Dagens gästbloggare är Hans Öhrn. Han är frilansjournalist med inriktning på internationella frågor och som i maj besökte Syrien och bland annat intervjuade företrädare för oppositionen. Tillsammans med mig har han publicerat artikeln ”Syrien – en bricka i USA:s spel mot Kina” i FIB-Kulturfront nr 8 2012. (http://www.fib.se.) 31 augusti publicerade han här inlägget ”Etnicitet och imperialism i Syrien – riksdagsmän skriver till Putin” och den 12/9 ”Blicken på Zuma”. Här väver han ihop det storpolitiska allmänna med det individuella.

Inlägget

Det berättas att när Billie Holiday för första gången sjöng ”Strange fruit” offentligt på en tillställning i Harlem 1938 förändrades stämning bland publiken radikalt. Charles Gilmore, som har vittnat om händelsen, beskrev det hela som att lägenheten blev till en kyrka, festen övergick till en begravning. ”Det var allt hon sjöng. Ingen bad henne sjunga något mer. Allt var sagt i och med sista tonen. Pianisten kände det också. Han bara rest sig upp och gick. Det var en märklig upplevelse. Ingen applåderade eller så”.

Det som la sordin på stämningen var den tragiska bakgrunden till sången, ursprungligen en dikt av Abel Meeropol som han tonsatt själv. Meeropol, en ”vit” lärare i New York av judisk börd och med kommunistisk övertygelse hade upprörts över lynchningarna av svarta som vid den tiden grasserade i Södern. Hans dikt och sång var och är en flammande protest mot alla rasism och inskränkthet i världen. Det var säkert vetskapen om detta som påverkade den, får man förmoda, företrädesvis svarta publik som lyssnade till Billie Holiday den där natten för 74 år sedan och orsakade den plötsliga scenförändringen. Men det var inte alla som upprördes över lynchningarna. De talrika rapporterna om det besinningslösa våldet i söder motverkade också sitt syfte.

Gunnar Myrdal uppmärksammar detta i sin epokgörande studie över rasrelationerna i USA, An American Dilemma, och skriver att rapporterna hade en förråande inverkan på hela landet. ”Även i nordstaterna har vissa upphört att förfasa sig när ännu en lynchning äger rum och det skämtas om att bege sig till Södern för att se en lynchning” framhåller Myrdal i sin klassiska studie.
Jag tänker ibland på Gunnar Myrdal och ekonomiprofessor Munir al-Hamish i Damaskus, som har Myrdal som andlig guru, när jag hör nyhetssmattret om Syrien. Hamish hävdade med emfas när jag träffade honom i våras, att dagens kris i Syrien är intimt förknippad med det vi brukar kalla globalisering och han förde ett långt resonemang om Världsbanken, IMF och andra multinationella organ som domineras av de rika länderna i Nord.

Inget av detta finns med i mediernas förenklade, enfaldiga och fördummande rapporteringen från Syrien. Där handlar det enbart om en brutal diktator som alltid har förvägrat sitt folk de heliga korna demokrati och yttrandefrihet (även om inget sas om det när han för inte så långe sedan var inne i den västliga stugvärmen) och nu håller på att mörda dem han alltid förtryckt. Blir den märkliga frukten av denna rapportering förråande såtillvida att den tycks ha fått många tidigare antiimperialister att i dag kräva humanitär intervention, våld? Tidigare klartänkta människor att tro att käcka blonda, svenska grabbar och tjejer med vapen i hand och Jasplan kan befria människor i länder utanför Europa och rädda dem undan gruvliga diktatorer?

När Ingvar Carlsson nyligen invigde ett monument vid Långholmen över svenska politiska fångar hävdade han att människor i dag söker sig till Sverige undan det politiska förtryck som en gång utövades mot bland andra hans föregångare Hjalmar Branting.
Men är det verkligen så? Är det för att de förvägras demokrati och yttrandefrihet människor söker sig till Sverige i dag? Eller är det för att de är drabbade av ett världspolitiskt ekonomisk system som Sverige och andra länder är beredda att upprätthålla med alla medel, även militära? Om det är det sista som gäller, är Ingvar Carlsson då cynisk eller okunnig?

Finns det inget problem med att länder som behöver befrias i de flesta fall har en befolkning med en hudfärg annan än den som normalt kallas ”vit” och en annan kultur än den som normalt kallas ”västerländsk”?
Att de människor som ska befria de förtryckta kommer från länder med en befolkning som normalt kallas ”vit” och ur en kulturkrets som normalt kallas ”västerländsk”?

Går det verkligen att skrika ”Inga rasister på våra gator” och samtidigt vara för sanktioner mot Syrien? Sanktioner som enligt Hamish försvårar livsvillkoren för syrier och driver många av dem i landsflykt. Har den vite mannan fortfarande en börda att bära?

Kanske har alla frågor inte ett svar. Ibland, när det blir för svårt, tar jag på mig hörlurarna och lyssnar på Billie Holiday när hon sjunger ”Strange fruit”. Det hjälper. Åtminstone för stunden. Åtminstone mig.

i Andra om: Syrien, Libyen, Folkrätt,Billie Holiday, imperialism, desinformation, Krig, USA, Politik, FN, massmedia infiltration Assad, utrikespolitik FN-stadgan frukt opposition, sång, jazz, Myrdal,rasism,