|
Idag skriver Eva Nordmark en märklig debattartikel i Dagens Nyheter, en artikel som är illa genomtänkt och projicerar fel saker.
DN: ”Fackförbundet SKTF:s ordförande Eva Nordmark presenterar ny opinionsmätning: Bara var sjätte medborgare har någon grad av förtroende för socialtjänsten. Socialtjänsten i svenska kommuner saknar förutsättningar att göra ett bra jobb. Det har lett till att socialsekreterarna som yrkeskår har tappat i förtroende hos allmänheten. Saken blir inte bättre av massmediernas rapportering, exempelvis om skandalhändelserna i Vetlanda och Rödeby. En ny opinionsmätning visar att blott 17 procent av svenskarna har förtroende för socialtjänsten. Även bland dem som haft privat kontakt med socialtjänsten är det bara drygt var fjärde svensk som hyser förtroende för dess verksamhet. Därför bör regeringen utreda frågan om professionaliteten i socialtjänsten. Men ansvaret får inte ligga enbart på socialsekreterarna. Alla samhällsaktörer måste ställa upp för att värna om ett tryggt Sverige. Det skriver Eva Nordmark, ordförande i fackförbundet SKTF.”
Det märkligaste av allt är att SKTF inte organiserar merparten av socialsekreterarna. Det gör SSR, Sveriges Socionomers Riksförbund som är SACO-anslutet. Orsaken till att SKTF organiserar vissa socialsekreterare har historiskt varit att de inte tillåtits vara med-
lemmar i SACO om de inte är akademiker. Idag är praktiskt taget samtliga som rekryteras till yrket socionomer, dvs. akademiker.
Det betyder att SKTF:s andel av social-
sekreterarna stadigt minskar, och det tror jag delvis är motivet till att Eva Nordmark går ut i en så svepande debattartikel. Hon vill kanske visa de kvarvarande medlemmarna att hon gör någonting. Sedan kommer hon med ytterligare märkligheter som t.ex: ”Socialsekreterarna måste få rätt att alltid göra en professionell bedömning i varje enskilt fall oavsett uttalade politiska prioriteringar, ett förslag SKTF valt att kalla Lex Realia.”
Jag har under mina närmare trettio år inom socialtjänsten aldrig nekats att göra min
|
professionella bedömning. Politiker har ofta suckat djupt när vi föreslagit dyra behandlingshem och liknande, men jag har inte heller hört talas om att någon kollega skulle nekas göra sin professionella bedömning. Att nu hitta på ett slags ”Lex Realia” är möjligen fyndigt ur namnbildningssynpunkt, men ögonbrynen höjs.
Efter att jag lämnat socialtjänsten på 90-talet så vet jag att det sparats en hel del, de ekonomiska ramarna har blivit snävare. Men fortfarande har jag kontakt med en hel del f.d. kollegor men även nyutexaminerade och jag har aldrig hört något om att de skulle tvingas göra annat än professionella bedömningar.
Socialtjänsten misslyckas tyvärr ibland, det måste man givetvis arbeta på att förhindra, men att dra in rena tjänstefel som i fallet med Vetlanda kommun och liknande är galet. Ingen ”Lex Realia” hindrar människor från att fatta dåliga beslut, eller ens att fatta beslut när så krävs.
Debattartikeln i DN
Andra om Eva Nordmark, Facket, Lex Realia, Politik, Professionell, SACO, SKTF, Socialsekreterare, Socialtjänsten, Socionomer, SSR
[tags]Eva Nordmark, Facket, Lex Realia, Politik, Professionell, SACO, SKTF, Socialsekreterare, Socialtjänsten, Socionomer, SSR[/tags]
|
10 svar till “En kupp mot SSR, Sveriges Socionomers Riksförbund?”
Det stora problemet är socialtjänstens rekrytering av personal. Alltför ofta är de unga, oerfarna, naiva och av medelklass som vuxit upp i skyddade och trygga miljöer, vilket innebär att det är ett oerhört avstånd mellan dem och klienterna.
Ofta är den första riktiga anställningen i deras liv på något socialkontor, vilket innebär att de inte har varit verksamma i arbetslivet i någon större omfattning tidigare.
I arbete med människor är det oerhört viktigt att avläsa nyanser i uttryckssätt och kroppsspråk, det kräver rätt mycket erfarenhet och tid för att lära sig det.
Klart att det alltid kan begås misstag när människor är inblandade. Att förtroende är så lågt för socialtjänsten förstår jag faktiskt inte.
Läser man hela artikeln så ser man att ingressen och rubriken är missvisande.
Jag tror att det låga förtroendet till stor del kan bero på att människor helt enkel inte vet vad socialtjänsten egentligen gör och att det därför finns en hel del missuppfattningar om vad dess syfte och uppdrag är.
Jag tror att det låga förtroendet delvis kan förklaras med att människor helt enkelt inte vet vad socialtjänsten egentligen gör och att det därför finns en hel del missuppfattningar om vad dess syfte och uppdrag är.
