”Döda allt som rör sig” – Den osminkade sanningen om kriget i Vietnam



Har här nöjet att presentera ett gästblogginlägg av Åke W Bergh, som är journalist och författare, bosatt i Stockholm. Han bevakar och kommenterar världen via engelskspråkig press, progressiva websiter samt floran av ny rapport/debattlitteratur, TV, film/video, mm.

Bokanmälan och kommentar av Åke W Bergh:Nick Turses bok untitled

”Kill Anything That Moves” är en bok som är ett måste för alla anständiga betraktare av världen. I synnerhet i dessa tider av ”deja vue”, då allt som här beskrivs och mer därtill återupprepas i allt större skala. Suveräna stater bombas sönder och samman, läggs i ruin och aska och störtas i kaos. Fejkade ”folkliga” uppror med inhyrda slagskämpar. Allt av samma imperium som då skulle ”skydda” folket i Sydostasien.

”Döda allt som rör sig” var inget ovanligt amerikanskt fältradiokommando under Vietnamkriget. Särskilt för ”gunships”, tunga helikoptrar beväpnade med automatkanoner och en ”door gunner”, med golvfast monterad men väl rörlig tung kulspruta med en intensitet och eldkraft kapabel att slita folk i stycken på ett avstånd av 400 meter. Tillsammans med mindre helikoptrar för trupptransport och bevakning fanns fyra tusen av dem ständigt hängande i luften över lilla Sydvietnam.

Idén var att låta ”search and destroy”-plutoner med infanterister söka och locka fram VC – Viet Cong – den vanligen osynliga gerillan som rörde sig likt ”fisken i vattnet” mellan byarna. Minsta tecken till motstånd – in med eldsprutande helikoptrar. Hjälpte inte det sattes stridsflyg med napalm och splitterbomber in. Det storskaliga dödandet och förstörelsen sköttes av tyngre artilleri inklusive grovkalibrig eld från kanonbåtar utanför kusten. Åtta procent VC, d v s mindre än tio procent partisankrigare i förhållande till civila dödsoffer ansågs OK för Pentagons ”over-kill”-strategi. Så skulle Sydvietnam räddas från kommunismen.

Mellan 1965 and 1973 noterade U.S. Strategic Air Command 126 615 B52-uppdrag, de flesta i Sydvietnam. En bybo beskrev hur chockvågorna dödade barn med blod sipprande ur öronen. Många bybor tillräckligt långt från ”the drop zone” att överleva de närmast obeskrivliga jordbävningslika explosionerna lider alltjämt av allvarliga skador, och fyller sjukhus över hela landet. Detta således en bit in på detta århundrade.

B-52-or var inte den vanligaste “strike aircraft”. För två tredjedelar av allt som släpptes ovanifrån användes mindre stridsbombare, såsom F-4 Phantom. Plan som strök fram i skyn lastade med högexplosiva bomber, napalm och andra ”antipersonella vapen”. Den geléartade eldfängda napalmen, anpassad att klibba fast på kläder och hud, nu modifierad att brinna hetare och längre än den variant som användes under andra världskriget.

Omkring 400 000 ton napalm uppskattas ha släppts över Sydostasien och dödade de flesta olyckliga som kom i dess väg. Fler än vart tredje offer dog inom 15-20 minuter, enligt en studie (!). Drygt sex av tio dog innan såren läkts. För dem som inte direkt kvävdes eller brann upp kunde livet bli en levande död. Näsor, läppar, ögonlock och bröstvårtor kunde ha bränts eller smälts bort, skadad hud senare flaga av, närmast beskrivet i kemdoftande pulverform.
Vietnamkriget barn untitled

Till detta vit fosfor som utan att låta sig kvävas med vatten fortsätter att bränna sig igenom vävnaderna på ett sätt alltför bekant även för oss idag. Användning av stridsmedel med vit fosfor är enligt internationell lag förbjuden i alla tänkbara sammanhang, men vi läser ännu om hur det används av USA i Mellanöstern och av Israel i Gaza, och möjligen i andra konflikter.
Enda sättet att få hejd på den intensivt frätande hettan är att kväva den, beröva processen sitt syre. Det gjordes av bönder i Vietnam med blöt lera, vilket istället öppnade fritt fält för allehanda infektioner. Utan modern intensivvård överlever i stort sett ingen. Dem som ändå gör det lever livslångt vanställda med fruktansvärda ärr och dysfunktioner.

