Denna artikel av den kunnige geopolitiske analytikern Pepe Escobar har översatts av Christine Vaple. Pepe Escobar i Asian Times: Här är den verkliga anledningen till varför USA måste prata med Ryssland 21/7

Artikeln.

En ny bok förklarar varför framtida historiker kan komma att se Putins banbrytande tal den 1 mars som av avgörande betydelsen i det 21:a århundradets Nya Stora Spel om Eurasien. Orsaken beskrivs detaljerat i Losing Military Supremacy: The Myopia of American Strategic Planning, en ny bok av den ryske militär- & marinanalytikern Andrei Martyanov. Martyanov är unikt rustad för uppgiften. Han föddes i Baku i början av 1960-talet, och var marinofficer i Sovjetunionen fram till 1990. Han flyttade till USA i mitten av 1990-talet och är nu laboratoriedirektör inom flygindustrin. Han tillhör en extremt liten grupp toppanalytiker inom det militära/marina som specialiserar sig på USA-Ryssland.

Med citat av Alexis de Tocqueville och från Leo Tolstoys ”Krig och fred” i en analys av maktbalansen under Sovjettiden och senare, visar Martyanov noggrant hur den enda nationen på planeten ”som militärt kan besegra USA konventionellt” har reagerat på en situation där någon ”meningsfull dialog mellan Ryssland och USAs politiker är praktiskt taget omöjligt.”
Det som ytterst avslöjas är inte bara att militärstrategen Sun Tzus grundläggande tes – ”om du känner fienden och känner dig själv, behöver du inte frukta resultatet av hundra militära slag” ignoreras – utan mestadels ren och skär turboladdad hybris, i en serie av illusionistiska positiva återkopplingsslingor, genom Desert Storms mot Saddam Husseins tungt uppblåsta och bedrövligt otillräckligt utbildade armé.
Leo Tolstoj

USAs industri-militära och säkerhetskomplex profiterar på en årlig budget på ca 1 biljon US-dollar (USD 1 trillion), dvs. motsvarande 8 800 000 000 SEK (svenska kronor). Det enda sättet att rättfärdiga sådana enorma utgifter är att skapa ett dödligt yttre hot: Ryssland. Det är den huvudsakliga orsaken till att komplexet inte kommer att låta president Donald Trump att försöka normalisera förbindelserna med Ryssland.
Ändå är det här en helt ny situation, eftersom USA står inför en formidabel motståndare som, vilket Martyanov noggrant redogör för, har fem avgörande kapaciteter:
1. Insatsbefäl, kontroll- och kommunikationskapacitet, underrättelse-, övervaknings- och spaningsresurser som är lika bra eller bättre än USAs
2. Elektronisk krigföringskapacitet som är lika bra eller bättre än USAs.
3. Nya vapensystem som är lika bra eller bättre än USAs.
4. Luftförsvarssystem som mer än matchar USAs flygkraft.
5. Under-, över- och hypersonora långdistans-kryssningsrobotar som hotar USA-imperiet av militärbaser och till och med hela USA:s fastland.
Så hur hamnade vi här?

Amerikanska militärmyter krossas.
Martyanov hävdar att Ryssland, genom hela 2000-talets första decennium, ägnade tillräckligt med tid åt att ”definiera sig när det gäller slutna teknologiska cykler, lokalisering och tillverkning”.
Som jämförelse kan Tyskland, trots en stor utvecklad ekonomi, ”inte konstruera och bygga toppmoderna stridsflygplan från grunden”, medan Ryssland kan. Tyskland ”har ingen rymdindustri, och det har Ryssland”.
Vad gäller de som i USA går under benämningen ryska ”experter” såg de aldrig dessa tekniska genombrott. De ”har helt enkelt ingen förståelse för den enorma skillnaden mellan de processer som är involverade i en virtuell ekonomi omräknad i pengar och de som är involverade i tillverkningen av det moderna styrsystemet för krigsinformation eller av de supermoderna stridsflygplanen”.

Martyanov ger massor av ögonblicksbilder. Till exempel ”Ryssland … lanserade utan onödiga fanfarer en fullständig uppgradering av sin marina kärnvapenavskräckning med ubåtar utrustade med ballistiska missiler (SSBN) i Borey-klassen (Projekt 955 och 955A). … Detta är det program som de flesta ”Rysslands-’analytiker’” skrattade åt för tio år sedan. De skrattar inte längre.”

Ett central inslag i boken är att krossa amerikanska militärmyter. Detta måste inbegripa en djupgående omprövning av Andra världskriget och en omprövning av hur Sovjetunionens flotta minskade det tekniska gapet gentemot USAs redan i mitten av 1970-talet, även om det förblev ”en särskild förnekande styrka som strängt utformades för avskräckning”. Sovjetunionens flotta, liksom den ryska idag, ”skapades till stor del för ett enda syfte: att förhindra en NATO-attack på Sovjetunionen från havet”.

Om vi övergår till tiden efter Sovjetunionens är det oundvikligt att Ryssland måste komma fram till en samordnad strategi för att motverka NATOs obevekliga rörelse österut – en klar kränkning av (det verbala) avtalet mellan George Bush Senior och Michail Gorbatjov.

