OBS! Detta inlägg är från Jinge. Användarnamnet Anders är fel (tekniskt misstag av Anders).
Våra sinnes mur
Johannes Wahlström

(länk till artikeln som PDF längst ner)

Längs den nybyggda och avgiftsbelagda motorleden nr 6, som knyter an Israels nord med syd löper en 8 meter hög betongmur. Från passagerarsätet tycks det vara någon slags överdimensionerad ljudbarriär som ofta ackompanjerar moderna motorvägar. Liksom skygglappar på en orolig häst lugnar den passagerarna och skymmer sikten för allt som kan tyckas obehagligt. Muren har bekvämt förvandlat palestinierna på den andra sidan till en blindfläck i Israelernas periferi, ett ”inte vårt problem” som helst inte bör diskuteras allt för offentligt.

Betongmuren är givetvis bara ett led i skapandet av denna blindfläck, då israeler sedan länge är lyckligt ovetande om vad deras ”mellanösterns enda demokrati” kostat och kostar för ursprungsbefolkningen. De kallar sina barn för Sabra, en kaktusfrukt som nästan uteslutande växer på palestinska byars ruiner, inte av ondo utan för att de inte vet bättre. Massmedia upprätthåller denna freudianska förnekelse och uppmärksammar palestinierna endast när de lyckas göra sig uppmärksammade på de mest fantasifulla och ofta makabra vis. En mur av tystnad omger sedan länge Palestinas böljande berg, betongen är bara kronan på verket.

Tystnad?! Frågar sig den kritiske läsaren. Om det är något denna konflikt inte har är det väl tystnad? Inte en vecka går utan sensationella rubriker från Israel/Palestina, och det finns väl ingen konflikt som vi följt så länge och så noggrant. Nej det är givetvis inte en tystnad i ordets rätta bemärkelse, det är snarare att vissa ämnen och åsikter bara får viskas om.

Ett land utan folk för ett folk utan land. Det tog närapå tjugo år innan denna fras kunde ifrågasättas. I världens ögon existerade inte två och en halv miljon landsförvisade palestinier. Inte förrän en handfull av dem förflyttade sin kamp från Israels gränser till Europas hjärta kunde man fånga världens uppmärksamhet. Flygplan kapades och sprängdes, inom loppet av ett ögonblick fick man upp sin fråga på den globala dagordningen, till en början utan att någon kom till skada. Men i all denna kontroll av uppmärksamhet var det en sak man inte kunde påverka, nämligen hur man beskrevs. Än idag har denna kamp inte givit resultat. I inledningen av den andra intifadan då dussintals barn föll offer för israeliska krypskyttar, frågade drottning Silvia ”varför älskar palestinier inte sina barn?”. Och varje dag frågar sig palestinier i sin tur, varför förstår de oss inte? Varför ser de inte den orätt vi utsätts för? Och varför må ingen berätta om detta? Tystnadens mur som omgärdar Palestina har länge cementerat konflikten, den ger upphov till just de makabra våldsdåd som sedan länge kännetecknat rapporteringen. Så länge denna mur inte raseras och vi tvingas inse hur situationen ter sig för de miljontals människor i Israel som saknar medborgerliga rättigheter, kan det aldrig bli tal om något samförstånd eller fred. För i all denna verklighet lever vi vårt dagliga liv och blundar.

Flanörerna på strandpromenaden i Israels beryktade kuststad har återfunnit sin vardag. Walkmanutrustade joggare kämpar mot kalorierna, amorösa par avnjuter solnedgången över havet, folksamlingar fortrollas av konstnärens och svindlarens fingerfärdighet. Kriget är långt borta. I en bar sitter ett glatt sällskap och avnjuter berusningsmedel av alla tänkbara färger och former. Lättklädda pojkar och flickor dansar intimt och utbyter de få ord som kan urskiljas över dundrande musik. Vid ingången hälsas man välkommen av en stor varningsskylt. Knacka Inte! Om du inte blir insläppt genast, blir du inte insläppt alls! Storebrors elektroniska öga övervakar. På väggen hänger skärmen dit trånande blickar söker sig till köande vänner. Några månader tidigare körde en förtvivlad man sin sprängmedelspackade bil in i barens veranda. Laddningen var felkonstruerad och bilen tillsammans med chauffören fattade eld, ingen annan kom till skada. Nu barrikaderas ingången av två felparkerade bilar.

