Varför måste USA prata med Ryssland?

Denna artikel av den kunnige geopolitiske analytikern Pepe Escobar har översatts av Christine Vaple. Pepe Escobar i Asian Times: Här är den verkliga anledningen till varför USA måste prata med Ryssland 21/7

Artikeln.


En ny bok förklarar varför framtida historiker kan komma att se Putins banbrytande tal den 1 mars som av avgörande betydelsen i det 21:a århundradets Nya Stora Spel om Eurasien. Orsaken beskrivs detaljerat i Losing Military Supremacy: The Myopia of American Strategic Planning, en ny bok av den ryske militär- & marinanalytikern Andrei Martyanov. Martyanov är unikt rustad för uppgiften. Han föddes i Baku i början av 1960-talet, och var marinofficer i Sovjetunionen fram till 1990. Han flyttade till USA i mitten av 1990-talet och är nu laboratoriedirektör inom flygindustrin. Han tillhör en extremt liten grupp toppanalytiker inom det militära/marina som specialiserar sig på USA-Ryssland.
Martyanovs bok
Med citat av Alexis de Tocqueville och från Leo Tolstoys ”Krig och fred” i en analys av maktbalansen under Sovjettiden och senare, visar Martyanov noggrant hur den enda nationen på planeten ”som militärt kan besegra USA konventionellt” har reagerat på en situation där någon ”meningsfull dialog mellan Ryssland och USAs politiker är praktiskt taget omöjligt.”
Det som ytterst avslöjas är inte bara att militärstrategen Sun Tzus grundläggande tes – ”om du känner fienden och känner dig själv, behöver du inte frukta resultatet av hundra militära slag” ignoreras – utan mestadels ren och skär turboladdad hybris, i en serie av illusionistiska positiva återkopplingsslingor, genom Desert Storms mot Saddam Husseins tungt uppblåsta och bedrövligt otillräckligt utbildade armé.
TolstojLeo Tolstoj

USAs industri-militära och säkerhetskomplex profiterar på en årlig budget på ca 1 biljon US-dollar (USD 1 trillion), dvs. motsvarande 8 800 000 000 SEK (svenska kronor). Det enda sättet att rättfärdiga sådana enorma utgifter är att skapa ett dödligt yttre hot: Ryssland. Det är den huvudsakliga orsaken till att komplexet inte kommer att låta president Donald Trump att försöka normalisera förbindelserna med Ryssland.
Ändå är det här en helt ny situation, eftersom USA står inför en formidabel motståndare som, vilket Martyanov noggrant redogör för, har fem avgörande kapaciteter:
1. Insatsbefäl, kontroll- och kommunikationskapacitet, underrättelse-, övervaknings- och spaningsresurser som är lika bra eller bättre än USAs
2. Elektronisk krigföringskapacitet som är lika bra eller bättre än USAs.
3. Nya vapensystem som är lika bra eller bättre än USAs.
4. Luftförsvarssystem som mer än matchar USAs flygkraft.
5. Under-, över- och hypersonora långdistans-kryssningsrobotar som hotar USA-imperiet av militärbaser och till och med hela USA:s fastland.
Så hur hamnade vi här?

Amerikanska militärmyter krossas.
Martyanov hävdar att Ryssland, genom hela 2000-talets första decennium, ägnade tillräckligt med tid åt att ”definiera sig när det gäller slutna teknologiska cykler, lokalisering och tillverkning”.
Som jämförelse kan Tyskland, trots en stor utvecklad ekonomi, ”inte konstruera och bygga toppmoderna stridsflygplan från grunden”, medan Ryssland kan. Tyskland ”har ingen rymdindustri, och det har Ryssland”.
Vad gäller de som i USA går under benämningen ryska ”experter” såg de aldrig dessa tekniska genombrott. De ”har helt enkelt ingen förståelse för den enorma skillnaden mellan de processer som är involverade i en virtuell ekonomi omräknad i pengar och de som är involverade i tillverkningen av det moderna styrsystemet för krigsinformation eller av de supermoderna stridsflygplanen”.

Martyanov ger massor av ögonblicksbilder. Till exempel ”Ryssland … lanserade utan onödiga fanfarer en fullständig uppgradering av sin marina kärnvapenavskräckning med ubåtar utrustade med ballistiska missiler (SSBN) i Borey-klassen (Projekt 955 och 955A). … Detta är det program som de flesta ”Rysslands-‘analytiker'” skrattade åt för tio år sedan. De skrattar inte längre.”

