Jan Myrdal ”De nordiska länderna, kärnvapenhotet och de pågående krigen”


Detta är Jan Myrdals tal vid Nordiska fredssamtal i Degerfors 18-20 maj 2018. De nordiska länderna, kärnvapenhotet och de pågående krigen
Jan Myrdal 90 år.

Talet.
När jag talade i Degerfors inledde jag på förekommen anledning med att säga: ”Också på den kant som kan kallas vår finns sådana som liksom Henry Ford menar att ’History is bunk’. Alltså att det förflutna vore skräp och skit och utan intresse. Dels vill de inte inse att den lilla härskande klassen inte bara styrs av sina profitintressen utan därtill är ständigt splittrad – inte utgör en enda svart liten massa, dels innebär detta att vi på vår kant ständigt måste analysera dessa motsättningar och utnyttja dem i det arbetande folkets intresse. Så till exempel när det gäller akuta krigsfaror.”

Detta var min utgångspunkt.
Hultqvist och MatthisFörsvarsministrarna Hultqvist och Mattis
Samma dag som Förenta staternas president Trump triumfatoriskt men bluddrigt tillkännagav att han i ämbetet lät Förenta staterna på egen hand bryta det internationella kärnenergiavtalet med Iran av år 2015 skrev Sveriges försvarsminister Peter Hultqvist i Washington på avtalet om ett ökat svenskt försvarssamarbete med Förenta staterna.

För att inse vad detta kan komma att betyda för det svenska folkets överlevnad bör man i lägg, riksdagsprotokoll och minnesanteckningar gå tillbaka till december 1939 i Stockholm. Sveriges utrikesminister var Rickard Sandler – en i partiet långt mäktigare socialdemokratisk intellektuell och politiker än den blott provinsiellt kände Hultqvist.

Sandler hade översatt Marx Kapitalet, suttit i riksdagen 27 år och varit såväl statsminister som hög ämbetsman. Men liksom Hultqvist förde han som minister en egen aktivistisk politik. Särskilt i Ålandsfrågan; svensk trupp skulle kunna föras dit för ett gemensamt svensk-finländskt försvar. Mot inmarschen i Polen hade Storbritannien och Frankrike förklarat tyska riket krig. Mellan Finland och Sovjetunionen hade förhandlingar brutit samman vilket fört till krig 30 november 1939.
SandlerRickard Sandler
Motsättningen blev nu allt större mellan Sandler och statsminister Per Albin Hansson. Men också finansminister Ernst Wigforss och försvarsminister Per Edvin Sköld såg hans aktivistiska politik som farlig för nationen. I det svåra krigshotande läget förbereddes en samlingsregering och den andra december tvangs Sandler skriftligen formulera sitt entledigande. Elva dagar senare utsågs i samråd med även högerpartiet Christian Günther, lyriker och yrkesdiplomat, till utrikesminister.

Trots de uppiskade opinionsstormarna i samband med ”vinterkriget” lyckades det Per Albin Hansson och Christian Günther att förhindra direkt svenskt militärt ingripande i kriget. Därtill vägrade Sverige, trots även den finländska regeringens starka krav, all genommarsch för brittisk och fransk trupp från Narvik till finska fronten för direkt angrepp mot Sovjetunionen. Det trots att Daladier skickade ett särskilt sändebud till Stockholm för att meddela att Frankrike skulle gå till luftangrepp mot Baku samtidigt som dess styrkor skulle gå till anfall mot Röda armén vid Ladogafronten. (Sveriges utrikesledning utgick från att genommarsch också innebar erövring av de svenska järnmalmsgruvorna.)

Per Albin Hansson och Christian G¸nther Per Albin Hansson och Christian Günther
I samråd med Sovjetunionens minister i Sverige madame Kollontaj förberedde därtill Per Albin Hansson och Christian Günther marsfreden 1940 mellan Finland och Sovjetunionen.

Situationen var ytterligt komplicerad. Jag var med och minns. De yngre kan läsa i källorna. Sverige var ett klassamhälle, de båda var reformister men det var inte för vårt folks existens likgiltigt vem som i december 1939 segrade; Rickard Sandler eller Per Albin Hansson.

Också nu har vi en socialdemokratisk regeringschef. Men en sådan utan – den alltså i och för sig reformistiske – Per Albin Hanssons klarsyn och hårda nypor. Att den nuvarande statsministern inte är stark nog att våga ingripa mot Hultqvists extraturer och låter honom binda landet även till Trumps cyniska America first-politik skapar stor fara för vårt folks framtid.