Och det leder oss till det allra heligaste i Beltway-mantrat, ”rysk aggression”. Även om Ryssland ”har kapacitet att tillfoga NATO stora skador”, som Martyanov påminner oss om, ”varför skulle Ryssland attackera eller skada europeiska länder som är värda avsevärt mycket mer för Ryssland som fria och välmående än de skulle vara om de skadades och, teoretiskt sett, underkastades?”

Brzezinskis mardröm
Bokens kapitel 7, med titeln ”Misslyckandet med att komma tillrätta med den moderna geopolitiska omorienteringen”, tar oss tillbaka till ett annat omvälvande ögonblick: 2015 års segerparad i Moskva, med Putin och Kinas president Xi Jinping sittande bredvid varandra, sinnebilden av Zbigniews bok ”Stora schackbrädet” (“Grand Chessboard”). Brzezinskis värsta mardröm om ”de två mäktigaste eurasiska nationerna som förklarar fullständigt oberoende från USAs syn på världen”.
Och sedan var det Rysslands insatser i Syrien; den 7 oktober 2015 avfyrades sex 3M14 Kalibr kryssningsmissiler i intervaller om fem sekunder från Ryska flottans små missilfartyg i Kaspiska havet, mot Daesh-mål i Syrien. USS Theodore Roosevelt och dess stridsgrupper förstod genast budskapet – att lämna Persiska viken snabbt som ögat.
Sedan dess har budskapet förstärkts: Östra Medelhavsområdet, Svarta havet eller ”Ryska flottans Stillahavsområden” håller på att bli ”helt stängda zoner för alla motståndare”.
Läxan från berättelsen om Kalibr-i-Kaspiska sjön, skriver Martyanov, är att ”för första gången visades det öppet, och världen noterade, att det amerikanska monopolet på maktens symboler var officiellt bruten”. (Kalibr är ett mycket effektivt missilsystem som lanserades år 2012).
Som Martyanov visar hur ”i både Donbass och i synnerhet i Syrien, synade Ryssland den amerikanska geopolitiska och militära bluffen” är det ingen tvekan om att sammankopplingen Syrien-Ukraina – som jag analyserade här – är grundstenen för den nuvarande ”historiskt sett oöverträffade anti-ryska hysterin i USA”.
Så bollen – precis som den Putin erbjöd Trump i Helsingfors – ligger på USAs planhalva. Vad Martyanov beskriver som ”den dödliga kombinationen av nutida amerikanska eliters okunnighet, hybris och desperation” kan dock inte underskattas.

Redan under sin valkampanj tillkännagav Trump flera gånger att han skulle motverka den internationella (o-)ordningen efter Kalla kriget. Helsingfors var en grafisk demonstration av att Trumps ”träskdränering” stött på massivt motstånd, eftersom träsket vill behålla sina biljoninkomster.

Däremot är den ryska diplomatin, som uttryckligen bekräftades av Putin själv i veckan, övertygad om att allt är tillåtet när det gäller att undvika Kalla kriget 2.0.

Men Rysslands nya generation av vapen har formellt avslöjats av försvarsdepartementet, och några av dem är redan stridsklara.

”Pearl Harbor möter Stalingrad”
Det är glasklart att president Trump tillämpar Kissingers söndra-och-härska-taktik och försöker minska den ryska politiska/ekonomiska sammanlänkningen med de två andra eurasiska integrationspolerna, Kina och Iran.
Ändå kan Träsket alls inte se ”Den stora bilden” – eftersom det viktiga smatalet mellan två av de väldigt få amerikaner som faktiskt har ingående kunskap om Ryssland intygar. Professor Stephen Cohen och professor John Mearsheimer skräder inte på orden: Ingenting kan göras när russofobi är landets lag.
Vi måste gå tillbaka till Putins tal 1 mars, som presenterade USA med det som enligt Martyanov bara kan beskrivas som ”ett militärteknologiskt Pearl Harbor-möter-Stalingrad”.
Martyanov går hela vägen för att förklara hur de senaste ryska vapensystemen visar enorma strategiska – och historiska – förgreningar. Missilgapet mellan USA och Ryssland är nu ”en teknologisk avgrund” med ballistiska missiler ”med en räckvidd som gör alla typer av anti-ballistiskt försvar meningslösa”. För att använda Trumps ord: Star Wars och dess derivat är nu ”föråldrade”.

Kinzhal-missilen beskrivs av Martyanov som ”av avgörande geopolitisk, strategisk, operativ, taktisk och psykologisk betydelse”. I ett nötskal kan ”inget modernt eller potentiellt luftförsvarssystem som idag används av NATO stoppa en enda missil med sådana egenskaper”.
Kinzhai-missilen
Det betyder bland annat – och det kan aldrig nog understrykas – att hela östra Medelhavet kan stängas av, för att inte tala om hela Persiska viken. Och allt detta går långt bortom asymmetri. Det handlar om ”den slutliga ankomsten av ett helt nytt paradigm” i krigföring och militär teknik.

Martyanovs bok är ett måste, det ultimata vapnet i krossandet av myter. Och till skillnad från Saddam Hussein-versionen existerar denna faktiskt. Som Putin varnade (7:10 minuter in i videon) ”De lyssnade inte på oss då.” Lyssnar de nu?

i Andra om: Putin, Ryssland,försvar, demokrati, Trump, Obama, USA, Politik, massmedia desinformation