I stort sett inga vapen eller annan destruktiv utrustning fattades i den amerikanska arsenalen, undantaget kärnvapen. Sammantaget inte desto mindre en förstörelse motsvarande många hundra Hiroshimabomber. Fjärstyrda drönare fick här sitt elddop. Raketer, minor och en rad varianter av antipersonella bomber eller bombkanistrar med hundratals mindre behållare med hundratals små ståldankar eller fragment som för läkarteam och den modernaste akutvård tog timmar att avlägsna, om någonsin. På fältet endast en fördröjd men lika säker död.

Bombkratrarna i Sydvietnam uppskattades vid krigsslutet till 22 miljoner, långt fler än en per (överlevande) invånare. Skogar avlövades, brändes och förstördes med bulldozers. Tillsammans en enda kratermärkt miljökatastrof; risfält upprivna och de sinnrika bevattningssystemen utslagna. De husdjur som inte dödats dog snart i sjukdomar. Den för bönderna mest värdefulla vattenbuffeln något av favorit att skjuta prick på.

Det första amerikanska ”search and destroy”-plutoner tog sig för i en rensad by var att massavliva djuren, inklusive grisar och fjäderfän. Allt i regel avslutat med att sätta fyr på alltsammans med sina Zippo-tändare. De bönder som ändå inte flydde drabbades inte bara av den ständigt återkommande militär terrorn, nu även av nya ogräs och inte minst insekter och annan ohyra. Sjukdomar grasserade, inklusive cancer. Det som varit ett smaragdgrönt tropiskt paradis snart en skövlad kemisk öken.

Inte ens städerna sparades. I motattacken efter Tet-offensiven bombades hela den exklusiva stadsdelen som uppförts i Saigon för att symbolisera det nya fria Sydvietnam. Dess USA-vänliga befolkning nedmejad i rensningsaktioner då röken väl skingrats. Sköts på öppen gata där de irrade omkring och letade efter anhöriga eller bara försökte rädda tillhörigheter. Endast kvarteren runt den sex våningar höga bunkerbyggda amerikanska ambassaden återstod intakta.

Bokens författare Nick Turse föddes ”fredsåret” 1975, sedermera med doktorsgrad från Colombia University på Manhattan, NYC. Senare knuten till vänstersiten Tom Dispatch där han alltjämt är aktiv med grundaren Jonathan Schell, en gång krigskorrespondent i Vietnam. År 2002 började Turse begära ut nyss hemligstämplat material om USA:s krig i Vietnam (det Amerikanska kriget alltjämt benämnt av vietnameserna) och intervjua en uppsjö av veteraner. Vad vi här ser är tio års arbete att finna sanningen; hur det verkliga Vietnamkriget bedrevs. Bortom propaganda och fiktion.

Vietnameserna lät sig aldrig betvingas av en aldrig så övermäktig amerikansk krigsmaskin. Helt överlägsna ”firepower” och B52-or mot primitivt utrustade pyjamasklädda ”Viet Cong”. När Nordvietnam lyckades skjuta ner en och annan B52:a med sina ryska SAM-rakter svarade USA med att minera Haiphongs hamn. (Palmes parallell till kända nazidåd julen 1972 det oförskämdaste man hört i Washington.) Ett föraktligt barfotagäng mot världens största och mest avancerade krigsmaskin.

Robert McNamara handplockades under krigets upptakt först som rådgivare till president Kennedy från Ford Motor Company, senare försvarsminister under Johnson. Att administrera krig var något denne whiz-kid lärt sig under andra världskriget. Nu med modernare datorstyrda hjälpmedel kunde kriget automatiseras likt industriproduktion, ansåg han. Ren ingenjörskonst med in-outputbaserade formler. När all denna ”vetenskap” ändå fallerade ökades bara dosen sprängkraft. Lägst prioritet i dessa tekniska beräkningsformler hade sydvietnamesiska civilbefolkningen, den man sade sig vilja rädda från det onda Nordvietnam.