Vid ett bord intill bardisken sitter en späd blondin med en sugrörsdekorerad grogg. Natasha är tjugoett. Efter sovjetunionens kollaps flyttade hon från Leningrad med sina föräldrar, lockade till Israel med löften om ett tomt land med både honung, mjölk och blomstrande öknar såväl som ekonomi. De väcktes ur den rosadimmiga drömmen då Natashas mor en vacker dag blev skjuten i huvudet av en person vars mark hon ovetande tagit i besittning. Hon avled omedelbart.

På sabbaten, då religiösa judar dricker vin och diskuterar religion vid tända ljus, sitter Natasha i sin stammisbar omgärdad av uppfinningsrika porträtt på Rysslands president. Namnet har baren hämtat sin inspiration från av samma figur.

– När bilen körde in i verandan höll de flesta huvudet kallt. Portvakten delade ut jackor och jag snodde med mig en extra tändare från bordet, säger Natasha.

Veckan efter attentatet var baren fullsatt igen.

– Israeler vallfärdar till kaféer och barer som utsatts. Det blev på något sätt häftigt att komma hit, att trotsa ödet. Dessutom trodde ingen att det skulle kunna hända samma ställe igen.

Att leva sitt vardagsliv, att låtsas, att ignorera, är förnekarens självförsvar.

– Vi lever för dagen. Blundar och önskar att de försvann.

Natasha häver sin bägare ”sliskigt gult med på tok för mycket vodka” och söker upp en söt kille att dansa med.

Med jämna mellanrum briserar en uppgiven själ och färgar en intet ont anande kafévägg och dess gäster med sina inälvor. Ett kort ögonblick påminns alla om de skellett som ligger gömda i garderoben, och det diskuteras frenetiskt hur man bäst gömmer undan dem igen, hur man bibehåller sitt lugn och sin vardag, och hur man bäst kan få problemet att försvinna. Man bygger muren.

Judar, förklarade min farmor för mig, är ett gott folk. Vi tycker om katter och gör inte en fluga förnär. Att vi skulle göra något mot araberna är lögn och antisemitisk propaganda. De försöker utrota oss, förklarade hon, och därför måste vi rensa bort avskummet. Först efter det kan vi införa demokrati i hela landet menade hon. Farmödrar är ett folk man inte alltid förstår sig på, och även de mest gedigna kattälskare kan lida av förnekelsens sociala sjukdom. I hennes värld förekommer palestinier endast som terrorister och israel gör inget annat än att försvara sig. Trots att hon hamnar på fel sida om betongen i en av västbankens mest rabiata bosättningar, är hennes mur sedan länge färdigbyggd. I sinnet.

Tyvärr är inte dessa syndabockar ensamma om vanföreställningen, sjukdomen genomsyrar så gott som hela israeliska samhället. Och den smittar av sig. Efterkrigstidens mest uppmärksammade konflikt, med alla dess uppenbara kränkningar av mänskliga rättigheter, har ännu inte resulterat i någon internationell intervention eller allmänt fördömande. Medias bevakning av konflikten genomsyras av samma mur av tabun och tystnad som återfinns i det israeliska samhället. Är det ett sammanträffande?

I totalitära samhällen har människor utvecklat en förmåga att läsa mellan raderna. I väst saknas den förmågan för de tror sig inte behöva den. Men de behöver den, för illusion är effektivare än censur. Så sa den tjeckiske författaren Zdenek Urbanak redan på 70 talet.

