Den franske presidenten Macron är nu på besök hos Trump. Han skall bland annat försöka övertala USA att – helt olagligt och folkrättsvidrigt- stanna kvar i Syrien.
* Han anser förstås att det folkrättsvidriga angreppet på Syrien var legitimt.Tass
* Han uppger att han var hjärnan bakom angreppet på Syrien. Emmanuel Macron said he was the brains behind Trump’s airstrike on Syria — and convinced him to commit for the long term
Jag återger nedan den bloggartikel ”Huvudfrågan i franska presidentvalet- nationell självständighet? Högerns Macron mot Le Pen som även har arbetarkrav” som jag publicerade 24/4 2017. Tyvärr visade sig att min prognos för ett år sedan slog in alltför väl.
Jag återpublicerar nu denna artikel om denne ledande imperialist och krigshetsare. En lång artikel från Counterpunch har jag satt som tillägg. I den hävdar den kända geopolitiska analytikern Diana Johnstone att de allmänna farhågorna för Le Pen är överdrivna. Ligger det något i det?
Med Le Pen som president har Frankrike inte fört denna krigspolitik, och inte alls arbetat för en förstärkning av EU:s överstatlighet. Några större främlingsfientliga åtgärder tror jag inte hade skett. Jämför med invandringspolitiken hos svenska S och M!
Sedan Macrons MoDem vunnit majoritet i nationalförsamlingen med 16 % av de röstberättigas röster i början av juni 2017 skrev jag 7 maj 2017
Om jag förstått rätt innebär det att:
* Globaliseringen och imperialismen stärks
* Frankrikes nationella självständighet försvagas
* Ojämlikheten fortsätter att öka
* Arbetslösheten minskar inte, bl.a. då 100 000 statliga jobb försvinner
* USA får en pålitlig bundsförvant i det brutala folkrättsvidriga kriget i bl.a. Syrien.
* Den fransk militära närvaron i Afrika fortsätter och kan öka.
* Förmögenhetskatten ersätts med en ny fastighetsskatt som sannolikt gynnar de välbeställda.
* Företagsskatten sänks:
* EU förstärks och demokratin försvagas. Över 2/3 av beslut i nationella parlament beror på EU-beslut och riktlinjer.
* Frihandeln förstärks och demokratin försvagas a la TTIP.
* Invandringen ökar liksom de etniska motsättningarna.
* Hetsen mot och demoniseringen av Ryssland ökar.
* Detta bidrar till ökad risk för krig i Europa.
* HOPPAS JAG FÅR FEL
(* Jag tror att Marine Le Pen och Front National kommer att minska de främlingskritisk och -fientliga delarna av sitt program och verksamhet.) (Slut utdraget) Hur blir Frankrike under president Macron?
Presidentvalets första omgång gick tyvärr som väntat. Macron och Le Pen gick vidare. Jag hade föredragit Melenchon mot Fillon. Den förre för sin vänsterpolitik och sin politik för större fransk självständighet och sitt motstånd mot icke-demokratiska EU. Den senare för en något större betoning av fransk självständighet, för sin mindre grad av osaklig russofobi – och då jag tror att Melenchon skulle ha haft en större chans att besegra högermannen Fillon än vad Le Pen har att besegra den globalisten Macron.
* Om Hamoun kastat in handduken hade Melenchon kanske gått vidare mot Macron eller Le Pen i andra valomgången.
* Valet blev en katastrof för Socialistpartiet, liksom för Socialistpartiet i Nederländerna för någon månad sedan. Bakslaget för SP och framgången för Melenchon med en mer traditionell vänsterpolitik borde tas som en lärdom och varning av Löfven & Co. Försök att återgå till en traditionell socialdemokratisk politik, upphäv privatiseringarna i landet och återinför fastighetsskatt!
Jag har skrivit om valet tidigare.
Ur klassmässig synpunkt är Macron tydligt kapitalistklassen och de rikas kandidat. Han vill byta ut förmögenhetskatten mot en ny fastighetsskatt och sänka företagsskatten. Han vill förstärka EU, och därmed försvaga demokratin. Vill förstärka frihandeln, vilket också minskar demokratin. (Läs om TTIP i tidigare blogginlägg här). Han hyllar Merkels ”öppen dörr” politik för invandring, vilket i nuläget i Frankrike ökar motsättningarna inom arbetarklassen och de etniska motsättningarna.
Marine Le Pen beskrivs som en ”högerextrem politiker” i t.ex. DN, vilket är en felaktig förenkling. Hon vill behålla förmögenhetsskatten och sänka inkomstskatten med 10 procent för lägre inkomstnivåer. Detta är krav som passar arbetarklassen. Hon vill minska konsumtionen av olja och kol. Hon är för invandring av 10 000 personer per år. Hennes restriktiva invandringspolitik påminner om svenska regeringens nuvarande politik tycker jag. Hon vill slopa euron, vilket skulle vara bra för Frankrike, då det ger ökat utrymme för en självständigare ekonomisk politik. Vill närma sig Ryssland, vilket skulle minska krigsrisken, medan Macron vill ”stå upp mot Ryssland”. Hon vill ha folkomröstning om ”Frexit”, vilket åtminstone skulle motverka unionens federalisering på bekostnad av nationell självständighet. DN om valet
I verkligheten är Macron snarast en högerextrem politiker, inte Le Pen! Med honom ökar risken för mer konfrontation med Ryssland och krig i Europa. Kanske värre än främlingsfientlighet?
(Fick jag rösta i Frankrike skulle jag rösta på Melenchon bland de 4 stora kandidaterna)
i Andra om: Front National, imperialism,Vänstern, arbetare, Melenchon, EU, politik, France insoumise, Front National, nationell självständighet, demokrati
TILLÄGG
Nu i stället en mycket tankeväckande analys av den framstående amerikanska analytikern Diana Johnstone, som bor i Paris. Hon har skrivit böckerna ”Dårarnas korståg” om Jugoslavien-krigen (Fools’ Crusade: Yugoslavia, NATO, and Western Delusions), och ”Hillary Clinton – drottningen av kaos”.
Diana Johnstone i Counterpunch
Jag har översatt början av artikeln men orkade inte riktigt med allt.
Det franska presidentvalet i 2017 markerar en djupgående förändring av den europeiska politiska situationen och synsättet. Det pågår ett pågående skifte från den traditionella vänster-höger rivaliteten till opposition mellan globaliseringen, i form av Europeiska unionen (EU) och nationell suveränitet som huvudfråga.