Ett central inslag i boken är att krossa amerikanska militärmyter. Detta måste inbegripa en djupgående omprövning av Andra världskriget och en omprövning av hur Sovjetunionens flotta minskade det tekniska gapet gentemot USAs redan i mitten av 1970-talet, även om det förblev ”en särskild förnekande styrka som strängt utformades för avskräckning”. Sovjetunionens flotta, liksom den ryska idag, ”skapades till stor del för ett enda syfte: att förhindra en NATO-attack på Sovjetunionen från havet”.

Om vi övergår till tiden efter Sovjetunionens är det oundvikligt att Ryssland måste komma fram till en samordnad strategi för att motverka NATOs obevekliga rörelse österut – en klar kränkning av (det verbala) avtalet mellan George Bush Senior och Michail Gorbatjov.

Och det leder oss till det allra heligaste i Beltway-mantrat, ”rysk aggression”. Även om Ryssland ”har kapacitet att tillfoga NATO stora skador”, som Martyanov påminner oss om, ”varför skulle Ryssland attackera eller skada europeiska länder som är värda avsevärt mycket mer för Ryssland som fria och välmående än de skulle vara om de skadades och, teoretiskt sett, underkastades?”
Chessboard
Brzezinskis mardröm
Bokens kapitel 7, med titeln ”Misslyckandet med att komma tillrätta med den moderna geopolitiska omorienteringen”, tar oss tillbaka till ett annat omvälvande ögonblick: 2015 års segerparad i Moskva, med Putin och Kinas president Xi Jinping sittande bredvid varandra, sinnebilden av Zbigniews bok ”Stora schackbrädet” (“Grand Chessboard”). Brzezinskis värsta mardröm om ”de två mäktigaste eurasiska nationerna som förklarar fullständigt oberoende från USAs syn på världen”.
Och sedan var det Rysslands insatser i Syrien; den 7 oktober 2015 avfyrades sex 3M14 Kalibr kryssningsmissiler i intervaller om fem sekunder från Ryska flottans små missilfartyg i Kaspiska havet, mot Daesh-mål i Syrien. USS Theodore Roosevelt och dess stridsgrupper förstod genast budskapet – att lämna Persiska viken snabbt som ögat.
Sedan dess har budskapet förstärkts: Östra Medelhavsområdet, Svarta havet eller ”Ryska flottans Stillahavsområden” håller på att bli ”helt stängda zoner för alla motståndare”.
Läxan från berättelsen om Kalibr-i-Kaspiska sjön, skriver Martyanov, är att ”för första gången visades det öppet, och världen noterade, att det amerikanska monopolet på maktens symboler var officiellt bruten”. (Kalibr är ett mycket effektivt missilsystem som lanserades år 2012).
Som Martyanov visar hur ”i både Donbass och i synnerhet i Syrien, synade Ryssland den amerikanska geopolitiska och militära bluffen” är det ingen tvekan om att sammankopplingen Syrien-Ukraina – som jag analyserade här – är grundstenen för den nuvarande ”historiskt sett oöverträffade anti-ryska hysterin i USA”.
Så bollen – precis som den Putin erbjöd Trump i Helsingfors – ligger på USAs planhalva. Vad Martyanov beskriver som ”den dödliga kombinationen av nutida amerikanska eliters okunnighet, hybris och desperation” kan dock inte underskattas.

Redan under sin valkampanj tillkännagav Trump flera gånger att han skulle motverka den internationella (o-)ordningen efter Kalla kriget. Helsingfors var en grafisk demonstration av att Trumps ”träskdränering” stött på massivt motstånd, eftersom träsket vill behålla sina biljoninkomster.

Däremot är den ryska diplomatin, som uttryckligen bekräftades av Putin själv i veckan, övertygad om att allt är tillåtet när det gäller att undvika Kalla kriget 2.0.

Men Rysslands nya generation av vapen har formellt avslöjats av försvarsdepartementet, och några av dem är redan stridsklara.

Putin på presskonferens 1 mars 2018

Putin på presskonferens 1 mars 2018

”Pearl Harbor möter Stalingrad”
Det är glasklart att president Trump tillämpar Kissingers söndra-och-härska-taktik och försöker minska den ryska politiska/ekonomiska sammanlänkningen med de två andra eurasiska integrationspolerna, Kina och Iran.
Ändå kan Träsket alls inte se ”Den stora bilden” – eftersom det viktiga smatalet mellan två av de väldigt få amerikaner som faktiskt har ingående kunskap om Ryssland intygar. Professor Stephen Cohen och professor John Mearsheimer skräder inte på orden: Ingenting kan göras när russofobi är landets lag.
Vi måste gå tillbaka till Putins tal 1 mars, som presenterade USA med det som enligt Martyanov bara kan beskrivas som ”ett militärteknologiskt Pearl Harbor-möter-Stalingrad”.
Martyanov går hela vägen för att förklara hur de senaste ryska vapensystemen visar enorma strategiska – och historiska – förgreningar. Missilgapet mellan USA och Ryssland är nu ”en teknologisk avgrund” med ballistiska missiler ”med en räckvidd som gör alla typer av anti-ballistiskt försvar meningslösa”. För att använda Trumps ord: Star Wars och dess derivat är nu ”föråldrade”.