Ja, Lisa, exakt den frågan ställde sig om vad socialtjänsten egentligen gör när ny forskning togs upp på BRIS seminarium nyligen. 16 % om barn gick vidare till insats, resten las ner. Antingen direkt, eller bara talat med dom som misstänks utsätta barnet för att sedan läggas ner. Det finns många utsatta och fd utsatta barn som undrar vad socialtjänsten egentligen gör. Det går många anmälningar på varje utsatt barn som aldrig fick hjälp.
Socialsekreterarna måste få rätt att alltid göra en professionell bedömning i varje enskilt fall oavsett uttalade politiska prioriteringar, ett förslag SKTF valt att kalla Lex Realia.”
Jag måste får säga att som socionom i lite mer än 10 år (och med erfarenhet inom socialtjänsten) så är det precis detta jag känner igen. Man gör en bedömning av vad familjen, barnet behöver men får ej igenom det pga ekonomin (eller budgeten , fast det medger ju ingen). Det är högst frustrerande och se att ärende får gå i flera år pga av att (enl min bedömning)rätt insats ej kan ges. Jag tror säker SSR gör bra saker men saknar sannerligen lite fokus på detta. Kommuner som vill visa en fin sida utåt, och hålla budgeten, chefer som vill sitta kvar och hindrar att allt information når politikerna etc etc..tyvärr finns denna sida också…och det är ett hån mot socialsekreterare som försöker göra ett bra arbete
SSR heter numera numera Akademikerförbundet SSR och den gamla förkortningen finns inte längre annat än för oss som minns. Fackförbundet SKTF (även den förkortningen är historia) har nog traditionellt organiserat personal på behandlingshem framför tjänstemän i socialtjänsten.
Men du har nog helt rätt. Fackförbunden arbetar mycket med medlemsrekrytering nu och det är egentligen bra. Det är friskt att man för fram yrkesfrågor. Akademikerförbundet SSR jobbar hårt för socionomauktorisation och Fackförbundet SKTF lyfte idag fram en annan fråga.
Den 22 januari skrev jag att 2004 var det bara 35 procent av samtliga kommuner som genomgående hade socionomer på alla socialsekreterarbefattningar. Det är anmärkningsvärt.
Min erfarenhet är att traditionen på många håll är stark och många beslutsfattare minns den tid då socialnämndens ordförande hade klientregistret i bostaden och själv hanterade ärendena.
Jag tycker att de flesta har en väldigt dålig koll på vilken bred kompetens och yrkesskciklighet socionomer har. Alla goda krafter som uppmärksammar det ska supportas.
SSR berömmer sig av att organisera socionomer men tar in vem som helst som medlem bara denne handlägger sociala ärenden. Alltså har hela bevekelsegrunden för en särskilld yrkesorganisation för socionomer fallit bort.
Medlemsspridningen inom två förbund splittrar yrkeskåren och håller löner och yrkesstatus nere. Kommunerna har i decennier föredragit att anställa folk utan formell kompetens därför att pengarna får gå före det sociala
ansvarstagandet. Socialsekreteraryrket har på detta sätt utarmats på yrkeskompetens.
Avhumaniseringen av samhället som startade sent -80-tal har drabbat socialtjänsten där personal som är satta att hjälpa kommuninvånare står utan resurser. Den senare omständigheten har drivits så långt att en
nytillsatt socialchef i Stockholm på -90-talet på fullt allvar ville lägga socialsekreterarlöner på samma konto som socialbidraget inom internbudgeten. Med sådana flåbusar i ledningen för socialtjänsten kan den inte annat äb tappa i förtroende.
Hur kan det komma sig att Sveriges medborgare så förbehållslöst köper det som landets frivilligorganisationer och socialtjänsten påstår att människor behöver? Dessa organisationer uppehåller sig uteslutande vid de olika diagnoser och symtom som individen uppvisar. Att människor saknar ett tryggt hem att gå till förvandlas i de hjälpandes ögon till en åkomma. En åkomma som bara förvärras för varje dag den drabbade tvingas gå med på de hjälpandes villkor. Tror verkligen Sveriges skattebetalande medborgare att hemlösa individer har särskilda grundläggande behov? Skiljer sig deras behov sig från en människa med ett hem att gå till? Vid de föreläsningar jag håller brukar jag ställa en fråga till åhörarna: ”Om ni blir tvungna att välja bort jobbet eller bostaden, vilket skulle ni välja” På denna fråga har ingen ännu valt bort bostaden vilket jag tar som en bekräftelse på hur viktig den anses vara för vår existens. Har människor som förvägras ett hem inte samma grundbehov? Sveriges medborgare borde känna en djup oro kring det faktum en hemlös missbrukas så systematiskt av de som säger sig vilja hjälpa. Så som det ser ut i dag utgör den hemlöse en stor inkomstkälla för ett stort antal organisationsmänniskor. Något som bara kan fortgå så länge definitionen hemlös kvarstår. Det finns idag ca 900 organisationer i Sverige inriktade på hemlöshet, dessa sammanslutningar avlönar tillsammans ca 30 000 människor, sen plus alla volontärer de sysselsätter som hjälp åt våra ca 18 000 hemlösa. Så i praktiken blir hjälpen avsedd för våra hemlösa istället en hjälp att sysselsätta redan etablerade människor.
Rolf Nilsson
Föreningen Stockholms hemlösa