Denna artikel av den kände australiensiske journalisten John Pilger har översatts av Siv O’Neall i Lyon. John Pilger. Jag har tidigare haft glädjen att få presentera artiklar av såväl John Pilger som Siv O’Neall. Det är en lång artikel som presenterar i detalj viktiga förhållanden i ”Assange-fallet” och dess politiska innebörd i olika avseenden.
John Pilger
Artikeln.
Julian Assange har fått upprättelse, eftersom det svenska rättsfallet mot honom var korrupt. Åklagaren, Marianne Ny, hindrade rättvisans gång och borde åtalas. Hennes besatthet med Assange generade inte bara hennes kollegor och rättsväsendet i allmänhet, utan avslöjade den svenska statens maskopi med USA i dess krigsförbrytelser och ”personöverlämnanden”. Hade Assange inte sökt tillflykt på Ecuadors ambassad i London, skulle han ha varit på väg till den typ av amerikansk tortyrbehandling som Chelsea Manning fick utstå. Den sannolika följden doldes av den grymma farsen som utspelades i Sverige. ”Det är helt löjeväckande”, säger James Catlin, en av Assanges australiensiska advokater. ”Det är som om de hittar på mer allt eftersom fallet framskrider.
Assange med FN-utredningen som frikänner honom
Det kan ha tett sig så, men situationen var hela tiden allvarlig. Under 2008 föreslog ett hemligt Pentagon-dokument som utarbetades av ”Cyber Counterintelligence Assessment Branch” en detaljerad plan för att diskreditera WikiLeaks och personligen smutskasta Assange.

Dess ”mission” var att förstöra det ”förtroende” som var WikiLeaks grundval. Detta skulle uppnås genom hot om ”personlig exponering [och] rättsligt åtal ”. Nedtystandet och kriminaliseringen av WikiLeaks som sanningskälla var missionens mål.

Kanske var detta förståeligt. WikiLeaks har avslöjat hur USA dominerar mycket av mänskliga angelägenheter, och utför enorma brott, speciellt i Afghanistan och Irak: ofta omfattande mord, dödande av civilbefolkning och ett totalt förakt för nationers suveränitet och internationell rätt.

Avslöjanden av detta slag skyddas av det första ’Amendment’ av den amerikanska konstitutionen. Som presidentkandidat år 2008 hyllade Barack Obama, som undervisade i konstitutionell rätt, ”whistle blowers” som en del av en sund demokrati [och sa att de] måste skyddas mot repressalier”. Under Obamas kampanj 2012 skröt han på sin hemsida med att han hade åtalat fler whistle blowers under sin första presidentperiod än alla andra amerikanska presidenter tillsammans. Innan Chelsea Manning ens hade blivit dömd inför rätten, hade Obama offentligt utpekat Manning som skyldig.

Få seriösa observatörer tvivlar på att ett liknande öde som Mannings skulle vänta Assange om USA lyckas gripa honom. Enligt ett dokument som publicerats av Edward Snowden, finns Assange på ”Manhuntlistan”. Hot om hans kidnappning och mord har blivit mer eller mindre politiska standard-’nyheter’ i media USA efter den dåvarande vicepresidenten Joe Bidens befängda förtal att grundaren av WikiLeaks var en ’cyber-terrorist’.

Hillary Clinton, ansvarig för förstörelsen av Libyen och, som WikiLeaks avslöjade förra året, hemlig anhängare och personlig mottagare av profit genom att stödja ISIS, hade sin egen lättsinniga lösning: ”Kan vi inte bara ”drone” (döda med drönare) den här killen.”

Enligt australiska diplomatiska kabelmeddelanden, så gjorde Washington allt för att möjliggöra att Assange skulle kunna gripas. Detta är utan motstycke i omfattning och typ av ersättning. I Alexandria, Virginia, har en hemlig ’grand jury’ arbetat i nästan sju år för att hitta på ett brott som Assange skulle kunna åtalas för. Det visade sig vara inte sa lätt.

Det första ’Amendment’ skyddar förläggare, journalister och whistle blowers, oavsett om det är redaktören för New York Times eller redaktören för WikiLeaks. Själva begreppet yttrandefrihet beskrivs som rättighet i USA:s grundlag eller, som Thomas Jefferson kallade det, ”vår valuta”. Inför detta hinder har det amerikanska justitiedepartementet konstruerat anklagelser för ”spionage”, ”konspiration för att begå spionage”, ”conversion” (stöld av statlig egendom), ”dator bedrägeri och missbruk” (dator hackning) och allmän ”konspiration”. Den favoriserade spionagelagen, som var avsedd att avskräcka fredsaktivister och vapenvägrare under första världskriget, innehåller bestämmelser om livstids fängelse och dödsstraff.

