Krigsoffren i Sverige


Jag skriver en del om Israels etniska rensning och det bitvis intensiva mördande av palestinier de ägnar sig åt, likaså skriver jag om t.ex. USA:s krig i Irak.


Först på senare år
har jag blivit medveten om hur de flyktinggrupper som kommer ifrån dessa länder reagerar. Jag har tidigare förstått att nyheter från deras hemländer endast i undantagsfall är positiva nyheter, men först nu börjar jag inse vidden av de individuella katastrofer dessa bär med sig upp hit i norr.

Jag har nog inte begripit hur mycket ångest det väcker när Israel urskillningslöst bombar och mördar i Libanon eller Gaza, eller för den delen när USA vräker ut tonvis med bomber över civilpersoner i Irak. Att jag inte har förstått är möjligen förklarligt, vi har inte haft något krig i Sverige på flera hundra år, inte heller har vi någon militärt överlägsen granne eller fiende som vill utplåna oss från världskartan, eller som i Mellanöstern, stjäla vårt land och våra naturtillgångar.

Vi saknar också personliga minnen från sådana händelser, och den muntliga traditionen från sextonhundratalets krigsår är obefintlig. Det gör att jag personligen har svårt att leva mig in i det oerhörda trauma det innebär när man på Rapport, CNN, Aljazeera och BBC visar bilder från Gaza eller Falluja. Om jag själv skulle ha halva min släkt i Gaza eller Falluja så skulle jag förmodligen reagera oerhört kraftigt, vore det dessutom så att jag hade varit med om den sortens händelser personligen skulle jag antagligen bli helt hysterisk.

Hur många sådana nya svenskar har vi nu i landet? Jag vet inte och jag har inte Googlat frågan, men en uppgift jag hört är att vi har 30 000 palestinier som numera bor i Sverige. Antalet irakier ökar från dag till dag, men jag gissar att de redan är betydligt fler än palestinierna. Krigen på balkan gav också en förstärkt flyktingström och idag sägs det att över 400 000 i landet är muslimer. Då kan man antagligen utgå ifrån att en mycket stor andel av dessa har flytt från krig och annat elände i sina gamla hemländer.

Utan att ha forskat i saken så törs jag påstå att dessa flyktingar och invandrare enbart undantagsvis erbjuds hjälp i form av trauma- och krisbearbetning. Det leder till ett par följdfrågor, vad kan vi göra gemensamt för att förmå regeringen att avsätta väsentligt större budgetmedel till detta? En annan fråga, och den är minst lika relevant, vad kan vi själva göra?

I media talas det ofta om begreppet integration, men tidningar och TV kan inte stödja nytillkomna flyktingar, man kan inte heller berätta vad man avser med ordet integration. Det är självklart att man inte ska förmå muslimer från Mellanöstern att börja fira jul, likaså har man inga förväntningar på dem att de ska börja träna för Vasaloppet. Men om man förväntas sig att ”samhället” ska ta huvudansvaret för att hjälpa till med

integrationen så tror jag att man är på fel spår. För det finns absolut ingenting som talar för annat än att vi själva också ska ta ansvar för våra nya landsmaninnor och landsmän.

I mitt fall så är jag intresserad av andra saker än bara politik, det vet besökare på den här bloggen, saker som t.ex. fotografering, natur men framförallt hembygden. Jag är inte speciellt kunnig, men jag kom hit till Haninge i början av sextiotalet så jag har bott här i snart femtio år nu. Det har till och med gått så långt att hembygdsföreningen kontaktar mig för att fråga om diverse gamla gårdar och ibland också om diverse byoriginal som fortfarande levde här för femtio år sedan.

Hedniska offerplatser, fornborgar, runstenar, gamla torp, gårdar och deras historia tillhör de saker som jag ägnar åtskilliga timmar varje årstid då det inte ligger snö på marken. Rimligen ska jag ta på mig uppgiften att guida och berätta för nya Haningebor i deras nya hembygd, kanske med hjälp av ännu kunnigare människor från hembygdsföreningen och liknande organisationer. Ett och annat bra fiske- eller svampställe kan jag också visa…

Visserligen har vi inte lika många historiska sevärdheter, men en eller annan fornborg kan vi nog visa upp. Och skrönan om vår lokala Viking Sote kan jag också berätta. Jag funderar på att ägna ett antal dagar åt det nu i sommar.