De senaste svenska regeringarna, oavsett officiell färg, har haft en märkligt omedveten försvarspolitik. De har förenat drängtjänster åt imperialismen som i Afghanistan och Libyen och satsningar på dyra för krigsindustrin profitabla, men i ett verkligt krigsfall till nationellt försvar odugliga, system med en ödeläggelse av det folkligt baserade nationella territorialförsvaret.

Det finns därför exempelvis på Gotland många som vill få tillbaka förband, trupper. Jag är överens med dem oavsett om de kallar sig moderater eller socialdemokrater. Nationens territorium behöver försvar. De vilka inser detta finns också inom det militära. Det vi bör diskutera med dem är dock: Vilket försvar? Svaret är inte svårt att finna. All erfarenhet visar detsamma. Det som kallas ”kängor på marken” eller ”sega gubbar” avgör.

Visst har imperialister kunnat krossa stater som Afghanistan, Irak och Libyen för att bara ta en handfull. Men de har inte kunnat segra. De vilka kunnat segra har varit de som fört vad som ibland kallas folkkrig. Det kan även en svensk yrkesmilitär som röstar på moderaterna inse.

Det finns sådana ute på en sorts vänsterkant som upprörs om någon talar med motståndare. Men i synnerhet den som menar sig arbeta i Marx riktning bör läsa och lära av hans (och Engels) artiklar om krig och politik från 1850-talet i den masspridda New York Tribune. Lysande journalistik och klarsynt realpolitisk analys. (Marx dotter Eleanor var med att ge ut artiklarna 1897, utgående från Engels klippsamling, som The Eastern Question.)

Vi svenskar som är över 90 minns problemställningen väl från vår egen ungdom. Varför gick jag, 14-åring, våren 1942 med i Ungdomslandstormen (U30 i Bromma) året innan jag gick med i Sveriges Kommunistiska Ungdomsförbund våren 1943? Jag ville inför ett möjligt tyskt anfall lära mig hantverket. (Det var det för övrigt partibeslut på från 1937/38. ) Ungdomslandstormen var heller inte en fascistisk organisation, det var den som blev till Hemvärnet.

Varför Sverige inte angreps? Till en början på grund av Per Albin Hanssons slugt balanserande politik. I viss mening ibland medveten om sin svaghet att ge vika för trycket men dock hålla på principerna, det blev aldrig partiförbud i Sverige. (Kominterns organiserade motstånd mot Hitlerockupanterna på kontinenten kunde därmed också ledas över Stockholm. De bland oss som var med vet.) År 1943, när Sverige verkligen rustat, hade det sedan blivit för dyrbart att söka erövra landet, de tyska trupperna räckte inte. De maldes ju ned i öster.

Visst fångades väl jag som många kamrater av lite pacifistiska illusioner efter 1945 till dess vi fick lära oss bättre (av Algeriet om inte annat).

Men vad menar jag med tvesynen? Att jag i SKU i Göteborg skulle hålla ett anförande i vilket jag diskuterade principer, hör till en del dit. Vad jag sade? Visst skrek man ibland åt oss när vi knackade på i landshövdingehusen och bad om namn på appellen, någon gång rev man sönder namnlistan, fräste och spottade. Men det var just dessa personer man måste övertyga. Inte glömma klassfrågan eller som jag minns att jag lite studiecirkelmässigt formulerade det: ”De tillhör klassen i sig, de har inget annat att sälja än sin arbetskraft och äger inga produktionsmedel. Det gäller att förnuftigt omvandla dem till insikt, till klass för sig.”

Fast det fanns också det motsatta läget. Jag har skrivit om 1952 med Enbomsbedrägeriet, hetsen, Dagens Nyheters krav på organisationsförbud och Sveriges deltagande i det subversiva kriget. (Den nu helgonförklarade Hammarskjöld hade i Paris i hemlighet varit med om att Sverige deltog i COCOMs ekonomiska krig mot öster.) Sverige ¬– eller kanske blott svenska höga militärer – övertog arbetet med den utvidgade signalspaningen mot Sovjetunionen då britterna förlorat något plan och inte vågade längre. Detta gav Sovjetunionen ”casus belli”. Moskva hade folkrättsligt kunnat ta ut det svenska luftvapnet men sköt blott ned två av våra plan vilket dock räckte till att få regeringen ta sitt förnuft åter. Fast det sade man inte högt.