Objektivitet. Den fria och objektiva pressen sägs vara demokratins grundpelare. Den har till uppgift att sakligt skildra verkligheten för medborgarna så att de kan bilda sina uppfattningar och medverka i beslutsprocessen. Så länge det inte gäller Expressen och Aftonbladet är vi benägna att godta att media nog är… ganska så objektiv i alla fall.

Illusionen handlar om att media varken är eller kan vara objektiv. Dess objektivitet är bara osynliggörandet av perspektiv. Två blinda män beskriver från varsitt håll en elefant. Den ene, håller i svansen och utropar, en elefant är ett rep! Nej, invänder den andre, som känner på betarna, en elefant är inget annat än två tjocka spjut! Perspektiven som media antar i sin beskrivning av konflikten kan aldrig vara allomfattande, det kommer alltid att ske ett urval. Problemen uppstår då vissa perspektiv inte får utrymme i den offentliga debatten.

Innan vi kan förklara vad som bestämmer urvalet av perspektiv måste vi göra två grundantaganden.

1) All, eller åtminstone en betydande del av den kunskap vi har om omvärlden, som vi inte har någon direkt kontakt med, får vi genom media. I Orwells 1984, begränsade nyspråket människors möjlighet att tänka fritt. Det vi inte kan tänka, kan vi inte tänka, därför kan vi inte säga det vi inte kan tänka skrev Wittgenstein.

2) Israel/Palestina konflikten förs lika mycket på den internationella arenan som lokalt. Israel kan inte existera utan stöd från USA; ekonomiskt, militärt och i säkerhetsrådets omröstningar är Israel beroende av USA. Palestinier å sin sida, kan inte få en egen stat eller medborgerliga rättigheter utan påtryckningar eller ingripande från världssamfundet.

Att påverka bevakningen av vår tids mest mediebevakade konflikt är politik i sin viktigaste form. Allt för att vinna internationellt stöd. Ansträngningarna är enorma.

Den 22 februari 2004 sprängs en buss i centrala Jerusalem. Det är dagen innan murbygget ska tas upp i Haagdomstolen. 8 personer dödas och Aktuellt gör ett sedvanligt reportage. ”Blod och sönderslitna kroppsdelar”, makabra bilder på dådet kablas ut. Rolf Fredrikssons speakerröst ekar genom televisionen ”Al-aqsa martyrbrigader tog på sig skulden för dådet, och sa att det var en hämnd för en tidigare attack i Gaza”. Israeliska talesmän förklarar att det inte är muren som står inför rätta utan Palestinierna. Palestinska premiärministern fördömer all terror mot civila. En man rider förbi det kolossala arkitektoniska komplexet på en åsna, han är ”palestinierna”.

Eurovision är inte bara schlager, det är även namnet på nyhetsbyrån som det ursprungliga reportaget kommer ifrån. Vad är urvalet? Vad klipps bort och vad visas? Det sägs ofta att media är sensationellt, man riktar in sig på nyheter som maximerar publiksiffrorna. Men detta underordnas alltid vad som kan sägas och vad man vill förmedla.

På onsdagen efter dådet träffar jag Rolf Fredriksson i SVT:s kafeteria, van vid att försvara sig i rapporteringen av konflikten förklarar han hur han resonerat. Vi hade ett reportage från självmordsbombarens familj med bilder på hur de utrymde sitt hus i väntan på militärens demoleringsorder förklarar han. Men det hade ingen större relevans i sändningen. Jo, vi visste såklart att det var ett uttalat svar på att 15 personer dödats i Gaza, men mängden var inte det väsentliga. Vi inleder en diskussion om hur man vinklar ett nyhetsreportage, vilka ställningstaganden man tar och vilka urval man gör. Den enes frihetskämpe är den andres terrorist brukar det heta. Den enes mur är den andres barriär. De som är för barriären kallar den barriär säger reportern, de som är emot den kallar den mur. I reportaget heter det att ”självmordsattacken kom dagen innan den internationella domstolen i Haag imorgon ska börja en rättegång om bygget av en barriär mellan palestinska och israeliska områden är enligt internationell rätt”.

