Går högerpopulismen om socialdemokratin? Vad bör göras?

Att socialdemokratin försvagats påtagligt i Sverige är tydligt, särskilt för oss som minns då ett val med 40 % av S-röster sågs som ett misslyckande av SAP. Under Sahlin och i början av Juholts period låg andelen på 30 %, vilket sågs som katastrofalt. Nu stödjer c:a 26-28 % S enligt aktuella opinionsundersökningar.År 2012 vann det franska Socialistpartiets kandidat Francois Hollande presidentvalet. Nu ligger partiets presidentkandidat på mindre än 15 % i opinionsundersökningarna. Två traditionella högerkandidater (Fillon och Macron) leder, tillsammans med Marine Le Pen. Utvecklingen är liknande i flera andra länder i Europa. I Grekland minskade socialdemokratiska Pasok från 44 % år 2009, till 4,7 % år 2015, dvs. en nedgång med drygt 900 % på 6 år. Samtidigt har en ökning skett för ”högerpopulistiska” partier, särskilt efter finanskrisen.

* Vid valet i Nederländerna igår fick socialdemokraterna 5 %, mot 25 %vid förra valet. En katastrof, en reaktion på partiets deltagande i premiärminister Ruttes hårda åtstramningspolitik. Valet i Nederländerna. Katastrof för S – och Trumpeffekt?

Jag övergår till att återge en artikel om socialdemokratins tillbakagång av Pål Steigan skriven före valet, och fortsätter sedan med ett avsnitt om högerpopulismen samt dristar mig att ge förslag till åtgärder.Rosorna vissnar i Europa och socialdemokraterna kollapsar

Pål Steigans artikel. Något förkortat.

I Nederland er arbeiderpartiet i ferd med å kollapse fullstendig, skriver Aftenpostens Europa-korrepondent Øystein Kløvstad Lamberg.
Kun åtte prosent av nederlendere sier de vil stemme på dem ved onsdagens parlamentsvalg, ifølge meningsmålingsnettstedet Peilingwijzer medan partiet fikk 25 prosent ved forrige valg.
René Cuperus, seniorforsker i den sosialdemokratiske tenketanken Wiardi Beckman Foundation, mener det er vanskelig å se hvordan partiet skal reise seg igjen.
– Det vil ikke dø og forsvinne fullstendig, men det kan bli så marginalisert at enhver ambisjon om å bygge broer mellom ulike grupper i samfunnet ikke lenger gir mening. Og da er selve sjelen til partiet borte, sier han til Aftenposten i Amsterdam.
I de virkelige glansdagene hadde partiet opp mot 35 prosent ved enkelte valg.
– 30 prosent regnes som en norm for folkepartier.

Nye tall fra professor Simon Hix ved London School of Economics viser at oppslutninga om de sosialdemokratiske partiene i Sør- og Vest-Europa er falt fra 30,3% i 1998 til 21,5% i 2016. De har altså mistet en tredel av velgerne sine på mindre enn tjue år.

I Nederland er de altså nede under ti prosent. Det samme gjelder i Island og Hellas. I Norden er ikke fallet kommet så langt, men den samme tendensen er der. I sine glansdager hadde sosialdemokratene over 40% av stemmene. Nå ligger de rundt 25% i Danmark, 30% i Sverige og 17% i Finland. Til nå er det faktisk Arbeiderpartiet i Norge som har klart seg best, men det har antakelig svært mye med oljerikdommen å gjøre.

I Frankrike er sosialistpartiets president François Hollande den minst populære presidenten noensinne. En meningsmåling fra Ipsos fra oktober 2016 viste at bare 4% av hans landsmenn er fornøyde med ham. (3% ganske fornøyde og 1% svært fornøyde). Partiets presidentkandidat, Benoît Hamon, får bare omkring 14% i meningsmålingene.

Den nederlandske sosialdemokraten René Cuperus mener at det er måten sosialdemokratene har behandlet innvandringa på som er en av de viktigste grunnene til frafallet.

