Denna artikel ingår i boken Krigsmaskinen på drygt 900 sidor av Berndt Paulsson som är närmast oumbärlig för den som vill ha en ingående beskrivning av USA:s krigsäventyr och sambandet med ekonomin.
Kapitlen är: Ord på vägen, Samhället Förenta staterna, Våldsmaskinen, Vapenmakten (drygt 500 sidor med underkapitel), Valutamakten, Mediamakten, Konklusioner (58 sidor), Litteratur (drygt 50 sidor) och Appendix (knappt 60 sidor). Boken liksom författaren har presenterats här. Krigsmaskinen

Artikeln. Det fördumda folket
När den indiska – och världsberömda – författarinnan Arundhati Roy vistades en tid bland en gruppering av den indiska ursprungsbefolkningen, gjorde hon en intressant iakttagelse. Hon ser det som en stor ironi att folk som lever i avskildhet långt bort från det vi kallar civilisationen, folk som är analfabeter och lever utan TV och andra media, är på ett sätt friare därför att de är utom räckhåll för indoktrineringen i dessa moderna massmedia. De indiska myndigheterna betraktar ”folket i urskogen” som fiender, som upprorsmakare och bekämpar dem. Men polisen eller trupperna kommer inte åt dem, därför att de inte agerar enligt kända mönster, enligt de livsformer som vi känner till. ”Ge dem en TV till varje familj i området och de blir lättare att hantera.” säger den lokale polisledaren.
Arundhati Roy
Stora delar av TV-mediet framstår i väsentlig grad som fördummande. En svensk framstående världsartist lär ha yttrat i något tämligen svagt ögonblick att svenskarna är dumma. Vad menade han, vi dumma, i någon mening infantila, lindrigt begåvade? Jag vill i stället påstå att vi är fördummade, gjorda okritiska av alla dessa intetsägande, rent banala program som sänds, framförallt i den kommersiella delen av TV-utbudet. Vi är förledda till att ta del av svenska och utländska underhållningsprogram, tävlingar och långa serier av engelska och nordamerikanska såpoperor. I svensk TV ansågs det år 2012 återigen vara läge att återse figurerna i en – naturligtvis nordamerikansk – serie kallad ”Dallas”. Vi blir det fördumda folket.

Mycket fult och farligt görs på TV och på film och görs samtidigt tillgängligt för barn. Där finns hajfilmerna, utomjordingarna, dinosaurierna, fantasifilmerna. Ofta är det våldsamma, hotande varelser. Actionfilmer från Förenta staterna har orgier i bilbomber, skjutande, dödande och mördande. Notera de medverkande kvinnorna – alltid halvnakna men med raketpistolen redo. Film och farliga situationer presenteras på TV-skärmen under stor del av dagen med ständiga kommersiella inslag för att locka den unga publiken till konsumtion.

Barn och ungdomar betraktas som särskilt värdefulla för annonsörerna. De blir så småningom de vuxna, betalande köparna. Barnen bedöms också bestämma över familjens inköp. En undersökning i Förenta staterna visade att barn vid sju års ålder tittar på TV under 2400 timmar och därmed ser 20 000 TV-annonser under ett år. Efterhand kan TV-bolagen med Disney i spetsen inrikta sig på program och annonser för barn ner till ett-årsåldern och baby-stadiet. Samtidigt sker starka aktioner från kommersiella bolag gentemot skolan och dess läromedel i Förenta staterna. Läskedrycksbolagen slåss om att få ensamrätt att leverera dryckerna och bokförlagen gör inbrytningar i samarbete med andra producerande företag. En undersökning av Business Week visade att vissa koncerner ”översvämmade skolorna med inlärningshjälpmedel och därmed propaganda”, medan en reklamkanal – Channel One – annonserade för Pepsi och Redbok och fick betalt med flera hundra tusen dollar för en halv minuts reklaminslag.

