Detta gästblogginlägg har skrivits av Lars-Gunnar Liljestrand, tidigare ordförande i Föreningen Afghanistansolidaritet och en av landets främsta experter på Afghanistan. Denna aktuella översikt kommer samtidigt som läget i Afghanistan har försämrats efter 15 års USA-lett krig. Amnesty skriver ”Hela 1,2 miljoner människor beräknas vara internflyktingar i Afghanistan idag och det har skett en mycket stor ökning sedan 2013, då siffran var cirka 500 000. Afghaner utgör redan idag en av världens största flyktingpopulationer, med uppskattningsvis 2,6 miljoner afghanska medborgare som befinner sig utanför landgränserna.”Amnesty om Afghanistan. De afghanska flyktingars situation i Sverige är trots detta mycket otrygg. SvD skrev 27/9 ”Hittills i år har knappt hälften av de ensamkommande afghanska barnen beviljats asyl, och var femte vuxen afghan.” Vidare ”UD bedömer säkerhetsläget i Afghanistan som mycket farligt. Ändå kan Sverige komma att utvisa runt 25 000 människor inom en nära framtid – varav de flesta barn. Det är skrämmande. Riskerna för de som utvisas är väldigt stora, säger Omid Mahmoudi, ordförande i Ensamkommandes riksförbund”. Tusentals kan utvisas till konflikthärjat Afghanistan

Lars-Gunnar Liljestrand medverkade senast här via ett föredrag om utvärdering av Vitboken kring Sveriges krig på video i augusti. Vitboken om Afghanistan

”Jag hoppas att jag inte kommer att göra er besvikna men de verkliga målen Afghanistan i är inte en insats för statsbyggnad och utveckling.”

Huvudmålet är terroristbekämpning. Ville man ha statsbyggnad och utveckling skulle man gjort det före 11 september. Men USA hade inget intresse av det.

Den som med brutal öppenhet förklarade detta var professor Barnett Rubin, USA-administrationens Afghanistanexpert,

vid ett internationellt seminarium 7-8 december 2016 i Stockholm arrangerat av Svenska Afghanistankommittén.

Rubin deklarerade vidare att alla de stater som nu fortsätter kriget i den Nato-ledda Resolute Support Mission gör det för att stödja USA ”vare sig man vill det eller ej.”

För alla som följt kriget sedan 2001 är detta inget nytt.

Richard Holbrooke, som var USA:s specielle representant för Afghanistan och Pakistan, förklarade: ”Att omvandla det afghanska samhället är inte vårt uppdrag. Flickors skolgång kan vara en viktig fråga på många håll. Vi är i Afghanistan utifrån våra egna nationella säkerhetsintressen.”(Inför kongressen 2009)

President Obama definierade USA:s ”klara och fokuserade mål” som att bekämpa terrorismen och att avväpna och besegra al-Qaida, inget annat. I sitt stora programtal på hösten 2009, då han på militärskolan West Point meddelade upptrappning i Afghanistan med 30 000 soldater, var enda skälet USA:s egenintresse att bekämpa terrorism.

Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg sammanfattade målen för Isaf-insatsen efter 14 år i ett brev 28 november 2014 till FNs säkerhetsråd fanns ingenting om statsbyggnad, kvinnors rättigheter, flickskolor. Endast de militära uppgifterna att bekämpa talibanerna och bygga upp den afghanska armén ingick i Stoltenbergs summering.

Rubin pekade också på USA:s geostrategiska intressen senast aktualiserat av en rad amerikanska diplomater och militärer (fem tidigare ambassadörer i Kabul och fem tidigare befälhavare för de amerikanska trupperna) som skrivit om vikten att USA stannar i Afghanistan för att i framtiden kunna kontrollera och vid behov intervenera i regionen.

Svenska politiker har hela tiden försäkrat svenska folket att vi är i Afghanistan inte bara för att bekämpa terrorism utan också av humanitära skäl. I regeringspropositioner under åren har det stått att svenska Isaf-soldater var i landet för att säkra en ”politisk stabiliseringsprocess” och möjliggöra för FN och andra hjälporganisationer att ”genomföra humanitära insatser samt bistå vid återuppbyggnad och långsiktig utveckling.” och medverka till
”landets utveckling i demokratiska former”.

När regeringen 2009 trappade upp antalet soldater till 500 skrev dåvarande försvarsminister Sten Tolgfors i DN: ”Sverige är i Afghanistan för det afghanska folkets säkerhet. För övertygelsen att respekt för mänskliga fri- och rättigheter är en universell mänsklig rättighet.”

