Vi har tidigare publicerat inlägg om drönare. Senast skedde det igår med ett inlägg om nyheter på drönarfronten. Frågan aktualiserades bl.a. 3/1 av massmedia då en ”krigsherre” i Pakistan dödades tillsammans med medarbetare och kanske andra. Detta diskuterades i radions P1 under eftermiddagen. Vi fick höra en uppgifter på att uppemot 3000 dödats av drönare bara i Pakistan – det vill säga ungefär lika många som 11 september 2001 – och att minst 1/4 var civila. Och antalet dödade i Afghanistan är kanske lika stort. Men uppgifterna varierar.

Enlgt Counterpunch har Pentagon cirka 7.000 drönare till sitt förfogande, men inte alla är för attack-ändamål.Den största användningen är Afghanistan/Pakistan, eller ”AfPak” som området ofta kallas. Sedan flera år har upprepade drönarattacker skett i ett försök att försvaga ”rebeller” (som ofta är lokala afghanska soldater). Medan den amerikanska regeringen hävdar att den stora majoriteten av de dödade är soldater visar vissa uppskattningar att för varje dödad motståndsman har 10 civila dödats.

Wall Street Journal skrev 13 april 2011 om hur USA-administrationen öppet och brutalt motiverar drönarattacker in i Pakistan utan den pakistanska regeringens godkännande: ”USA har inte tillmötesgått Pakistans begäran att sluta med attackerna. CIA opererar hemligt vilket betyder att man inte behöver Islamabads medgivande.Vi fick också åter höra att alla uppdrag i förväg godkänns av president Obama, som alltså är en offiellt erkänd massmördare, som det vore aktuellt att gripa om rättvisa funnits.”

Vi breddar beskrivningen och diskussionen om drönare med en artikel i den kända tyska tidningen ”Der Spiegel”.
En soldat tar examen med högsta betyg och blir drönarpilot på en särskild enhet i USA:s flygvapen i New Mexico. Han dödar dussintals människor. Men en dag, inser han att han inte kan göra det längre. Det handlar om Brandon Bryant.

För mer än fem år sedan arbetade Brandon Bryant i en avlång, fönsterlös behållare stor som en luftkonditionerad container och med dörrar swom var stängda av säkerhetsskäl. Bryant och hans medarbetare satt framför 14 datorskärmar och använde fyra tangentbord. När Bryant tryckte på en knapp på sin arbetsplats i delstaten Nya Mexiko i USA så dog någon/några på andra sidan jordklotet.

Containern var fylld med surrande datorer. Detta är hjärnan på en drönare, känd som en ”cockpit” i flygvapnet språkbruk. Men piloterna i containern flyger inte utan sitter bara vid spakarna i containern.

Brandon Bryant var en av dessa piloter. Han minns mycket tydligt när en drönare kretsade i ett figur-åtta-mönster på himlen ovanför Afghanistan mer än 10.000 kilometer bort. Det var ovanför hus av lera med plat tak, med ett skjul för att hålla getter i hårkorset, som Bryant minns. När han fick order att ge eld tryckte han på en knapp med vänster hand och markerade taket med en laser. Piloten bredvid honom tryckte på avtryckaren på en joystick, vilket fick drönaren att avlossa en Hellfire-missil. Då återstod bara 16 sekunder till målet.

”Dessa ögonblick minns man i slow motion”, säger han idag. Bilder som tagits med en infraröd kamera på drönaren ser han på sin skärm via satellit med 2-5 sekunders fördröjning. Sju sekunder kvar ses ingen på marken. Bryant har då fortfarande möjlighet att avleda missilen. Tre sekunder senare såg han ett barn gick runt hörnet.

Brandon Bryant såg sedan explosionen på skärmen. Delar av byggnaden kollapsade och barnet hade försvunnit. Bryant fick ont i magen.
”Har vi bara dödat ett barn?” frågade han mannen som sitter bredvid honom. ”Ja, jag antar att det var ett barn”, svarade Bryant. ”Var det ett barn?” de skrev in ett chattfönster på skärmen. Sedan skrev någon i en militär ledningscentral någonstans i världen som hade observerat deras attack. ”Nej, det var en hund” .
De såg åter på skärmen. En tvåbent hund?

