Det själviska samhället


Ulf Karlström har skrivit detta gästblogginlägg. Ulf har tidigare publicerat inlägg här om miljö och ekonomi, om så kallad ”humanitär intervention”, ”Är du teknikberoende min vän?”, om Borgs budget, om Södertäljerättegångarna, om religion och om EU, tex. om bankunionen och ”Varför angriper David Cameron EU”?. Han har skrivit om kanon, unga vuxna och tidigare om privatisering av vården. Senast skrev han om Willy Silberstein och AS i Sverige 4 mars. Han är fil dr, miljöexpert (Macoma Miljöutredningar), skriver facklitteratur och var ordförande i De Förenade FNL-Grupperna (DFFG) 1968-70, efter Sköld Peter Matthis. Han är också med i styrelsen för ”Folkrörelsen Nej till EU”. Vi har tidigare behandlat frågan om vinsten i vården här, senast 23/2. Han behandlar här för första gången den kontroversiella frågan om sionism och antisemitism i Malmö etc.

Inlägget.
Sue Gerhardt har i boken Det själviska samhället (Karneval förlag 2012) turnerat den eviga frågan om vad som är viktigast för en människas utveckling – arvet (generna) eller miljöpåverkan. Vi vet idag att generna inte är de orubbliga reglerare som vi tidigare föreställt oss; de kan slås på och slås av. Författarens övergripande tes är att den emotionella miljön under barnet första två år påverkar utvecklingen av hjärnan vad gäller dess kapacitet för social och känslomässig empati, dvs relationer till andra. Denna tes leder henne bl a till att förkasta Dagis före två års ålder, såvida mamman inte är deprimerad eller att psykologbistånd inte går att få. Om jag inte minns helt fel föreslog Per Kågesson (då V, idag?) för flera år sedan 3,5 år som riktmärke för entré på Dagis. ”Times are changing.”

Gerhardt kom 2007 ut med boken Kärlekens roll (Karneval förlag). I den nya boken applicerar hon tesen på ett bredare fält, på historisk utveckling och dagens samhälle, framför allt England och USA. Steget från mikro till makro är djärvt, men kanske för djärvt?

Kärlek krlekc1_120017201Det är en spännande, men inte oproblematisk bok i 10 kapitel som Gerhardt skrivit. Inledning, kap 1 och 10 utgör kappan, dvs bakgrund och slutsatser. De andra 8 kapitlen behandlar föräldrarollens betydelse och känslors undanträngda roll i det offentliga livet. Bokens titel syftar på att rationalism och kapitalism skapat ekonomiskt överflöd, men till priset av emotionell och empatisk fattigdom. Vi som dominerar samhällena idag har genom föregående generationers aningslöshet fått ”blåmärken i själen” och blivit offer för konsumism och själviskhet.
Det krävs ett nytt samhälle och det brådskar – är det radikala och klara budskapet.
Selfnishness no imagesCAZT05DP
Så långt så gott, men sedan töjer hon psykologin bortom dess kompetens. Här kan jag uppleva bokens svagheter, i ett idealistiskt psykologiserande. En skomakare lär inte lämna sin läst. Och författaren lämnar inte psykologin. Jag tror inte vi skall söka orsaker till krig i brist på empati, eller att bejakandet av utvecklingen av en sund, ”social hjärna” fixar allt. Författaren är inte helt klar om fattigdomens och arbetslöshetens förnedring, även om hon skriver mycket och garderande om detta. Hon är snabb att betona att rik som fattig har problem med föräldrarollen.
Kärlek, pussande barn untitled

Må så vara, men det är väl en himmelsvid skillnad i kvantitet? Gerhardt glider ogenerat från psykologi, via socialpsykologi till sociologi och nationalekonomi. Låt mig ta ett exempel från egen fatabur. Filosofiska materialister låtsas inte för en sekund att marxismen har något att säga om t ex kärlek, annat än i metaforiskt avseende.
Vi ser marxismen som en makroteori, inte som ett universalverktyg, a la Swiss Knife.
Kapitalistiska pyramiden imagesCAFVRVSE

Jag vill på inget sätt vara negativ till Gerhardt ansats. Det behövs fler som följer hennes spår. Historiskt har vi t ex Wilhelm Reich, som med sin tes om den tyska arbetarklassens ”karaktärspansar” ville skjuta in en variabel till i förklaringen av nazismens totala seger.
Gerhardts bok är rik på forskningsdata, iakttagelser och reflektioner. Den borde passa utmärkt i en läsecirkel.


intressant.se, , , , , , , , , ,,

DN 4/2 DN 28/9 2012 DN 11/10 2012SvD Bilderblogg SKP-bloggen Globalresearch 20/11 DN 21/11 SvD 21/11 Aftonbladet 21/11 Expressen 21/11 SvT 21/11 DN 12/11 Globalresearch
Ship to Gaza 1 Ship to Gaza 2 Ship to Gaza 3 Globalresearch Läkartidningen
FIB-Kulturfront DN 13/11 DN 13/11 DN 2 13/11 SvD 13/11 Expressen SvT 13/11 SR AB 13/11 Globalresearch 16/11