– Vi har ikke gjort en god nok jobb med integrering. Altfor mange har endt opp i velferdssystemet i stedet for i jobb, og vi har vært for raske til å stemple dem som tar opp disse problemene som fascister eller rasister. …
– Når velgerne sier at de er bekymret for hva innvandring gjør med kulturen og den høye tilliten i samfunnene våre, er det fortsatt mange politikere som mener dette egentlig betyr: «Vi lider under altfor høy økonomisk ulikhet».

sosialdemokratiet

Dette er nok en del av forklaringa, men på linje med dette kommer også at sosialdemokratene ikke er sosialdemokrater lenger, de er blitt sosialliberale partier. De skiller seg bare marginalt fra sentrum-høyre partiene. De har definitivt forlatt arbeiderklassen og blitt politiske partier for den globaliserte kapitalismen.

I denne grafen, som er publisert av The Economist, er stemmetallene til sosialdemokartiet veid og 1970 er lagt som basisår = 100. Den viser at det dramatiske fallet er kommer fra og med finanskrisa.
I EU-parlamentet stemmer sosialdemokratene og kristeligdemokratene sammen i 98% av sakene. Og de viser større lojalitet til bankene og EU-kommisjonen enn til sine egne velgere.

Simon His mener imidlertid å se noen lyspunkter for sosialdemokratene og nevner Tyskland og Italia som eksempler. Martin Schulz har riktignok gitt SPD et løft etter at han ble kanslerkandidat, men han er personifiseringen av EU-kommisjonens politikk, Mr. Europa personlig, og vil ikke kunne stå for noen fornyelse.

Partito Democratico i Italia omtales gjerne som sosialdemokratisk, men historisk har partiet røtter i både det kristelig-demokratiske partiet, i sosialistpartiet og i kommunistpartiet. PD er mer enn noe annet det italienske systemets parti. Og når det framheves at Emmanuel Macron i Frankrike har «sterke sosialdemokratiske elementer i sin politikk», så er det direkte misvisende. Macron vil slakte de offentlige budsjettene og kutte ned offentlig sektor, og framstår mer som en typisk høyreliberalist. I økonomisk politikk ligger han klart til høyre for Marine Le Pen.

(Anders): I Storbritannien fick Labour 35 % vid valet 2005, och omkring 30 % i senare val. Vänstermannen Jeremy Corbin blev partiledare i september 2015 och partiet fick många nya medlemmar. Efter Brexit så har högern (tories) ökat och Labour minskat, varför skillnaden i opinionsstöd har ökat betydligt.

Pål Steigans sammanfattning: Efter att ha övergivit arbetarklassen och blivit socialliberalt har socialdemokraterna inte något alternativ att erbjuda sina traditionella väljare. Den klasskompromiss som de kunde leva på efter andra världskriget är definitivt över. Den globaliserade kapitalismen för en rå klasskamp mot arbetarklassen och ser inte något behov av att smörja systemet med sociala eftergifter. Och arbetarklassen vänder dem ryggen. Allt tyder därför på att «Pasokisering» är socialdemokratins framtid i Europa.”
Jag instämmer med tillägget att visst utrymme för reformism kan finnas – om socialdemokraterna vill. Men de vill inte de svenska socialdemokraterna.

Man gör mycket litet åt privatiseringarna i vård och skola, inför inte fastighetsskatt som finns i många europeiska länder etc.

Väljarna har inte generellt gått åt vänster, även om detta skett i Grekland och Spanien under den stora krisen. Fast Syriza och Podemos har snabbt rört sig mot mitten.
Högerpop partier trenderEn av flera bilder som visar trenden för högerpopulistiska partier
I takt med socialdemokratins tillbakagång har i stället väljarstödet för högerpopulistiska partier ökar runt om i Europa. Inte minst bland traditionella socialdemokratiska väljare.

Men den kraftiga tillbakagången för Wilders främlingsfientliga parti jämfört med opinionsläget förra sommaren kan signalera att frammarschen bromsats upp. Sannolikt har en påverkan skett från massmediabilden av Brexit, och av Trumps invandringsfientliga åtgärder och retorik.

Men denna uppbromsning är sannolikt tillfällig så länge de etablerade partierna fortsätter med sin politik och så länge inte ett konkret socialistiskt alternativ presenteras.

Tidningen Proletären, organ för Kommunistiska Partiet skrev för en tid sedan i ”Inte konstigt att SD växer”

”Sverigedemokraterna fortsätter sin raketfärd i opinionsstödet. Enligt Statistiska Centralbyråns senaste mätning vinner de stöd främst bland arbetare och kan även kamma hem växande opinionssiffror bland människor med utländsk bakgrund. Inget konstigt i det. Till skillnad från vad finansminister Magdalena Andersson hävdar så beror SD:s tillväxt inte på att det rasistiska giftet sprider sig. Givetvis finns det rasister, men dessa är än så länge försvinnande få. SD växer utifrån verkliga problem i det svenska samhället. Problem som drabbar arbetarklassen och inte minst arbetare med utländsk bakgrund hårdast och som det politiska etablissemanget inte vill lösa.

