Detta är ett gästblogginlägg av Olle Ljungbeck, Gävle. En dystopi, alltför pessimistisk tycker nog flera. Men spårar han en viktig, allvarlig tendens. Läs och döm själv.
Själv läste jag ”1984” (som skrevs 1949) och de liknande ”Kallocain”, ”Du sköna nya värld” och ”Vi” i tidiga tonår, men har inte läst ”Fahrenheit 451” Den senare utkom 1953. Titeln syftar på den temperatur då papper självantänds, motsvarar ungefär 233 C.

Artikeln.
I tidig ungdom läste jag bl a ”Fahrenheit 451”. Det är nu ca 60 år sedan. Av en tillfällighet såg jag en notis om boken i en av våra dagstidningar härom dagen.
Jag blev nyfiken och funderade på om jag såg på boken i dag på samma sätt som då jag var ung. Jag besökte därför biblioteket och lånade den.
Boken blev en överraskning för den påverkade mig i mycket högre grad än när jag läste den som ung. Jag antar att jag då såg den som en science fiction.
När jag nu läste den för någon vecka sedan slog det mig att den ju i mycket skildrar dagens verklighet.
I boken rycker brandkåren ut för att bränna böcker. Vad som skiljer framtidens brandmän från dagens, är att de inte släcker bränder. De startar dem. Deras främsta uppgift är att bränna böcker, som i framtiden blivit olagliga. Detta sker visserligen inte i dag. Däremot undanhåller politiker och medier sanningar som kan väcka eller störa folket.
De sidor som berörde mig mest var sidorna 80-81 i mitt utgivningsexemplar av boken. Ja dessa sidor inte bara berörde mig. De chockade mig. Därför att de kunde varit skrivna i dag.
Bokens författare Ray Bradbury skildring är i dag ett mycket mer tankeväckande framtidsscenario där teknologi och massproducerad ”kultur” har fördummat och förslöat människorna. Boken visar på ett samhälle där människornas tankeverksamhet avstannat för allt som rör det verkliga livet. Men också där staten och medierna medvetet söver människorna och aldrig ger dem sanningen om nuet och dess verkliga problem. Människorna är inte längre intresserade av naturen, meningsfulla diskussioner, samhällsdebatter, litteratur, teater etc. I den mån de förstnämnda förekommer liknar de mest shower.
Boken är fruktansvärt aktuell. Det är bara att se på TV, lyssna på radio, läsa tidningarna, följa nöjes- och ”kulturlivet” men också politikernas och mediernas förljugenhet. Allvar är ett okänt begrepp. Det har ersatts av flabbande, raljerande och ”skämt” under midjan. Almedalen är ett lysande exempel. I stället för att presentera medborgarna genomtänkta och goda, realistiska förslag för framtiden munhöggs och raljerade man. Efterdebatterna var mer show än seriösa diskussioner.
Ur boken ”….. Om regeringen är ineffektiv, tyrannisk etc så är det bättre att den är allt det där än att folk funderar över det. Frid, Montag. Ge folket tävlingar som de vinner om de kommer ihåg texten till en välkänd sång eller namnen på huvudstäder eller hur mycket majs man odlade i Iowa förra året. Proppa dem fulla med likgiltiga data, stoppa så mycket ´fakta´ i dem att de storknar men samtidigt tycker att de är fyllda av kunskaper. Då tycker de att de tänker, de får en förnimmelse av rörelse utan att röra sig. Och de blir lyckliga, därför att fakta av det slaget är oföränderliga. Ge dem inte opålitliga, hala ämnen som filosofi, sociologi, en verklighetsbeskrivning av samhälle och samhällsproblem att grubbla över och förbinda saker med. Varje man som kan plocka sönder en TV-vägg och sätta ihop den igen, och det kan de flesta män nu förtiden, är lyckligare än den som försöker beräkna, mäta och få jämvikt i världen, vilken inte kan bli vare sig mätt eller bringad i jämvikt utan att komma människan att känna sig bestialisk eller ensam. Jag vet, jag har prövat på det; åt fanders med det. Så hit med era klubbar och parties, era akrobater och trollkarlar, era våghalsar, reabilar, motorcykelhelikoptrar, ert sex och era narkotika, mer av vad som helst som har med automatiska reaktioner att göra. Om pjäsen är dålig, om filmen är intetsägande, om leken är tråkig så ge mig ett terminstick bara. Och då tror jag att det är pjäsen jag tycker om fastän jag bara reagerar för en mekanisk retning. Men det gör detsamma. Jag tycker om rejäl underhållning.”
Följer man i dag medierna som TV, Radio, tidningarna och en stor del av litteraturen och det som betitlas som kultur kan man tro att det finns en plan för att söva och fördumma människorna så att de glömmer verkligheten och dess problem.
Radio och TV placerar ”små”-flickor/pojkar som programledare där deras okunskap om ämnet många gånger är total. De saknar såväl akademisk som allmänbildning. Humorn är död. När Sveriges roligaste man skall vara rolig kör han en låtsaskuk i magen på Lill Lindfors!
Med Hasse och Tage dog humorn.
Den ”litteratur” som tagit över och massproduceras består i huvudsak av detektivromaner. Vi har slutat att lära våra barn att läsa. Inte minst orsakas detta av bristerna i skolan.
Vill man vara riktigt drastisk kan man med fog påstå att kulturen är död. Den har ersatts av jippon, trams okunskap och en brutal kommersialism och reklam.