Filmen får medelbetyget 3 av 5 vid DN:s recension.

Artikeln.
Dokumentärfilmaren Erik Gandini släppte i början av januari sin film The Swedish theory of love. Den vill visa, eller kanske bara diskutera, om svensk folkhemsk (s)-politik från slutet av 1960-talet kan läggas till last för diverse felaktigheter och brister i det dagens samhälle. Då tycks nämligen individualismen ha skapats.

Gandinis film är uppbyggd kring ett antal fristående tablåer. Det börjar med en dansk inseminationsklinik, dit svenskor en masse sägs resa. Kvinnorna vill gärna ha barn, men tycker det är bökigt med ”omvägen” över karlar. Vi får följa några socialsekreterare som utreder dödsfall utan nära släktingar; de döda kan i extrema fall ha legat så länge att grannarna börjar klaga över dålig lukt. Det sägs att många svenskar dör ensamma. Från en föreläsning inför ett stort auditorium i Bryssel visar en samhällsforskare ett diagram, där Sverige pekas ut som extremt. Jag hann konstatera att Japan är felplacerat.

Kanske Sverige inte är så unikt? Vi får se välskötta radhus- eller villaområden där enstaka människor vandrar, och panoramabilder över miljonprogrammets områden, ofta med bilder på enstaka människor på väg någonstans. En sekvens skildrar en liten grupp unga människor, 18-25 år, som håller på med oskyldiga kontaktövningar i mossig stenig gammelskog. Med brassade ögon påstår de att samhället är kärlekslöst, men att här återskapas kärleken. På ett äldreboende får vi se ryggen på en gammal kvinna med käpp som går i en korridor fram till sin dörr. Och hux flux är vi i Etiopien där en dansk-svensk läkare, med etiopisk fru, gör beundransvärda insatser med både primär- och kirurgvård. Filmen avslutas med att sociologen Zygmont Bauman får i något diffusa svängar förklara att individualismen är roten till det mesta onda.

Läsaren kanske undrar vad detta har med Sverige 2016 att göra? Den reflektionen är välgrundad. Gandinis film är tekniskt mycket skicklig, men spretig och ytterst oklar. En recensent i SvD (8/1) avslutar med det klockrena: filmen ”ger oss mycket att tänka på, men själv påstår den mer än vad den tänker”.

När jag och en companera såg filmen både skrattade vi åt några tokscener, t ex ungdomarna ovan, och var kritiska. Biografvaktmästaren berättade för oss att vi var de första som var kritiska. Hittills hade han bara fått positiva kommentarer. Det är svårt att bedöma vad kommentarerna stod för, men en rimlig tolkning är publiken valde att ta fasta på 1-2 av Gandinis alla utkastade skärvor. Och dessa enstaka skärvor kan naturligtvis behöva diskuteras.

Filmen får sägas vara riktigt dålig. Och jag kommer att motivera det. (s)-programmet från 1960-talet var bra och radikalt. Det handlade mycket om att kvinnor skall kunna leva på sin egen lön och inte vara beroende av ”en försörjare”. Det hade som följd att dagis och äldreomsorg måste byggas ut; det var ju i huvudsak kvinnorna som enskilt svarade för dessa sociala funktioner. Gandini kan framstå som en reaktionär; ”la sagrada familia” och att bo på samma ort i hela sitt liv är lyckan, det optimala. Jämlikhet mellan män och kvinnor struntar den s k dokumentären fullständigt i. Man undrar om filmmakaren kan stava till jämlikhet? Eller är det bara hjärnsläpp?

Det mest påtagliga i Gandinis film är frånvaron av en socio-materiell analys. Termen ekonomiskt system, kapitalism, förekommer inte. 1950-60-talens avfolkning av landsbygden och Norrland brukar normalt förklaras av den s k strukturrationaliseringen, och nedläggning av små produktionsenheter. Alla dessa flyttar handlade om jobb, och inte ett smack om ”individualisering”. Den senare nyliberalismens dogm om valfrihetens samhälle lyser så totalt med sin frånvaro att man blir bländad. Nu skall var och en sitta och välja allt trivialt skit, som el, tfn, dagis, skola, hemtjänst, you name it! Vardagens lediga tid usurperas av Nyliberalismens Hyenor, men det har totalt gått Gandini förbi. Är han blind? Är han naiv och kortseende?

Även hans data kan ifrågasättas. Många dör ensamma! Jaha, några kanske dör i sömnen? Några kanske somnar in vid en hög morfindos, till följd av en progressiv, malign cancer? Osv. Hans svepande hantering inger knappast tilltro till citerade data. Snarare är det väl tvärtom.

Hur är det med hans primära tes? Ensamboende människor är olyckliga. Ja, för en mindre grupp är det möjligt. Ensamstående ”gampojkar” i Norrlands inland toppar självmordsstatistiken. Men är det hela Sverige? Nej, definitivt inte.
Gandini stormar fram, likt en Don Quijote mot de väderkvarnar han själv totat ihop. Bevare oss för denna typ av dokumentärfilmer.

intressant.se film, Gandini, individualism, politik, ensamhet, Sverige socialdemokraterna, desinformation ekonomi kapitalism