Detta bidrag kommer från Ulf Karlström som bidragit här med inlägg i skilda ämnen. Han är fil dr, miljöexpert (Macoma Miljöutredningar), skriver facklitteratur och var ordförande i De Förenade FNL-Grupperna (DFFG) 1968-70. Ulf har också varit med i styrelsen för ”Folkrörelsen Nej till EU”, spelar teater och framträder som historeberättare. Ulfs ursprungliga titel ”Condorcets misstag gör inte Upplysningen felaktig”, vilken jag ändrat med hans tillåtelse.

Artikeln.
Skribenten Torbjörn Elenski recenserade stort uppslaget i SvD (14/1) Per Molanders nya bok ”Condorcets misstag. Hoten mot staten och demokratin” (Weyler förlag). Både boken och recensionen rymmer tankar och inslag som bör kommenteras, både i positivt och kritiskt perspektiv. Jag har enbart bläddrat och skummat i Molanders bok, så det är inte möjligt att här recensera boken, utan snarare ge vissa kommentarer.

Markis de Condorcet (1743-94) var en av de stora, franska upplysningsmännen. Molander tar honom som utgångspunkt för att kritisera Upplysningen, ur vissa perspektiv. Inom idé- och politikvågen Postmodernismen (PM) har det varit comme il faut att helt eller delvis förkasta upplysnings-traditionen. Det är inte Molanders primära avsikt, även om han med rätta pekar ut vissa extrem-rationalistiska och naiva drag hos upplysningens förespråkare. Det gäller föreställningen att modern kunskap, vetenskap och teknik, kort och gott ”Förnuftet”, närmast automatiskt kommer att göra världen fri från vidskepelse, krig och elände. Detta kommande, upplysta samhälle såg inte Condorcet som en utopi, utan som en reell, faktisk historisk utveckling.

Under Condorcets tid började kapitalismen utvecklas i England, och trots alla mänskliga och miljömässiga offer banade den väg för universalism och möjligheten att skapa välbärgade samhällen för alla medborgare. Emellertid har den marxska historieuppfattningen visat oss att historien är historien om kampen mellan de härskande klasserna och de förtryckta/undertryckta klasserna. Och så länge det finns härskarklasser kommer de att ta för sig, på andras bekostnad. Upplysningens frisvävande förnuft tycks befinna sig på en annan plats – i universum. Elensky uttrycker det elegant: ”Idag vet vi, får man väl säga, att en hög bildningsnivå, en vital kultur, och en upplyst världsbild, inte räcker till för att garantera att vi inte kan sjunka ned till barbari, våld och krig igen”.

Den historiska framställningen hos Molander är lärorik, om än inte unik, t ex från Upplysningen och dess filosofer, Spinoza och dåtidens Holland, Nietsche och 1900-talets filosofer som Foucault och andra, mycket mer utrerade PM-företrädare.

Molander driver ett antal teser, varav en säger att etablerade tillstånd, såsom demokrati, utveckling och upplysning, måste förvaltas och förnyas, i annat fall återstår bara tillbakagång. Medlet för det är politik, inte marknaden, nyliberalismen, eller storföretagen. Det är behaglig läsning i dessa högertider.

Både Elensky och Molander hamnar ibland något snett, som när recensenten skriver att PM ”visserligen kopplades samman med vänstern”, och författaren säger att PM är/var ”en modern vänster”. Fakta i målet är att PM lanserades av nyliberalt anfäktade humanister/samhällsvetare, och dessvärre togs upp av viss, akademisk vänstersocialdemokrati, inklusive (v)-kretsar i Sverige. Det gör knappast PM till vänsterprojekt, såvida man inte är lite skumögd vad gäller PM, som Elensky och Molander ställvis kan bli. Idag kan vi se hur PM-strömningarna blivit antimodernism och antiupplysning.

Elensky blir grumlig i sitt partiella försvar för PM: ”tanken att upplysningen och liberalismen är universella värden utmanas sedan länge både utifrån och inifrån av såväl postkoloniala tänkare till vänster och identitärer till höger”.

Elensky dröjer väl mycket vid PM, som om han vill missionera något. Här blir han obsolet, och förstår inte att sammansmältningen mellan nyliberalism och nyhöger gjort PM obsolet. Den nya formen av ”högerliberalism” har redan vunnit slaget och behöver inte relativismen i PM-strömningen; den har redan gjort drängtjänst och kan lämnas. I stället återtas, och dammas av, ”den enda vägens politik”. Vi lever ju i den bästa av alla världar, och därför gäller det att försvara status quo, ”det verkliga”, ”det faktiska”, och inte någon relativistisk konstruktion. Konkret innebär det att imperialismen i västlig skrud, dvs infiltration, intervention, mördande och krig proklameras och försvaras, inte sällan i namn av frihet och mänskliga rättigheter. Natoländerna Storbritanniens och Frankrikes anfall på Libyen, med svenskt recognoseringsstöd, kan tjäna som exempel.

En annan av Molanders teser är att vi behöver en större/starkare stat. Givet att vi inte tror att staten är neutral under dagens klassherravälde av kapitalism, så är naturligtvis Molanders synsätt riktigt. Författaren refererar också till den extrema privatiseringen, offentliga tjänster läggs ut på entreprenad, och införandet av nyliberala system som NPM inom offentlig sektor. Här framträder den fristående debattören Elensky som en hund i band; Molanders kritik är onyanserad och offentlig/statlig verksamhet leder lätt till korruption m m.

Naturligtvis går det inte att förneka förekomsten av korruption inom dagens, offentliga sektor, men den ter sig blygsam i förhållande till storbolagens profitjakt och skatteflykt. Sedan sitter den offentliga sektorn i en formidabel rävsax genom lagstiftningen om t ex offentlig upphandling, självfallet pådriven och påfordrad av EU-medlemsskapet. Vi har därför skäl att kräva både ökade offentliga befogenhet och ökad offenlig insyn, t ex i de kommunla aktiebolagen.

Frågan om PM tycks inte lämna oss. Dessvärre tar en del vänsterorganisationer, t ex tidskriften Clarté, lätt på frågan. Det är ett felaktigt synsätt, och kan inte försvaras för att t ex Timbro ger ut skrifter riktade mot PM-relativismen. Det finns därför all anledning att fortsätta att hålla upp garden inför PM och dess varianter, såväl i dess historiska högerskepnad som i dagens pseudovänsterform..

intressant.se, postmodernism marxism, Upplysningen, kommunism demokratisk socialism, Condorcet, politik, kapitalism,socialism, stat, ekonomi, demokrati, val