Och här kommer knäckfrågan. Journalisten Sven Danvik hade från en visselblåsare bland officerarna informerats om vilka höga officerare som med signalspaning medvetet tjänade britterna och Förenta staterna. (Jag fick inte namnen av honom.) Han avsåg publicera det i Arbetartidningen. Namn och foto på de landsförrädiska officerarna och ställa frågan om vem i regeringen – om någon – som var informerad. Alltså brottsbalken för de ena och riksrätt för den eventuelle regeringsmedlemmen. Men den svenska kommunistiska partiledningen förbjöd. Argumentet var att med Enbomskampanjen och Dagens Nyheters ledaravdelnings kampanj för partiförbud mot ”förrädarpartiet” skulle regeringens svar med all säkerhet omedelbart bli polisrazzia mot Arbetartidningen, dess stängning och förbud mot Sveriges Kommunistiska Parti.
Värnpliktiga
Jag menade att partiledningen svek. Detta kom att utlösa en kris 22 år senare. När Folket i Bild/Kulturfront bildades senhösten 1971 beslöts att den inte skulle vara underställd någon partiledning som kunde vackla, inte ta några statsbidrag, enbart vila på tre paroller – antiimperialism, yttrande-/tryckfrihet, folkets kultur – och jag blev ordförande. Därmed ansvarig utgivare när tidningen kom igång i januari 1972.

Men jag är skriftställare och inte administratör. Dock måste jag vara kvar till ordinarie stämma våren det året ty alla insamlade pengar hade funnits på mitt namn och i min bakficka, jag ville bli reviderad och fri. Innan stämman ville Jan Guillou tala med mig i hemlighet. Vi gick upp på vinden. Han visade mig foton och berättade vad han höll på med. Som ordförande, chefredaktör och ansvarig utgivare bad jag honom fortsätta. Därför var jag med på det utvidgade redkommöte där publiceringen klubbades.

Ni minns vad som hände? Regeringens med internationella PEN planerade jippo sprack då nyheten detonerade just som de stod på rad i UDs lokaler för att frihetligt hylla/hyllas av denna samling fina internationella författaré. Gun och jag skrattade åt minnet av den synen i bilen ner till våra romanska kyrkor i Frankrike. I Sverige stormade säkerhetspolisen sedan redaktionen och bar bort lass med papper och dokument. Jan Guillou, Bratt och visselblåsaren Håkan Isacson fängslades.

Men skandalen blev så stor att regeringen inte kunde tysta ned den. Naturligtvis sjönk vår upplaga som en sten då folk blev rädda. Minns snickaren som förlorade anställningen för att det ryktats att han setts i vår närhet.
Dock blev IB-affären en viktig frihetskamp för det arbetande folket i Sverige. Då den avslöjat en den djupa statens helt utomlagliga polisiärt agerande parallellmakt, lyfte den följande skandalen oundvikligen bort mycket av den övervakning som vilat tung och hotfull över svenskt fackligt och politiskt arbete.

Jan Guillou skötte sig exemplariskt i fängelset. Men Bratt var svag. Blev därefter också alkoholist. Han hade inte karaktär nog för det han skrivit. Insåg inte att om man skriver det han skrev måste man vara beredd på att sitta inne något år för att föra striden till seger. Han övertalades som författare till boken att inte låta det gå till en tryckfrihetsrättegång då en jury skulle kunna avgöra. Min IB-text som hånade Högsta domstolen frikändes av juryn. Det var en grym besvikelse. Jag hade börjat dra upp planerna för ett internationellt uppbåd vilket skulle föra till en för folket frigörande jättesmäll för det politiskt korrupta svenska etablissemanget.

i Andra om:
, , , , , , , , , , ,
,


21 svar till “Jan Myrdal ”De nordiska länderna, kärnvapenhotet och de pågående krigen””

  1. Ny EU-lag som infors; Förslaget är ett försök från EU att fundamentalt omforma nätet och återta makt. Ett internetfilter tar liten eller ingen hänsyn till vad som är satir, vad som är nödvändiga skärmdumpar för att diskutera en samhällsutveckling. Att hellre fälla än fria kan ge mer pengar till upphovsrättshavare, men kommer kraftigt strypa den yttrandefrihet vi blivit vana vid.

    Nu faar Kerstin Stigsson och alla likasinnade vad de langtat efter – riktig odemokratisk censur.

