Denna artikel ”The Changing Geopolitics of Eurasia: An Overview” är en översikt av den geopolitiske analytikern James O’Neill från Australien, som berikat bloggen med flera artiklar. Som vanligt översatt av Martin Gelin, ”down under”. Tack Martin!
Den publiceras i “Perspective Libre” (F) som ovanligt lång artikel. Artikeln är värdefull, och jag delar upp den i 4 delar på grund av dess längd. Förändrad geopolitisk situation i Eurasien: En översikt

Den amerikanska dollarns dominerande roll efter andra WW II har varit en nyckelfaktor för amerikansk politisk och militär makt. Det har gjort det möjligt för Förenta staterna att gå emot ekonomisk logik genom att skapa enorma och ackumulerade inhemska och utländska finansunderskott. USAs kumulativa interna skuld till exempel är nu över 21 biljoner dollar, med fyrdubbling enbart under det här århundradet. Det finns liten eller ingen möjlighet för att detta någonsin ska kunna reduceras.
Olika länder har tvingats köpa amerikansk dollar eller statsobligationer för att finansiera egna handelsarrangemang, särskilt inom oljebranschen med den så kallade petro-dollarn. En nedgång i dollarns extraordinära roll pågår. Vad som hänt under de senaste två åren, har påskyndat öppnandet av kinesiska olje- och metallmarknader, genom att använda obligationer som är omvandlingsbara till guld. Det är kanske den viktigaste världspolitiska utvecklingen under detta århundrade. Omfattande globala konsekvenser kommer att ske, i en omfattning som fortfarande är svår att förutsäga.
USA motarbetar naturligtvis denna process. Angreppen på Libyen och Irak påbörjades snabbt efter att deras ledare Gaddafi och Saddam Hussein tillkännagav avsikten att handla med sin olja och gas i icke-dollarvalutor. Venezuela, en annan stor oljeproducent, är för närvarande underkastad en fortsatt hybrid krigföring efter att ha tillkännagivit avsikten att sluta använda amerikanska dollar som betalningsmedel för sin olja.

Skillnaden idag, gällande Irak och Libyen, är att handel med icke-dollarn har undertecknats av Kina, som är för mäktigt, i varje mening av ordet, för att bli militärt angripet. Det betyder inte att det inte kan attackeras, undermineras eller hotas på en mängd andra sätt.
Förenta staternas utrikespolitik, åtminstone sedan Nixons presidentskap, har primärt och delvis syftat till att se till att Ryssland och Kina aldrig blir strategiska allierade. Detta återspeglades i stort sett genom inflytandet av Nixons nationella säkerhetsrådgivare Henry Kissinger som fortfarande ger råd till nuvarande USA: s president Donald Trump. Oturligt nog för amerikanerna har Kissingers råd urvattnats av de neokonservativa i USA:s ledning. Den amerikanska utrikespolitiken driven av Bush d. ä. och därefter, har varit utomordentligt starkt antirysk.

Ihållande propaganda som demoniserar Ryssland i allmänhet och president Putin i synnerhet, i kombination med sanktioner och Nato-aktiviteter i länder med gränser till den Ryska federationen har fått motsatt effekt mot vad Kissinger ville. Rysk-kinesiska relationer är nu starkare än någonsin. Vid det senaste SCO-mötet i Kina hänvisade Kinas president Xi till Ryssland som ”strategisk allierad”, den första gången sådan terminologi har använts. Kina är fullt medveten om att om Förenta staterna skulle lyckas med att förstöra Rysslands oberoende (som de nästan uppnådde under Jeltsinåren) så kommer Kina att stå som nästa nation på Förenta staternas ”hitlista”. Både Ryssland och Kina, var för sig, men än mindre som allierade är nu alltför starka militärt sett för att USA skulle våga attackera direkt.
I sitt tal till nationen den 1 mars 2018 visade president Putin bl.a. framsteg i rysk militärteknik, vilket kom som en ordentlig chock för amerikanerna. Även om terminologin f.n. inte används så är vi tillbaka i tidevarvet av ömsesidig totalförstörelse. Verklighetens djupa allvar bör vara självklar. Av retoriken att döma ser vi att betydande delar av USA:s så kallade “Deep State” , fortfarande fortfarande tror att Förenta staterna kan lansera ett förebyggande anfall och sedan dra sig tillbaka relativt oskadda. Vi kan bara hoppas att de aldrig får möjlighet att testa denna vansinniga teori. Ännu falskare och farligare än en direktattack är den pågående hybridkrigsföringen vid och innanför Rysslands och Kinas nationella gränser. Återigen inget nytt. Operation Cyclone, ett USA-projekt från 1970-talet, använde sig av islamiska extremister som utbildats i Pakistan för att infiltrera de muslimskt dominerande republikerna i den dåvarande Sovjetunionen i Centralasien, men även i Kinas muslimska region Xinjiang (9). Projektet har aldrig övergivits, även om Pakistan inte längre är en USA-allierad stat; detta tack vare Kinas och Pakistans gemensamma ekonomiska korridor (CPEC), ett projekt på 50 miljarder dollar mellan Kina och Pakistan. En av de kompletterande konsekvenserna av detta projekt är utvecklingen av kinesisk militär närvaro i Gwador, en strategisk hamn vid Persiska viken.