Bussexplosioner har blivit till den del vanliga att journalister inte längre bemödar sig undersökningar. Rolf Fredriksson förklarar att han fick in ett TT telegram där talesmannen för Al-aqsa martyrbrigader tog avstånd från dådet och förnekade all inblandning. Jag kunde ju inte säga att det inte var de som utförde attentatet, det skulle bli allt för komplicerat för publiken, men man undrar förståss om inte Israel har ett finger med i spelet med tanke på tidpunkten förklarar han. Det sistnämnda understryker reportern är bara spekulationer, vilket man verkligen inte kan uttrycka. Nej, vissa saker kan man givetvis inte säga, men man kan förstås bara undra varför medias spekulationer om underrättelsetjänstens inblandning i bombningen av Moskvas hyreshus före Tjetjenienkriget tillät sig vara så vida.

Att det finns sådant som man i offentliga sammanhang inte kan yttra är ganska självklart. De politiska och sociala tabun som omgärdar oss begränsar vår möjlighet att uttrycka oss och att tänka kritiskt. Av de utländska korrespondenterna i Israel/Palestina räknar man med att ca en tredjedel är israeliska medborgare och ytterligare en tredjedel är judar bofasta i Israel. Så gott som alla bor i israeliska städer. Deras åsikter och begränsningar i urval av perspektiv behöver inte nödvändigtvis påverkas av deras bakgrund, språkkunskaper eller personliga anknytningar. Men vissa begränsningar är långtifrån journalistens egna val.

Vid vägposteringen till Nablus står FOX televisions uppgivna arbetslag. Den brokiga vägen till Neapels palestinske systerstad har kantats av missöden. I regn och lera har de väntat i timmar på att militärmakten ska ge dem tillträde att se hur palestinier lever.

-De ger oss egentligen ingen anledning, de påstår att vi behöver tillstånd för att ta oss in. Vi har tillstånd.

En beskedlig tid före arbetslagets avresa presenterar sig tv-stationen för den lokala israeliska ambassaden, man förklarar vad man ska göra och vilket syfte man har med att skicka korrespondenter. Väl i landet ansöker man om ackreditering från det israeliska pressministeriet som i sin tur gör en samkörning med den berörda ambassaden och underrättelsetjänstens arkiv. Ambassaden kontrollerar vad journalisterna tidigare producerat, medan underrättelsetjänsten undersöker vad man har för politiskt samröre. Efter det potentiella beviljandet utfärdas israeliskt presskort. Nästa steg är tillträdet. Gärna med en dags varsel bör militären kontaktas för skriftligt tillstånd att åka in i den specifika staden. Vid vägposteringen får man visa upp presskort och tillstånd. Och vänta. Om soldaternas humör tillåter, begär de bekräftelse på tillståndet.

– Journalister får inte komma in ryter kaptenen, det pågår militära operationer i området. Jag stoppar undan det värdelösa plastkortet som utfärdats veckan innan och går fram till en man som vinkar tio meter bort. Vill du komma förbi? Frågar han. Varför gör du inte som alla andra? Mannen pekar ned mot bergssluttningen där hundratals palestinier går runt posteringen till de väntande gula taxibilarna. Med betongen på plats blir detta en allt svårare bravad.

Även om journalister allt som oftast får tillträde till palestinska områden är det alltid Israel som har det sista ordet i när, hur och var de får arbeta. Israels hållning till möten med palestinier är enkel; endast med fientliga avsikter får man befinna sig på palestinsk mark. De som inte är soldater eller bosättare måste få militärens tillåtelse att köpa de samariska bergens ljusgröna olivolja, eller dricka kaffe och spela backgammon i Ramallahs flotta kaféer. Utan tillstånd riskerar den trotsige fängelse eller utvisning.