De multinationella företagen köper upp varandra och företagen inom medievärlden går samman och får större och större makt. I Förenta staterna finns Time Warner som gått samman med, eller köpts upp, av American On Line. I Frankrike härskar Vivendi som köpt upp Universal och från England styr Murdochs media-imperium. I Sverige dominerar Bonnier-koncernen. Dessa företag, som utgör den nystarka mediala makten, har insett medias stora betydelse för i stort sett alla samhällsfunktionerna. Genom media skapas produktion och framförallt konsumtion. Media marknadsför varorna och tjänsterna och får sin inkomst genom annonserna. En del av pressen och Public Service-TV avvaktar. Det märkliga inträffar att de privata företagskoncernerna och dess ledning inte bryr sig särskilt mycket om vilka budskap som media förmedlar utan anstränger sig för att skaffa läsare och lyssnare, med andra ord skaffar sig konsumenter för de i annonserna marknadsförda varorna och tjänsterna. Annonserna, reklamen, skall nå så många konsumenter som möjligt.

Antalet prenumeranter, lyssnare och tittare styr, men också deras inkomst och förmögenhetsskikt är viktiga variabler. Alltså är antalet prenumeranter, antalet lösnummerköpare, antalet lyssnare och tittare de faktorer som betyder mest för medieföretaget. Detta blir därmed produkten. Man säljer antalet presumtiva kunder till annonsörerna. ”Vi har 70 000 prenumeranter, räcker det för din annons?” Därför har också prenumerationsstatistik, antalet lösnummerköpare och lyssnarundersökningar sin stora betydelse. De gratistidningar som kommit i stadsområdena har fått sin förklaring. Tidningen Metro med sina snuttartiklar, men mängder av annonssidor, lär nu finnas i över 20 länder. Bonnierkoncernen svettas (eller köper in sig) men Dagens Nyheter säger upp personal samtidigt som storstadstidningarna mer och mer börjar likna – annonsblad. Varje morgon ramlar separata, tjocka, glättiga annonsblad ut ur dagstidningarna ner på golvet. Det lär inte dröja länge förrän svenska dagstidningar också tagit efter en trend i kommersialismens europeiska men nu fattiga hemland, Grekland, att mot bra betalning sända med likgiltiga, svårsålda böcker, usla CD-skivor och DVD-filmer tillsammans med tidningen. Dagstidningen har där plötsligt blivit ett rätt tungt, men tämligen onyttigt paket att bära hem. Något rationellt system med tidningsdistribution till brevlådor är det inte tal om i det landet.

Säg nej till droger, titta på TV i stället, där drogas du nästan gratis.
Nej, släng i stället TV:n och styr själv dina bilder med din dator!

När det gäller innehåll i film bör det ändå vara möjligt att radikalt göra om reglerna för en filmgranskningsbyrå i Sverige. Där i byrån har funnits en ledning som sedan många år tillbaka har kategoriskt och konsekvent tolkat censurreglerna till förmån för från Förenta staterna importerad våldspropaganda. Visat våld kan mycket väl föda verkligt våld. Vi har tillräckligt med bevis på detta. Nu har svenska skolbarn lärt sig hur man dödar varandra i Sverige. Man har gjort det med pistol i Bromma och med kniv i Sundsvall. Har vi redan glömt eller förträngt dessa händelser? Makten över vårt minne av sammanhörande händelser har agerat. En mycket ung pojke (tio år?) stack med en kniv ihjäl en kompis i ett tält i Småland. Alla skolpojkarna som var inblandade i dådet hade ofta suttit framför Tv:n och lärt sig.
Våldsanmälningar kan få ett särskilt politiskt innehåll. Ett nordamerikanskt program sänds i svensk TV och behandlar skjutvapnens användning i Förenta staterna och dödandet av civila. Man beskriver den stora omfattningen av vapeninnehav och organisationerna som stödjer den tämligen fria handeln med vapen. Så långt är det en kritisk syn. Därefter visar man bilder på ett offer för vapenanvändningen. Två personer har blivit ihjälskjutna utanför en livsmedelsbutik och mördaren har fångats. Det uppges vara en palestinier! Av alla de tusentals nordamerikaner som också skjuter och mördar fann man detta belysande exempel att ta fram och vidarebefordra till tittarna runt världen. Vi frågar oss för vem och för vad och för vilket syfte som detta fall skulle vara belysande.