När McNamara på äldre da’r ömkligt ångestfullt ordade om att alltsammans egentligen var ett tragiskt misstag, möttes han mest av förakt. En enstaka röst i öknen, en av de få som ens uttryckt någon känsla av skuld och skam. Men detta var aldrig ett ”tragiskt misstag” – allt skedde högst medvetet och kalkylerat och med full förståelse om konsekvenserna, menar Nick Turse. Lika säkert som alla senare illdåd i Irak och annorstädes; vit fosfor och splitterbomber sprids inte av misstag. Krigets likhögar växer inte av sig självt. Allt annat maskerad – ett spel för gallerierna.

Det som ändå beklagades var förlusten av amerikanska liv. De flesta unga fattiga svarta och landsortens ”poor white trash”. Mer privilegierade såsom blivande presidenterna Clinton och Bush jr fann sätt att slippa riskera sina värdefullare liv i Vietnams djungler. Med att inkallelsesystemet slopades efter skotten vid Kent State University 1970, då nationalgardet sköt ihjäl flera studenter, upphörde också i stort sett studentprotesterna.
Vietnamdemonstration 1 Sverige untitled

Kriget stöptes redan från början till allt annat en lokal ”konflikt”. General Westmoreland som ny överbefälhavare (ÖB) för krigsinsatsen i Vietnam började med att konsultera Douglas McArthur, den under andra världskriget legendariske generalen och betvingaren av Japan (tillsammans med Sovjetunionen). Asiaterna var mest rädda för tungt artilleri fick han veta. Så in med tungt artilleri och stridsvagnar, uppbackat av slagskepp och hangarkryssare utmed kusterna. B52-orna flögs in från Guam och Okinawa.

Med den påhittade Tonkin-attacken mot amerikanska krigsskepp växte ”konflikten” lavinartat. Men ingen eskalering, den enda medicin ordinerad, hjälpte. Till sist hade USA 550 000 man på plats, halva sin flotta och vart tredje stridsflygplan. Den förödmjukande Tet-offensiven i januari 1968 fick CBSs Walter Cronkite att råda president Johnson att blåsa av detta gigantiska ”Mission impossible.” Då det ändå tog slut sju år senare hade det på ort och ställe engagerat totalt tre miljoner amerikaner.

Detta för en liten skitnation i Asien som president Johnson såg saken, en fjärderangens bondestat enligt Kissinger (degraderad till femterang vart det led). En fullskalig invasion av Nordvietnam dock ingen god idé. Det skulle ha krävt flera stora utskrivningar av värnpliktiga, men slynglarna på universiteten brände redan sina inkallelseorder och de svarta ghettona var redan hårt skattade (medelåldern för en svart frontsoldat i Vietnam var 18 år). Och antikrigsdemonstranterna i Washington blev bara alltfler. Till på köpet skulle nog Kina inte ta så lätt på en invasion av sitt grannland. Ett potentiellt nog så svår nöt att knäcka när man nu svårligen ens kunde mästra lilla Sydvietnam. Bara en aspackad Nixon i Vita Huset kan ha övervägt kärnvapen.

Om Viet Cong, som amerikanerna kallade den sydvietnamesiska befrielsefronten, var det direkta målet utgjorde barnen i Vietnam inga hinder i vägen. Något av att skjuta prick på som tidsfördriv, som underhållning. Längs vägarna kunde passerande trupper kasta allt från ölburkar till tårgasgranater på dem. Eller bara krossa dem med tunga fordon där de uppehöll sig längs vägkanterna.

Se även en ung John Kerry på YouTube vid ett senatsförhör där han vittnar om en provkarta amerikanska brutaliteter, bland annat halshuggning. På medeltida vis kapade amerikanska soldater huvuden på döda och trädde dem på påkar eller störar för att skrämma gerillan eller de lokala bönderna. Andra, i en modernare form på samma tema, surrade lik på fordon och paraderade genom städer och byar för att sända ett liknande budskap. Kroppsdelar kapades regelmässigt som souvenirer. Öron, fingrar, skallar och t o m penisar.