Kinzhal-missilen beskrivs av Martyanov som ”av avgörande geopolitisk, strategisk, operativ, taktisk och psykologisk betydelse”. I ett nötskal kan ”inget modernt eller potentiellt luftförsvarssystem som idag används av NATO stoppa en enda missil med sådana egenskaper”.
Ryssland Kinzhai-missilenKinzhai-missilen
Det betyder bland annat – och det kan aldrig nog understrykas – att hela östra Medelhavet kan stängas av, för att inte tala om hela Persiska viken. Och allt detta går långt bortom asymmetri. Det handlar om ”den slutliga ankomsten av ett helt nytt paradigm” i krigföring och militär teknik.

Martyanovs bok är ett måste, det ultimata vapnet i krossandet av myter. Och till skillnad från Saddam Hussein-versionen existerar denna faktiskt. Som Putin varnade (7:10 minuter in i videon) ”De lyssnade inte på oss då.” Lyssnar de nu?

i Andra om: , ,, , , , , ,

  10 comments for “Varför måste USA prata med Ryssland?

  1. Igor Idag
    2 augusti, 2018 at 09:04

    Rysslands offensiva kapacitet har alltid varit problemet för alla dess grannar. Det är också anledningen till att det finns allianser för att ringa in Ryssland i alla väderstreck. Inget politiskt/militärindustriellt komplex kan se ett angrepp som ett lönsamt projekt. Många ryska skrytbyggen finns i enstaka ex för uppvisning.

    • 2 augusti, 2018 at 09:12

      Natos:s/USA:s offensiva aktioner är betydligt mer omfattande och dess militärbudget är 12 gånger större. Självkart gynnas militärindustriella komplex av krigssituationer – framgår bl.a. av börskurser.

    • Mikael
      2 augusti, 2018 at 16:07

      Historiskt sätt är det främst Tyskland som stått för merparten av angreppen på grannarna tätt följt av Sverige.
      Rysslands krigshistoria handlar mer om försvarskrig än anfallskrig och dagens Ryssland lever i minnet av främst det tyska angreppet 1941 men också av samma lands aggresion 1914.
      Längre tillbaka har vi Krimkriget där självaste Storbrittanien hade trupp på ryskt område och innan det Napoleons fälttåg till Moskva.
      Den enda tiden ”Ryssland” varit en aggresiv granne var när landet var en del i Sovjetunionen och leddes av den georgiern Josef Stalin.
      Tyvärr tenderar folk till att tro på dagens anti ryska mainstreat media istället för att själv öppna sina ögon och betrakta världen med opartiska ögon.

    • Ostap B
      2 augusti, 2018 at 22:46

      ”Många ryska skrytbyggen finns i enstaka ex för uppvisning”…
      Så trodde man om Kaliber också… innan de började sätta eld på turbanerna…

    • Benny
      3 augusti, 2018 at 08:06

      Igor har gått i samma fälla som många politiker i USA. Man vägrar helt enkel att ta till sig att länder med långt mindre militärutgifter kan ta fram vapen som får USA:s vapen att framstå som ineffektiva och utdaterade. Pentagon däremot som begriper något inser att något hänt och att man hamnat ordentligt på efterkälken! Men visst Igor fortsätt bara att förneka fakta trots de överväldigande bevisen! Har du helt missat vad som hänt i Syrien t ex? Rysslands kapacitet är för övrigt mest defensiv (av historiska skäl) om nu Igor missat detta också….

  2. Knut
    2 augusti, 2018 at 10:38

    Att en auktoritär ledare kan beordra fram en ny robot eller Sputnik visar inte att det landet och dess ekonomisk-politiska system är bättre på att högteknologisk produktion.

    Sovjets exempel är belysande, den inneboende ineffektiviteten i systemet gjorde att ekonomin började stagnera kraftigt redan under 1970-talet och då inga reella reformer i marknadsekonomisk riktning gjordes kollapsade Sovjet till slut.

