Carin Jämtin förnekar en växande spricka inom socialdemokraterna, det visar sig när de lokala parti-
organisationerna vill förbjuda vinstutdelning till de privata aktörerna inom Skola, vård och omsorg. Hur dessa arbetarkommuner skulle reagera på vinst hos ett företag som säljer butlertjänster i Tunnelbanan framgår inte.
SVT: ”Tre av fyra ordföranden för Socialdemokraternas arbetarkommuner vill förbjuda vinstutdelning hos privata aktörer inom vård, skola och omsorg, visar en enkät som SVT har gjort.
Socialdemokraternas lokalföreningar tycks därmed vara på kollisionskurs med partiledningen när det gäller synen på vinstutdelning inom vården, skolan och omsorgen.
Partiledningen har hittills inte velat förbjuda vinstutdelning hos privata utförare inom de här områdena, men detta vill alltså en majoritet av arbetarkommunerna, visar SVT:s enkät.”
Själv så tror jag att socialdemokraterna behöver se över i första hand sin Stockholmsavdelning, möjligen är det betydligt mer än så. Butlerfiaskot har jag redan nämnt, men jag kommer aldrig att glömma Mona Sahlins tal om ”supporters”. Det lät som om socialdemokraterna inte längre ville ha medlemmar utan supporters, som om man kunde placera dessa på läktaren och politiken bedrevs på en spelplan av ”riktiga” politiker. Det lämnar givetvis utrymme åt en massa illasinnade tolkningar, men sammantaget så förlorade partiet åtskilligt på den sortens missriktade uttalanden. (forts nedan..)
Det som också hände var att en reklambyrå hade gjort om bilderna på Mona Sahlin och retuscherat dem kraftigt, hon gjordes femton-tjugo år yngre än hon var, något som jag tror stötte bort många kvinnliga väljare. Åtminstone undertecknad reagerade kraftigt på det, och jag tror att det var fler som gjorde det. Att tala om jämlikhet är svårt om man inte ens tillåts visa ett fotografi på partiledaren utan att först kosta på det 50-60 000.- i retusch.
Jag hoppas att de som idag arbetar som partistrateger inte förleds att begå samma misstag som stockholms-
sossarna och partiet centralt, misstag som kan ha betytt att vi fått dras med högerregeringen ytterligare fyra år, för jag har stor förståelse för att socialdemokratiska väljare inte ville placera sig själva på läktaren och bli – supporters.
it Andra om: Mona Sahlin, Carin Jämtin, Socialdemokraterna, Supporters, Politik, Val 2014 svt ab12 dn12 svd12
9 svar till “Monas och Stockholms fiaskon”
Vinster inom välfärdssektorn har en enorm sprängkraft. I Novus senaste undersökning i sakfrågor sticker v iväg uppåt i förtorende när det gäller äldrevård, skola och sjukvård. Och skälet till det är folkets misstro mot vinster i välfärden, en fråga som v har tjatat emot under lång tid. MPs förtroende i dessa frågor är mycket svagt trots att Fridolin har mycket större förtroende än Sjöstedt enligt Sifo. Det beror på att de är oklara i frågan om tjänsteproduktion för profit inom välfärden. Vinstfrågan är en tickande bomb inom sossarna och kan bli en kvarnsten runt halsen på Löfven. Men det ska mycket till att s centralt kommer att undanta välfärdsstjänsterna från akiebolagsreglerna.
Deras rådgivare (ex-politiker och ex-tjänstemän) arbetar som lobbyister för att denna verksamhet ska fortgå och utvecklas.
Många av de misstag som begicks under Mona Sahlins partiledartid berodde på att alliansen kontrollerade den aktuella politiska agendan. Det rödgröna samarbetskaoset skulle ha kunnat undvikas om inte sossarna hade ansett sig behöva snabbt bemöta kritiken mot deras regeringsalternativ. Tunnelbanebutlern var ett tafatt försök att hantera den överdrivet uppblåsta RUT-frågan. Och så vidare.