Quad-projektet, som nämnts ovan, är en modern version av den historiska destabiliseringsprocessen, där Indien utsattes för av USA. Indiens president Modi har visat tidvis ambivalens i den roll som han förväntas utföra på uppdrag av sin nya allierade, USA. Å ena sidan vägrade Indien att ansluta sig till BRI, men blev å andra sidan full medlem av SCO med allt vad det innebär.
Indien ser den maritima delen av BRI som intrång i dess traditionella inflytande över Indiska oceanen. Men det är svårt att se hur Indiens intressen bättre skulle kunna tjänas av en ökad amerikansk närvaro i Indiska oceanen, med hjälp av Quad-projektet. Indien är under tryck från Förenta staterna att inte köpa ryska vapen. Ryssland har varit en långsiktig och pålitlig vän. Därtill är ryska vapen i allmänhet mycket överlägsna de amerikanska ekvivalenterna. (10) Indien är också utgångspunkten för INSTC, det mer än 7000 km långa projektet, som förbinder Indien med Iran (nu föremål för amerikansk nedlåtenhet och planerad hybrid krigsföring). (En annan amerikansk målsättning är att gå in i Adzerbajdzan och vidare in i Ryssland). Den iranska hamnen i Chalabar innehar en nyckelposition utmed denna rutt, vilket reser frågetecken om Indiens fortsatta investering i projektet mot bakgrund av amerikanska påtryckningar. I händelse av att Indien drar sig tillbaka från projektet är det högst sannolikt att Indien snabbt kommer att ersättas genom kinesiska investeringar. Indien inser vidare att USA: s motstånd mot Iran och Ryssland beror på egna geopolitiska intressen utan hänsynstagande till Indiens intressen.

Indien är också medveten om att amerikanska politiska handlingar som t.ex. det ensidiga uppsägningen av kärnvapenavtal och CJPOA-avtalet med Iran (enhälligt godkänt av säkerhetsrådet och de viktigaste medlemmarna i Europeiska unionen) drevs av israeliska och amerikanska intressen som fullständigt missaktar andra parters intressen.
Andra länder i Mellanöstern-regionen som t.ex. Saudiarabien har också uttryckt intresse för att få kontakt med INSTC, vilket då kommer att vara i Indiens intresse.
Indien har visat villighet att upprätthålla ett gott förhållande med Iran, ett land vars geografi, historia och resurser har gjort det till en nyckelaktör i Eurasien.

Som tidigare noterats kommer Iran sannolikt att bli en fullvärdig medlem av SCO i år. Iran tecknade nyligen ett handelsavtal med EAEU, vars medlemmar också är huvudaktörer i BRI. Både Ryssland och Kina gör betydande investeringar i Iran och deras stöd kommer att vara en nyckelfaktor genom att söka förhindra störningar riktade mot den iranska regeringen; en amerikansk, öppen och deklarerad målsättning. (Irans suveräna regering störtades 1953 av USA och Storbritannien som även ersatte regeringens ledare). USA stöder destabiliserande faktorer som terroristorganisationen MEK som exempel. Här ser vi erfarna medlemmar i den amerikanska senaten som öppet och frivilligt samtycker till denna aktivitet. Den nuvarande nationelle chesfrådgivaren John Bolton förkunnade nyligen att Irans regering ska avlägsnas innan 2019. Detta uttalande, helt i linje med andra delar av den amerikanska regeringen är mycket avslöjande. Återigen visar USA att man inte har upphört med sin långvariga politik och praxis att undergräva och störta regeringar som motsätter sig USA:s önskemål. USAs regeringar kommer och går men politiken förblir densamma. Boltons uttalande visade också att Washington fortfarande inte lyckats lära sig något grundläggande nytt detta århundrade.

Stormakters hegemoniska ageranden kommer att tillhöra det förgångna. En ny multipolär värld har uppstått, med Ryssland och Kina och deras allierade som medelpunkt. Tillvägagångssättet för de två nationerna exemplifieras av växande multilaterala handels- och investeringsprojekt, nu i utveckling, som är fundamentalt annorlunda än aktiviteterna som världen utsatts för under perioden efter andra världskriget. Västpropaganda till trots, varken Ryssland eller Kina visar någon lust att bli vårt århundrades version av den amerikanska imperialismen. Modellerna för samarbete som utvecklats inom ramen för BRI och liknade projekt visar att alternativa och bättre modeller finns tillgängliga. Det stora antalet deltagande länder demonstrerar att denna politiska modellen åtnjuter bred och växande acceptans. Det största hotet mot världsfreden idag är Förenta staternas och dess allierades oförmåga och/eller ovilja att acceptera den nya och förändrade verkligheten och försöken att sabotera den med alla medel.

Referenser.

1. Pepe Escobar Quad Version of Belt and Road Feels Like a South China Sea Watch.
2. D.L. Fixico When Native Americans Were Slaughtered in the Name of Civilization www.history.com 2 March 2018.
3. G. Docherty & J. McGregor Hidden History: The Secret Origins of the First World War. Mainstream Publishing 2014
4. M. Peck Operation Unthinkable: Britain’s Secret Plan to Invade Russia in 1945. www.thenationalinterest.org 28 September 2017
5. W. Blum America’s Deadliest Export. Zed Books 2013
6. Ibid
7. CAATSA is a 2017 Act of the US Congress giving themselves the power to sanction third countries that trade with the enemies du jour of the US. The initials stand for Countering Americas Adversaries Through Sanctions Act.
8. Members of the 16+1 are: Albania, Bosnia & Herzegovina, Bulgaria, Croatia, Czech Republic, Hungary, Latvia, Lithuania, Montenegro, Poland, Romania, Serbia and Slovenia. The “1” is China.
9. S. Coll Ghost Wars Penguin 20014; A. Bacevich America’s War for the Greater Middle East Random House 2016; A. Korybko Hybrid War and Color Revolutions in the Central Asian heartland www.orientalreview.org 8 April 2016
10. The Saker The New Revolutionary Russian Weapons Systems: ASATS www.thesaker.is 13 July 2018

i Andra om: USA, Kina, imperialism,massmedia, Ryssland, Sidenvägen, krig, politik, Iran, Syrien, statskupp, demokrati