Programvalet belyser i varje fall attityden hos det nordamerikanska Tv-bolaget och i Washington Post den 3 september 2005 fick vi ett annat bevis på medias makt när det gällde havsöversvämningarna i New Orleans. I en direktsändning i en Tv-kanal med syfte att samla in pengar till offren deklarerade den svarte nordamerikanske sångaren Kanye West följande:
”Jag avskyr det sätt som de beskriver oss svarta på i media. Man ser en svart familj och de säger att de plundrar. Man ser en vit familj och man säger att de letar efter mat. Dessutom tog det fem dagar innan den federala hjälpen kom, fem dagar, eftersom det till största delen handlade om svarta människor. George Bush skiter i svarta människor.”
Men det som är intressant är Tv-bolaget NBC:s ursäkt efter programmet: ”Sändningen var en direktsändning som präglades av starka känslor. Kayne West uttryckte inte åsikter som hade förberetts av kanalen och överensstämmer inte alls med NBC:s”
Det är inte bara det mindre omvärldskunniga folket i Förenta staterna som luras. Uppgifterna köps ju direkt till oss i Europa och sprids här. Detta resultat visar på den grundläggande falskheten och skevheten i mediernas påverkan på den nordamerikanska befolkningen, men även naturligtvis på oss andra som styrs i den övriga världen av dessa media. Propagandan styr våra tankar och vår uppfattning om världen utanför vårt hem och vårt kända samhälle. Propagandan kan ljuga för oss om sakernas tillstånd. Vad som sägs och visas i media har en stark påverkan på oss och blir inte sällan till en sanningsuppfattning.

Alltför ofta hör vi kommentaren: ”Javisst, absolut, det är sant. Precis, liksom. Jag läste det ju i tidningen och dom sa ju det liksom på TV! Kanon!”
Förenta staterna är som ekonomiskt objekt av insiktsfulla observatörer i dag betraktat som ett land i kris. Detta land, som alltsedan andra världskrigets slut framstått som föregångslandet för ekonomisk frihet och företagsamhet och individuellt lyckofinnande, drömdestinationen för emigrerande och reslystna svenskar och européer, har det senaste decenniet, främst genom Bushadministrationens krigföring och penningslöseri på militär makt och nu med en framröstad psykopat på tronen, förlorat det mesta av den tidigare glansen. Ekonomiskt består denna nedgång i en ofantlig statsskuld, ett starkt misstroende av bankväsendet och en hög arbetslöshet. Industriell verksamhet flyttar utomlands.

Hollywoods glamourfilmer har förbytts i våldsdyrkande krigsfilmer med udden mot islam. Även en förtroendekris finns internt och ökar med misstroende mot regimen. Men kanske främst sker det genom demonstrationsrörelser mot Wall Street. Den nya regimen efter valet 2008 har inte haft förmågan att leva upp till alla de goda löften som gavs i presidentvalskampanjen och vi bör ha lärt oss att personbyten på presidentposten inte betyder något för utrikespolitiken när vapen- och banknätverket ”Krigsmaskinen” – eller MIIC – styr. De företag som fick löften som ersättning för kampanjfinansiering inkasserar nu dessa och ledaren tvingas ge avkall på de allra flesta av de offentliga löftena.
Invasioner i andra länder stöds av det militärindustriella nätverket som vill se avsättning för sina kostsamma produkter. Detta möjliggörs med ständigt pågående krig. Anklagelser, angrepp och krigsförklaringar avlöser varandra. Ett politiskt system som, i avsaknad av ideologier, vilar på penning-, vapen- och mediamakt, härskar över resten av världen, men kan, med en tilltagande ekonomisk kris och internationellt misstroende, bli föremål för en radikal omvärdering och omdaning. En skarp, omfattande demokratisering och nyordning inom FN, med vetorättens försvinnande och inval av nya starka ekonomier som Kina, Indien och Brasilien, som tillsammans med afrikanska stater får inflytande i ett nytt Säkerhetsråd, kan sätta Förenta staterna på plats och bli jämbördiga med denna hittillsvarande supermakt. Detta är en möjlig och framkomlig väg till en bättre ekonomisk och social utveckling för länderna i Syd och en fredligare framtid för hela världen. Detta betonas av forskare och författare i den rika världen och av förtryckta människor i indianreservaten, i Centralamerika, i Sydostasien, i Irak och Afghanistan och många andra länder.