Till och med retuscheringen av Sahlins nuna ingick i någon slags ”gör-som-alliansen-strategi”. Eftersom Reinfeldt alltid avbildades som en leende vinnare trodde man att det var viktigt att Sahlin inte fick se sliten och rynkig ut på bild.
Eftersom också Juholt gick i liknande fällor – och tvingades reagera snarare än agera – får man hoppas att Socialdemokraterna nu lärt sig att inte dansa efter alliansens pipa. De måste, som det heter, återerövra det retoriska initiativet och själva bestämma vilka frågor de ska driva och vad som är angeläget att bygga politiken på.
Eftersom Reinfeldt alltid avbildades som en leende vinnare trodde man att det var viktigt att Sahlin inte fick se sliten och rynkig ut på bild.
Lite märkligt eftersom Sahlin såg vettig ut INNAN retuscheringen..
Den djupblå S-överhet som nu har grävt ner sig på Sveavägen 68, verkar inte så klipsk. Efter att ha fått bort Juholt gav de allt till sina egna, dvs högerfalangen. Resultatet av ett sådant handlande MÅSTE ju bli någon form av motreaktion. Fattar man inte så enkel psykologi, då hör man förmodligen till de som tänker med magen och har reserverat huvudet för hatt med fasanfjäder.
Undrar vad som hände på Sveavägen 68 när Palme mördades. Tog ungdomarna över för att införa – ingenting? Tog de helt enkelt makten för att överlämna den åt marknaden så att de själva skulle slippa bedriva politik? Gjorde de en dygd av nödvändigheten? Visste de att de aldrig skulle kunna nå upp till Palmes nivå? Var de därför som allt det Palme stod för skulle bort? Var det därför som marknadskrafterna släpptes fria? För att de skulle slippa – tänka?
Palme var Palme men efter honom tog nyliberalerna över för Ingvar Karlsson var en för vek ledare. Men det var inget nytt, för mellan 1975-1990 var alla social demokratiska partier i Europa förvandlade till nyliberaler, men folket som röstar på dem förstår inte det.
Nu är det inte att jag avgudar Palme men han var en stark ledare och splittringar i partiet var inte tolererade och nyliberalerna var tillbaka hållna. Men Palme körde inte klassisk socialdemokratisk politik heller men han var inte en nyliberal heller.
Funderar om jag skulle göra en mail lista till alla socialdemokrater och vänsterpartister och sända dem Karl Marx ”kommunistiska manifestet” i PDF format för de alla ser ut att ha glömt vad deras parti var grunden för deras partier.
Det finns en låt vara förståelig glorifiering av Palme. Det var Palme som släppte fram sina efterträdare till ledande positioner. Det var Palme som med hård hand krossade alla försök till initiativ underifrån, som skulle ha kunnat stå emot dessa hans efterträdare. Han var visserligen insiktsfull när det gäller global politik – en handfull nordatlantiska stater kan inte topprida världen i evighet, och det är bra att hålla sig väl med morgondagens betydelsefulla länder – men han lyckades inte ens förankra detta bland sina efterträdare.
Ruttenheten började spridas i s-partiet för länge länge sen. Utvecklingen var visserligen naturlig i ett parti som kom att symbolisera statsmakten, men den hade möjligen kunnat vändas. Jag kan inte se att den på något vis gjorde så 1969-1986.
Frågan är då vad som är ”klassisk socialdemokratisk politik”. Alla sosseledare, från Hjalmar Branting och framåt, har anklagats från vänsterhåll för att ”svika sina ideal” och ”kompromissa med ideologin”.
Instämmer helt och hållet i alla ifrågasättande ovan. Man funderar verkligen över sossarnas perspektiv inför vad de säger och hur och vad de gör. Carin Jämtin viftade bort avdelningarnas kritik mot vinsterna inom välfärden ovan och det duger faktiskt inte.
Som Vänsterpartist är det ju närmast tragiskt att se hur (S) har resignerat inför Marknadens totala makt. Förvisso kommer (V) att kunna plocka en hel del väljare genom sin rakryggade och tydliga hållning i denna och andra liknande frågor men det hjälper ju liksom inte när (S) samtidigt offrar sitt parti på marknadsfundamentalismens blodiga altare.