Då journalister ofta inte får tillträde till specifika områden tvingas de förlita sig på andrahandskällor för att få tillgång till information.

– Palestinier måste lära sig att vara objektiva, det är ju självklart att om man levt under 250 dagars utegångsförbud i Nablus kommer man att vara vinklad säger Washington Posts korrespondent John Andersson självsäkert. Han fick jobbet efter att pressministeriet enligt egna utsagor bojkottat hans föregångare Lee Hockstader för ”antiisraelisk rapportering”. Trots att tusentals palestinska journalister utexamineras varje år, och journalisttätheten är bland den högsta i världen arbetar så gott som ingen som reporter för utländsk eller israelisk media, de har reducerats till stringers.

En stringer i Palestina är i regel en person som fullföljt den Sidafinansierade treåriga journalistikutbildningen på Birzeits medieinstitut. Efter att ha studerat dagspressproduktion, grävande journalistik och troligtvis engelska och hebreiska, får man för 50 dollar i månaden per telefon berätta för Washington Posts korrespondent att militären invaderar. De är medarbetare så att säga, jag kan ju inte ta deras utsagor som fakta, så ofta intervjuar vi dem förklarar Andersson. Resultatet: sedvanligt. ”Enligt palestinska källor dödades idag tre palestinier i Gaza, enligt militärens talesman var de terrorister som planerade ett terrorattentat.” Vid udda fall nämner man att de palestinska källorna hävdar att de dödade var civila.

Eftersom palestinska journalister saknar trovärdighet och professionalitet i medias ögon har den i särklass största andrahandskällan blivit Haaretz. Den israeliska dagstidningens engelsk utgåva är alla morgontrötta utländska journalisters våta dröm. Genom att läsa morgontidningen, kan man utan att röra sig från hotellbaren i American Colony enkelt återberätta nyheterna för hemmapubliken. Haaretz är inte dummare dom, materialet hämtas från de israeliska radiostationerna Galats (vågor) och Galgalats (hjul), som i sin tur ägs och styrs av militären. Cirkeln sluts. Muren sluts. Palestiniernas röst blir allt tystare på den andra sidan.

I de blindes värld är den enögde mannen kung. Nej, i de blindes värld är den enögde mannen sannerligen inget annat än en hallucinerande galning. Foucault uttryckte det elegantare på sin tid: man kan tala sanning i ensamhetens vildmark, men det rätta säger du endast om du fogar dig för den diskursiva politikens regler.

– Ockupationen i Hebron är i särklass det hemskaste jag sett. När man ser det fylls man med känslor och intryck, men det gäller att hålla huvudet kallt och skriva balanserat förklarar DNs korrespondent.

Hon har av vänner och kolleger varnats för den sionistiska lobbyn. TTs förra korrespondent instämmer i att starka judiska grupperingar gör att man får vara försiktig i sin rapportering. Vi är inte intresserade av sådan material, skriv inget sånt svarade redaktören på den ryska korrespondenten Konstantins reportage från Gaza. Skriv inget antiisraeliskt fick den irländska journalisten Mary höra av arbetsgivaren, uppgivet svarade hon att det inte går. Vi ska se till att få dig svartlistad fick den Italienska reportern höra från israeliska ambassadens talesman. Listan på tystade kan göras oändlig. Sannolikt har ingen utländsk journalist undgått känslan av att man får passa sig i sin rapportering så att man inte blir stämplad antiisraelisk eller antisemitisk. Vad är då denna antiisraelism eller antisemitism som journalister så ofta anklagas för?