Några dagar efter den stora, världsomspännande, demonstrationen mot Förenta staternas krig mot Irak den 15 februari 2003, med demonstrationståg i Manila på Filippinerna, i Auckland på Nya Zeeland, i Johannesburg i Sydafrika, i London och i Stockholm och på över 400 olika platser i Förenta staterna, i 665 städer runt om i världen, skrev en journalist, Patrick Tyler i New York Times, att ”dessa demonstrationer mot kriget ger oss bilden av att det finns två supermakter på denna jord, Förenta staterna och världsopinionen”.
Vi tillhör världsopinionen och vi vill göra vår stämma hörd och vår berättelse läst. Vi får inte förtränga eller glömma vad som har hänt här på jorden i relationerna mellan de indelta områdena de senaste decennierna efter det senaste stora världskrigets slut. Härskarna, de som har makt över hur historien skall återbeskrivas, det är de ledare som har makt över rikedomarna och de nyhetsförmedlande kanalerna, det är de styrande personer som vill att deras försyndelser mot de svagare folken skall falla i glömska och att i stället all kraft skall läggas på att framställa heroiska insatser. Denna min skrift vill, i det svenska språkområdet, vara en del i en vittomfattande opinion mot dessa makters historiebeskrivning.

”För den officiella historieskrivningen står glömskan, inte minnet.” Ed. Galeano
Eduardo Galeanoa 1940-2015 var en uruguayansk författare, debattör och journalist.Hans mest kända verk är Latinamerikas öppna ådror och trilogin Eldens minne, vilka avhandlar Latinamerikas historia.
Vi som inte har de direkta maktmedlen, vi som inte direkt får våra alster publicerade, måste tro på och arbeta för en mer jämlik och därmed fredligare värld, där neutrala bedömare och berättare får betydelse. Vi måste med all kraft säkerställa en tillförlitlig och offentligägd nyhetsförmedling. Här i denna skrift har jag satt tvivel på maktens berättelser och redovisar därför motbilden för att söka skapa förståelse och balans. Jag vet också, med resultaten från noggranna, vetenskapliga studier, att tillit till makthavare i ett jämlikt samhälle är ett bättre samhälle för alla. För alla.
Många personer runt om i världen och i skilda befattningar har ifrågasatt ledarna i de politiska systemen och företagen och reagerat, gett offentlighet åt missförhållanden. De har fått sina åsikter offentliggjorda och publicerade. Känns dessa namn igen?
Raphael Halet, Bill Binney, Rudolf Elmer, Karin Gran, Frank Grevil, Joselin Rautak, förutom Mordechai Vanunu, Daniel Ellsberg, Chelsea Manning, Julian Assange och Edward Snowden.
Halet visade på hur Price Waterhouse hjälpte företag, inklusive IKEA, att skattesmita; Binney visade att Pentagon dolde kunskap om terrorattentatet 9/11 – innan händelsen – och Elmer visade på skattesmitning till schweitziska banker. Gran, Grevil och Rautak avslöjade falskheten i Förenta staternas och dess medlöpares aktioner i kriget mot Irak.
De använde sig av yttranderätten, men fick i flera fall betala med frihetsberövande.

Men folk är inte dumma. Folk är inte fördömda heller. Folk är indoktrinerade till dumhet.

i Andra om: media, reklam, TV, kapitalism, USA, politik, propaganda, ekonomi krig, ekonomi, massmedia, FN, demokrati, href=”http://bloggar.se/om/imperialism” rel=”tag”>imperialism,