Dagens Nyheter har genom åren gjort sig bemärkt genom att konsekvent undervärdera nyheter som är negativa för Israel och analogt med detta, övervärdera nyheter som är negativa för de ockuperade och förföljda palestinierna.

Att det förhåller sig så är uppenbart för samtliga läsare som försökt följa internationell politik via DN. Tidningen uppvisar ett nästan maniskt ointresse när det gäller Israels brott mot mänskligheten, den etniska rensningen av palestinier och landets alla brott mot mänskliga rättigheter, Genèvekonventionen och FN:s samtliga resolutioner. Hade det varit en mindre allvarlig fråga så hade DN:s partiskhet varit underhållande, nu är den tyvärr bara ett skott i foten. Ett skott i foten för den folkbildande uppgift som borde vara ledstjärna för all journalistik, ett skott i foten på sanningen.

Personligen har jag vid ett antal tillfällen uppmärksammat tidningens förmåga att vända svart till vitt, jag vet också att andra, liksom jag själv, häpet lyfter på sina ögonbryn.

Idag skriver Niklas Ekdal en artikel med rubriken ”Motståndsmännen”. Den handlar, något förenklat, bland annat om Torgny Segerstedt (1876-1945) och Göteborgs Handels och Sjöfartstidning, och Segerstedts mediala kamp mot Hitler och Nazismen. Till sin hjälp tar Ekdal – Ester Pollak, Kenne Fant och några artiklar i tidningen Tvärsnitt.

DN: ”Ester Pollack visar att tidningarnas ideologiska färg inte var avgörande för deras ställningstagande. I stället tycks det ha varit en fråga om personligt temperament, vilka som böjde sig för vinden och vilka som vågade kalla Djävulen för Djävul.

En given lärdom är att press och politik inte ska blandas ihop. Det är när murvlarna verkar besvärligast som de verkligen kan göra skillnad.”

Kontentan i Ekdals artikel kommer från en brevväxling, mellan vilka är lite otydligt, men budskapet är klart som kristall. På frågan om vilket land vi i dag är villiga att offra för att undvika krig, så svarar Kenne Fant att Segerstedt skulle ha svarat, med tanke på Irans kärnvapenplaner: – Israel!

Det är en listig metod som här används för att förtala en död. Ett par snabba dragningar och motståndarbackarna befinner sig plötsligen uppfintade på den mediala åskådarläktaren. Den sedan 62 år avlidne Torgny Segerstedt får

Torgny Segerstedt (1876-1945)

plötsligen röst nere från sin grav och kan utan vidare peka ut en skurkstat, Iran. Dessutom kan han, utifrån sitt förmodade utpekande, tala om att det är Israel av alla länder som idag skulle kunna offras för bevarandet av världsfreden.

Att Dagens Nyheter inte vill berätta för sina läsare om Israels brott mot mänskligheten är dock signifikant. Tidningen var inte heller under Hitlertiden någon som gick i bräschen för att informera sina läsare om de dåvarande brotten mot mänskligheten. Och dessvärre så kommer nästa generationer av publicister, journalister och läsare konstatera samma sak när de uttalar sig om Dagens Nyheters publicistiska tillkortakommanden under den tid som förflutit sedan Israel på allvar satte igång med sin etniska rensning av palestinier.

Att man inte försöker följa Torgny Segerstedts exempel utan i stället lägger orden i hans sedan länge döda mun är dessvärre karakteristiskt för hur Dagens Nyheter väljer att missbruka sina läsares förtroende. Niklas Ekdal är bara en i raden av desinformatörer från tidningshuset i Marieberg.

Personligen är jag övertygad om att Torgny Segerstedt även idag skulle stå på antikolonialismens och antifascismens sida mot förtyck och brott mot mänskligheten. Kort sagt, han skulle ha pekat på det onda oavsett vilka bokstäver som kommer efter bokstaven ”I” i landets namn.

Att Ekdals uttalande ”En given lärdom är att press och politik inte ska blandas ihop” även borde gälla honom själv tycks han inte förstå.

Niklas Ekdals artikel i Dagens Nyheter

Andra bloggar om: Dagens Nyheter, Niklas Ekdal, Torgny Segerstedt, Israel, Palestina, Iran, Mellanöstern, Mediekritik, Desinformation, Politik

[tags]Dagens Nyheter, Niklas Ekdal, Torgny Segerstedt, Israel, Palestina, Iran, Mellanöstern, Mediekritik, Desinformation, Politik[/tags]