I februari 2003 hamnar jag på en konferens i Jerusalems universitet. Ämnet är ”antisemitism och fördomar i nutida media”, journalister, forskare och politiker från världens alla hörn medverkar, förklarar och planlägger strategier i tre dygn. Antisemitism förklarar Henrik Bachner forskaren från Lund är att påstå att det finns en sionistisk lobby som tystar journalister. Publiken nickar. Att påstå att israels ageranden har något att göra med islamisk terror är antisemitism fortsätter han. Att jämföra israels ageranden med nazisternas är också antisemitism instämmer Leon Volovici. Ja, att hävda att israel är Goliat, den starke i parten, är antisemitism tillägger Judith Elizur. Jag spärrar upp ögonen och undrar för mig själv om dessa tänkare någonsin har sett den verklighet de beskriver.

Simcha Epstein, en fransk judisk akademiker, får ordet. Han förklarar hur man förr i världen bekämpat denna antisemitism. Under 1930-talet bildades underjordiska judiska organisationer vars främsta mål var att köpa upp och förändra fransk press. Epstein förklarar att det specifikt rörde sig om de betydelsefulla tidningarna Les Droits de l´Homme och L´Humanité som blev pro Dreyfus så att säga. Strategin var ett självförsvar av en utsatt grupp och används än idag men betydligt mer medvetet menar han. Detta förklarar han är givetvis ett dilemma för det betyder att ”judar organiserade sig och i hemlighet finansierade fransk press, vilket var precis vad antisemiterna hävdade”. Storhetsvansinne, tänker jag förtvivlat, men förundras av att han vågar säga det med sån stolthet.

Epstein får vatten på sin kvarn av Anti Defamation Leagues direktör Kenneth Jacobson. Världens enda supermakt, förklarar han, intar en mycket, mycket pro-israelisk position, vilket beror på att judar är mycket prominenta i elitmedia. Detta är något vi kan vara mycket stolta över. Men, tillägger han, även i USA förekommer antisemitism, och det grundar sig just i att judar påstås ha stor makt över media. Logiken är slående.

Mannen bakom konferensen är en av vår tids största förintelseforskare och chefen för förintelsemuseet i Jerusalem, Yehuda Bauer. Han sammanfattar de tre dygnen och förklarar vad antisemitism egentligen är. Judendom är inte en ras. Vi är ungefär lika renrasiga som en Jerusalempudel. Det är inte heller en religion. Nej judendom, förtydligar Bauer, är en civilisation. Det är just denna civilisation, inte specifikt Israel eller judar, som så starkt hotas av antisemitism och Islam. I dagsläget är den judiska civilisationen centrerad i Israel och USA, den är globalistisk och kapitalistisk, och har en specifik strävan menar han. Antisemitism, förklarar han, är motståndet mot denna civilisation och dess intressen.

Utmattad lämnar jag de tre dygnen bakom mig, deras åsikter kan väl ändå inte ha särskilt stort inflytande tänker jag för mig själv. Ett år senare slår jag på TV:n.

En grålockig kortväxt figur tar sin plats vid talarpodiet i Stockholms folkmordskonferens. Han är nummer tre på talarlistan, före kommer endast Statsministern och FNs Generalsekreterare. Budskapet levererar han passionerat och koncist.

– Det största hotet mot all civilisation är radikal islam. Den uppmanar uttryckligen till massmord och utplåning, först och främst av alla icke-radikala muslimer och deras regeringar, till upphävandet av nationalstater, till mord på judar, kristna och hinduer, till väpnad världsdominans. Mannen tar en konstpaus och förklarar vidare att även i Väst gror antisemitismen, den måste bekämpas med upprättandet av en internationell konvention som fördömer och förhindrar dessa hatiska uttalanden.

Mannen på talarpodiet är regeringens vetenskaplige rådgivare i folkmordsfrågor, ingen annan än den ovannämnda Yehuda Bauer.

Optimistens största svaghet är vetskapen om att det alltid kan bli sämre.

Om det nu är sant att palestinier förstummas bakom en mur av tystnad, hur kommer det sig att vissa tidningar, kanaler och journalister trots allt anses och anser sig själva vara pro-palestinska? Hur kommer det sig att vi trots allt kan urskilja en skala av perspektiv? Vem bedömer vad som kallas pro-palestinsk rapportering?