Vad kan du göra hos dig i Molkom eller Skinnskatteberg eller var du nu bor?

Jinge

Andra om: , , , , , , , , , , , , ,

[tags]Flyktingar, Mellanöstern, Krigsoffer, Traumatiserade, Integration, Sverige, Närmiljön, Fornborgar, Runstenar, Bronsåldern, Historia, Traditioner, Natur, Politik[/tags]


12 svar till “Krigsoffren i Sverige”

  1. Så borde vi nog göra allihop. Kolla upp vilka flyktingar vi har runt om oss och sätta igång och lära dessa meta abborre. Jag antar att man inte har abborre i Irak? Man har säkerligen inte kantareller i alla fall. Där jag bor är det ont om lämningar från forntiden, men det kanske beror på att jag inte är så intresserad. Men runstenar har vi gott om.

  2. ”Hedniska offerplatser, fornborgar, runstenar, gamla torp, gårdar”. Jinge! jag älskar att läsa om gamla religioner och historiska platser. Jag tycker att ”lilla” Sverige har en intressant historia. Jag diggar Vikingatiden, den verkade ha varit väldigt händelserik och betydelsefull epok i Sveriges historia. Dåtida svenkar verkade ha haft bra relationer med dåtida araber… Trots religions skillnaden.

  3. Ja varenda viktingatida skatt tycks innehålla arabiska mynt. Vi hade säkerligen ett antal muslimer från arabvärlden här i landet då, iaf spekulerar Mohamed Omar om det, och det verkar sannolikt.

    Vikingatid=Rövartid för vissa av nordborna, men de flesta var väl bönder och seglade inte i österled.

  4. Sextio procent av irakiera är Shiamuslimer, minns inte om det var 38 % Sunnimuslimer, iaf minst 30%.

    Och säkerligen kommer det kristna irakier oxo, möjligen fler från just Bagdad eftersom det finns flera kyrkor där.

  5. Token Jan Myrdal bor i Skinnskatteberg, han kan säkert bidra med en hel del historier om nödvändigheten i att mörda 3000 människor på Himmelska Fridens Torg.

  6. Fast ibland är det pinsamt vilken kritik som framförs mot Jan Myrdal. I debatten i SVT häromdagen satt Myrdal bredvid en viftande Claes Malmbarg som tjoade de mest galna vansinnigheter om 500 000 döda i Tibet. Och när Myrdal, uppenbarligen den enda i studion som faktiskt läst på om Tibet, försökte rätta folk blev det bara brösttoner och darr på rösten.

    Jan Myrdal kan komma med de mest märkliga slutsatser ibland, men han har i alla fall koll på fakta (som han dock väljer selektivt från). Det gällde inte de andra i studion.

    Och det gäller garanterat inte Nicklas Eriksson vars händer måste ha sluntit på tangentbordet. 3000 mördade människor vid Himmelska Fridens Torg? 3000??? Siffran saknar helt bakgrund. Kineserna själva säger 200, Amnesty har lagt siffran på 1000 och de större nyhetsorganen som AP säger helt simpelt ”hundratals”.

    De enda som överhuvudtaget tjatar om 3000 är kinesiska exilgrupper som Falun Gong som gör vad de kan för att förstora upp den. Forskare och alla andra lämnade den nästan omedelbart.

    Vilket självklart inte ger Myrdal det minsta rätt.

  7. Jan Myrdal kan emellanåt ha något avvikande åsikter, men det finns ingen anledning att kalla honom ”tok”.
    Hans intellektuella kapacitet överträffar de flestas, även om han i mångas tycke stöder ”the bad guys” och aldrig viker en tum från från sina ställningstaganden.

  8. Fast nog avviker Myrdal ibland. Han har ett bra citat om det, något i stil med det här (helt från minnet):

    ”Jag vägrar att vara 100% konsekvent. Det skulle innebära att alla mina handlingar och åsikter skulle avgöras av ett beslut jag fattade i min ungdom.”

    Å andra sidan har han också sagt detta:

    ”Det är därför jag brukat uppmana skrivande ungdomar att tidigt kompromettera sig så grundligt att deras oundvikliga fyrtioårsfeghet (när de bildat familj och lockas av karriär) inte kan lyckas med att fly dem till de anständiga.”