För en demokratisk nationalism


Jag har idag nöjet att publicera ett gästblogginlägg om den viktiga och svåra (?) frågan om demokratisk nationalism av Sven Hofman, en svensk skribent som har specialiserat sig på konstitutionella frågor och då och då uppträtt med kommentarer på www.nyhetsbanken.se. Han publicerade 5/4 inlägget ”Fascister bär inte knätofs.” Fascismen ventilerades och diskuterades här senast utifrån blogginlägget 29/4 ”Åh, vilken röra – vad är fascism?”

”I en intressant krönika i magasinet Neo (2:2013) konstaterar nationalekonomen och den euroskeptiske politikern Nils Lundgren att, som han kallar henne, Folkpartiets nästa ledare Birgitta Ohlsson ”avskyr nationen och ser Sverige som en administrativ enhet i EU”. Men han tillägger ironiskt att hennes parti nog ”ställde upp för de baltiska folkens rätt till egna självständiga stater, när Sovjetunionen föll. Inte ens Ohlsson vågar säga att ett självständigt Estland är en löjlig och föråldrad idé.” Man torde också kunna förmoda att Ohlsson och Folkpartiet inte skulle säga att judisk nationalism är en helt förflugen tanke och att Israels statliga suveränitet av denna anledning bör försvagas och landet infogas i en semitisk eller västasiatisk ödesgemenskap.
EU-frågetecken imagesCAS1TWS5

Om man ska vara alldeles uppriktig är det främst svenskt och annat likartat nationellt oberoende som våra nutida liberaler motsätter sig. De har inte haft något emot det multinationella sovjetiska imperiets sönderfall, som Lundgren påpassligt noterade, och inte heller tycker de att det är något fel med utbrytarstater som Kosovo och Moldavien. Det kan knappast ha att göra med att regimerna i dessa länder har varit några präktiga demokratiska föredömen: den Kosovariska självständighetsrörelsen var ju utpräglat terroristisk och i Moldavien (före detta Bessarabien) har gamla kommunister styrt och ställt, till och från. Vad det här har handlat om är att locka in så många stater som möjligt i ett europeiskt statssystem där man inte ska behöva vara beroende av majoritetsbeslut och folkliga lidelser när stora saker står på spel.
Folkpartiet untitled

Och detta är ju också EU-projektets raison-d´être: att hålla ostyriga folkopinioner på mattan. Enligt den dominerande logiken för dagen är det nämligen en segerrusig eller revanschistisk nationalism – inte imperie- och stormaktsdrömmar – som har varit Europas olycka under det föregående seklet, och kanske ännu längre tillbaka i tiden. Det är nationskamp och nationella befrielserörelser som har hotat freden på kontinenten och i stora delar av världen.

Och enligt en för närvarande populär myt, odlad av lekmannahistorikern Henrik Arnstad, är nationalismen själva kärnan i den fascistiska ideologin: att höja det rena, oförfalskade folket på mindre värda befolkningars bekostnad. Som vi vet har detta aldrig varit kärnan i någon fascistisk ideologi, om man alls kan tala om ideologi. Fascismens kärna har varit att krossa folkmakten, massorganiseringen, fackföreningarna, arbetarrörelsen, socialismen.
Fascism Arnstads bok imagesCAXZEMN2

Liberalerna å sin sida har, historiskt sett, utgjort de nationella rörelsernas för- och stödtrupper, i Europa och även på annat håll. Det var de som ville upplösningen av de mångnationella imperierna – de osmanska, Romanovska, Habsburgska; det var folkrörelseliberaler som ville bryta Norge loss ur unionen med Sverige; det var konstitutionella liberaler som motsatte sig russifieringen av Finland och angreppen på storfurstendömets autonomi under tsaren. Liberalerna var antidynastiska och antibyråkratiska. De förespråkade konstitutionell mångfald och institutionell konkurrens – precis som de inom det ekonomiska livet gick in för fri tävlan och fria marknader. Det var de konservativa som slog vakt om central furstemakt, enhetskyrka, militarism och allianspolitik över folkens huvuden.

Detta liberala arvegods tycks idag vara totalt förskingrat! I vår tid är det framförallt liberaler som förespråkar centralism och överstatlighet, valutaunioner (man undantar den allra viktigaste varan, pengar, från marknadskonkurrens!), militärallianser och krigsinsatser i främmande land. Det är liberaler som urgröper parlamentarism och nationellt självbestämmande. Det är liberaler som vill att jurister ska ha sista ordet i politiska frågor, som vill att personlig integritet ska gå före insyn och öppenhet, som har sett till att folkförsvaret som deras föregångare slogs så tappert för att införa har skrotats och ersatts av en legohär vilken en gång var de konservativas käraste klenod. Det är liberaler som går i spetsen i kampen mot islamism och annan religiös vantro, mot religiös tolerans.