Standardbehandlingen i media stämmer överens med en enkel vänster-höger dualism: ”rasistisk” avvisning av invandrare är huvudproblemet och det viktigaste är att ”stoppa Marine Le Pen!”
För femtio år sedan var Vänsterns huvudfråga passionerat stöd för tredje världens nationella befrielsekamp. Vänsterns hjältar var Ahmed Ben Bella, Sukarno, Amilcar Cabral, Patrice Lumumba, och framför allt Ho Chi Minh. Vad kämpade dessa ledare för? De kämpade för att befria sina länder från västerländsk imperialism. De kämpade för självständighet, för rätten att bestämma sin egen livsstil, bevara sina egna vanor och bestämma sin egen framtid. De kämpade för nationell suveränitet, och vänstern stödde den kampen.
Idag är allt upp och ned. ”Suveränitet” har blivit ett fult ord i mainstream vänster.
Nationell suveränitet är väsentligen ett defensivt begrepp. Det handlar om att stanna hemma och tänka på egen verksamhet. Det är motsatsen till den aggressiva nationalismen som inspirerade fascistiska Italien och nazistiska Tyskland till att erövra andra länder och beröva dem av deras nationella suveränitet.
Förvirringen beror på det faktum att det mesta av det som kallar sig ”vänster” i väst har helt vunnits för den nuvarande formen av imperialismen – ”globalisering”. Det är en ny typ av imperialism, som är inriktad på användningen av militär kraft och ”mjuk” kraft för att möjliggöra för transnationell finansiering att tränga in i varje hörn på jorden och därigenom omforma alla samhällen i den oändliga strävan efter lönsam avkastning på kapitalinvesteringar. Vänstern har överlämnat sig till den nya imperialismen, eftersom den går fram med paroller om ”mänskliga rättigheter” och ”antiracism” – abstraktioner som en hel generation har indoktrinerats i att se som de centrala, om inte de enda, politiska frågorna i vår tid.
Det faktum att ”suveränism” växer i Europa tolkas av vanliga globalistiska media som ett bevis på att ”Europa rör sig till höger” – utan tvekan för att européer är ”rasistiska”. Denna tolkning är skev och farlig. Människor i fler och fler europeiska länder kräver nationell suveränitet just för att de har förlorat den. De förlorade den till EU, och de vill ha den tillbaka.
Det är därför som britterna röstade för att lämna EU. Inte för att de är ”rasistiska”, utan främst för att de värdesätter sin historiska tradition av självstyre.
Socialistpartiets skeppsbrott
François Hollandes drastiska impopularitet tvingade Socialistpartiet (SP) att välja en annan presidentkandidat. Premiärminister Manuel Valls förlorade sin kandidatur till Benoit Hamon, medlem av PS vänsterflygel, som vägrade rösta på de impopulära, neoliberala arbetslagarna som utformats av Hollandes ekonomiska rådgivare, Emmanuel Macron.
För att fly från PS:s impopularitet, bildade Macron sin egen rörelse, ”En Marche!”. Valls, Hollande och andra framträdande PS-ledare lämnar Hamon vid det sjunkande PS-skeppets roder.
Makron tvekar att välkomna dem och fruktar att deras omfamning gör det för uppenbart att hans ”En Marche!” är en klon av PS:s högerflygel, och på väg till att bli det franska dotterbolaget till USA:s demokratiska Parti i Clintontappning. Macron proklamerar att han varken är vänster eller höger, då diskrediterade politiker från både vänster och höger söker sig till honom, till hans förlägenhet.
Hamon själv verkar vara omedveten om att den grundläggande orsaken till socialistpartiets skeppsbrott är dess oförenliga anslutning till två motsatta principer: traditionell socialdemokrati och Europeiska unionen. Macron, Hollande och deras supportrar har valt EU.
The Twilight of the Traditional Right
The great advantage of Republican candidate François Fillon is that his policies are clear. Unlike Hollande, who tried to disguise his neoliberal policies as something else, and based his claim to be on the left on “societal” issues (gay marriage), Fillon is an unabashed conservative. His policies are designed to reduce the huge national debt. Whereas previous governments (including his own, when he was President Sarkozy’s Prime Minister) beat around the bush, Fillon won the Republican nomination by a program of sharp cutbacks in government spending. Fillon claims that his austerity measures will lead French capitalists to invest in France and thus save the country’s economy from being completely taken over by foreign corporations, American retirement funds and Qatar. This is highly doubtful, as there is nothing under EU rules to encourage French investors to invest in France rather than somewhere else.
Fillon departs from EU orthodoxy, however, by proposing a more independent foreign policy, notably by ending the “absurd” sanctions against Russian. He is more concerned about the fate of Middle East Christians than about overthrowing Assad.
The upshot is that Fillon’s coherent pro-capitalist policy is not exactly what the dominant globalizing elite prefers. The “center left” is their clear political choice since Tony Blair and Bill Clinton revised the agendas of their respective parties. The center left emphasis on human rights (especially in faraway countries targeted for regime change) and ethnic diversity at home fits the long-term globalist aims of erasing national borders, to allow unrestricted free movement of capital. Traditional patriotic conservatism, represented by Fillon, does not altogether correspond to the international adventurism of globalization.
The Schizophrenic Left
For a generation, the French left has made “the construction of Europe” the center of its world view. In the early 1980s, faced with opposition from what was then the European Community, French President François Mitterrand abandoned the socializing program on which he been elected. Mitterrand nursed the hope that France would politically dominate a united Europe, but the unification of Germany changed all that. So did EU expansion to Eastern Central nations within the German sphere of influence. Economic policy is now made in Germany.
As the traditional left goal of economic equality was abandoned, it was superseded by emphatic allegiance to “human rights”, which is now taught in school as a veritable religion. The vague notion of human rights was somehow associated with the “free movement” of everything and everybody. Indeed the official EU dogma is protection of “free movement”: free movement of goods, people, labor and (last but certainly not least) capital. These “four freedoms” in practice transform the nation from a political society into a financial market, an investment opportunity, run by a bureaucracy of supposed experts. In this way, the European Union has become the vanguard experiment in transforming the world into a single capitalist market.
The French left bought heavily into this ideal, partly because it deceptively echoed the old leftist ideal of “internationalism” (whereas capital has always been incomparably more “international” than workers), and partly due to the simplistic idea that “nationalism” is the sole cause of wars. More fundamental and complex causes of war are ignored.