General Patton Jr., son till den berömde generalen från andra världskriget, var känd för sin dödsskalle. Främst som skrivbordsdekoration men bar även med sig sin trofé vart han reste. Soldaterna bar ofta kameror och fotade allt som oftast sina massakrer. Till skillnad från offren, med tiden, doftlösa bilder man även skickade hem. Allt utan påföljd; ingen anmäld för illdåd i de dokument Turse studerat bestraffades någonsin.

Med ett notabelt undantag: Mai Lai-massakern avslöjat i medierna av Seymour Hersh. Löjnant Calley, (jag skickade iväg en god son och han kom hem som massmördare, hälsade hans mor Hersh på familjens hönsfarm) blev ett namn på löpsedlarna. Men långt ifrån ett undantag, bara ett ruttet äpple bland alla andra i tunnan, menar Turse: massmord var legio och redan sanktionerade uppifrån. Calley bara en lämplig syndabock. Han släpptes snart fri.

Kvinnor och barn fick som antytt sin beskärda del; vid krigslutet fanns så många som en halv miljon prostituerade unga kvinnor i Vietnam. Dem inte direkt engagerade inom sexindustrin fann andra servicejobb för den amerikanska krigsmaskinen, de enda jobb som stod till buds. Många blev “hootch maids” som bl a skötte tvättdetaljen för amerikanska soldater. Andra åter jobbade på de amerikanska baserna, fyllde sandsäckar, serverade mat i mässen, sålde läsk till trupperna på fältet eller knark.

Flyktingbarn måste tjäna ihop till sina familjer. Många blev tiggare, ficktjuvar eller bara småtjuvar. Andra hembiträden, skoputsare och sopletare. Så gäng av gatubarn och desertörer som fyllde städerna likt ”härjande vargflockar”. År 1972 fanns i Sydvietnam åtminstone hundratusen barn skilda från sina föräldrar, snart berövade sina lantliga traditioner med sin betoning på fromhet och vördnad för de äldre.

Till och med inom den högre utbildningen grasserade förfallet. Då studenter vid Saigons lärarhögskola tillfrågades välja 15 attraktiva yrken valde nästan ingen läkare, ingenjör eller vad de själva studerade, till lärare. Avlönade ”jobb” vilka det amerikanska kriget nu erbjöd i så rikt övermått: skoputsare, tvättbiträden, biltvättare och allestädes närvarande barflickor stod högst på önskelistan.

All amerikansk militär indoktrinering ren lobotomi, beskriver Turse. Från West Point till träningsläger för värnpliktiga. Allt dessa unga män, ofta tonåringar, lärt sig i skolan tappades ur kraniet och ersattes med ”kill, kill, kill” som skreks ut redan till morgongympan. I detta tillstånd av renskrubbade zombies redo att avsändas att tampas med seglivad ohyra i ett av världens fattigaste hörn.
Övergrepp och massmord av civila skedde regelmässigt, i fullt samförstånd med militärledningen i Pentagon och högre upp i Vita Huset, menar Turse. Få generaler använde öppet de nedsättande orden ”slant-eyes, gooks eller kinks”. Inte offentligt men väl informellt. Det var bara den generella PR-maskeraden: allt skydd av civilbefolkningen negligerbar. Några spridda utdelningar av matpaket och skolböcker från USAID, förevisat media via PR-detaljen.

I de ”strategiska byar” som skulle skilja fiskarna från vattnet, d v s folket från Viet Cong, i praktiken koncentrationsläger, svalt de hemlösa bönderna bakom taggtråd. Tog de sig ändå ut och hem till sina nedbrända byar där de levt i generationer och där deras anhörigas gravar fanns, utgjorde de lovliga måltavlor för allt i luftrummet, sjösidan eller kunde döda dem direkt från marken. Allt en enda free fire zone. Flygbladsbombningar i varnande syfte futila; många i byarna kunde inte ens läsa.

Totala antalet civila döda hänger i luften. Nick Turse nämner officiella två miljoner (dödade amerikanska civilister noll). Det kan lätt ha varit åtskilligt fler. Till det alla skadade, i generationer framåt; alla missbildade barn som alltjämt vårdas efter att tidigare generationer fått sin genetiska kod kvaddad av avlövningsmedlet Agent Orange. Innehållande dioxin, ett av de värsta gifter vi känner. Så alla allvarligt skadade som mött en förtidig död, eller ännu ”lever”. Till det alla döda eller skadade av Kissingers bombningar av Nordvietnam och Kambodja. All ekonomisk misär och mentala efterverkningar att läggas till detta.

