Jag minns så väl då USA utan krigsförklaring anföll Kambodja. Enligt Wikipedia och andra släppte USA ned mycket mer bomber än vad som släpptes under hela Andra Världskriget. Här uppges att USA:s bombningar dödade 500 000 invånare i Kambodja, medan de kände australienske journalisten John Pilger uppger 750 000 dödade i en artikel 1998. Aftonbladet Uppgifter om antal är alltså osäkra, ja mycket osäkra. Pilger skriver också ””Uppgifter från tidigare hemligstämplade dokument i USA, som släpptes 1987, visar bortom allt tvivel att denna amerikanska terror var helt avgörande för Pol Pots erövring av makten.”” Till följd av USA:s totala övermakt då det gäller psykologisk krigföring nämns vanligen bara de mycket höga och mycket osäkra uppgifterna om antalet som ska ha dödats av de röda khemererna.
Nu återger jag en aktuell artikel Sydney Morning Herald”> jag översatt där uppgift finns ett stort antal dödade av USA:s bombningar, så här drygt 40 år senare. Därefter utdrag ur en artikel av Ulf Bjéren om de röda khmererna.

Artikeln.
Mindre än ett halvt sekel efter USA:s B-52 bombplan släppt mer än 500 000 ton bomber över Kambodjas landsbygd kräver Washington att det fattiga landet ska återbetala 662 miljoner dollar i skuld från kriget. Kravet har väckt indignation och vrede i Kambodjas huvudstad Phnom Penh (och säkert på många andra håll i världen, min kommentar). Bara på 200 nätter under 1973 ensam släpptes 257 456 ton sprängämnen i hemliga bombmattor svep – hälften så mycket som släpptes över Japan under andra världskriget. Piloterna flög på så höga höjder de var oförmögna att skilja mellan en kambodjansk by och bombmålet, försörjningsleder från Nordvietnam ”Ho Chi Minh Trail” som öknamnet var.
Bomberna hade sådan sprängkraft att de blåste ut trumhinnor på den stod inom en 1 kilometers radie.

Krigskorrespondent James Pringle var vid ett tillfälle två kilometer från bombningar från en B-52:a nära Kambodjas gräns. ”Det kändes som om världen var på väg mot sitt slut”, minns han. Enligt en forskare om genocid (folkmord) dödades upp till 500.000 kambodjaner dödades, många av dem barn.

US Air Force B-52 släppa bomber över Sydostasien på 1960-talet. Foto: Public Domain

Bombningarna drev hundratusentals vanliga kambodjaner i armarna på de röda khmererna, som tog makten 1975. Skulden började med ett lån från USA på 274 miljoner dollar, främst för livsmedelsförsörjningen till den dåvarande USA-stödda Lon Nol-regeringen, men har nästan fördubblats under de åren eftersom Kambodja vägrat att ingå ett nytt betalningsprogram.
William Heidt, USA:s ambassadör i Phnom Penh, sade att Kambodjas underlåtenhet att betala tillbaka skulden placerar Kambodja i samma grupp som Sudan, Somalia och Zimbabwe.

”För mig ser inte Kambodja ut som ett land med problem. Byggnader kommer upp över hela staden, utländska investeringar kommer in och statens inkomster ökar snabbt” har ambassadören sagt i Cambodja Daily.
http://www.smh.com.au/world/fury-in-cambodia-as-us-asks-to-be-paid-back-hundreds-of-millions-in-war-debts-20170311-guvxyp. html
Premiärminister Hun Sen
”Jag säger att det är i Kambodja intresse att inte titta på det förflutna, men att titta på hur man ska lösa detta eftersom det är viktigt för Kambodjas framtid”, sade han och tillade att USA aldrig på allvar har övervägt att efterskänka skulden.

Kambodjas starke man premiärminister Hun Sen, en före detta befälhavare i de Röda khmererna som hoppade av till Vietnam, slår tillbaka och säger ”USA har skapat problem i mitt land och kräver att få pengar från mig.” Den massiva bombningen av Kambodja skedde sedan USA hade dragit bort det mesta av trupperna från Vietnam.
”De släppte bomber på våra huvuden och har sedan bett oss att betala tillbaka. När vi inte återbetala ber de IMF (Internationella valutafonden) att inte att låna oss pengar” sade han vid en internationell konferens i början av mars.
Kommentar: USA har med omkring 15 % rösterna vetorätt som enda stat i IMF.
”Vi bör höja våra röster för att tala ut om det land som har invaderat andra länder och har dödat barn,” sa Hun Sen.