For a long time, the left has complained about job loss, declining living standards, delocalization or closure of profitable industries, without recognizing that these unpopular results are caused by EU requirements. EU directives and regulations increasingly undermine the French model of redistribution through public services, and are now threatening to wipe them out altogether – either because “the government is bankrupt” or because of EU competition rules prohibit countries from taking measures to preserve their key industries or their agriculture. Rather than face reality, the left’s reaction has mostly been to repeat its worn-out demand for an impossible “Social Europe”.
Yet the dream of “social Europe” received what amounted to a fatal blow ten years ago. In 2005, a referendum was called to allow the French to approve a Constitution for united Europe. This led to an extraordinary popular discussion, with countless meetings of citizens examining every aspect of this lengthy document. Unlike normal constitutions, this document froze the member States in a single monetarist economic policy, with no possibility of change.
On May 29, 2005, French voters rejected the treaty by 55% to 45%.
What seemed to be a great victory for responsible democracy turned into its major failure. Essentially the same document, renamed the Lisbon Treaty, was ratified in December 2007, without a referendum. Global governance had put the people in their place. This produced widespread disillusion with politics as millions concluded that their votes didn’t matter, that politicians paid no attention to the will of the people.
Even so, Socialist politicians continued to pledge undying allegiance to the EU, always with the prospect that “Social Europe” might somehow be possible.
Meanwhile, it has become more and more obvious that EU monetarist policy based on the common currency, the euro, creates neither growth nor jobs as promised but destroys both. Unable to control its own currency, obliged to borrow from private banks, and to pay them interest, France is more and more in debt, its industry is disappearing and its farmers are committing suicide, on the average of one every other day. The left has ended up in an impossible position: unswervingly loyal to the EU while calling for policies that are impossible under EU rules governing competition, free movement, deregulation, budgetary restraints, and countless other regulations produced by an opaque bureaucracy and ratified by a virtually powerless European Parliament, all under the influence of an army of lobbyists.
Benoit Hamon remains firmly stuck on the horns of the left’s fatal dilemma: determination to be “socialist”, or rather, social democratic, and passionate loyalty to “Europe”. While insisting on social policies that cannot possibly be carried out with the euro as currency and according to EU rules, Hamon still proclaims loyalty to “Europe”. He parrots the EU’s made-in-Washington foreign policy, demanding that “Assad must go” and ranting against Putin and Russia.
Jean-Luc Mélenchon Grasps the Nettle
Not only is the drab, conformist Hamon abandoned by his party heavies, he is totally upstaged on the left by the flamboyant Jean-Luc Mélenchon, a maverick ready to break the rules. After years as a PS loyalist, Mélenchon broke away in 2005 to oppose the Constitutional Treaty, gaining prominence as a fiery orator. In 2007, he left the Socialist Party and founded the Parti de Gauche (Left Party). Allied with the much weakened Communist Party, he came in fourth in the first round of the 2012 Presidential election with 11% of the vote. This time he is running for President with his own new movement, La France Insoumise, which can be translated in a number of ways, including “the France that does not submit”.
Submit to what? Mainly, to the euro and to the antisocial, neoliberal policies of the European Union that are ruining France.
French flags and la Marseillaise have replaced the Internationale at Mélenchon rallies. “The Europe of our dreams is dead,” he acknowledges, vowing to “end the nightmare of dictatorship by banks and finance”.
Mélenchon calls for outright disobedience by violating EU treaties that are harmful to France. That is his Plan A. His Plan B is to leave the EU, in case Plan A fails to convince Germany (the current boss) and the others to agree to change the treaties. But at best, Plan B is an empty threat to strengthen his hand in theoretical negotiations. France is such a crucial member, he maintains, that a French threat to leave should be enough to force changes.
Threatening to leave the EU is just part of Mélenchon’s vast and complicated program which includes calling a national convention to draft a constitution for France’s “sixth Republic” as well as major ecological innovation. Completely changing both France and the European Union at the same time would require the nation to be in a revolutionary effervescence that is by no means visible. It would also require a unanimity among the EU’s 28 member States that is simply impossible.
But Mélenchon is canny enough to have recognized the basic problem: the enemy of jobs, prosperity and public services is the European Union. Mélenchon is by far the candidate that generates the most excitement. He has rapidly outdistanced Hamon and draws huge enthusiastic crowds to his rallies. His progress has changed the shape of the race: at this moment, he has become one of four front-runners who might get past the first round vote on April 23 into the finals on May 7: Le Pen, Macron, Fillon and himself.
The Opposites are (almost) the Same
A most remarkable feature of this campaign is great similarity between the two candidates said to represent “the far left”, Mélenchon, and “the far right”, Marine Le Pen. Both speak of leaving the euro. Both vow to negotiate with the EU to get better treaty terms for France. Both advocate social policies to benefit workers and low income people. Both want to normalize relations with Russia. Both want to leave NATO, or at least its military command. Both defend national sovereignty, and can thus be described as “sovereignists”.
The only big difference between them is on immigration, an issue that arouses so much emotion that it is hard to discuss sensibly. Those who oppose immigration are accused of “fascism”, those who favor immigration are accused of wanting to destroy the nation’s identity by flooding it with inassimilable foreigners.
In a country suffering from unemployment, without jobs or housing to accommodate mass immigration, and under the ongoing threat of Islamist terror attacks, the issue cannot be reasonably reduced to “racism” – unless Islamic terrorists constitute a “race”, for which there is no evidence. Le Pen insists that all French citizens deserve equal treatment regardless of their origins, race or religion. She is certain to get considerable support from recently nationalized immigrants, just as she now gets a majority of working class votes. If this is “fascism”, it has changed a lot in the past seventy years.
What is significant is that despite their differences, the two most charismatic candidates both speak of restoring national sovereignty. Both evoke the possibility of leaving the European Union, although in rather uncertain terms.
The globalist media are already preparing to blame the eventual election of a “sovereignist” candidate on Vladimir Putin. Public opinion in the West is being prepared for massive protests to break out against an undesired winner, and the “antifa” militants are ready to wreak havoc in the streets. Some people who like Marine Le Pen are afraid of voting for her, fearing the “color revolution” sure to be mounted against her. Mélenchon and even Fillon might face similar problems.