Detta måste sägas vara en häpnadsväckande invertering av tidigare positioner. Vem, utom Nils Lundgren, vågar idag ta strid för en demokratisk nationalism?


i , , ,, , ,, , , , , , , , , , , ,

Anna-Lena Lodenius Pål Steigan 10/5 Knut Lindelöf 13/5 SvD 26/4DN Debatt Nils Funcke 23/4DN 22/4SvD 24/4Ab 24/4 DN rescension av Arnstads bok av Olle SvenningDN 4/4 SvD bokrescension Aftonbladet rescension av Arnstads bok Jinge ”Åh vilken röra – vad är fascism?” Annarkia 22/11 VarghjärtaDN Unga Sverigedemokrater vill ha Almqvist kvar DN Debatt 15/11 DN:s ledare 15/11 AB 15/11 Svd 15/11 Expressen 15/11 SvT 15/11 The Independent 30/8 SvT DN Breivik kommer ut SvD Proletären FIB-Kulturfront

  8 comments for “För en demokratisk nationalism

  1. Erik Jonsson
    3 maj, 2013 at 13:30

    I slutet av 70-talet började majoriteten av den kommunistiska rörelsen (jag räknar inte VPK) att anamma föreställningen att Sveriges nationella självständighet var hotad av supermakterna (KKP/Deng var uppfinnarna). Fortfarande ekar dessa röster och ropar efter gammal ”hederlig” nationalism för att motverka Sveriges påstått hotade nationella självständighet. Hela idébygget är falskt från början till slut. Folket i Sverige har knappast något inflytande över staten genom valen (läs t.ex. Aftonbladet om lobbyismen). Monopolkapitalisterna har staten i järngrepp och deras överenskommelser i Bryssel ändrar inte på detta. De som i det här läget börjar föra fram ”nationalism” och svenska fanor i ett förment förvar av den nationella självständigheten kommer i alla fall jag hålla mig så långt bort ifrån som möjligt. Någon som har hört talas om proletär internationalism? Varför läser jag inte en enda rad om detta ämne på denna blogg?

    ”Enligt Kautskys mening borde bolsjevikerna inte ha tagit makten utan nöjt sig med konstituerande församlingen.

    Teoretiskt innebär detta en fullständig oförmåga att skilja sig från socialchauvinisterna och en fullständig förvirring i frågan om fosterlandsförsvaret. Politiskt innebär detta att byta ut internationalism mot kälkborgerlig nationalism och gå över till reformismen, att förneka revolutionen.

    Att erkänna ”fosterlandsförsvaret” betyder från proletariatets synpunkt att rättfärdiga det nuvarande kriget, att erkänna dess berättigande. Men eftersom kriget förblir imperialistiskt (såväl i en monarki som i en republik) oavsett var de fientliga trupperna i ett givet ögonblick befinner sig – i mitt land eller i ett främmande land – så innebär erkännande av fosterlandsförsvaret i själva verket ett stöd åt den imperialistiska, rovlystna bourgeoisin och fullständigt förräderi mot socialismen. I Ryssland förblev kriget imperialistiskt också under Kerenskij, i den borgerligt demokratiska republiken, ty det fördes av bourgeoisin som härskande klass (och krig är ”politikens fortsättning”). Synnerligen åskådligt kom krigets imperialistiska karaktär till uttryck i de hemliga fördrag om uppdelning av världen och utplundring av andra länder som tsaren på sin tid hade ingått med kapitalisterna i Storbritannien och Frankrike.”

    http://www.marxists.org/svenska/lenin/1918/11.htm#h8

    http://antisystemiskdebatt.blogspot.se/2012/12/stammer-teorin-om-tre-varldar-idag.html