Sommaren 2002 ljuder sirenerna i den israeliska tankepolisens kontor. Ted Turner, CNNs grundare frågar sig i en intervju till The Guardian om inte israeler och palestinier trots allt terroriserar varandra. Det samlade motangreppet riktas mot kronjuvelen, kanalen är antiisraelisk och antisemitisk heter det. Israels största kabelleverantör YES hotar med att byta ut CNN mot Rupert Murdochs mer inställsamma FOX. Kanalens chefer samlas till krismöte och förnekar gemensamt att de skulle vara pro-palestinska, snarare tvärt om säger de. Man bugar sig, lovar bättring och sänder tio avsnitt om efterlevare av självmordsattacker.

Som en riddare på sin vita häst ger sig Gush Shalom, en av israels mest progressiva fredsorganisationer, in i striden som palestiniernas och det fria ordets trogna vapendragare. På hemsidan uppmanas man att rädda CNN. Mina fienders fiende är min vän resonerar Adam Keller, organisationens talesman. YES gav med sig men lade till FOX i kabelutbudet. I allmänhetens ögon blev CNN genom israels angrepp och Palestinavännernas försvar, en pro-palestinsk kanal.

När jag frågar Svenska Dagbladets korrespondent Cordelia Edvardson varför hon anser sig skriva pro-palestinskt, förklarar hon att hon får hundratals arga brev från Israelvänner varje dag. I avsaknaden av en palestinsk röst kan journalister endast bedöma sina perspektiv utifrån vad Israel, Haaretz, Yehuda Bauer och Henrik Bachner tycker. Muren är snart fulländad, betongen är bara kronan på verket.

Från takterrasserna i Qalkiliya på den andra sidan om muren och motorleden påminner Tel avivs skyskrapor om en svunnen tid. På helgerna slingrade sig bilköer och konsumenter genom stadens alla shoppingalléer; ekonomin blomstrade, bensinmackarna förökade sig, likaså bankerna och flervåningsvillorna med tillhörande trädgårdar. Innan intifadan bröt ut var detta ett populärt resmål för reasökande israeler. Nu är gatorna tomma. Mödrar behöver inte oroa sig för att deras barn sprungit långt bort i det fem kilometer breda taggtrådsomgärdade ghettot. Israeler i Tel Aviv har sedan länge glömt dess existens.

Utfarten ur staden blockeras och kontrolleras av militären. Hundratals män köar här varje dag i hopp om att kunna ta sig ut och arbeta. Frustrationen kulminerar i konfrontation som bryskt besvaras av armén. Två kvinnliga soldater muddrar de tursamma kvinnor som fått passera.

– De är som djur de där araberna, titta på dem som de trängs och beter sig. Vi försöker vara trevliga mot dem, och de ställer bara till med bråk.

Soldaterna vet inte att de vaktar den enda utfarten ur staden. Staketet som löper åt varsitt håll från avspärrningen har de aldrig följt. I Warszawa spärrade man in folk på liknande sätt.

– Warszawa? Är det långt härifrån?

Visdom utan kunskap är slöseri medan kunskap utan visdom är livsfarligt. Så lyder ordspråket. Men avsaknaden av kunskap visar sig vara minst lika livsfarligt. Kontrollen över information har i konflikten drivit vansinnet till sitt yttersta. För att förnekelsen ska kunna upprätthållas måst palestinier med alla medel hållas osynliga. Först i pressen, sen på marken. Och medan israeler vaggas till ro bakom sin kinesiska mur och fortgår med sina vanliga liv kan man bara fråga sig hur länge? Hur länge kan man hålla ett folk bakom lås och bom? Hur länge kan man förtiga det? Och hur länge kan sinnets mur stå orubbad när det enda som behövs är en liten glimt av verkligheten för att rasera allt?

© Johannes Wahlström