As a taste of things to come, on April 20, the EU Observer published an article entitled “Russia-linked fake news floods French social media”. Based on something called Bakamo, one of the newly establishment “fact-check” outfits meant to steer readers away from unofficial opinion, the article accused Russian-influenced web sites of favoring Marine Le Pen, Jean-Luc Mélenchon, François Fillon, Francois Asselineau, and Philippe Poutou. (They forgot to mention one of the most “sovereignist” candidates, Nicolas Dupont-Aignan, currently polling in sixth place.) Since a large majority of the eleven candidates, including three of the four front-runners, are strongly critical of the EU and of NATO and want to improve relations with Russia, it would seem that Putin wouldn’t have to make a great effort to get a more friendly French government next time around. On the other hand, the EU Observer article is only a small sample of blatant “interference in the French election” on the part of the globalists on behalf of their favorite, Emmanuel Macron, the most enthusiastic Europhile.
The Future of France
Among those listed as alleged Russian favorites, François Asselineau is by far the most thorough critic of the European Union. Systematically ignored by the media since he founded his anti-EU party, the Union Populaire Républicain (UPR), ten years ago, François Asselineau has thousands of ardent supporters who have plastered his poster all over the country. His tireless didactic speeches, reproduced on internet, have driven home several key points:
– there is no way to improve the EU from the inside, because any change would require unanimity among 27 member states who disagree on key issues.
– the only solution for France is to use Article 50 of the EU treaties to withdraw entirely, as the United Kingdom is currently doing.
– only by leaving the EU can France save its public services, its social benefits, its economy and its democracy.
– it is only by restoring its national sovereignty that genuine democratic life, with confrontation between a real “left” and “right”, can be possible.
– by leaving the EU, France, which has over 6,000 treaties with other countries, would not be isolated but would be joining the greater world.
Asselineau is a single issue candidate. He vows that as soon as elected, he would invoke Article 50 to leave the EU and immediately apply to Washington to withdraw from NATO. He emphasizes that none of the other critics of the EU propose such a clear exit within the rules.
Other candidates, including the more charismatic Mélenchon and Le Pen, echo some of Asselineau’s arguments. But they are not ready to go so far as to advocate a clear immediate break with the EU, if only because they realize that the French population, while increasingly critical of the euro and alienated from the “European dream”, is still fearful of actually leaving, due to dire warnings of disaster from the Europeists.
The first round campaign is an opportunity for Asselineau to present his ideas to a wider audience, preparing public opinion for a more coherent “Frexit” policy. By far the most fundamental emerging issue in this campaign is the conflict between the European Union and national sovereignty. It will probably not be settled in this election, but it won’t go away. This is the major issue of the future, because it determines whether any genuine political life is possible.
40 svar till “Ett år efter valsegern för Macron – storkapitalets och de nykoloniala krigens man.”
Hej, har precis upptäckt denna guldgruva. Ska följa dig dagligdags
för att få riktiga och Sanna nyheter. Kämpa på.
På Irlands kommunistiska partis hemsida under deras logga så står det att de är Partisan – Patriotic – Internationalistist. Man kan vara älska sitt land men även vara för en inkluderande politik. Hjälpa de som flyr hit men även vara solidariserande med kampen i ett annat land där en imperialistisk regering förtrycker minoriteten eller där ett annat imperialistiskt land ockuperar ett litet fattigt land. Det ena utesluter inte det andra. Men vänstern har glömt bort allt det där. Eller så vill man inte associerar sig med dom högerextrema. Det är ju en stor risk att bli kallad för rasist av kapitalets anhängare när man för fram att man är för en Swexit. Då gömmer Vänstern sig hellre i sitt skal och glömmer bort att det finns förtryckta människor – förtryckta av USA och EU imperialismen. Det är EU och USA som bestämmer vem som är förtryckt.
Jag tror vänsterns (V och S) problem idag är att de inte vågar ta tag i dom problemen som arbetarklassen står inför på arbetsplatserna. Om de händelsevis gör detta är det en stor risk att EU och kapitalismen (eller högerkrafterna inom partiet som i Juholts fall) slår dom på fingrarna.
Fastighetsskatten har aldrig tagits bort, bara plattats till. Den som argumenterar för återinförande av den gamla blir ett lätt offer. Ökad socialistisk utsugning av löntagarna är inte progressivt och inte en väg framåt, utan den politik som redan förlorat stöd.
Som alla vet är det islams terror och importen av konkurrerande lågprisarbetskraft som är grunden för Le Pens moderna politik, pappan var mer traditionell judehatare, men dottern har utan svårighet identifierat den franska nationens fiender. Anledningen till motståndet mot EU är att EU inte för en gemensam nationell europa-politik, utan en politik överordnad Europa, mot Europas alla nationer i dess grundläggande betydelse som folk. Europas folk ser sina företrädare slarva bort skattepengarna och missköta gränsskyddet, misslyckas mot islamister, skylla undersåtarna för rasism och berika sig själva.
Jag är rätt säker på att UKIP, Le Pen, et al inte alls är emot att diskutera och lösa problem med sina grannar, vad de invänder mot är att grannarna via teknokratiska företrädare beslutar om företeelser i det egna landet. De är inte emot Europa, de är emot demonteringen av Europa.
Mycket läsvärd. Tack!
På en punkt ett frågetecken.
Om nationalismen är defensiv eller offensiv, försvar eller angrepp. I så fall mot vem och vad?
Den frågan har debatterats länge inom vänstern. Och något entydigt svar finns inte.
Det handlar ju om taktik och strategi för att nå ett mål.
Och inte vill dagens högernationalister, som Le Pen, bygga socialismen? Lika lite SD i Sverige.
Rekommenderad läsning:
https://monthlyreview.org/product/nationalism_and_socialism/
’Om nationalismen är defensiv eller offensiv, försvar eller angrepp. I så fall mot vem och vad?’
Försvar mot vaddå, och vem ska angripas? Utveckla gärna tanken i vad du menar.
SKP har gjort en analys om nationalism:
http://www.riktpunkt.nu/2016/11/james-connolly-och-nationalismen/
Gå även in på James Connolly på marxistarkivet (den engelska). Irland har en historia av en socialistisk nationalism och landet har och är ockuperat av Storbritannien. Connolly har gjort många analyser om detta plus religionen (Irland är som alla vet mycket katolskt land).
Hej
Undrade just om det skulle komma något på jinge om franska valet och det gjorde också tack och lov. Fortsätt gärna vidare i händelserna annars är det något som absolut fattas.