    • Du för med osanna uppgifter i din frihet att uttrycka dig, Gammal Krigare. Jag har aldrig talat om att vi ska tillämpa censur.
      Gammal Krigare, jag har levt med censur under större delen av mitt liv. Har du någon gång läst en sovjetisk bok – och då menar jag inte en rysk bok? Kunde du köpa eller ens låna en sovjetisk bok i bokhandeln eller på biblioteket? Det var mycket få sovjetiska serier och filmer som TV sände. På bio var det lika med noll. I stället matades vi av amerikansk/brittisk urdålig och antisovjetisk och antikommunistisk populärkultur.
      Förut fanns det bara dagstidningar, radio och två TV kanaler. Idag finns det mer yttrandefrihet över hela världen, och det är nästan så att man blir skrämd av den yttrandefriheten som finns på nätet. Anonyma kommentarer som anklagar och nergör andra människor på grund av deras åsikter, för att man är kvinna, är ateist, etc på det mest grövsta sättet utan att ens tala om fakta.
      Javisst, ska vi ha yttrandefrihet. Men man får inte uttala sig vad som helst till en annan människa, inte förolämpa henne eller honom. Eller ens förolämpa en annan människa på grund av vad hon eller han har för åsikt, religion, hudfärg, kön, etc.
      Yttrandefriheten ska inte vara en frihet att kunna förolämpa andra människor. Det är den inte till för.
      Jag vill ha yttrandefrihet under respekt. Alltså vanligt hyfs. Man ska alltså uttrycka sig mot andra människor så som man uttrycker sig till sin egen mor och far. inte kalla någon vid namn när man inser att man är på väg att förlora en diskussion och har brist på argument, t ex att kalla en människa för en hora, lantis, nollåttor, trotskist, etc för att nedgöra honom eller henne inför publik, är att tillskriva honom eller för något hon eller han inte är. Om man uttrycker sig utan respekt för sin egen MEDMÄNNISKA – ja, för att citera Astrid Lundgren, då är man bara en liten skit!

      • Tveksamt om det ens fanns någon populärkultur i Sovjetunionen. I perioder har jag sökt populärmusik på Youtube från den tiden men resultatet har blivit magert om ens något. Däremot flödade populärkulturen från USA och dom var mycket duktiga på det men jag har aldrig varit vän av amerikanska filmer eller kanske filmer överhuvudtaget med vissa undantag. Filmen Den Tredje Mannen är ju till exempel klassiker som jag med spänning såg som barn. Vad jag förstår har produktionen från USA stagnerat idag men är desto mera på uppgång i Ryssland. Jag är övertygad om att Ryssland ledigt skulle vinna Mellon om det bara fick vara med på rättvisa villkor. Västra Ryssland tillhör faktiskt Europa.

      • Rannsaka dig sjalv da Kerstin och sluta kalla alla som inte delar dina asikter for nazister!

  2. Hur kunde komiterns organisera motståndet mot Hitlerockupanterna på kontinenten över Stockholm när många av de svenska kommunisterna, socialisterna och andra var internerade runt om i landet?

    Myrdal får nog presentera dom artiklarna där Marx och Engels nämner att socialister (och arbetarklassen) skall tala med motståndaren. Jag har läst en hel del av dom men inte hittat någon. Här är länken till artiklarna, så han kan bara kommentera eller maila till dig, Anders, dom artiklar där M och Engels nämner detta:

    https://www.marxists.org/archive/marx/works/subject/newspapers/new-york-tribune.htm

  3. Kerstin Stigsson.. Varifrån kommer dina politiska rötter.. egentligen ? Kommer inte fascismen alltid från vänster?
    Hitler bytte namn på sitt parti, från det tyska arbetarpartiet till det nationella socialistiska tyska arbetarpartiet, ”Hitlers socialism”. Men så får det inte vara. Det får ju vänstern att se dåligt ut.
    Folk antar nästan alltid, att Hitler slogs mot Stalin, och eftersom Stalin placerats till vänster så måste Hitler per automatik placeras på höger sida.
    I historien är det ofta ideologiskt närstående partier som slåss mot varandra. Hitler var ju socialist, (nationalsocialist). Det finns inte något automatiskt fel med nationalistiska ledare. Gandhi var nationalist, så var också Castro, Ho Chi Min, Lincoln, för att nämna några av många fler.
    Om man tittar närmare på nazistpartiets 25-punkts plattform och byter ut ordet ”judar” till de rikaste 1%på det amerikanska ”demokratiska” nationella konventet, skulle det ha fått en stående ovation. Det speglar vad Bernie Sanders eller Elizabeth Warren skulle kunna säga idag.

    • Fascismen är ett uttryck för en kapitalism i kris. Hitler stöddes mycket riktigt att storfinansen i Tyskland, och i bl.a. USA. Komintern proklamerade först 1935 som huvuduppgift för alla världens kommunistpartier.