  12 comments for “Det själviska samhället

  1. 29 mars, 2013 at 16:17

    Jag tror på en socialistisk värld, och att denna kan innebära förbättringar. Låt mig spekulera litet.
    Hur ett socialistiskt samhälle ska se ut är en fråga för de som kommer att förverkliga det. Man följde ingen i förväg utformad mall i Ryssland, eller i Kina, (eller i den franska revolutionen).
    Nu bara några få snabba subjektiva punkter:
    – Den kan genomföras då tillräckligt många vill det, via val eller revolution (USA 1776, Frankrike 1789, Ryssland 1917). Var beredd på starkt motstånd från vänner av den bestående ordning (och de bestående orättvisorna).
    -Troligen måste det ske i ganska stor del av världen inom en ganska kort tidsrymd, bl.a. med tanke på den globaliserade ekonomin.
    -De centrala produktionsmedlen, kontrollen över naturresurser hamnar i folkets händer, rimligen via valda ombud. Då kan ekonomin planeras långsiktigt. Redan i de mycket fattiga länderna Sovjet och Kina kunde detta ske. Man kan planera in så att alla har arbete (som gick då);
    -Kreativitet kan uppmuntras som nu;
    -Hårdare arbete och mer studier ger rimligen mer ersättning;
    -De som arbetar kan få betydligt större inflytande på arbete lokalt och mer aktivt delta i planeringen och diskussionen om samhällets mål – dvs. ökad demokrati;
    -Tryck-, yttrande-, religionsfrihet ska finnas – folk ska inte straffas för sina åsikter (undantag rasism etc som nu);
    -Genom att media, eller en stor del av media i alla fall, ägs av samhället blir möjligheterna till en allsidig debatt större än nu, rimligen;
    -Om majoriteten så vill (vilket är mycket troligt) blir det ett samhälle som präglas av mycket större ekonomisk och social jämlikhet, ingen/liten arbetslöshet och större trygghet.
    -Samarbete mellan företag gör att kostsamt dubbelarbete (och industrispionage kan elimineras);
    -Självklart ska man kunna få byta jobb, oklart hur man kommer att vilja sköta det, kanske blir det olika i olika länder;
    -Miljö- och klimatfrågan kan hanteras seriöst, inte som nu.
    -Saklig och om möjligt vetenskaplig baserad kunskap ersätter vilseledande reklam -(men kan förmedlas lika slagkraftigt och ”roligt”).

    -Enligt lyckoforskning är lycka associerad till ekonomisk tillväxt upp till viss nivå, inte däröver, grovt uttryckt. En värld med minskad otrygghet och minskad fattigdom bidrar rimligen en ökning av genomsnittlig lyckonivå.

  2. Leif Öhman
    30 mars, 2013 at 12:57

    VÄLFÄRD

    Reformer som taktiska framsteg
    utan strategiskt mål.
    Anpassning till förlorad mark
    igensopade spår ska återupptäckas.
    Välfärdens kärlek till människorna
    har förvandlats till ett plåster
    som redan läker.
    Vem ska försvara vad
    mot vad?
    Det europeiska imperiet rister
    bankmakten talar i falsett
    likt mannen med mustasch.
    Rån på öppen marknad
    ska sonas av bedragna
    omplåstrade själar.
    Imperiet bakom välfärdens
    tvivelaktiga murgröna
    talar med kluven tunga.
    Slaget mot frackföreningen
    om sanningen
    mot kriget och inbördeskriget
    som hotar
    under begreppet fredsprojekt.

    Leif Öhman
    Randijaur

  3. Martin Kullberg
    30 mars, 2013 at 23:14

    Liberalismen talar om det individuella friheten och kämpar för den. Problemet med det är att vi vet vilken individ det handlar om, det handlar alltid om den egna individuella friheten, för den liberala frihetskämpen kan alltid förhandlas ned till att nöja sig med att den egna individens frihet ökas.

    Sedan kan man också ta sig en titt på annat än dagis och småbarn, sånt trams som psykologer har en tendens att haka upp sig på. Nu med en tveksam biologism, för vi vet att gener slås av och på, men ingen har visat att så skett på dagis, men av svältande havande eller spädbarn och sådan fysiologisk påverkan. Psykologin har en tendens numera att plantera den biologiska flaggan så fort det bara går, oftast med mest lösa antaganden om vari denna fysiologiska förändring skall lägga sig. Sue tillhör dessutom kategorin psykologer som aldrig tittar på hjärnan utan verkar ha ägnat sin karriär åt ritualistisk placebo (psykoanalys, terapi, osv).

    Men låt oss ta hennes tes och titta på mer än bara de första två åren som individ, låt oss titta på exempelvis skolan. Där är det ett fokus på den individuella prestationen även om man vid vissa tillfällen arbetar tillsammans. När du sätter en person i en situation där livet kretsar kring prestation för egen skull, då skapar man i individen ett väldigt stort fokus på den egna personen. Det får samma effekt på individen som utseendefixering får, fast det upplevs som finare för det handlar mer om prestation, men det är samma företeelse. Har man någon gång träffat en träningsfanatiker som går på gym nästan varje dag, så märker man att det blir ett ohälsosamt fokus på den egna prestationen, de talar bara om gym och vad de klarar osv. De spenderar dock mindre tid i gymmet än våra barn spenderar i skolan med att fokusera på sig själva. Ge hela skolklassen ett betyg och ge barnen förutsättningar för att arbeta tillsammans och hjälpa varandra. (Jag förstår risken med ett sådant system, men vill man komma bort från egoism skall man inte utforma skolan att fostra egoister.)