Mycket intressant inlägg och jag håller med om det mesta som säjs här, det på svenska vill säja. Tack för översättning även om du inte orkade allt och det var ju lång text.
Tycker det överlag man gärna pratar om ”nationalism” även när patriotism skulle vara ett mer lämpligt ord. Men man får väl vänja sig vid det när det förra ordet närmare förknippas med fascism och skjuter då fosterlandskänslan till något avskräckande man ska akta sig för i de här nya tiderna av öppenhet, kapitalisternas frihandel och globalism som är tänkt att frälsa folken världen över.
Efter att ha konstaterat hur den moderna globalismen urholkat folkens självbestämmande och besluten överförts genom politiker och byråkrater till de stora kapitalägarna blir jag mer och mer övertygad om att maktens enda väg tillbaka till folken är just genom nationalismen som enar nationernas folk och arbetare. Det kommunistiska Jugoslavien var en sådan enande vänsternationalism på sin tid men idag verkar vänstern och nationalism på något vis vara tabu. Det enda potentiella motkraft och utmanare jag kan se till globalismens nyliberala övertagande av makten till kapitalet är just partier som Nationella fronten som kan fånga upp det väljarunderlag som krävs. Här skiljer sig Sverigedemokraterna något som saknar den uttalade arbetarvänliga prägel som NF besitter. Men det verkar inte ha någon större betydelse eftersom många arbetare röstar på dem ändå.
Bra skrivet av ’Arbetarklass’. Visst är det så att arbetarna idag röstar på NF, SD och liknande partier. EU-globalisterna förstör ju hela världen i sin jakt på profit. Det är helt vansinnigt att konsumtionen hela tiden måste öka. Det finns ingen tanke på att ta hand om planeten vi bor på trots all källsortering och annat. det är bara ett sätt att förlänga lidandet. Greenpeace och liknande organisationer silar mygg och sväljer kameler. Inget krav ställs på stora länder som Kina och USA att sluta använda plast, inga krav på att bevara känsliga naturlandskap. Inga krav ställs på människofientliga diktaturer som Saudiarabien. Istället ses Saudi som allierade av EU och USA. Frankrikes Macron verkar vara ett oskrivet kort men magkänslan säger att han är etablissemangets (Rotschilds/bankirernas/EU’s/Saudi’s) marionett och kommer att förstöra Frankrike som nation.
Nazismen är högerns kapitalets förlängda arm. Bakom nazismen står kapitalet. De behöver varandra lika mycket som en man behöver en kvinna för att reproducera sig. Varför ska arbetarklassen överlämna makten till nazismen när de själva kan ta makten?
På Irland fanns det något som kallades för Blå Skjortor före 2:a VK. Det var irländska nazister. Efter kriget gick de upp i Fine Gael. Fine Gael är Irlands högerparti. Så har det alltid varit över hela världen.
Varför tror du att moderater söker sig till SD? Ja, inte är det för att SD har en arbetarklass politik.
Du har nog delvis eller mycket rätt i din analys. Det ser vi inte minst i Ukraina. Men vänstern idag, och framförallt de som brukar våld, springer ju helt och hållet EU’s/Saudi’s/bankirernas ärenden. Faktum kvarstår att arbetare och medelklass endast har partier som NF, UKIP, SD och liknande att vända sig till. Etablissemanget och deras media inser det nu och har börjat få panik. Nu haglar förslagen om censur,mörkläggning, propaganda och hot om hur medborgarna ska rösta. Av Sveriges 8 riksdagspartier så tillvaratar SD bäst svenska arbetares intressen. Ett bra exempel är SD-politikern i Bryssel som för svenska lastbilschaufförers talan. Helt ensam mot resten.
Det finns Sveriges Kommunistiska Parti.
Och Kommunistiska Partiet.
SD röstar i allt väsentligt med alliansen. Förstår inte hur du kan få det till att de företräder arbetarklassen. I fråga efter fråga har SD anpassat sig till alliansens politik. De röstar för de privata intressena inom välfärden. Senast om privatisering av universitetssjukhus.
https://www.svt.se/nyheter/lokalt/skane/stopp-for-regeringens-foreslagna-stopp-av-privatisering-av-universitetssjukhus
I frågan om vinster i välfärden har SD aviserat att de ska rösta med alliansen. 80 % av svenska folket, långt in i det borgerliga lägret alltså, tycker inte att skattepengar för vård, skola, omsorg ska gå till vinster som hamnar i skatteparadis utan användas inom välfärden. I riksdagen är uppfattningen den omvända genom att SD röstar med alliansen.
När äldre lurats genom oseriösa telefonförsäljare lades ett förslag om att skärpa kraven på de som sysslar med telefonförsäljning för att skydda äldre från dessa skojare. Förslaget föll för att alliansen, som inte vill inskränka den fria marknaden, fick SDs stöd. Så mycket för SDs omtanke om de äldre. SD offrar de äldre i hopp om att det ska leda in i den borgerliga värmen..
SD lever på sin huvudfråga. Skulle dom ändra inställning i den försvinner SD genast. I ekonomiska frågor tror jag man är mer liberala där politiken i övrigt ligger idag. Sen har jag fattat det som SD har sin grund i småföretagarklimat där inga klassgränser existerar och bl.a. därför kan man livligt rekrytera väljare från arbetarklassen som då i de flesta fall inte ser några hinder. Men personligen tror jag att SD skulle få den stora rekryteringen om de skulle visa en mer tydlig ekonomisk arbetarprägel åt det kommunistiska hållet men det är ju inte SD:s politik.
Kulturvänstern regerar bland vårdarbetarna bl.a. i övrigt tror jag de har tappat greppet total om arbetarklassen då de genom sitt fokus på kulturfrågor målat in sig i ett hörn eller i en marginal. Dock tror jag de kan få en stor bas genom invandringen men är det något bra att bygga en politisk bas på bland svenskar här i Sverige?
När byter SD namn till nyaste moderaterna?
När vänstern och socialisterna på Irland demonstrerar (senast nu den 8 april – 30 000 till 40 000 deltog, men siffran är allt beroende på vem som räknar) så vimlar det av irländska flaggor i demonstrationstågen. Där har vänstern tagit sig till den irländska flaggan – till en viss förbittring från högerpartierna.
Jag vet inte om det är för att irländarna har varit ockuperade och förtryckta av ett imperialistisk land (Storbritannien). Men irländarna har även en historia av svält och det var många som flydde undan svälten till ett annat land för att överleva.