Pringle, tidigare Reuters chef i Ho Chi Minh-staden, sade att ingen kan kalla honom en anhängare av Hun Sen, som har styrt Kambodja med en järnhand i tre årtionden.
Men han säger att i denna fråga har Hun Sen ”helt rätt.”
”Kambodja inte skyldig ett öre till USA som har förstört dess folk, dess vilda djur, dess risfält och skog”, skrev han i Cambodja Daily.
USA-trupper i Kambodja
Amerikanskan Elizabeth Becker, en av de få korrespondenter som bevittnade Röda khmerernas uppgivna folkmord, har också skrivit att USA ”skyldig Kambodja mer i krigsskulder än som kan återbetalas.”
Hun Sen påpekade att kratrar fortfarande finns i den kambodjanska landsbygden efter 1974 och att bybor fortfarande upptäcker laddade bomber, som tvingar till evakueringar tills de kan säkras. ”Det finns en hel del granater och bomber kvar. Det är därför så kambodjanska barn ofta dödas, eftersom de inte vet att de är blindgångare”, sade han.
”Och vem åstadkom detta? Det är USA:s bomber och granater.”

En diplomat som var i Phnom Penh mellan 1971 och 1974 berättade för Fairfax Media att den mat som USA levererade till Kambodja kom från överskottslager av livsmedel.
”Jag minns väl att transporter skedde av majs”, sade han.
”Kambodjaner äter inte majs så det gavs till djuren.”
Han påpekade att USA vägrade att normalisera förbindelserna med Vietnam tills det accepterat att ta på sig USA:s skuld till den tidigare (marionett)regimen i södra Vietnam. Enligt en folkmordsforskare dödades upp till 500.000 kambodjaner, varav många barn.”

Synpunkter på Röda Khmererna.

Detta är ett utdrag ur en bloggartikel av Ulf Bjéren, som publicerades här hästen 2013.

Budskapet om ”Pol Pots mord på sitt eget folk” har i årtionden hamrats in i folks medvetande. I Sverige har sanningsministeriet ”Forum för levande historia” kampanjat för denna verklighetsuppfattning och stigmatiserat de som resonerat i sak kring skeendena.

Demoniserade ledares (Gaddafis, Assads) ”mord på sin egen befolkning” har på senare tid varit ett favorittema i interventionspropaganda. Den unga generation som är aktiv i dagens fredsarbete och vars antiimperialistiska medvetande formats av genomskådandet av de krigslegitimerande lögnerna mot Libyen och Syrien lär därför känna igen propagandaklichén ”mord på sin egen befolkning”.

Det gemensamma då och nu är att en genom utländsk aggression skapad humanitär kris används för att legitimera intervention. Så var fallet med Kampuchea december 1978. Första gången anklagelsen om ”Pol Pots folkmord” användes var som krigsförberedande propaganda i den sovjetiska pressen november -78, bara en månad före den vietnamesiska invasionen. Det tog ett tag för USA att haka på. ”Pol Pots folkmord” är idag den förhärskande bilden i det allmänna medvetandet om vad som hände i Kampuchea.

Vid tiden för Vietnams invasion var det inte någon obskyr uppfattning att Vietnams anfall på Kampuchea var en aggression i strid med FN-stadgans våldsförbud och folkrätten. Tvärtom. Företrädare för Sverige delade den. I fyra år i sträck 1979-82 krävde FN:s generalförsamling i resolutioner med överväldigande majoritet att de främmande trupperna skulle dras tillbaka.

Ett folkmord i Kampuchea är bevisat och dokumenterat och det begicks av USA-imperialismen. Från 4 oktober 1965 till 15 augusti 1973 fällde USA betydligt fler bomber över Kampuchea än vad de allierade fällde under hela andra världskriget.

I januari 1973 undertecknade Vietnam och USA Parisavtalet. Det innebar att hela USA:s bombflotta kunde koncentreras på Kampuchea. USA krävde att Kampucheas enhetsregering under prins Norodom Sihanouk skulle skriva på avtalet och lät hälsa att de skulle ”utplånas” om de inte underkastade sig. Men Kampuchea vägrade acceptera ett avtal som tillkommit över huvudet på dem och bombningarna beordrades av Henry Kissinger.

Historiens sannolikt mest massiva bombterror följde. Den pågick från januari till augusti 1973. Trettio städer utplånades helt, i några provinser fanns inte ett helt hus kvar efter bombningarna. Nixon avsåg att bombkriget skulle hållas hemligt. Det misslyckades visserligen, men i den ”fria pressen” i väst var rubrikerna små. Medan folkmordet fullbordades var tystnaden öronbedövande.

Amerikanska regeringskällor uppskattade antalet döda av bombningarna till mellan 600 000 och 700 000, oräknat de döda i det bombkrig USA faktiskt länge lyckades hålla hemligt 1965-69 (Michael Vickery, ”Cambodia 1975-1982”, 1984). Det finns andra beräkningar som landar på högre siffror.

Den sekundära överdödligheten på grund av bombningarna förväntades av USA-administrationen bli uppåt en miljon människor, enligt samma källa. Exempelvis hade hundratusentals dragdjur dödats. Napalmbombningar av landsbygden, under hela kriget daglig rutin, skapade en enorm flyktingkatastrof.

Kampuchea skulle bombas till underkastelse. Men 17 april 1975 intog befrielsefronten huvudstaden Phnom Penh. USA:s ambassadör fotograferades i vild flykt med stjärnbaneret under armen. Bilden skickades ut i världspressen. En oerhörd förödmjukelse för supermakten. Några veckor efter befrielsen gick USA till attack igen från krigsfartyg och bombade städer i Kampuchea. Det var en bidragande orsak, förutom hotet om epidemier och svält bland flyktingmassorna, att organisera evakuering av städerna till jordbruk på landsbygden.