    Rysslands ekonomiska system bygger på ett klientmedelssystem där Putins oligarkers som tack för sitt stöd ges monopol eller monopolliknande fördelar. De reformer som skulle krävas för öka produktiviteten och innivationsförmågan uteblir eftersom sådana kan komma att underminera oligarkernas, och ytterst, Putins ställning.

    Ryssland hävdar sig dåligt i innovationsförmåga och högteknologisk produktion jämfört med andra länder. Se t.ex. Economic Complexity Index.

    • Benny
      2 augusti, 2018 at 14:42

      Knut inser inte att samma problem finns i hela världen, monopol och oligopol styrs av oligarker oberoende av politisk ledning. Rysslands problem är att man hade kommunismen som stöpte all individuell företagsamhet och som Ryssland och många andra östeuropeiska stater lider av än produktionsmässigt. Man kom med i matchen senare än väst helt enkelt pga kommunismen. Och Rysslands militärindustri visar väl knappast på dålig innovationsförmåga Knut det är väl USA:s som trots alla pengar man får från skattebetalarna inte hänger med i utvecklingen.

  3. Jan Nybondas
    2 augusti, 2018 at 10:58

    Det hela började 1991 med det första Gulfkriget. Sovjetunionen hade under sina sista månader förhandlat fram ett avtalsutkast som öppnade för en fredlig avveckling av Kuwaitkrisen. Det passade inte USA som nödvändigt ville dra igång ett krig mot Irak. Efteråt dansade Bush den äldre och hans anhang runt i segerrus och förklarade att ett trendbrott hade skett. Man kunde starta krig utan att behöva ta hänsyn till motdrag som Sovjetunionen/Ryssland skulle kunna vidta. Man kunde ljuga dem rakt upp i synen om att NATO inte skulle gå en tum österut från Tyskland – och sedan marscherade man på, tum efter tum. Slutligen lossade man den viktigaste spärren för ömsesidig respekt när ABM-avtalet ensidigt sades upp 2001. Det hade garanterat att ingendera behövde befara ett förstaslag från den andra sidan. Nu började USA bygga upp missilförsvarsystem som var en klar signal till Ryssland om att det var avsett att träda i funktion efter ett genomfört förstaslag, varefter det skulle eliminera resterna av vad som kunde finnas kvar av missiler.

    Vid sidan om detta rullade krigen igång, alla oprovocerade och olagliga. Jugoslavien, Afghanistan, Irak, Libyen, Syrien, Jemen och ett antal länder Pakistan m.fl. som man kontinuerligt bombar utan att tillfråga ländernas folk eller ledning.

    Det ryska svaret kom som brevet på posten. Men USA:s ledarskap hade redan vant sig vid att posten slutat leverera brev i tid och blev tagna rejält på sängen. De försöker dölja sin upprördhet men alltför många amerikanska analytiker har redan tagit bladet från munnen: USA har halkat efter, USA:s fastland kan inte säkras och många andra system såsom hangarfartygen är obrukbara mot jämbördiga makter, inte bara Ryssland.
    En ny omgång av kapprustning står för dörren, och det är inga goda nyheter. Men en nedrustning kan endast ske om alla sluter upp. Att ha en unipolär världsordning med en bombglad president är ingen fungerande ordning. Farliga tider stundar. Aldrig har USA:s kongress haft så få förhandlingsvilliga ledamöter, de kan räknas på ena handens fingrar. Aldrig har medierna varit lika hysteriskt krigstokiga. Hitler trodde att Sovjetunionen skulle besegras inom loppet av några veckor och senast sommaren 1941. Ställd mot dagens USA framstår han som den nyktre realisten som ibland kan missta sig.

    • Korp
      2 augusti, 2018 at 13:23

      Nytt luftförsvarssystem för Ryssland 2018
      Bäva USA/NATO!

  4. Bergslags-Bengt
    3 augusti, 2018 at 11:44

    Artikelns allmänna resonemang gick ju att följa men den stora fördelen är tipsen om en artikel och en bok.
    Utöver det så är texten väldigt illa skriven , full med oklara syftningar och meningslösa kvasilitterära anspelningar utan någon vikt för resonemanget.
    Skribenten lyckas inte hålla isär resonemang om Sovjet från de om Ryssland och har uppenbarligen inte en susning om att USA sedan länge förlorat sitt teknologiska övertag till Israel, Sverige, Frankrike och Storbrittanien. Förutom till Ryssland och ett allt effektivare Kina.
    Men huvudpoängen om att det är USA som behöver dessa samtal syns jag är helt riktigt bedömt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.