Dom nazistiska och fascistiska partierna och organisationerna lyser med sin frånvaro på Irland. De samlar enbart någon procent av befolkningen – till skillnad från övriga Europa. Förklaringen till detta kan vara att det är vänstern som slåss med näbbar och klor för bättre arbetsvillkor och löner för arbetarklassen. Det känns som om de är i den fasen som vi socialister och vänstern var på 60- 70- talet.
Skeptisk till att franska konservativa utser en kvinna till president om inte den enda andra alternativet är en kommunist. Valet är väl i stort sett avgjort.
Fast konservativa har ju förvånat förr, men det är ändå ganska ovanligt.
Sett historiskt har ju Frankrike varit politiska föregångare och jag tror vi måste vara framsynta och verka utifrån ett nytt politiskt landskap som ersätter det gamla som tycks vara föråldrat. Somliga kommer leva kvar i det gamla tillsvidare men förändringen är nog kommit för att stanna. Tankarna om socialismen kommer leva vidare och arbetarnas socialdemokrati kommer ersättas av socialkonservatism som i Ryssland. På grund av kapitalets urbanisering av folket kommer medeltidens gränser till städerna tillbaka som då utgör maktbasen för kapitalets härskande genom liberalismen. Sen kan man fundera på var man hittar dom olika partierna och jag tror socialdemokratin kommer ätas upp i det här nya politiska landskapet eller åtminstone marginaliseras till ett tio procents parti. Varför ska jag som arbetarklass glädjas åt mina politiska företrädare gratulerar (ekonomiska)högerledares valvinster när samtidigt det egna partiet går kräftgång?
För mig är socialdemokratin en giftorm som kan locka mig med sin vänsterfalang men som sedan dödar mig med ett giftigt stick från sin högerfalang. Jag kommer inte sakna dem.
Jösses vilket flum.
Problem med kvinnlig partiledare finns i den materiella verkligheten. Bara se hur det går för konservativa här i Sverige.
De du kallar socialkonservativa har en fråga, en fråga de omedelbart skulle svika om de fick veta de reella utmaningar som vi står inför i det här landet och alla andra länder i Europa.
Så här ser apokalypsens svampmoln ut:
http://imgur.com/a/eOnyR
Hej Kerstin
Du säjer: ”Nazismen är högerns kapitalets förlängda arm. Bakom nazismen står kapitalet.”
Inte för jag är någon historiker men är ditt påstående ändå inte lite historierevisionism?
Vad jag vet var nazisterna ett arbetarparti som blev auktoritärt och militant förmodligen av de ekonomiska skulder som följde av första världskrigets krigsförlust och nu ville man ha revanch och återupprättelse för det tyska folket.
Jag tror faktiskt nazism har väldigt lite med kapitalism och frihandel att göra. Snarare tror jag att det auktoritära partiet ogillade kapitalets rörelsefrihet men samtidigt i övrigt behövde dess produktionsresurser för nationens återupprättelse.
Min syn på nazisterna är ett extremnationalistiskt parti med imperialistiska ambitioner och något sådant stöder jag naturligtvis inte. Samtidigt visar det att nazismen inte kan förknippas med kapitalisterna då de inte vill ha några nationella gränser utan ytterst vill ha hela världen som sin spelplan och kanske månen och mars också?
Om man ser historiskt på det hela så har nazismen alltid samarbetat med kapitalet – eller vice versa. Kapitalet använde en nazistisk retorik för att få eller behålla makten.
Som sagt, dom irländska nazisterna – Blå Skjortorna – gick upp i det irländska högerpartiet Fine Gael. Det finns irländare som fortfarande kallar FG för Blå Skjortor.
På Nordirland när konflikten startade använde unionisterna en nazistisk retorik och trissade sin egen arbetarklass mot den irländska arbetarklassen – enbart för att behålla makten. Jag har skrivit en artikel om Nordirland här Jinge (den 30 mars).
Wallenberg samarbetade med dom tyska nazisterna under kriget men som sedan försökte skyla över samarbetet.
Kapitalet i USA använde en nazistisk ideologi för att utrota indianerna i USA – enbart för att få tillgång till de stora bördiga arealerna som indianerna ägde. Kapitalet behövde producera mat för den stora arbetarklassen i öst som arbetade för låga löner i industrierna som kapitalet ägde.
Det här var bara några exempel på hur kapitalet samverkar med nazister – eller använder sig själva av en nazistisk ideologi för att få tillgång till t ex mark.
Göran Greider skrev i ETC: http://www.se/ledare/overklassnazismen-ar-den-farligaste-nazismen
Men dessutom ar DN gjort ett reportage:
http://www.fokus.dn.se/vreden-pa-ostermalm
Det blev fel på ETC adressen:
http://www.etc.se/ledareoverklassnazismen-ar-den-faligaste-nazismen
Hoppas att det nu blev rätt!!!
Nej! Mitt fel – missade ett streck.
http://www.etc.se/ledare/overklassnazismen-ar-den-farligaste-nazismen
Om det blev fel igen så får du själv leta upp den!
Jag tror inte politiska gränser är avgörande för kapitalismens framfart. För kapitalismen är det profiten som är helt avgörande och inte vem som betalar. Har iaf inte märkt något sådant själv ;)
Hej Kerstin
Jag är inte alls insatt i nazism förutom det lilla jag lärt mig om Tyskland. För en tid sedan läste jag övergripande om den politiska historien på Irland men förstår att du nu erbjuder överkurs som tydligen handlar om nazismens utbredning där. Jag lovar läsa :)
Hej arbetarklass!
Överkursen är lätt! I dag är nazisminen och fascismen nästan obefintlig på Irland – kanske tack vare att dom socialistiska partierna på vänsterkanten tar upp frågor som rör arbetarklassen och att de dessutom har tagit nationalismen till sig.
Men om du vill veta mer så har det skrivit otaliga böcker om detta. Tyvärr är de stora flertalet av böckerna på engelska. Jag kan nämna en författare som är populär på Irland och det är Tim Pat Coogan.
Det finns även böcker på Fram bokförlag som redogör den sovjetiska ståndpunkten om 2:a VK. Som Oleg Rzjesjevskij ’Andra världskriget: Myter och verkligheter’.
Ett förslag: Googla på kapitalism och nazism, gå in Wikipedia så ser du vad som förenar dessa ideologier.
Bra redogörelse, Anders. Frankrike har nu åtminstone ett alternativ som har potential att ge dem en ny folkomröstning om EU-medlemskapet.