Segern i Kampuchea innebar en utmaning också mot den andra supermakten, Sovjetunionen. Kampuchea hade segrat med egna krafter. I enlighet med Parisavtalet hade Vietnam inställt allt bistånd till Kampuchea och stoppat Folkrepubliken Kinas stöd.

Vietnam hade under krigets slutfas blivit alltmer beroende av det vid denna tid expansionistiska Sovjetunionen, som understödde Vietnams planer på en ”indokinesisk federation” under vietnamesisk överhöghet. När kambodjanerna motsatte sig en sådan föll också Sovjet och Vietnam in i USA:s propagandakampanj mot Kampuchea.

Ungefär var sjätte månad under 1975-78 avstyrdes en Vietnamstyrd kupp i Phnom Penh. I juli 1978 anslöt sig Vietnam till Comecon och i november undertecknades en militärpakt med Sovjetunionen. 25 december startade blixtkriget. Sovjet stod för MiG-bombarna och den sofistikerade krigsmaskinen. Den vietnamesiska insatsen av soldater steg under 1979 till en kvarts miljon. Efter den sovjetisk-vietnamesiska invasionen ”hittade” vietnameserna massgravar med tusentals lik som påstods vara offer för ”röda khmerernas terror”. Högar av dödskallar visades upp.
Vad expertis invände negligerades, nämligen att det skulle ta mellan sju och tolv år innan en kropp förmultnat så mycket att endast skelettet återstod och att ännu endast fem år förflutit sedan segern över USA.

Snabbt byggdes ett ”museum över Pol Pots terror” i Phnom Penh. Denna ”dokumentation” stod klart i krigspropagandans tjänst och uppfattades av samtiden till viss del så. Den kom att fungera som en ”cover”, en täckmantel, för verkningarna av USA:s bombterror.

Jan Myrdal sammanfattade i Folket i Bild/Kulturfront 17/87: ”Men det är svårt att tänka sig en mer massiv internationell propaganda än den som Demokratiska Kampuchea utsattes för. Moskva, Vatikanen, Pentagon och Hanoi och hela den internationella opinionsbildningen enades den gången i fördömanden.

Detta var inte konstigt. Men det var lärorikt att bevittna. De kampucheanska revolutionärerna hade begått två oförlåtliga brott mot världsordningen.

Dels var de nationella, de lät sig inte ledas av någon främmande herre, vare sig Hanoi eller Moskva (eller för den delen Peking). De hade därför vägrat godkänna det storpolitiska diplomatiska spelet. De hade vägrat gå med på de andras uppgörelser och istället fortsatt sitt nationella krig och själva segrat och därmed fått såväl vietnamesiska officiella allierade som Förenta Staterna och Sovjetunionen att förlora ansiktet.

Dels hade de brutit ut Kampuchea ur världsekonomin. Gränserna hade stängts för såväl de transnationella utsugarna som deras hycklande förtrupper – hjälporganisationerna och utvecklingsarbetarna. Kampuchea skulle ostört kunna utvecklas av egen kraft.

För dessa brott var inget fördömande starkt nog. Beteendet kunde smitta.”

Jag har inte i denna text behandlat alla aspekter av Kampucheafrågan.

Vad jag här skrivit innebär till exempel inte att jag betvivlar att våldsexcesser ägt rum i Kampuchea åren 1975-78. Det var en bonderevolution. En revolution är med Maos ord inte en tébjudning och det är välkänt i historien att i bonderevolutioner tar ofta förtryckta fattigbönder hämnd på seklers oförätter. Men det finns inga belägg för att avsiktliga massmord skulle ha beordrats eller organiserats centralt. Det är också känt att många i den kampucheanska underrättelsetjänsten var utbildade i Vietnam och snarare tog order därifrån än från Kampucheas regering.

Vad som hände var alltså komplext och med flera aktörer.
Det finns flera vittnesmål och dokument om att utvecklingen i Demokratiska Kampuchea före invasionen trots de enorma svårigheterna vänt och att risskördarna utvecklades positivt, mot ett exportöverskott.

Jag har heller inte berört den nya flyktingkatastrof av gigantiska mått som orsakades av Vietnams invasion.

En undersökning av Kampucheas historia under hela skeendet från det att USA inledde angreppet till Vietnams reträtt har efterlysts, i Sverige bland annat av Jan Myrdal, men avvisats. Imperialisterna fruktar sanningen.

Idag när ”frihet och demokrati” sägs råda i Kampuchea präglas landet av utbredd undernäring bland stora delar av befolkningen, korruption, enorm skogsskövling av utländska storbolag som också hänsynslöst exploaterar mineralfyndigheter, markrofferi, utbredd sexhandel och en miserabel situation beträffande mänskliga rättigheter.”

i Andra om:Kambodja imperialism, USA, Vietnam, röda khmerer,folkmord,
Politik, massmedia FNL-rörelsen, bombningar napalm enhetsfront krig,fred