Osynlig krigföring.
Modern krigföring är lika osynlig som en tanke, berövad sin mening genom avståndet. Det är ett krig som styrs av små högteknologiska centra på olika platser i världen. Den nya sättet att bedriva krig är tänkt att vara mer exakt än den gamla, och vissa kallar det ”mera humant.” Det är en intellektuell persons krig, som USA:s president Barack Obama främjat mer än sina föregångare.

I en korridor i Pentagon, där planeringen för detta krig ske täcks väggarna av mörkt träpanel. De män från flygvapnet har sina kontor här. Där hänger en målning av en Predator-drönare bredvid porträtt av militära ledare. Från militärt perspektiv har ingen uppfinning varit så framgångsrik i ”kriget mot terrorismen” under de senaste åren som Predator-drönare n.

Den amerikanska militären styr dess drönare från sju flygbaser i USA samt från centra utomlands, bland annat ett i Djibouti i östra Afrika. Från sitt huvudkontor i Langley, Virginia, styr CIA operationer i bland annat Pakistan, Somalia och Jemen.

”Vi räddar liv” säger överste William Tart, en man med ljusa ögon och en tydlig bild av fienden som kallar drönare ”en naturlig förlängning av avståndet.”

Han föredrar att kalla drönare för ”fjärrstyrda flygplan”, och han påpekar att de flesta flygningar är för att samla in information. Han talar om att använda drönare för humanitära uppdrag efter jordbävningen i Haiti. Han talar också om militära framgångar i kriget i Libyen och hur de jagade konvojen där Moammar Gadhafi och hans följe flydde. Han beskriver hur soldaterna i Afghanistan ständigt uttrycker sin tacksamhet för stöd från luften. ”Vi räddar liv”, säger han.

Han säger inte så mycket om dödandet. Han hävdar att han under sina två år som chef på den tidigare flygbasen aldrig såg några civila dödas och drönarna bara saätter eld på byggnader när kvinnor och barn inte är där. (Hur vet han det?)

Termen ”klinisk krigföring” gör honom arg. Det påminner honom om Vietnam-veteraner som anklagar honom för att aldrig ha vadat i smutsen eller luktat blod, och som säger att han inte vet vad han pratar om.

Men i ett litet gult hus i utkanten av den lilla staden Missoula, Montana, mot en bakgrund av berg, skogar och dimma sitter 27-årige Brandon Bryant på soffan i sin mors vardagsrum. Han har lämnat militären och bor nu hemma. Han har sitt huvud rakat och har en tre-dagars skägg. ”Jag har inte drömt i infrarött i fyra månader”, säger han med ett leende, som om detta vore en liten seger för honom.
Bryant fullgjorde 6000 flygtimmar under sina år i flygvapnet. ”Jag såg män, kvinnor och barn dö under denna tid”, säger Bryant. ”Jag trodde aldrig att jag skulle döda så många människor. ”

i Andra om: Pakistan, Afghanistan, Sverige,solidaritet, barnamord, Vapen, Krig, USA, Politik, barn, massmedia NATO, drönare, juridik
Obama vapen massaker

Der SpiegelCounterpunch På Steigans blogg Guardian 17/12 Bureau of Investigative Journalism Express Tribune 12/8 2011 Democracy Now 15/3 2012 The Atlantic 24/10 2012 DN 16/12 Afghanistan.nu Undersökningen i USA Rapport om drönare SvT AB 16/12Expressen USA-bloggen Anders Svenssons bloggAH Rudberg SvD 15/12Guardian om USA:s barnamord Military Times Antawar blog Kära Tomten Hemlycka DN 4/10 DN 1/10 Blodig attack mot NATO i Afghanistan DN 21/8 DN 1/10 Drönare från USA dödar DN om kvinnor i KabulFIB-K om AfghanistanveckanSvD 1/10Expressen 1/10
Aftonbladet
Sveriges Radio
DN:s huvudledare 19/8 AB Guillou 19/8 SvD SvT Expressen Afghanistansolidaritet