Ett år senare, vid nästa upptrappning, skrev utrikesminister Carl Bildt i SvD att ”fokus måste ligga på att bygga en afghansk stat och afghanska institutioner” och varnade för att börja tala om en tidtabell för återtagande av trupperna vilket skulle äventyra statsuppbyggnaden.
ÖB Håkan Syrén och SIDAs Anders Nordström underströk vikten av effektiv samordning mellan militären och det civila biståndet för att säkra utveckling i landet.

Statsuppbyggnad, demokrati, kvinnors rättigheter och flickskolor var de argument politiker i Europa kände sig tvungna att ta till för att sälja in kriget hos de egna befolkningarna. Det har strateger på Försvarshögskolan öppenhjärtigt förklarat liksom tyska politiker som Gerhard Schröder vilken för Der Spiegel medgav att kriget inte skulle accepteras av folket om det inte sockrades med försäkringar att uppgiften var att ge flickor rätt till skolgång.

De europeiska staterna som deltog i Isaf hävdade att civil-militärt samarbete (CIMIC) var nödvändigt för att statsuppbyggnad och utveckling skulle kunna genomföras. Det skulle ske genom så kallade Provincial Reconstruction Teams (PRT) som organiserades för varje provins och leddes av Isaf. Svenska regeringen tog på sig ansvaret för PRT i Mazar-e-Sharif. Militären skulle genom att bekämpa motståndet möjliggöra för NGOer och statliga institutioner som SIDA att verka.
Svenska Afghanistankommittén vägrade trots begäran från regeringen att bli en del av PRT då man menade att varje misstanke om att den egna verksamheten hade kopplingar till de utländska trupperna hotade hjälparbetet och det förtroende man byggt upp hos befolkningen under många år.
Afghanistan, bild från SvD
Vid Svenska Afghanistankommitténs seminarium ordnades en gruppdiskussion om erfarenheterna av CIMIC och PRT. I samtalet deltog flera internationellt kända Afghanistanexperter, afghaner från High Peace Council, svenska officerare, en professor från Försvarshögskolan samt rådgivare till Nato. Domen över CIMIC och PRT var enhällig: knappast något positivt resultat har kommit fram vare sig i Afghanistan eller i andra länder där liknande provats.
Samma slutsats gjordes av den norska oberoende kommissionen som granskade Norges deltagande i Afghanistankriget. Målet statsuppbyggnad var orealistiskt och försöken i norska PRT i Faryabprovinsen att skilja civila och militära åtgärder kördes över av USA:s militära offensiv i området.

De civila målen uppnåddes inte och kvar stod endast målet att stödja USA vilket dock uppnåddes:

”Det første og viktigste målet i hele perioden var alliansedimensjonen; å støtte USA og bidra til å sikre NATOs relevans.”

Svenska Isafs PRT granskades av Försvarets Forskningsinstitut (FOI) och där konstaterades att också svenska PRT-konceptet istället för redskap för civil uppbyggnad blev militariserat och till slut en del av USAs motståndsbekämpning, Counterinsurgency (COIN).

Läget i Afghanistan idag är värre än någonsin och antalet civila offer fler än tidigare år. Opiumproduktionen har ökat till rekordnivå. Talibanerna behärskar nu ett större territorium än vad man haft någon gång sedan man störtades 2001. Den Natoledda styrkan Resolute Support Mission (RSM) ersatte Isaf 1 januari 2015 och skulle enligt planerna trappas av till slutet av 2016. Istället har Nato deklarerat att man stannar under obestämd tid. RSM har 13 000 soldater varav 9800 är amerikanska.
När svenska riksdagen i december 2016 tog beslutet att fortsätta med svensk trupp ytterligare ett år befästes Sveriges deltagande i ett krig utan slut.

Motiven för svenska regeringar är alls inte humanitära

och handlar inte om statsuppbyggnad. Som professorn vid Försvarshögskolan Gunnar Åselius sagt går inte ett land i krig för flickors rätt till skolgång utan det gällde för svenska regeringar att visa sig som en militär partner till USA/Nato också för framtida internationella operationer.

Sveriges deltagande med militär i Afghanistan innebär att vi stöder USA ingenting annat. Det kriget är inte i Sveriges intresse och det ökar inte vår säkerhet snarare tvärtom. Deltagandet underminerar svensk alliansfrihet och kravet på regeringen måste vara att omedelbart dra tillbaka alla soldater och äntligen avsluta Sveriges deltagande i ett från början onödigt krig.

i fred, politik, krig, USA, Sverige, ekonomi, imperialism, NATO, demokrati, Irak, Afghanistan, Norden