gällde deltagande av anställda på kliniken i en vetenskaplig konferens för nästan 20 år sedan. Den råkade vara på Maui, Hawaii. (Jag var där, deltog i en panel, hade en poster att visa). En av våra stora tidningar noterade detta och att en del av de anställda inte hade några vetenskapliga rapporter att presentera. (Regeln är att man ska ha något att presentera själv på vetenskapliga konferenser. De gör de allra flesta och det skulle kännas konstigt annars).
Kliniken belades som straff med reseförbund, och han själv hade svårt att få åka till Norge på tjänsteresa. Och arbetsgivaren sparade pengar.
Visst måste man inte sparka. Men när det handlar om att utrota en osund kultur, som man får anta att det rör sig om när det haglar tätt med festskandaler, då kan man inte lägga fingrarna emellan och att ta ifrån klättrare den makt de tillskansat sig är något som känns. Men formen för bestraffningarna för att kväsa en roffarkultur tänker jag inte lägga mig i. Men 3 års semester med bibehållen lön duger inte, naturligtvis.
I ditt fall handlade det kanske om en tjänst som kräver kompetens, i flera av de fall som varit uppe rör det sig inte om nån kompetensbristvara precis.
Ja, det rörde sig om en mycket kompetent person inom sitt område, dessutom en mycket bra chef, som förstod att flexibelt anpassa sig till politiska strömningar och byggde upp kanske Europas största klinik inom sitt område.
Mitt första ”riktiga” jobb var på ett företag i mediabranschen, med kontor i flera svenska städer. För att uttrycka sig milt lämnade företagets ledning och organisation en hel del övrigt att önska. Räkningar betalades sällan i tid, om ens överhuvudtaget, och de unga anställda utnyttjades friskt.
Men festades gjorde det. Ständigt och påkostat, vilket möjliggjordes bland annat just genom att inte betala räkningar.
Långt senare i yrkeslivet har jag lärt mig att överdådiga fester av många arbetsgivare betraktas som ett fullt legitimt sätt att hålla ihop en personalorganisation som inte gör det av någon annan orsak. Detta gäller både privat och offentligt. Dåliga anställningsvillkor, ständiga omorganisationer, osäkra framtidsutsikter, etc – ställ bara till med en rejäl baluns och alla förväntas bli glada och tacksamma.
Kanske är det så att de myndigheter och verk som nämnts på senare tid helt enkelt inte anser sig ha råd att följa reglerna för upphandling och vad intern representation får kosta. De vet att de måste hålla igång med det storslagna festandet – annars kan de anställda börja kräva ansvarsfullt ledarskap och vettiga arbetsvillkor.
Man undrar om det var så helt eller delvis på SÄPO. I DN:s artikel nämns ”omorganiseringar”. Men jag känner ingen på SÄPO, även om jag inte blir alltför förvånad om det råder asymmetri i detta avseende.
”Intressant” är också den, enligt uppgifter i media, HELT GRATIS BAR som finns i närheten av den kammare i ”huset” (riksdagen) där folk med shakespeare-stämma säger att fölket ska arbeta, inte dricka & ha sig (till dånande applåd-åskor över parti-gränserna, kanske rullar vågen också). När detta, ofint nog, kommit på tal har kommentarerna från ”huset” varit typ: ”-DET DÄR KAN VI SKÖTA SJÄLVA!!”. Därefter tyst i media. Undrar hur sådana kommentarer mottagits om gratisbaren funnits hos brandkåren eller en akutmottagning (som ju anses vara viktiga arbetsplatser)..??
Det är nog viktigare att folk är nyktra och rediga på brandstationen eller akuten, tror jag …
Kanske avviker jag från ämnet: Jag kan lämna lugnande rapporter från erfarenheter från akutmottagningar på Akademiska sjukhuset, lasaretten i Avesta, Boden Falun, Karlskrona, Karlshamn, Västerås och St Görans sjukhus samt de psykiatriska lasaretten Gullberna (Karlskrona; jourpass fredag kl 08-måndag kl 17) och Ulleråker.
Där serverades dock gratis kaffe, vilket bidrog till en positiv förståelse för det mildra beroendet.
Generellt har jag upplevt akutmottagningarna som underbara arbetsplatser, där samarbetets välsignelse lyste klart, men givetvis oerhört stressande ibland.
En akutmottagning ”anses” inte vara en viktig arbetsplats, det ÄR en oerhört viktig arbetsplats där det självklart inte bjuds på alkohol till personalen.
Den fråga du lyfter är inte en som bör sopas under mattan men att ställa den mot liknande beteende (som aldrig kommer att finnas) hos samhällsviktiga instanser är bara larvigt.
Ja, kanske avvek jag från ämnet. Det jag skrev är nog självklart.
Gratis kaffe och sockerbitar kunde golvfolket få på vissa arbetsplatser. På somliga har det tagits bort och man har anfört skälet att man måste hålla kostnaderna nere.
[…] Martin Moberg , Kulturbloggen, Annika Högberg, AR, Aftonbladet […]
Kan någon begripa/förklara hur en så pass alkohol-extremistisk plats som svensk riksdag har en GRATIS BAR där spriten bokstavligen flödar? Vilken ”fantastisk” paradox! Enligt mediauppgifter så förekommer tydligen ofta att folk kommer märkbart ”mörtögda” till olika möten som hålls. Fast dom kan själva hålla reda på ”det där”! Om det hade varit en akutmottagning hade folk fått sparken omgående. Men inte i ”huset”! Där går det till på annat sätt! Där är allt annorlunda. Inte bara en annan värld, utan en annan planet.
Inte ens samma galax;-)
Att riksdagsledamöterna i ovanligt hög grad skulle vara nykterister är en sanning som passerat bäst-före-datum för längesedan. Det är en uppfattning som grundlades på 1950-talet då politiken svämmade över av helnyktra folkpartister, etc. Sedan har uppfattningen hängt i utan att egentligen ha någon verklighetsförankring.
Idag är både folkpartisterna och nykteristerna betydligt färre. 2006 var det någon som räknade: ett 10-tal helnykterister plus några till som ändå var med i riksdagens nykterhetsgrupp. Faktum är att det numera finns andelsmässigt färre nykterister i riksdagen än i befolkningen i stort.