Assanges förmåga att försvara sig i en sådan Kafkalik värld har starkt begränsats av att USA förklarat hans fall som en statshemlighet. År 2015 blockerade en federal domstol i Washington publicering av all information beträffande undersökningen av det ”nationella säkerhetsmålet” mot WikiLeaks, eftersom det var ”aktivt och pågående” och skulle medföra skada för Assanges ”pågående åtal”. Domaren Barbara J. Rothstein ansåg att det var nödvändigt att visa ”lämplig respekt för regeringen beträffande nationell säkerhet”. Detta är en känguru domstol. För Assange har hans rättegång varit en media rättegång. Den 20 augusti 2010, när den svenska polisen öppnade en ”våldtäktsundersökning”, samordnade de det helt olagligt med Stockholms kvällstidningar. Framsidorna sa Assange hade anklagats för ”våldtäkt av två kvinnor”. Ordet ”våldtäkt” kan ha en helt annan juridisk innebörd i Sverige än i Storbritannien; ett farligt och falskt påstående som man kunde se på nyhetsrubrikerna som spreds runt om i världen.

Mindre än 24 timmar senare tog Stockholms chefsåklagare, Eva Finné, över undersökningen. Hon avbröt omedelbart arresteringsordern och sade: ”Jag tror inte att det finns någon anledning att misstänka att han har begått våldtäkt.” Fyra dagar senare avfärdade hon våldtäktsundersökningen helt och hållet och sade: ”Det finns ingen misstanke om något som helst brott.” In kommer nu Claes Borgström, en mycket omtvistad person i Socialdemokratiska partiet som senare kom att bli kandidat i Sveriges förestående val. Inom några dagar efter att åklagaren avfärdat målet avslöjade advokat Borgström till medierna att han företrädde de två kvinnorna och hade sökt en annan åklagare i Göteborg. Detta var Marianne Ny, som Borgström kände väl, personligen och politiskt. Den 30 augusti infann sig Assange frivilligt på en polisstation i Stockholm och svarade på de frågor som ställdes till honom. I hans uppfattning var detta slutet på frågan. Två dagar senare meddelade Marianne Ny att hon ämnade återuppta fallet.

Vid en presskonferens blev Borgström tillfrågad av en svensk reporter som undrade varför ärendet återupptagits när det redan hade blivit nedlagt. Reportern citerade en av kvinnorna som sagt att hon inte hade blivit våldtagen. Han svarade: ”Åh, men hon är inte en advokat.”

Samma dag som Marianne Ny tog upp fallet på nytt yttrade sig chefen för Sveriges militära underrättelsetjänst – som förkortas som MUST – och fördömde offentligt WikiLeaks i en artikel med titeln ”WikiLeaks [är] ett hot mot våra soldater [under USA:s kommando i Afghanistan]”. Både den svenska statsministern och utrikesministern angrep Assange, som inte hade anklagats för något brott. Assange varnade för att den svenska underrättelsetjänsten, SÄPO, hade fått veta av sina amerikanska motsvarigheter att USA-Sveriges underrättelsearrangemang skulle ”avbrytas” om Sverige skyddade honom. I fem veckor väntade Assange i Sverige på att den förnyade ”våldtäktsundersökningen” skulle inledas. The Guardian var färdig att publicera Irak ”War Logs”, baserade på WikiLeaks avslöjanden, som Assange skulle överse i London. Till sist fick han tillstånd att lämna Sverige. Så snart han hade lämnat landet, utfärdade Marianne Ny en europeisk arresteringsorder och en interpol ”röd alert” som vanligtvis används för terrorister och farliga brottslingar. Assange infann sig på en polisstation i London, blev vederbörligen arresterad och tillbringade tio dagar i Wandsworth fängelset, i isoleringscell. Blev fri efter borgen på 340 000 pund (över 3 miljoner kronor). blev han elektroniskt märkt, var skyldig att rapportera till polisen dagligen och placerades under virtuell husarrest medan hans ärende började sin långa resa mot Högsta domstolen.