    • NSUN
      3 april, 2013 at 21:41

      Inlärning av baskunskaper är knappast prestation för prestationens egen skull. Avskaffandet kunskaps kontroller, eller vad du nu förespråkar kommer att slå hårdast mot de barnen som inte kommer från ett hem med studievana.

      Vill man få en mer jämlik skola, bör det bli mer kunskaps kontroller i kombination med obligatorisk läraledd läxläsning. Framsteg bör uppmuntras och belönas. Den fysiska studiemiljön måste också bli betydligt bättre för eleverna, och samtidigt som lärarna får en fungerande arbetsmiljö.

      Självklart måste eleverna lära sig att sammarbeta i grupp, hantera konflikter, ge och ta feedback, presentationer inför en grupp, osv, men detta ersätter på intet sätt baskunskaper. Detta är snarare sociala färdigheter som måste övas kontinueligt genom hela livet.

      Problem baserat lärande, helhets baserat lärande, upplevelse baserat lärande, osv, är väldigt kraftfulla inlärnings koncept men förutsätter både gedigna baskunskaper och självkännedom för att ge bra utdelning.

  4. 31 mars, 2013 at 10:55

    Tanken på ökat samarbete är tilltalande, och förslaget är radikat. Det fordrar väl ett annat synsätt hos lärarna, en annan pedagogik. Mitt inlägg präglas i viss mån min gamla skoltid. Där var samarbetet begränsat till vissa laborationer i kemi och kanske fysik då vi vi arbetade i grupper. Allt annat var individualistiskt, fast samhället var mindre individualistiskt. Kollektiviet var viktigare än idag och solidaritet mer levande. Att skapa en miljö som skapar lust och intresse för lärandet förefaller centralt hur som helst, men inom skolområdet ligger mina erfarenheter långt borta.

    • Martin Kullberg
      31 mars, 2013 at 13:01

      Jag brukar säga, hur får man ett barn att sluta vilja lära sig saker?
      Skicka dem till skolan.

      Det är nog en erfarenhet som många föräldrar har.

      Men skolan idag är på sätt och vis inriktad emot storbolagsverksamhet, en extremt arbetsdelad situation där var och en skall sköta sin uppgift och skita i andra. Men jag representerar ett litet företag, där alla är delaktiga i helheten och samverkan är viktigare än enbart den egna prestationen.

      Men förslaget tar sitta avstamp i en tanke om vad i barnens miljö som skapar ett själviskt samhälle. Förslaget är väl mest ett sätt att komma till rätta med det problemet, men det finns fler problem, lusten att lära sig, viljan att delta i samhället och mycket annat som måste in.

      • NSUN
        3 april, 2013 at 21:45

        Så du tror på fullaste allvar att i ett stort företag arbetar man inte i grupp? Eller arbetar i projektform? Eller håller presentationer och föredrag?

  5. 31 mars, 2013 at 17:36

    Kloka tankar. Tyvärr är jag dåligt insatt just i pedagogik. Men lärarna och lärarutbildningen reflekterar väl i stort värderingarna i samhället. De har blivit allt mer individualistiska, och solidariteten har trängs tillbaka. Man kan nog inte räkna med att barnen ska få särskilt andra värderingar än samhällets. Men jag tror att kunskap om historia, litteratur, biologi etc är av värde, både för individ, samhällsklass och i övrigt.

  6. 2 april, 2013 at 15:03

    Litet hårddraget har du i din kommentar förväxlat socialism med kapitalism. Allt det negativa du tillskriver socialism är typiskt för kapitalismen!

    • NSUN
      3 april, 2013 at 17:52

      Snarare en äppel mot päron jämförelse, dvs jämför visionen för ett liberalt kapitalistiskt samhälle mot de socialistiska samhällen som faktiskt har funnits eller finns. Vilket självklart är orättvist. Lika orättvist som när du jämför din vision om ett framtida socialistiskt samhälle med baksidorna på dagens kapitalism.

  7. 3 april, 2013 at 19:15

    En förståelig kommentar. Kapitalismen har medför ett enorm produktionsökning i världen och massor av människor har fått det bättre osv. Den har ”starka sidor” (som även Marx betonade) och den har svaga sidor. Nu börjar en del av de senare framträda allt tydligare anser jag. Jag har i ett svar till en kommentator (se ovan) skrivit ned några punkter i ett socialistiskt samhälle jag tycker är viktiga. Men ett ev. framtida sådant samhälle utformas ju av massor av människor, andra än mig även om jag gärna är med. Däri ligger ett dilemma. Dock, fastän avrådd från det, avser jag att utveckla mina tankar mer än i den rapsodiska form som nämnts ovan – och som du efterlyst.

Comments are closed.