Pål Steigan: ”Men samtidig som SD växer på de sosiala problemen i Sverige, så är SD helt på linje med de andre partierna när det gäller nedskärningspolitiken.

Nedan följer några reflexioner.
En viktig faktor är att Socialdemokraterna inte företräder arbetarklassens intressen och kan svara på dess missnöje med arbetslösheten och nedskärningspolitiken, och att Vänsterpartiet inte gör det konsekvent och inte heller formulerat ett tydligt socialistiskt alternativ. Här presenteras ingen klassanalys – artiklar i tidigare nummer av tidskriften Clarté behandlar detta. Om man inkluderar majoriteten i tjänstesektorn samt majoriteten tjänstemän på lägre eller mellannivå, som delvis lever under liknande förhållanden som arbetare utgör arbetarklassen definitivt majoriteten i samhället. Men, liksom i USA, talar massmedia bara om ”medelklassen” utan eftertanke – eller mycket medvetet.
högerpop partier i olika länder

* Mitt påpekande att Socialdemokratin inte har något alternativ att erbjuda arbetarklassen är inte alls unikt. Åsa skrev om det i Ab igår. En arbetarrörelse i kris

Har inte ”Vänstern” något alternativ till SD? Varför presenterat man det inte i så fall?”
Socialdemokraterna är ett prokapitalistiskt parti, som anammar dagens nyliberalism med dess ökning av arbetslöshet och socioekonomiska skillnader. Man är positiva till USA-kapitalismens viktiga TTIP-projekt. Skillnaden visavi moderaterna är liten. Vänsterpartiets ledning ifrågasätter kapitalismen i vissa sakfrågor (Nej eller Nja till vinster i välfärden), men ifrågasätter inte det kapitalistiska systemet som sådant. Man framlägger ingen konkret socialistisk vision och man saknar klassmässiga krav. Kommunistiska Partiet (KP) och SKP har flera bra krav, men är små.

Min gamla arbetskamrat Karin Rågsjö i FIA-projektet (Förebyggande insatser mot alkoholproblem) för snart 25 år sedan, numera riksdagsledamot för Vänsterpartiet skrev frustrerat och tankeväckande på Facebook för ett par år sedan ”Hemma i ett land där SD ligger perverst högt oavsett undersökning. Tycker att vi saknar analys och ”hands on” för att stoppa utvecklingen. Vi behöver en politik som gör skillnad på höger o vänster och ger människor hopp. Men även en politisk diskussion som lyfter. Tydlighet, folklighet i en slags kombo. Ett enormt misslyckande för arbetarrörelsen, demokratin och för Sverige att ett parti med rötterna i den ” bruna” rörelsen växer. Så djävla ovärdigt.”

Detta måste/bör kombineras med en progressiv politik med ökad demokrati, och ökad statlig kontroll av produktionsmedlen.
Här några förslag från mig till diskussion.

* Arbete åt alla.
* Gör facket till en kamporganisation
* Bostad är en social rättighet
* Upphäv privatiseringen av välfärden
* Kraftigare progressivitet i skattesystemet.
* Lika lön för lika arbete oberoende av kön.
* Kamp mot rasism och etnisk diskriminering
* Humanisering av EU:s flyktingpolitik
* Nej till EU:s stöd till USA/NATO:s flyktingfrämjande krigspolitik i Mellanöstern, Afghanistan och Ukraina.

i Andra om: , , , , , , ,
Bilaga.
Vad är det för partier? Har inte själv studerat denna fråga så ingående. Jag hämtar forskningsbaserad information – från en borgerligt orienterad siteMigrationsinformation. Detta är alltså en traditionell vetenskapligt baserad framställning, vilket nog inte innebär att alla forskare instämmer, än mindre alla politiker.
En del debattörer verkar mena att alla dessa partier i stort sett är fascistiska och rasistiska i olika schatteringar. Så sägs också om svenska högerpopulistiska SD, men jag anser inte det trots partiets bakgrund. I partiets ledning finns personer som gjort rasistiska uttalanden, men de grövsta verkar rensas bort. Har arbetare i Sverige och runtom i Europa blivit anhängare till fascism och rasism? Nej, men de ser korrekt inget stöd från S och tror inte på V. Däremot ser de på många håll konkurrens från invandrare om jobben, konkurrerande svartjobb och ser eller läser om överrepresentationen av invandrare då det gäller främst grov kriminalitet.