Han hade fortfarande inte anklagats för något brott. Hans advokater upprepade hans erbjudande att bli förhörd i London, via video eller personligen, och han påpekade att Marianne Ny hade givit honom tillåtelse att lämna Sverige. De föreslog en särskild anläggning vid Scotland Yard som vanligen används av svenska och andra europeiska myndigheter för detta ändamål. Hon vägrade. Under de följande sju åren, medan Sverige har förhört fyrtiofem personer i Storbritannien i samband med polisutredningar, vägrade Marianne Ny att förhöra Assange för att på så sätt föra fallet framåt.

I den svenska pressen anklagade en före detta svensk åklagare, Rolf Hillegren, Marianne Ny för att hon förlorat all opartiskhet. Han beskrev hennes personliga investering i fallet som ”onormal” och krävde att hon skulle ersättas. Assange bad de svenska myndigheterna om en garanti för att han inte skulle bli ”utlämnad” till USA om han utlämnades till Sverige. Detta avslogs. I december 2010, avslöjade The Independent att de två regeringarna hade diskuterat hans vidare utlämning till USA.

I motsats till sitt goda rykte som en bastion av liberal upplysning har Sverige nu placerat sig så nära Washington att de nu tillåter hemliga CIA-utlämnanden, bl.a. olaglig utvisning av flyktingar. Utlämnandet och efterföljande tortyr av två egyptiska politiska flyktingar 2001 fördömdes av FN:s kommitté mot tortyr, Amnesty International och Human Rights Watch. Medbrottslighet och oärlighet av den svenska staten finns dokumenterade i framgångsrika tvistemål och WikiLeaks mails

”Dokument som släpptes ut av WikiLeaks sedan Assange flyttade till England”, skrev Al Burke, redaktör för online Nordic News Network, en auktoritet beträffande de många förändringar och faror som hotar Assange ”visar tydligt att Sverige konsekvent underkastat sig påtryckningar från USA I frågor som rör medborgerliga rättigheter. Det finns all anledning till oro att om Assange togs i förvar av svenska myndigheter skulle han mycket väl kunna överlämnas till USA utan vederbörlig hänsyn till hans lagliga rättigheter.”

Från och med nu intensifierades kriget mot Assange. Marianne Ny vägrade att låta hans svenska advokater och de svenska domstolarna få tillgång till hundratals SMS meddelanden som polisen hade extraherat från en mobiltelefon som tillhörde en av de två kvinnor som deltog i ”våldtäkt” anklagelserna.

Marianne Ny sa att hon inte var lagligt skyldig att avslöja detta kritiska bevis tills en formell anklagelse framlagts och hon förhört honom. Så varför förhörde hon honom inte? Catch 22. När hon tillkännagav i förra veckan att hon släppte Assange-fallet nämnde hon ingenting om de bevis som skulle förstöra fallet. Ett av SMS-meddelandena klargör att en av kvinnorna inte vill ha några anklagelser mot Assange, ”men polisen var angelägen om att få tag på honom”. Hon var ”chockad” när de arresterade honom eftersom hon bara ”ville att han skulle ta ett HIV-test”. Hon ”ville inte anklaga JA för någonting” och ”det var polisen som fabricerade anklagelsen”. I ett vittnesmål yttrade hon att polisen och andra runt henne hade övat påtryckning på henne.

Ingen av de två kvinnorna hävdade att hon hade blivit våldtagen. Faktum är att båda förnekade att de våldtagits och en av dem har sedan tweeted: ”Jag har inte våldtagits.” Kvinnorna manipulerades av polisen – oavsett vad deras advokater kan säga nu. Visst är de också offer i denna dystra saga.

Katrin Axelsson och Lisa Longstaff från Women Against Rape skrev: ”Anklagelserna mot [Assange] är en rökridå bakom vilken ett antal regeringar försöker slå ner på WikiLeaks för att modigt ha avslöjat för allmänheten deras hemliga planering av krig och aktiviteter med åtföljande fall av våldtäkt, mord och förstörelse … Myndigheterna bryr sig så lite om våld mot kvinnor att de manipulerar våldsamma påståenden efter behag. [Assange] har gjort det klart att han är tillgänglig för att bli förhörd av svenska myndigheter, i Storbritannien eller via Skype. Varför vägrar de detta väsentliga steg i sin utredning? Vad är de rädda för?” Assanges val var förenat med dödligt alternativ: utlämning till ett land som hade vägrat att säga om de skulle skicka honom till USA eller också söka vad som tycktes vara hans sista chans för tillflykt och säkerhet. Med stöd från de flesta latinamerikanska länderna gav regeringen i lilla Ecuador honom flyktingstatus på grundval av dokumenterade bevis för att han stod inför utsikten av ’grymt och ovanligt’ straff i USA; att detta hot kränkte hans grundläggande mänskliga rättigheter Och att hans egen regering i Australien hade övergivit honom och samarbetade med Washington.