I Sveriges riksdag finns det två sådana alternativ, SD som påminner om Le Pen, men även Vänsterpartiet, med deras fel och brister… samt även kanske olika småpartier, som ex. Kommunistiska partiet etc., som förhoppningsvis kommer inse varför man måste valsamverka mot 4%-spärren.
Båda partierna som kan väljas i Frankrike verkar vara mittenpartier rent socialpolitiskt, vilket givetvis kan vara vettigt rent nationalekonomiskt innan Frankrike tagit sig ur EU.
Socialism INNAN utträde leder sannolikt till ett grekiskt scenarion.
Jag är mer tveksam till SD än jag är till NF. De senare uttalar sig klart arbetarvänliga men SD uppfattar jag mer som ett parti på den borgerliga sidan dit jag också betraktar alla ”vänsterpartier” om deras samröre med liberalismen blir för stora. Som arbetarparti måste man slå vakt om ägandet som är till gagn för den egna klassen och det visar ju NF genom flera krav som lätt kan uppfattas som rent kommunistiska. Något sådant lyser däremot med sin frånvaro från SD som visat sig positiva till privatisering av den offentliga välfärden. Varför kan man undra men jag misstänker svenska arbetarklassen indoktrinerats av nyliberala löften genom socialdemokratin som SD försöker likna för att nå deras väljare.
Hej Kerstin
Av en tillfällighet hittade jag bloggen(?) nedan och bara efter någon minuts läsning fann jag en revolutionär socialist som blivit socialkonservativ nationalist. En första konstaterande kan vara hur man kan gå från ytterlighet till motsatt ytterlighet men om vi böjer linjen till en ring så kommer de båda mötas. Är avståndet egentligen så långt mellan Nationella Fronten och den radikala vänsterns parti med Melanchelon som ledare eller är de egentligen varandras konkurrenter?
Läste tidigare idag att Melanchelon poängterade för sina väljare att absolut inte rösta Le Pen i andra omgången.
Hur ser du som aktiv vänster, eller någon annan, på det här? Skulle gärna vilja få en kommentar….
Här är bloggen jag stötte på
http://tobiaslindberg.blogspot.se/
Jag har under hela mitt liv sagt att motsatsen till socialism och kommunism är nazism. Socialism är en inkluderande ideologi. Kommunism står för att vi är jämlika – det finns inget herrefolk eller undersåtar, eller undermänniskor. Nazism delar in grupper av människor – du är som arbetare inte lika mycket värd som en politiker eller adeln eller en präst. Om du har en enda droppa av samiskt, judiskt, svart, latinskt eller kommunistiskt blod i din svenska kropp så anses du vara en paria.
Arbetarklassen är lika med svenskar, invandrare, judar, feminister, hbtq, pensionärer, svarta, amerikaner, handikappade … osv, ja alla som arbetar inom låglönegrupper och/eller har ett tufft arbete eller en tuff vardag. Vi ska inte särskilja på människor beroende på vilka dom är. Vi kan alla bidra med något som kan gör världen till en bättre värld. Men så ser inte nazismen det. Dom ställer grupp mot grupp mot varandra.
Och det finns alltid människor som lockas till nationalsocialismen. Läs gärna på Clartés hemsida. De senaste artiklarna – särskilt den om stämman – belyser om socialismen ska närmas sig dom ’bruna’.
Hej Kerstin!
Jag ska genomläsa artiklarna på Clarté då jag är intresserad av just det ämnet. Det kan gå snabbt eller ta några dagar men jag lovar återkomma till dig om vad jag fick för intryck och eventuella kommentarer.
Tack för tips : )
Fundering….
Socialkonservativa per automatik = ’bruna’ ????
Vad tycker du?
Hej arbetarklass!
Kommunism är den raka motsatsen till nazism. Kommunism och socialism handlar om en inkluderande arbetarmakt oberoende vem du är. Om du är en kvinna, svart, latinamerikan, fattig eller någon annan som gör ett samma arbete som en man ska du inte få tretusen mindre i lön. Nazism har en ideologi som delar upp grupper mot varandra. Dom anser att det finns mer värdefulla människor än vad t ex du eller jag är. Eller om du eller jag har en droppe främmande blod i oss som gör att vi blir till sämre män. Enligt nazismen (och kapitalet) finns det herrefolk och undersåtar. Hitler ansåg att tyskarna var herrefolk medan slaver (ryssar, polacker med flera) var undermänniskor. Jag tror inte att nazismens ideologi har förändrats så mycket sedan 2:a VK.
Och ja, jag vet att vi är milsvida långt ifrån varandra. Att närma sig nazismen finns inte ens i våra tankar – i alla fall inte i SKP.
Skilj mellan national socialistisk organisation och nationalsocialism. I israel finns det sionister som har ungefär samma tankegångar som nazismen. Man behöver inte hylla Hitler för att bete sig som en nazist. Men sedan har vi dom national socialistiska organisationerna på Irland (Sinn Féin, Republican Sinn Féin, IRSP och med flera). De flesta av dessa är vänster. Mycket till vänster.
Det har alltid funnits människor som ändrar åsikter ju mer människorna och samhället förändrar sig. Men sedan finns det människor som alltid har samma åsikt hela livet ut – även om man läser och utbildar sig.
Det var en livlig debatt i höstas på Clarté bloggen när Jan Myrdal (vänster) publicerade sig i Nya Tider, och den pågår fortfarande. Senast nu i artikeln ’Uttalande från Clartés stämma 2017 http://www.clarte.nu/clartebloggen/…/9940-uttalande-fran-clartes-stämma-2017
Men du måste även gå vidare till artiklarna ifrån höstas.
Jag har inte alla svaren till dig om vad som är rätt eller inte. Men personligen känner jag att det vänder sig i min mage när jag tänker på nazism. Kanske är det för att nazismen och kapitalet har förföljt och mördat oss kommunister ända sedan industriåldern började.
Hej Kerstin!
Tack för svar : )
”Socialism är en inkluderande ideologi. ”
Jo, det intrycket kan jag få när jag läser Vänsterns tidning Rött men ska det vara till vilket pris som helst tycker du?
I princip delar jag din värdegrund men frågan jag ställer mig är vilken prioritet den ska ha, det finns ju flera viktiga värden som måste vägas in menar jag.
