Man kan verkligen fråga sig det, det finns en mängd personer som ställer upp i valet, bland annat en av Mubaraks män, och somliga tror att han kan ha en viss chans, dessutom finns det muslimska brödraskapet, och hur islamistiska de egentligen är tvistas det om.
Själv har jag bitvis följt den revolution som startade på Tahrirtorget, men de senaste turerna har jag inte koll på, inte mer än att jag förstår att Carlos Latuff som vanligt lämnar ifrån sig teckningar som känns rykande aktuella. Dessvärre så har jag lite onda aningar, när valresultatet redovisas så kommer det ropas på valfusk och nyval. Grupper riskerar att stå mot varandra och det blodbad som man så länge har talat om kan i värsta fall sätta igång.
Olika fraktioner kommer stå mot varandra och det skulle inte förvåna mig ifall det skulle bli en utveckling som kan leda till ett inbördeskrig. Jag hoppas att det inte går så långt, men risken finns. Vad en ökad instabilitet i Egypten kan innebära vet jag inte, men alla kan nog föreställa sig det kan betyda att det åter flyter blod på gatorna.
Nu ska valet hålla på i två dagar, när ett valresultat kan tänkas komma vet jag inte, har andra hört läst något om saken så berätta gärna om saken.
it Andra om: Egypten, Val, Tahrirtorget, Mellanöstern, Politik, Revolution dn1 sr svd1 gp ab1
7 svar till “Har egyptierna något – val ??”
finns en risk att det blir 3 demokratiska val i ett, första, enda och sista.
givetvis beror det på vem som vinner, om förlorarna kan acceptera ett nederlag osv…
Ja den risken är stor, dessutom finns det utländska krafter som drar i alla trådar de kan, det är illavarslande.
Jag tror att det kan fungera så länge inte resultatet blir att en gammal militär blir president. Det skulle jag själv aldrig acceptera om jag vore Egyptier.
Själv vill jag gratulera Egypten för det första demokratiska valen till presidenposten någonsin! Kommer det att bli tjafs efteråt? Absolut! Men det får man nog vänta sig när hela nationen nu går igenom en omvandling. Det finns inte någon som helst risk för ett inbördeskrig i Egypten. Egypten är inte Libyen eller Syrien där stammar och folkslag står imot varandra. Ett väldigt tydligt exempel på det är avsaknaden av tex terror och bombdåd under detta otroligt turbulenta år i Egypten.
Jag hoppas att du har rätt..
En del av skillnaden förklaras av att både Libyen och Syrien är unga stater, vars gränser drogs av erövrare och kolonialmakter. En annan viktig skillnad är att USA och andra utländska makter, bl.a via CIA och NATO intrigerat och intrigerar i Libyen och Syrien. NATO utvidgade ett FN-mandat om flygövervakning i Libyen enormt, bombaden tusentals civila till döds, stödde s.k rebeller och hade vissa egna marktrupper(Thierry Messan: War propranda _ Libya and the end of western illusions. http://www.globalreseacrh.ca/index.php?context=va&aid=26084).
Enligt CBC News 18 april 2011 har USA:s utrikesdepartement ”been funding opponents of Syrian President Bashar Assad, since 2006″ Tidskriften Foreign Affairs, som väsentligen stöder USA:s utrikespolitik har skrivit ”Varför anfaller inte Syriens regering FSA i en stor attack? Det beror på att den är stationerad 1 mile från Turkiets gräns och lätt kan förflytta sig till Turkiet vid behov”. Enligt Daily Star har agenter från CIA och MI6 (Storbritannien) samarbete med FSA.
En viktig skillnad är ju att både Libyen och Syrien har markerat tydlig självständighet mot USA, och Libyen har till och med velat ha kontroll över sin olja..
Jag är faktiskt rätt optimistisk i det korta perspektivet men oroar mig för vad som ska hända längre fram. Människor i unga, osäkra demokratier tenderar att bli besvikna på sitt folkvalda styre när det inte levererar. Särskilt om den ekonomiska utvecklingen fortsätter neråt, arbetslösheten växer, etc.
Exakt vem som vinner valet tror jag inte har så stor betydelse, förutom att bestämma vilka väljargrupper som senare kommer att vara mest besvikna.
Abdel-Moneim Abolfotoh, kandidaten som hoppade av från Muslimska Brödraskapet, inger ett visst hopp, tycker jag. Han förefaller bildad, betraktas som ”liberal” och samlar både muslimer och kristna. I den bästa av världar vore han en idealisk presidentkandidat. Men erfarenheter visar ju att just sådana brukar utlösa den allra värsta besvikelsen.