Forskningssammanfattningen är skriven av Clara Sandelind, doktor i statsvetenskap vid University of Huddersfield. Hennes forskning handlar om frågor som rör migration, nationalism och självbestämmande. Marie Demker, professor i statsvetenskap vid Göteborgs Universitet har granskat och godkänt texten. Författaren står för innehållet i texten och har arbetat under full akademisk frihet.

Högerpopulistiska partier kännetecknas av en populistisk politisk stil och en nationalistisk ideologi. De drivs av en exkluderande nationalism, motstånd mot invandring och mot ”etablissemanget”. Det finns olika benämningar på europeiska högerpopulistiska partier men de syftar vanligen på samma partifamilj. Ibland kallas de högerextrema, populistiska eller radikala. Det är viktigt att skilja på olika typer av högerpopulistiska partier, eftersom de ofta har olika slags politik och därför delvis attraherar olika väljargrupper.
Högerpopulistiska partier
Många forskare gör framförallt skillnad på extrema och radikala partier.1
Den främsta skillnaden är synen på demokrati.
Extrema partier har ofta bakgrund i fascistiska rörelser och har ett anti-demokratiskt och rasistiskt budskap. Exempel är Jobbik i Ungern och Gyllene Gryning i Grekland. Radikala partier har inte nödvändigtvis sitt ursprung i extremiströrelser och är inte främst anti-demokratiska. Exempel på denna typ av partier är UK Independence Party och norska Fremmskritspartiet. Det gemensamma för båda dessa partityper är att de använder sig av en populistisk politisk stil och en nationalistisk ideologi samt har motstånd mot invandring som en av sina huvudfrågor.

Det är heller inte helt korrekt att beskriva dessa partier som ”höger”. De är ofta betydligt mer traditionellt höger i sociala frågor som brott och straff, men ligger ibland mer i mitten i ekonomiska frågor. Detta stämmer till exempel för Sverigedemokraterna. Partierna kan därför också beskrivas som nationalkonservativa, eftersom de förenas av en konservativ och nationalistisk ideologi, där invandring utmålas som ett hot gentemot den egna nationen och kulturen.

* Stödet för dessa partier i Europa har generellt sett ökat sedan mitten på 2000-talet.
* Den ekonomiska krisen har inte bidragit till någon tydlig ökning av stödet för högerpopulistiska partier. Det beror troligen på att ekonomiska frågor är viktigare för väljarna i kristider. Högerpopulistiska partier gynnas istället när frågor som rör invandring, kultur och identitet står högt på den politiska agendan.
* Det är de så kallade ”förlorarna på globaliseringen som i större utsträckning röstar på högerpopulistiska partier. De som röstar på främlingsfientliga partier har generellt sett lägre utbildningsnivå, kan klassificeras som lägre medelklass eller arbetarklass och är oftare män. Vidare tenderar dessa väljare att ha en mer pessimistisk syn på sin ekonomiska framtid och de har betydligt lägre tillit till politiska partier och media. De är också mer konservativa i sociala frågor.

* Är de rasister?
Alla högerpopulistiska partier är inte explicit rasistiska. Det är inte heller främst rasism som driver stödet för dessa partier. Även om sannolikheten är stor att den som har rasistiska attityder kommer att rösta på ett högerpopulistiskt parti, så är det inte alls lika sannolikt att den som röstar på ett främlingsfientligt parti också är rasist. Istället är det motstånd mot invandring som är den största drivkraften, vilket inte är samma sak som rasism.
Wikipedia. ”Rasism definieras i allmänhet som system av föreställningar, tro och förfaranden som baseras på en världsbild eller ideologi där människan anses kunna delas upp i raser. I en snävare bemärkelse kan det definieras som fördomar, diskriminering, eller antagonism riktad mot någon av en annan ras baserat på tron att en egen ras är överlägsen”
* Bortsett från de högerextrema partierna är den gemensamma nämnaren för högerpopulistiska partier populism och en nativistisk nationalistisk ideologi. Med populism menas att partierna ser sig som representanter för det ”sanna folket” gentemot den korrumperade eliten. Populismen är inte anti-demokratiskt men använder ofta direktdemokratiska argument för att homogenisera det föreställda folket och ser därmed sig själva som den sanna demokratins uttolkare. Snarare kan förekomsten av populistiska partier ses som tecken på att den liberala, representativa demokratin har tappat trovärdighet hos vissa väljargrupper.