Den dåvarande premiärministern Julia Gillards Labour regering hade till och med hotat att beröva Assange hans australiensiska pass – tills det påpekades för henne att detta skulle vara olagligt. Den berömda människorättsadvokaten, Gareth Peirce, som representerar Assange i London, skrev till den dåvarande australiensiska utrikesministern Kevin Rudd: ”Med tanke på omfattningen av den offentliga diskussionen, ofta på grundval av helt falska antaganden … är det mycket svårt att försöka bevara för honom någon kvalificering om oskuld. Mr Assange har nu hängande över honom inte ett utan två Damocles svärd, av potentiell utlämning till två olika jurisdiktioner i sin tur för två olika påstådda brott, varav ingendera är ett brott i hans eget land och att hans personliga säkerhet står i riskzonen för omständigheter som är mycket politiskt laddade.” Det var inte förrän hon kontaktade Australian High Commission i London som Peirce fick ett svar, vilket inte svarade på några av de presspunkter som hon tog upp.

Vid ett möte som jag deltog i sade Australiens generalkonsul, Ken Pascoe, märkligt nog att han ”bara visste vad jag läste i tidningarna” om detaljerna i fallet. Under 2011, i Sydney, tillbringade jag flera timmar tillsammans med en konservativ medlem av Australiens federala parlament, Malcolm Turnbull. Vi diskuterade hotet mot Assange och dess vidare konsekvenser för yttrandefrihet och rättvisa, och varför Australien definitivt måste stödja honom. Turnbull hade då ett rykte som en ’free speech’ förespråkare. Han är nu Australiens premiärminister. Jag gav honom Gareth Peirces brev om hotet mot Assanges rättigheter och liv. Han sa att situationen helt klart var skrämmande och lovade att ta upp det med Gillard-regeringen. Endast tystnad följde. I nästan sju år har detta enorma justitiemord drunknat i en smädeskampanj mot WikiLeaks grundare. Det finns få prejudikat.

Ett personligt, småsinnat, ondskefullt och omänskligt angrepp har riktats mot en man som inte är skyldig till något brott men som trots det utsatts för behandling som inte ens används för en man som anklagas för att ha mördat sin hustru.

Att USA:s hot mot Assange var ett hot mot alla journalister, och mot principen om yttrandefrihet, gick förlorat i smuts.

Det är vad jag skulle vilja kalla anti-journalistik. Böcker publicerades, filmavtal slöts och media karriärer lanserades med WikiLeaks som bakgrund och det antogs att attackerande av Assange var fair play och att han var för fattig för att stämma någon. Människor har tjänat pengar, ofta stora pengar, medan WikiLeaks har kämpat för att överleva.
Den förre redaktören av The Guardian, Alan Rusbridger, kallade WikiLeaks upplysningar, som hans tidning publicerade ”en av de största journalistiska scoopen under de senaste 30 åren”.
Men inget försök gjordes för att skydda The Guardian’s källa, mannen som levererat storyn. I stället blev ”scoop” en del av en marknadsplan för att höja tidningens köpvärde.

Medan inte ett öre gick till Assange eller till WikiLeaks, ledde en populär Guardian-bok till en lukrativ Hollywood film. Bokens författare, Luke Harding och David Leigh, beskrev Assange som en ”skadad personlighet” och ”slipad”. De avslöjade också det hemliga lösenordet som han hade lagt i papperet i förtroende, vilket var utformat för att skydda en digital fil som innehåller de amerikanska ambassad-filerna. Med Assange nu fångad i Ecuadors ambassad, stod Harding bland polisen utanför och skröt på sin blogg att ”Scotland Yard kan få det sista skrattet”.