    • 4 maj, 2013 at 07:48

      Erik Jonsson tar upp viktiga frågor. Den proletära internationalismen var i fokus redan i ”Kommunistiska manifestets” motto ”Proletärer i alla länder förena er!” Socialistiska internationaler växte fram under senare delen av 1800-talet. Då representanter för Tysklands socialdemokratiska parti – det största socialistiska partiet – sa Ja till krigskrediter 1914 började det fall ihop ideologiskt. Ryska Socialdemokratiska partiet – senare bolsjevikerna- vidhöll förstås Nej-linjen under Lenin. Idag är världen mycket annorlunda jämfört med 1918, och även med 1960- och 70-talet då teorin om de 3 världarna var som mest aktuell. Övergången till kapitalism i Sovjet & Co, Kina etc – i stället för en utveckling mot en mer reellt demokratisk socialism var ett väldigt bakslag också för den proletära internationalismen. Partier som kallade sig ”kommunistiska, socialistiska och socialdemokratiska har genomgående rört sig åt höger och mer eller mindre accepterat kapitalismen, om än med skarpa protester mot delar (privatisering av vården). Ställningen för arbetarklassen i vid mening, för förtryckta har försvagats i neoliberalismens och den alltmer brutala imperialismens hägn.Och vänstern har efter vad jag vet inte gjort någon tillräckligt bra analys av vad som skett och vad som bör ske.

      Klart positiv är att vi rör oss mot en multipolär värld med starkare BRICS, även mer kritiskt mot världens brutala supermakt, USA. Den ökade självständigheten bland stater i latinamerika är förstås positivt.

      Då det gäller EU stämmer än tydligare parollerna från början av 1970-talet ”Kapitalets gemensamma marknad”. Att demokratin i vilken mening som helst försvagats är till nackdel för alla som vill arbeta för demokrati för folket och försvårar klasskampen. Nej till EU är en bra paroll. EU:s misslyckande i olika avseenden är tydlig. Någon proletär internationalism mellan dominerande fackförbund som accepterar kapitalismen mer eller mindre ses inte. Samir Amin har pläderat för en ny antikapitalistisk, prosocialistisk international. Det ideologiska arbetet återstår, än svårare i dagens massmediasituation.
      Varmed ska man börja? Vad bör göras?

  2. 3 maj, 2013 at 13:39

    Ismer skiftar som färger i en oljehinna, det går inte att hålla ordning på dem. Intressena är lättare.

    Liberalismen är det traditionella namnet på den urbana övre medelklassens politiska intressen. När denna urbana övre medelklass talar ett minoritetsspråk i ett imperium och har svårt att hävda sig där blir den nationalistisk. När den har byggt upp intressen i exportindustrier och nationen blir för liten blir den imperialistisk.

    Jag minns ett föredrag som hölls av dåvarande landshövdingen i Gävle, socialdemokraten Hans Hagnell cirka 1980. Han hade lett en statlig utredning om exportindustrin och blivit skräckslagen. Han hade märkt att inget av de stora flaggskeppen längre hade Sverige vare sig som viktigaste marknad eller bas för mer avancerade verksamheter. De var rena gökungar. Såvitt jag minns avhandlades detta aldrig offentligt, men landshövdingen var som sagt chockad. Hela den socialdemokratiska strategin sen trettitalet var ödelagd för att den hade lyckats alldeles för bra.

  3. NSUN
    3 maj, 2013 at 17:49

    ”Och enligt en för närvarande populär myt, odlad av lekmannahistorikern Henrik Arnstad, är nationalismen själva kärnan i den fascistiska ideologin: att höja det rena, oförfalskade folket på mindre värda befolkningars bekostnad. Som vi vet har detta aldrig varit kärnan i någon fascistisk ideologi, om man alls kan tala om ideologi.”

    Det vore nog bra om du började med att tala om vad just du menar med Fascism. Att du och Henrik har olika uppfattning om vad Fascism är beror säkert på syftar på olika saker.

    Jag har inte läst Henriks bok men från din beskrivning verkan han utgå från 1920- och 1930-talets Europeiska Fascistiska rörelser. Fascisterna i Italien, NSDAP i Tyskland, IKL i Finland, Pilkorset i Ungern, osv, hade just nationalism tillsammans med direkt action, planekonomi, och ant-kommunism som ideologisk kärn, eller minsta gemensamma ideologiska nämnare.

    Det verkar vara en vanlig företeelse att använda negativt laddade ord eller utryck på politiska meningsmotståndare eller företelser ivårt samhälle. Fascism är onekligen ett sådant ord.

  4. 3 maj, 2013 at 18:39

    Här har bara diskuterats svenska förhållanden. En orsak till minskat realpris för en del varor vissa tider är globaliseringen, som inneburit extra stora vinster för stora företag genom de jämförelsevis mycket låga lönerna i utvecklingsländer. Se Kina. Tidigare har vi på bloggen påvisat superprofiterna för Apple och HM. Deras stora vinster har arbetats ihop i icke obetydlig utsträckning av lågavlönade arbetare i fattiga länder under ibland usla arbetsförhållanden. Vidare är det visat att de fattiga länderna är i klart underläge i olika avseenden då det gäller handelsavtal i WTO etc. De pressas att på t.ex. jordbruksområdet avskaffa tullar, medan imperialistiska länder har kvar tullarna och kan tränga undan jordbruksproducenter lokalt i fattiga länder bl.a. till följd av subsidier, som USA-stödda IMF pressar/tvingar fattiga länder att avskaffa som del i sina SAP-program
    Samir Amin har under senare år inte minst påtalat ”den imperialistiska räntan”, superprofiterna. En Appelian (har aldrig varit nära det) skulle kanske vädra morgonluft.

