http://www.imf.org/external/

Detta är fjärde delen av en längre version av en artikel som publiceras i nr 8 av FIB-Kulturfront år 2011. Bedömer att den fortfarande är aktuell. Första, andra och tredje delen har nyligen publicerats här och kan med fördel läsas före detta inlägg.

Har IMF:s kompetens och policy förbättrats?
Under 2000-talet kunde flera länder (bl.a. Argentina, Brasilien, Filippinerna, Indonesien, Turkiet och Uruguay) betala sina skulder till IMF. Verksamheten avtog, delvis till följd av förbättrad världsekonomi och möjligen till följd av kritik från olika håll (Melzer-kommissionen, olika länder, ekonomer, antiglobaliseringsrörelser). Medan lånebeloppet uppgick till c:a 100 miljarder US dollar/år 2002-2004, var det 15-20 miljarder 2006-2007. IMF misslyckades liksom de flesta etablerade ekonomiska institutioner med att förutse finanskrisen, och dess analyser präglades av skönmålning.

År 2007 skriver IMF att USA:s bytesbalansunderskott har stabiliserats ”om än på en hög nivå” (de Vylder) och att ”det troligaste scenariot är en mjuklandning och sedan återhämtning när tillväxten skjuter fart och inflationen faller”. Juli 2008 anser man att Islands ekonomiska framtidsutsikter är ”avundsvärda” då ”landets institutioner och politiska ramverk är starka och då statsskulden är låg”. Men representanter världens stora länder och ekonomier tror på IMF. Känner de inte till negativa följder av IMF:s tidigare politik, bortser de från den bl.a. då de kanske tjänat pengar på IMF-relaterade kriser i fattiga länder, eller för IMF en ”bättre” politik?
År 2008 nästan fördubblades lånebeloppet till 35 miljarder och 2009-2010 uppgick det till 65-70 miljarder USD. Våren 2010 tredubblades IMF:s lånekapacitet till 750 miljarder USD.

På IMF:s hemsida hade förre schefen Dominique Strauss Kahn skrivit om brister i IMF:s tidigare bedömningar, menar att uthållig tillväxt fordrar ökad ekonomisk jämlikhet, att arbetslösheten måste bekämpas och att sociala trygghetssystem måste öka, att solidariteten med fattiga länder måste öka, att de rika länderna bör riva handelshinder som försvårar export från fattiga länder, och att regleringar bör utvidgas till skuggbankssystemen – dvs. synpunkter som i många fall går emot eller åtminstone ej har tydligt stöd i USA:s politik. Det är möjligt att detta inte bara är fagert tal utan återspeglar en (kontroversiell?) uppfattning som dock inte medfört ändrad praktik.
Sedan DSK kom till IMF i november 2007 har programmet för strukturell anpassning (SAP) inte ändrats, ej heller under nuvarande chefen Christine Lagarde.
Samma ”chockbehandling” som utvecklingsländer tidigare fått sattes in eller föreslogs för Grekland, Irland och Portugal. (IMF stod för 27 procent av lånen i Greklands första räddningspaket.) Med DSK som chef krävde IMF att utvecklingsländer skulle ta bort mat- och bränslesubventioner i en tid av stigande råvarupriser. Höjningar av livsmedels- och bränslepriser före kraschen hösten 2008 berodde till stor del på omfattande spekulation. (Chossudovsky, 2011). IMF krävde bl.a. att matsubventioner skulle tas bort i Tunisien och Egypten, vilket bidrog till de folkliga resningarna – så något positivt kan IMF åstadkomma!

En ledande svensk forskare, professor Denny Vågerö skriver i boken ”Den orättvisa hälsan. Om socioekonomiska skillnader i hälsa och livslängd. Stockholm:Liber, 2012, red. M Rostila och S Toivanen att ”Världsbankens och IMF:s roll och inflytande ofta varit negativt ur hälsosynpunkt”.

Sammanfattningsvis kan IMF uppfattas som ett redskap för den lilla grupp som utan medborgarnas insyn kontrollerar ekonomin i de rika länderna och deras bundsförvanter i andra länder, under ledning av dem som bestämmer i världens enda supermakt, USA. Våra massmedia tiger om IMF:s praktik, liksom inflytelserika skildrare av en ”utmärkt utveckling i världen”, som Johan Norberg och Hans Rosling. Toussaint & Millet (a.a.., sid 91) menar att den enda lösningen är komplett omkastning av IMF:s prioriteringar: stark kontroll av privata bolag, massiva investeringar i samhälleliga sektorer, bl.a. miljön, under demokratisk kontroll. Men behövs inte ett annat ekonomiskt system, som under medborgarnas demokratiska kontroll kan använda våra resurser till att bygga en bättre värld efter människor behov och inte främst för att öka vinsten till enskilda företag utan insyn?

Litteratur
About IMF. (http://www.imf.org/external/about.htm).
Chossudovsky M. Regime Change at the IMF: The Frame-Up of Dominique Strauss-Kahn? 19 May, 2011. : www.globalresearch.ca/index.php?context=va&aid=24866
de Vylder S. Världens springnota. Finanskrisen och världen framåt. Stockholm: Ordfront, 2009.
Klein N. Chockdoktrinen. Stockholm: Ordfront förlag, 2007.
Romelsjö A. USA och krisen m.fl. blogginlägg (http://jinge.se.)
Stiglitz J. Fungerande globalisering. Göteborg: Daidalos, 2007.
Stiglitz J. Globaliseringen och dess kritiker. Stockholm: Leopard, 2003.
Toussaint E, Millet D. Debt, the IMF and the World Bank. Monthly Review Press, 2010.

intressant.se, USA, politik, fattigdom, kapitalism, bistånd, hälsa, utvecklingsländer, ekonomi, barn, rikedom, imperialism, FN, IMF, Ryssland, Polen, Sydostasien, privatisering, social nedrustning, kris, policy, Grekland,