Journaliststudenter kan noga studera den här perioden för att förstå den mest allestädes närvarande källan till ”falska nyheter” – från media självproklamerade med falsk respekt och som en förlängning av myndighet och makt som de söker och som de skyddar. Antagandet om oskuld var inte ett övervägande i Kirsty Warks minnesvärda live-on-air förhör 2010. ”Varför ber du inte bara om ursäkt till kvinnorna?” krävde hon av Assange, följt av: ”Har vi ditt hedersord att du inte kommer att smita?” På BBCs dagens program, vrålade John Humphrys: ”Är du ett sexuell rovdjur?” Assange svarade att det var en löjlig fråga, och till det krävde Humphrys få veta hur många kvinnor han hade sovit med. ”Inte ens Fox News skulle ha fallit till den nivån?” kommenterade den amerikanska historikern William Blum. ”Jag önskar att Assange hade vuxit upp i Brooklyn, som jag gjorde. Han skulle då ha vetat exakt hur man svarar på en sådan fråga: ”Du menar att du inkluderar din mamma?” ” Förra veckan, på BBC World News, den dag Sverige meddelade att de skulle släppa fallet Assange, intervjuades jag av Greta Guru-Murthy, som tycktes känna till mycket lite om fallet. Hon hänvisade ideligen till ”anklagelserna” mot honom. Hon anklagade honom för att han hade fått Trump till Vita huset; och hon påpekade för mig det ”faktum” att ”ledare runt om i världen” hade fördömt honom. Bland dessa ”ledare” inkluderade hon Trumps CIA-director. Jag frågade henne, ”Är du en journalist?”.

Den orättvisa som utdelats i fallet Assange är en av anledningarna till att parlamentet reformerade the Extradition Act (utlämningslagen) år 2014. ”Hans fall har vunnits i alla sina delar,” säger Gareth Peirce, ”dessa förändringar i lagen innebär att Storbritannien nu erkänner som korrekt allt som hävdades till hans försvar. Ändå kan han inte dra någon fördel av detta.” Med andra ord han skulle ha vunnit sitt mål i de brittiska domstolarna och han skulle inte ha tvingats ta tillflykt till ambassaden. Ecuadors beslut att skydda Assange 2012 var oerhört modigt. Även om beviljande av asyl är en humanitär handling, och alla stater åtnjuter möjligheten att göra detta enligt internationell rätt, så vägrade både Sverige och UK att erkänna legitimiteten av Ecuadors beslut. Ecuadors ambassad i London placerades under polisbelägring och dess regering skymfades. När William Hagues utrikesdepartement hotade att bryta mot Wienkonventionen om diplomatiska förbindelser och varnade för att ambassaden skulle berövas sin diplomatiska immunitet och att de skulle sända in polisen för att gripa Assange, så tvingades regeringen att backa till följd av indignationen världen över.

Under en natt uppträdde polisen vid ambassadens fönster i ett uppenbart försök att skrämma Assange och hans beskyddare.

Sedan dess har Assange varit begränsad till ett litet rum utan solljus. Han har varit sjuk då och då och vägrade säker passage till sjukhusets diagnostiska anläggningar. Ändå är hans motståndskraft och bistra humor ganska anmärkningsvärda under omständigheterna. På frågan hur han kunde finna sig i sin isolering svarade han, ”Det är bättre än ett ’supermax’ (Hög säkerhetsfängelse)”

Det är inte över, men det håller på att klaras upp. FN:s arbetsgrupp för godtyckligt frihetsberövande – domstolen som avgör och beslutar om regeringar uppfyller sina skyldigheter för mänskliga rättigheter – hävdade förra året att Assange olagligt fängslats av Storbritannien och Sverige. Detta är internationell rätt på toppen. Både Storbritannien och Sverige deltog i den 16 månader långa FN-undersökningen och lämnade bevis och försvarade sin ställning. I tidigare fall som arbetsgruppen behandlat – Aung Sang Suu Kyi i Burma, fängslad oppositionsledare Anwar Ibrahim i Malaysia, fängslade Washington Post-journalisten Jason Rezaian i Iran – gav både Storbritannien och Sverige fullt stöd till FN-gruppen. Skillnaden är nu att Assange förföljelse äger rum i hjärtat av London. Londons polis säger att de fortfarande kommer att arrestera Assange for felhantering av borgen om han lämnar ambassaden.

Vad händer då? Några månader i fängelse, medan USA levererar sin utlämningsansökan till det brittiska rättsväsendet. Om den brittiska regeringen tillåter att detta kan hända kommer den att i världens ögon bli skamfullt och historiskt utskämd som medbrottsling i ett krig som drivs av en hämningslös nation mot rättvisa och frihet, och mot oss alla.

i Assange, Wikileaks, politik, USA, Sverige,Snowden, Manning, asyl, juridik, yttrandefrihet, Ecuador, juridik, kriminalitet, sex