Referenslista längre ned.

Referenser.


Mudde, C. (2014), ‘The Far Right and the European Elections’, Current History 113; van der Brug, W., Fennema, M., van Heerden, S. and de Lange, S. (2014), ‘Not that different after all: radical right parties and voters in Western Europe’, in Sandelind, C. (ed.), European Populism and Winning the Immigration Debate, ELF/FORES. ↩
Jungar, A-C. and Jupskas, A. (2014), ‘Populist Radical Right Parties in the Nordic Region: A New and Distinct Party Family?’, Scandinavian Political Studies Doi: 10.1111/1467-9477.12024, p. 11. ↩
Demker, M. (2014), Sverige åt svenskarna: Motstånd och mobilisering mot invandring och invandrare i Sverige, Atlas Akademi, p. 47. ↩
Halikiopoulou, D. och Vasilopoulou, S. (2014), “Support for the Far Right in the 2014 European Parliament Elections: A Comparative Perspective’, The Political Quarterly 85 (3). ↩
Goodwin, M. (2014), ‘A Breakthrough Moment or False Dawn? The Great Recession and the Radical Right in Europe’, in Sandelind, C. (ed.), European Populism and Winning the Immigration Debate, ELF/FORES, p. 29. ↩
Mudde, C. (2014), ‘The Far Right and the European Elections’, Current History 113. ↩
Goodwin, M. (2011), ‘Right Response: Understanding and Countering Populist Extremism in Europe.’, A Chatham House Report, September 2011, p. 6. ↩
Goodwin, M. (2014), ‘A Breakthrough Moment or False Dawn? The Great Recession and the Radical Right in Europe’, in Sandelind, C. (ed.), European Populism and Winning the Immigration Debate, ELF/FORES. ↩
Lægaard, S. (2007), ‘Liberal nationalism and the nationalisation of liberal values’, Nations and Nationalism 13 (1). ↩
Rydgren, J. (2008), ‘Immigration sceptics, xenophobes or racists? Radical right-wing voting in six West European countries’, European Journal of Political Research 47; Goodwin, M. (2011), ‘Right Response: Understanding and Countering Populist Extremism in Europe.’, A Chatham House Report, September 2011, p. 9. ↩
Mudde, C. (2007), Populist Radical Right Parties in Europe, Cambridge University Press. ↩
Van Kessel, S. (2015), Populist Parties in Europe, Palgrave MacMillan, p. 9. ↩
Carter, E. (2005), The Extreme Right in Western Europe, Manchester University Press. ↩

  3 comments for “Går högerpopulismen om socialdemokratin? Vad bör göras?

  1. Fred Torssander
    18 mars, 2017 at 13:36

    Genom kapitalismens globalisering och restaurationen av kapitalismen i det tidigare socialistiska blocket har kapitalistklassen fått möjlighet att återgå till normaltillståndet. De klasser och skikt som konstruerades för att bygga under och legitimera kapitalistklassens herravälde, de har kallats arbetararistokrati, medelklass, mellanskikt och allt möjligt annat, har blivit onödiggjorda och nationalekonomen Samir Amin har skrivit att det skapats ett generaliserat proletariat, jorden runt.
    Socialdemokratins och den moderna revisionismens roller har därmed skrivits om till de ursprungliga. Det kan vara värt att citera Karl Marx värdering av dessa i Louis Bonapartes 18:e Brumaire: ”Socialdemokratins egendomliga karaktär kan sammanfattas så, att man krävde demokratisk-republikanska institutioner som medel inte för att upphäva två ytterligheter, kapital och lönearbete, utan för att försvaga motsättningen mellan dem och förvandla den till harmoni. Hur många olika åtgärder för uppnåendet av detta syfte som än må föreslås, hur mycket det än må utpyntas med mer eller mindre revolutionära föreställningar, så förblir innehållet detsamma. Detta innehåll är en förändring av samhället på demokratisk väg, men en ändring inom småborgerskapets gränser. Man bör bara inte göra sig den bornerade föreställningen, att småborgerskapet principiellt vill genomdriva ett egoistiskt klassintresse. Det tror snarare, att de speciella betingelserna för dess befrielse är de allmänna betingelser, inom vilka ensamt det moderna samhället kan räddas och klasskamperna undvikas. Lika litet bör man inbilla sig, att alla de demokratiska representanterna är shopkeepers [småhandlare] eller svärmar för sådana. Till sin bildning och personliga ställning kan de vara himmelsvitt skilda från dessa. Vad som gör dem till representanter för småborgaren är, att de i sin tankevärld inte kommer utanför de skrankor som småborgaren i det praktiska livet aldrig kommer utanför, att de därför teoretiskt drives till samma uppgifter och lösningar, som småborgaren praktiskt drives till av sitt materiella intresse och sin ställning i samhället. Detta är överhuvud taget förhållandet mellan en klass’ politiska och litterära representanter och den klass de representerar.”

