Det har funnits enstaka frågor om den här bloggen bara kan skriva om politik (och idrott någon gång i kvartalet). Frågan är berättigad. Har ibland funderat på att skriva om något annat, men har ingen bra idé. Vem vill väl läsa om min upplevelse av att springa Kungsholmen Runt (8-10 km), den vackra miljön, människor man möter och om alla ungdomar som lätt springer förbi mig (nu 70 år)? Har dock lyckats klämma fram musikupplevelser av Bahrenboim.

Nu ett intressantare inslag – ett gästblogginlägg av Ulf Karlström om historieberättandets uppkomst. Min far var en baddare på att berätta historier – kanske just därför är jag det inte.

I Sverige finns ett 30-tal lokala föreningar som håller på med muntligt berättande (story telling). De är löst sammanfogade i 7 regionala nätverk: Norr, Nordväst, Väst, Ost, Östergötland, Småland/Kronoberg och Syd. Regionerna anordnar uttagningstävlingar och skickar varsin vinnare till ett SM. I år hölls det den 4 oktober i Alingsås.

Människor har i alla tider, långt före skrivkonsten, sannolikt berättat historier för varandra. Kanske handlade det i tidernas början om skapelsehistorier och kosmologi? Men naturligtvis berättade man både allvarliga och komiska historier för varandra, där måhända jakten var ett återkommande tema.

Många tänker kanske på Bellmanhistorier, när man talar om historier. Det är inte vad Berättarföreningarna och nätverken håller på med. Men den typiska Bellmanhistorien har det för historieberättandet karaktäristiska inslaget, nämligen vändningen (poängen, knorren) på slutet.

Berättarföreningarnas historier är alltid längre, 5-10 min, och målar oftast upp en bakgrund, som den korta vitsen inte bryr sig om. Det gäller ju att måla med ord och försöka bygga en stämning, i vilken den aktuella historien får utspela sig. Och för detta behöver man nästan alltid mer än 5 minuter.

Våra tävlingar, som vi kallar berättarslam följer bestämda regler. Fem juryperson/er – det kan vara en eller flera personer – utses och får en poängkatalog, från 0,0 till 9,9. Denna visas upp, på samma sätt som sker vid t ex simhoppp, efter att historien berättats och juryn fått fundera en kort stund. De fem bedömningarna skrivs upp, varvid det högsta och det lägsta stryks, och summan räknas samman och redovisa. Tävlingarna börjar alltid med att någon icke-tävlande får berätta en referens- eller kaliberingshistoria. Denna poängsätts och juryn kan således relatera sina bedömningar till den historien: Var den nya historien bättre eller sämre än kaliberingshistorien? Ja, då har man ett slags riktmärke för historien.

I en första omgång utses de tre bästa berättarna, vilka sedan går till finalen. Och självfallet vinner berättaren med högsta poängen.

Juryna utses av publiken och erfarenheten att bedöma historier kan således variera, liksom preferenser för olika typer av historier. Det finns således ett mått av lek och tillfälligheter i våra SM i Berättarslam.

I år var 6 deltagare anmälda: Karin Ferry, Umeå, Jonas Persson, Sthlm, Linda Kernell, BN Norrköping, Anna Lundquist , BN Kronoberg, Ann Helmer, Alingsås och Helena Heyman, BN Syd. Jonas, Linda och Helena gick till final. Under finalen ställs ytterligare ett krav, nämligen att tiden för de två berättade historierna inte får överstiga 15 minuter. Och med mycket nära poängtal vann slutligen Linda, Jonas kom tvåa på samma poäng, och Helena således trea.

Finalhistorierna handlade i segrarordning om en resa till Inuitland nära Baffins Island och inuitmytologi, en familjs dråpliga inköpsresa till Ullared, och slutligen hur igenkännandet vid ett 60-talskalas kan leda till en dramatisk förvandling.

För jag föreslå dig en sak? Besök en Berättarförening en kväll, och jag tror du är fast, och återkommer till berättarkvällarna. Du har kanske en bra historia? Du hittar oss på Berättarnätet Sverige, www.berattarnatet.se

intressant.se, historier, historia, berättare, humor, humör, politik, skratt, tävling, sm, knorr, poäng
Berättarföreningen Tellus Berättarnätverket Sverige Kulturbloggen