Jag har tidigare publicerat artiklar om tortyr, främst om USA, ett ledande tortyrland i världen. USA världsledande i tortyr även före Trump!

Den avslutas så här I sin banbrytande studie ”A Question of Torture” påvisar historieprofessor Alfred W. McCoy med användning av officiella dokument och intervjuer med underrättelsekällor att användning av tortyr har-varit en systematisk praxis hos amerikanska och brittiska underrättelsetjänster, sanktionerade på högsta nivå, under det senaste halvseklet. Sedan andra världskriget har ”en distinkt amerikanska dold krigföringsdoktrin med psykologisk tortyr vuxit fram som en central om olaglig aspekt av amerikansk utrikespolitik.

Den aktuella artikeln ”UK Torture Report Raises Serious Questions” har skrivits av den australiensiske geopolitiska analytikern JamesO’Neill och har publicerats på New Eastern OutlookNEO. Den har översatts av Christine Vaple. Längs ned länkar till rapporter om USA:s tortyr.

Artikeln.

En färsk rapport från brittiska parlamentets underrättelse- och säkerhetsutskott under ordförandeskap av konservative parlamentsledamot Dominic Grieve QC har fått anmärkningsvärt liten medietäckning i Australien. Det finns ett antal skäl till att oroas över informationen i rapporten, inte minst för att den väcker allvarliga frågor om nivån på Australiens medverkan i det som beskrivs i rapporten.

Efter händelserna 11 september 2001 förklarade president GW Bush sitt ”krig mot terror”. Detta ”krig” inbegriper inrättandet av hemliga och inte så hemliga interneringsläger. Fångar ”överlämnades” (dvs kidnappades) till dessa läger, där många hållits på obestämd tid, utan rättegång, utan att följa gällande lagar och, som den brittiska rapporten visar, torterats.

Information som erhållits genom tortyr, eller förstärkta förhörsmetoder som det förskönande kallas, delade sedan USA med sig av till sina allierade. Två australiensiska medborgare, David Hicks och Mamdoub Habib, var offer för denna process.

I den brittiska rapporten framgår det tydligt att britterna var fullt delaktiga i detta. De visste vad amerikanerna gjorde. De var närvarande när förhör genomfördes. De lämnade frågor som skulle ställas under tortyr och i 198 fall, dokumenterade av kommittén, mottog information som de visste hade erhållits genom tortyr.

Definitionen på tortyr finns i ett antal rättsliga instrument. Den vanligaste formen hänvisar till ”varje handling genom vilken allvarlig smärta eller svårt lidande, fysiskt eller psykiskt, medvetet tillfogas någon antingen för sådana syften som att erhålla information eller en bekännelse av honom eller en tredje person.”

Tortyr är förbjudet i t.ex. den Internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter (ICCPR), FNs konvention mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning (UNCAT), och Romstadgan för den internationella brottmålsdomstolen (ICC).

De brittiska och australiensiska regeringarna har ratificerat alla dessa konventioner och andra artiklar i internationell rätt. USA har inte undertecknat eller ratificerat det fakultativa protokollet till FN-konventionen mot tortyr, även om man ratificerade den ursprungliga konventionen. Den har undertecknat men inte ratificerat stadgan för ICC.

Att överlämna någon för att bli torterad, att tortera dem själv eller att hjälpa eller medverka till att ett tredje land gör det å dina vägnar, som hände i exempelvis Polen, Egypten, Syrien och Thailand, som alla var ”svarta platser” där tortyr utövades antingen av eller på uppdrag av USA, är klart olagligt enligt internationell rätt.
Tortyr i Irak
Fastän Grieve-utskottet inte kunde fastställa något fall då brittisk personal faktiskt utfört tortyren, var det utom alla tvivel att de var delaktiga. Detta skedde under Blairs och Browns Labourregeringar i Storbritannien, liksom under deras konservativa efterträdare. Men när brittiska parlamentets utskott för utrikesfrågor frågade ut Jack Straw, den ansvarige ministern i Labour-regeringarna, om olagliga överlämnanden, hävdade han att sådana yttranden var ”konspirationsteorier” och att det fanns ”helt enkelt ingen sanning i påståendena om att Storbritannien varit involverad i överlämnanden”.

Det var uppenbarligen en lögn, och Straw vilseledde lika uppenbart parlamentet, en särskilt allvarlig fråga. Ändå har varken han eller någon annan minister eller högre byråkratisk tjänsteman någonsin ställts till svars.

Denna brist på ansvarsskyldighet är inte begränsad till överlämnanden och tortyr. Chilcot-rapporten 2016 gjorde också klart att Storbritanniens dåvarande regering (under Blair) avsiktligen hade ljugit för och vilselett både parlamentet och allmänheten om Iraks påstådda massförstörelsevapen. De brittiska och nederländska regeringarna gjorde åtminstone utredningar, vilket länder dem till heder, som gav upphov till fördömande rapporter, vilket är mer än vad man kan säga om den australiensiska regeringen. Den sistnämnda har konsekvent vägrat att göra en ordentlig utredning, än mindre hålla någon minister eller statliga tjänsteman ansvarig för deras del i att dra in Australien i ett katastrofalt och olagligt krig.

Mörkläggningskulturen begränsades inte till Irak. Ett av de mest avslöjande passagerna i Grieve-utskottets rapport (punkt 14) är deras återgivning av hur Storbritanniens premiärminister Theresa May vägrade att låta högre tjänstemän avlägga vittnesmål, och hävdade ”rättslig osäkerhet” beträffande deras skydd mot åtal. Som kommittén noterar gjordes denna vägran trots att lagstadgad immunitet beviljades vittnen enligt kommitténs bemyndigande.