  2. 18 mars, 2017 at 18:38

    Insiktsfullt av Socialdemokraten René Cuperus som helt riktigt inser att det är det sätt som socialdemokraterna har behandlat invandringsfrågan som är en av de viktigaste grundorsakerna till förfallet, samt att de varit för snabba att kasta skit på de som vill ha en annan politik.

    Samtidigt är frågan om det verkligen går att reparera det havererade partiet? De socialdemokrater som håller med socialdemokraten Per Albin Hansson om att Sverige tillhör svenskarna har redan gått över till SD tillsammans med integrerade och assimilerade invandrare. De som höll med Göran Persson om att vi inte skulle ha social dumpning av rumänska tiggare i Sverige har sannolikt också redan lämnat dem för SD.

    Jag är inne på att den riktiga demokratiska socialismen behöver exakt det som Kajsa Ekis Ekman pekar på, nämligen det som alla de 7 högerpartierna är bra på, nämligen diversifiering:

    https://vetenskapligapartiet.wordpress.com/2017/03/10/ledarskap-kajsa-ekis-ekman-intervjuas-av-kommunistiska-partiets-ordforande/

    Högerpartierna har två partier för kristna värderingar även om de alls inte vill dela brödet och vinet lika mellan medborgarna. De har ett borgerligt parti för miljö som struntar i ekologin. De har ett kapitalfrihetsparti som gärna vill bomba sönder alla andra folks frihet för pengar i egen ficka. Borgarna har ett extremt monopolkapitalistiskt parti som de sannolikt har placerat Olof Palmes mördare i, i ren tacksamhet, något som många skattefientliga svenskar hissar flaggan för.

    Borgarna har idag socialdemokraterna naturligtvis, som också de är för EU-medlemskapet, vilket gör att de tvingas bedriva exakt samma borgerliga politik som övriga partier. Borgarna har t.o.m. ett rosa separat och borgerligt jämställdhetsparti för bittra kvinnor på 3,5% med en bitter f.d. socialistisk frontfigur som blev egen företagare.

    I takt med att missnöjet med invandringen av extrem islamism växer har de borgerliga partierna anpassat sig. Några åt positivitet, några åt negativitet. Detta fångar givetvis upp mest antal väljare i den media-situation som existerar.

    Vad gör Vänsterpartiet och kommunisterna? Jo. De alienerar sig med demokratin och med folkviljan och sllar sig till monopolkapitalets retorik på punkt efter punkt. De anpassar sig inte efter folkviljan.

    Vänsterpartiet diversifierar sig inte, men försöker istället mobba folk och politiker som tänker annorlunda, människor som ser verkligheten och ändrat åsikt. De kastar ur sig nedsättande ord som de själva inte undersökt djupare och som faktiskt inte stämmer med verkligheten eller, om det i undantagsfall stämmer, är en direkt konsekvens av politiken som förts.

    Så kan inte socialismen vinna röster. Det är klart som korvspad. Socialismen måste erbjuda folkliga tilltalande alternativ!!! Det minsta som behövs är ett mer nationellt protektionistiskt socialistiskt parti eller att Vänsterpartiet diversifierar sina riksdagskandidater så att båda sidor av saken representeras i riksdagen utan någon partipiska. Vänsterpartiet får inte förtrycka Amineh när hon tar upp problemet med den extrema islamismen, men istället utnyttja det!!!

Comments are closed.