De ryska kommunisterna tyckte uppenbarligen inte det här och fick Leo Trotskij och hans inkluderande ”världsrevolution” att lägga benen på ryggen och sticka till det trygga Amerika som då välkomnade alla. Frågan uppstår då om Sovjetunionen var socialistisk enligt din mening?
Vad menar du till vilket pris som helst?
Och ja, jag anser att Sovjetunionen var socialistiskt land. Men det var inte kommunistiskt. Socialism är en väg mot kommunism. Och som alla andra länder hade landet problem – särskilt korruption. Det fanns människor i det kommunistiska partiet som begick stöld av folkets egendomar. Men man kan aldrig belasta en ideologi för enskilda brott. Det vill säga om ideologin är människovänlig.
”Vad menar du till vilket pris som helst?”
Ett exempel kan vara en splittring av arbetarklassen. Tidigare var den någorlunda enad bakom progressiva, radikala eller revisionistiska krafter men särskilt senaste årtiondet börjar den fördela sig från progressiva till mer konservativa krafter och hur menar du klasskampen ska drivas då?1
”Vad menar du till vilket pris som helst?”
Tillexempel hur ska klasskampen bedrivas om proletariatet splittras upp mellan progressiva och konservativa grupper?
Om två grupper med gemensamt huvudintresse motarbetar varandra inbördes kan jag inte se det som en framgångsaga. Grupperna kommer då istället söka sitt stöd utanför klassintresset vilket gör dem till förlorare och offer för andra grupper, kan då vara nazism, kapitalägarna osv.
Som jag fattat Sovjetunionens slutskede så fastnade den i prolitariatets diktatur och när den inte kom längre utan produktiviteten sjönk mot en stagnerande ekonomi så krävde folket reformer. Det här är alltså början till Sovjetunionens fall och längre än så har väl aldrig socialismen kommit i en industrialiserad miljö? Gäller även Kuba som fick problem efter Sovjetunionens fall och stödet från Ryssland mer eller mindre upphörde och resten är dagspolitik.
ERIK
25 april, 2017 at 15:23
”SD röstar i allt väsentligt med alliansen. Förstår inte hur du kan få det till att de företräder arbetarklassen. I fråga efter fråga har SD anpassat sig till alliansens politik.”
Hej Erik
Så är det kanske men inte alltid. Följ länken nedan och scrolla ned på sidan och klicka på ”Beslut”, scrolla nederst på sidan igen och sen förstår du vad jag menar. Gillar själv inte SD men tycker ändå partiet fyller en funktion som en röst från folkdjupet, åtminstone från vissa av dem.
http://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/arende/betankande/nya-utstationeringsregler_H401AU9
Till arbetarklass.
Kan man inte vara både ock? Jag är både progressiv och konservativ. Det är med samförstånd vi kan samverkar till mer demokrati i våra politiska partier och på våra arbetsplatser. Du tar upp problem som existerar i samhället också. Tex en blind vill ha kanter på gångbanan medan en rullstolsbunden vill ha bort dessa kanter. Båda har rätt och det är enbart med diskussioner och beslut som kan göra det bästa för båda parter.
Jag har också hört den uppfattningen om hur Sovjetunionen splittrades. Senast från en privat mailväxling i höstas med en från ETC. Min privata åsikt är att det var ganska sannolikt att västliga underrättelsetjänster låg bakom det hela. Du kanske anser att det är en makaber åsikt. Emellertid behöver det inte vara en makaber om man betraktar hur MI5, brittiska Secret Service har agerat i Nordirland. Den brittiska säkerhetstjänsten var t o m inblandad i mordet på människorättsadvokaten Pat Finucane (1989). De var även direkt ansvariga för Dirty Tricks och false flag aktioner på Nordirland. Och med mera. Om västliga underrättelsetjänster kan göra så i sina ’egna’ länder – vad har de då gjort i Sovjetunionen som vi aldrig får veta något om? Och vad gör de i dag i Ryssland som sedan blir betraktade av msm som fake news?
Angående Trotskij:
På Irland fanns det en berömd man som hette Michael Collins (det finns en film om honom, huvudrollen spelas av Liam Neeson) som mördades av IRA. Det på grund av att Collins vände ryggen mot sina forna kamrater. Jag kan tänka mig att något liknande hände i Sovjetunionen med Trotskij. Jag kan inte säga att jag kan hålla med om att människor ska mördas på grund av man har ändrat åsikt. Det går totalt emot min åsikt att människor ska mördas. Men det var omvälvande tider i båda länderna. Och det var många som arbetade för att fälla regeringarna – särskilt i Irland av britterna som ville ha en instabil situation för att kunna ta makten igen.
[…] mest extrema ståndpunkten bland dem som betraktar sig som någon sorts vänster hittar man hos Anders Romelsjö med bloggen Jinge. Han skriver att det är ”en felaktig förenkling” att kalla Le Pen för högerextrem. ”I […]
[…] […]
[…] Jag gör här inte en slutsummering efter ett år, bara några nedslag. Jag återger nedan i början vad jag skrev i en artikel 8/5 2017. Mycket stämmer i mina prognoser. Arbetslösheten har dock minskat något under högkonjunkturen. Macron har visat sig vara en aggressiv imperialist. Han gick i bräschen för de helt folkrättsvidriga bombningarna i Syrien och har försökt övertala Trump till ökad illegal närvaro av USA i landet. Stora protester sker mot hans politik nu. Nyligen demonstrerade över 100 000 människor i Paris. (Enligt en uppgift, 40 000 enligt en annan). De utlovade försämringarna av järnvägsanställdas förmåner pågår. Macron är en varm förespråkare för ett mer överstatligt EU med egen militär, i motsats till Merkel. Han har gjort uttalanden i riktning mot att man kanske måste ändra i Iran-avtalet. Han visar öppet sin förtjusning i Trump, i motsats till Merkel. Le Monde har varnat franska parlamentariker för Macrons åsidosättande av Nationalförsamlingen enligt en liten rapport ”Frankrikes nya Bonaparte?” i Clarté nr 1 av Malena Rydberg. ”Macron genomför nämligen allt fler av sina reformer via dekret och går därmed förbi parlamentet.”… ”Kritiker kallar det nybonapartism”. Och Macrons koalition MoDem fick i valet till nationalförsamlingen stöd av 16 % av de röstberättigas röster i ett val med rekordlågt valdeltagande. Men har ändå klar majoritet i nationalförsamlingen tack vare vallagarna. Läs även Inför och efter Franska presidentvalet […]