  5. 3 maj, 2013 at 22:13

    Demokratisk nationalism har inte det minsta med ras, etnicitet, religion, språk att göra. Demokratisk nationalism bygger på medborgarskapet som förenande faktor – inte födelseattesten, inte blodprovet. Nationen är en valhandling. Sådan var franska revolutionens uppfattning om det nationella. Den håller fortfarande.

    Detta var också det liberala nationskonceptet. Det förvanskades. I Storbritannien blev liberaler imperialister. I Tyskland godtog de militärstaten. Idag sväljer nästan alla av dem den europeiska superstaten med hull och hår. EU kan möjligen ses som uttryck för internationalism, men knappast en proletär, snarare en finanskapitalistisk sådan.

    De liberaler som alltjämt värnar den liberala ursprungsuppfattningen om stat och nation bör, enligt vår mening, stödjas. Detta har ingenting med maoism att göra. Den kinesiska folkrepubliken är inte en nationalstat, den är ett klassiskt mångnationellt rike, ett imperium. Om den vill kunna hålla samman, bör den rimligen ge de olika folkslagen ett mera balanserat inflytande i statsmaktens utövande.

    Fascism i praktiken är nationens undertryckande. Adolf Hitler, en österrikare, gav inte ett ruttet lingon för den tyska nationen. Det går, som vi vet, mycket bra att undertrycka och utrota folk och nationaliteter i namn av den amerikanska konstitutionen eller ett sovjetryskt partiprogram; men man bör akta sig för lättvindigt beteckna sådan politisk praktik som fascism.

    Ett problem är att Bryssels anti-nationella statsbygge kan uppamma en osund defensiv nationalism av det (närmast tysk-etniska) slag som vi ser idag i exempelvis Ungern. Men vi ser samma osunda tendenser även i andra före detta statssocialistiska länder som Estland och Lettland, där pro-EU-etablissemanget har en starkt nationalistisk, till den exkluderande rasismen gränsande agenda.

    Ändå har man svårt att kalla dessa stater fascistiska. Henrik Arnstads okunniga inhopp i debatten har verkligen rört till begreppen. Man borde läsa sådana som Herbert Tingsten, Ernst Nolte, Harald Ofstad och Robert O. Paxton. Läsa dem inte i referat utan i original. Och man får inte på vänsterkanten upprepa dumheter från 1920- och 30-talet, då den vettlösa glosan ”socialfascism” var i flitigt bruk.

  6. Erik Jonsson
    4 maj, 2013 at 14:43

    Till Sven Hoffman; ”Det är liberaler som urgröper parlamentarism och nationellt självbestämmande.”. Parlamentarismen har blivit allt mer öppet rutten och det är inte folkets vilja som kommer till uttryck där, utan monopolkapitalets behov. Med eftergiftspolitik under socialdemokraterna när Sverige var en stat i kanten på Sovjetunionen eller som nu när de för en aggressiv nyliberal politik under vilken regering som helst. Det vi ser är inte ett ”urgröpande” av folkviljan i parlamentet utan dess fortgående föruttnelse. Det nationella självbestämmandet är inte hotat eftersom Sverige är ett imperialistiskt land som har styrka nog att förtrycka andra länder och verkligen gör det som ett av världens värsta ockrarländer. Att monpolkapitalisterna som kontrollerar staten väljer att ingå överenskommelser i Bryssel hotar knappast självbestämmandet som utövas av de som verkligen styr i Sverige, dvs. finansoligarkin. Anslutningen till EU har underlättat genomförandet av den nyliberala politiken och kedjat staten till den nyliberala agendan men utan detta så hade de förr eller senare hittat andra former för att pressa fram högre vinster. Den framrusande vattenströmmen hittar nya vägar när man försöker bygga fördämningar. Det gäller att plugga igen flödet vid källan.

  7. 10 maj, 2013 at 08:42

    Pål Steigan för idag en mycket intressant diskussion i Sven Hofmans anda.
    http://psteigan.wordpress.com/2013/05/10/den-forunderlige-fascismediskusjonen/

Comments are closed.