      Arbetarrörelsens traditionella definition med rötter i 1930-talet och Tredje internationalen är utförligt formulerad av Georgij Dimitrov i hans tal vid Kominterns 7:e kongress den 2 augusti 1935. En definition som mycket kortfattat lyder: Fascismen är den öppet terroristiska diktaturen utövad av finanskapitalets mest reaktionära, mest chauvinistiska och mest imperialistiska element.
      Enligt denna definition är fascismen/nazismen inte en egen rörelse med egen ideologi utan helt enkelt ett verktyg för det internationella finanskapitalet I dess förtryck av arbetarklassen. Ungefär så formuleras den t ex av Gunnar Gunnarson i hans mycket intressanta bok “Fascism och klassherravälde – förtryckets historia 1789-1982. (Tidens förlag 1983.)

      Robert O. Paxton ger i sin auktoritativa bok ”The Anatomy of Fascism” (2005) en relativt precis, om också inte uttömmande karakteristisk av kärnan i den fascistiska rörelsen: ”Fascism may be defined as a form of political behavior marked by obsessive preoccupation with community decline, humiliation, or victimhood and by compensatory cults av unity, energy, and purity, in which a mass-based party of committed nationalist militants, working in uneasy but effective collaboration with traditional elites, abandons democratic liberties and pursues with redemptive violence and without ethical or legal restraints goals of internal cleansing and external expansion.” Fascismens ansikten – Arnstad och Hofman

      • Ja, men fascister, kommunister, nazister och islamister fortrycker ju folk lika mycket.

        • Och vem har informerat dig om att vi förtrycker folk? Nyliberaler som är motståndare till kommunismen?
          Såsom Reagan, Thatcher satsade enorma summer för att göra en kontrarevolution i Sovjetunionen. Hela det kapitalistiska systemet förtrycker arbetarklassen och de fattiga. Nu senast när Trump spärrar in barn till immigranter. Dom nyliberala (konservativa, neokonservativa, liberaler) griper misstänkta människor och skickar dom till interneringsläger runt om i vår värld. Och så vidare.
          Eftersom du är en ’gammal krigare’, har du inte också förtryckt någon människa genom att du är anställd av en beväpnad organisation (svenska försvaret, legosoldat, legionärerna, etc) och opererar utomlands?

          https://sv.wikipedia.org/wiki/Antikommunism

    • Socialister och kommunister är marxister, och vissa fall även leninister (som jag är) men vi tar även intryck från andra socialistiska filosofer som James Connolly.

      Hitler och nazismen är INTE baserad på någon av dessa utmärkta ideologer och filosofer. Ja visst kallar dom sig för socialister men det innebär inte att de per automatik är socialister. Det är rena rama förolämpningen att jämföra nazismen och kommunismen. Du förenar dig till de nyliberaler som vill göra det.

      http://www.idcommunism.com/2017/08/kostas-papadakis-equation-of-communism.html

      • Socialister, kommunister, fascister och nazister är baserade på arbetarklassen.
        Det är likheten. Grunden är det gemensamma. Sedan kommer olikheterna.

        • Alla partier vet sedan 1900-talets början att utan arbetarklassen vinner man inga val. Varför tror du att moderaterna ibland vänder sig till arbetarklassen. För ett tag sedan kallade de sig själva för det ’Nya arbetarklasspartiet’.
          Liberalerna har samma resonemang, och har på sistone pratat om klasser.

          Här är en artikel om hur nazisterna samarbetade med företagen.

          https://popularhistoria.se/artiklar/nazitysklands-ekonomi

          • Hej Kerstin
            ”Nya moderaterna” kallade sig ”arbetarparti” och betydelsen av det är oklar och upp till bedömaren, bland annat din egen. Jag själv uppfattade inte Nya moderaterna som något nytt arbetarparti utan snarare ett borgerligt parti som nu skulle främja arbete och ekonomisk tillväxt och bort från ”bidragspolitiken” som man menade då. Man lyckades faktiskt men snarare då genom att sänka skatten på arbete genom att ge skattepengar tillbaka till arbetaren. Om detta högst lyckade genidrag blev det sedemera tyst om hos vänstern och idag tror jag det snarare är konsensus bland politikerna.

            Men jag vill nog påstå att idag är förhållandena helt annorlunda än för hundra år sedan. Den så kallade arbetarklassen får allt mindre betydelse för valresultaten då den här gruppen inte är lika homogen längre. Istället har den så kallade medelklassen seglat upp som tungan på vågen och som politikerna gärna appellerar till och inte minst maktpartiet (eller före detta, vi får se….) Socialdemokraterna som fått sin väljarbas destabiliserad. Jag märker det själv i det område jag bor som inte precis fylls på av de jag tänker mig som arbetarklassen. Snarare blir jag för för varje dag alltmer en rest från en förgången tid åtminstone så länge jag klarar hålla mig upprätt och någorlunda orkar ta hand om mitt hem.