Någon skuld har USA aldrig accepterat. Efter att vietnameserna tåligt väntat på skadestånd, det man ansåg sig ha kommit överens om vid fredsamtalen i Paris, deklarerade president Carter 1977 helt sonika att något sådant var det inte tal om: skadan var ömsesidig. Kanske tänkte han på krigets alla kostnader i dollar och Nixons spolade guldmyntfot. Allt nu emellertid väl kompenserat med nya devalverade greenbacks med vilka man lät resten av världen dela notan. Alla miljarder nya petrodollar som snart återfyllde kassakistorna oräknade.

På den berömda granitmuren i Washington finns namnen på 58 000 döda amerikanska soldater – vietnameserna räknar kanske fem miljoner döda. Mördade av USA skulle nog många hävda och landet har ännu 40 år efter ödeläggelsen långt ifrån återhämtat sig. Mängden bomber som gick åt för att döda Vietnams folk har vi hört om förr: den överskrider vida siffrorna från andra världskriget. Istället för krigsskadestånd drabbades det befriade äntligen enade Vietnam av amerikanska repressalier, blockad av förnödenheter, etc., etc. I Sverige ansåg den nya borgerliga regeringen att barnen där inte längre behövde skolbokspapper och trappade snart nog ned Sidas ambitiösa Bai Bangprojekt.

Nick Turses bok ”Kill Anything that Moves”, nu sent omsider presenterande den osminkade sanningen om kriget i Vietnam är faktaspäckad och och välskriven. Ett måste för att förstå vidden av vilka krafter som rör sig i dagens värld. USA tar inga fångar, förutom dem på Guantanamo…

KILL ANYTHING THAT MOVES – THE REAL AMERICAN WAR IN VIETNAM av Nick Turse, Metropolitan Books Henry Holt and Company, New York 2013, 372 sidor. Drygt 100 kr.

En utmärkt bok finns också om den starka svenska Vietnamrörelsen, ledd av DFFG – de förenade FNL-grupperna – för 30 kr via ake.kilander@comhem.se!

Anders Romelsjö Bekämpa USA-imperialismen!
Låt oss åter resa den parollen. Det är lika viktig idag!


intressant.se, , , , , , , , , , , , , ,

Kill anything which moves SKP-bloggen 29/1 SvD Monthly Review DN 8/9DN 2SvD Expressen Aftonbladet SvD 7/9 Aftonbladet Expressen 7/9
SvT 7/9
DN 6/9 ,
Occupy Wall Street 4/9 ,SvD 6/9 , Expressen 6/9 , Aftonbladet 6/9 , SvT 6/9 , Sveriges Radio 6/9 , DN 2/9 , Aftonbladet 2/9 , SvD 2/9 ,
Observer

  4 comments for “”Döda allt som rör sig” – Den osminkade sanningen om kriget i Vietnam

  1. Zoltan Tiroler
    28 februari, 2014 at 14:54

    En mycket nyttig påminnelse om det man försöker dölja och glömma. Alternativt det man inte vill att yngre generationer ska få veta om ”förebilden” USA, som ju bara vill hjälpa alla människor, eller hur?

    För hur skulle det se ut om allmänheten vore medveten om vad imperialismen ställer till med för elände. Då kunde ju folk börja misstro EU, Bildt (och sossarnas talesman för utrikesfrågor Urban Ahlin).

  2. Micke
    5 mars, 2014 at 12:01

    Er förebild är ju den stalinistiska och maoistiska slaktarmaskinen och därför blir all kritik från er av Usa ett skämt .

    Kritik mot stater som utövar våld blir bara LOGISK och den framförs av människor som inte förespråkar en inverterad version av det som utgör deras bild av fienden.

    • 5 mars, 2014 at 13:16

      Finns inte alls någon sådan förebild – vad är det för påhitt?

      Detta är en bokrescension av en gästbloggare. Kritisera och kommentera gärna konkret, tack.

Comments are closed.