|
Idag flaggar SvD för att bristen på psykiatriker tenderar att öka alltmer, och det samtidigt som psykologer sägs upp från vårdcentraler. Det handlar om två yrkeskategorier som är mycket viktiga inom hälso- och sjukvården, yrkeskategorier som egentligen borde förstärkas ordentligt om tesen om ”arbetslinjen” ska vara något annat än en politisk fint för att dra ner applåder. DN: ”Åtta av fjorton anställda psykologer i Stockholms nordvästra sjukvårdsområde sägs upp. Orsaken är det nya ersättningssystemet med Vårdval Stockholm. Vårdcentralerna anser sig inte ha råd att ha psykologerna kvar.” Man säger en sak och gör en annan. Det man dessutom bör ha klart för sig att bägge dessa yrkeskategorier oftast är mycket erfarna och – till åren komna. Hur många psykiatriker som är fyrtiotalister vet jag inte, men min egen erfarenhet är att det är många, nästan en majoritet. Mycket av psykiatrins resurser avvecklades redan under psykiatrireformen 1995, jag har för mig att den beslutades under regeringen Bildt 1994. SvD: ”Bristen på psykiatriker blir allt mer akut. Utsatta grupper riskerar att inte få sina vårdbehov tillgodosedda. Nu kräver Socialstyrelsen en rad åtgärder för att förbättra situationen.” Regeringen har hävdat att den ska göra allt för att så många som möjligt ska slippa utanförskapet, att de ska få den hjälp och det stöd som krävs för att återgå till arbetsmarknaden. Det är den ena handen, den andra handen gör ingenting för att ens behålla den låga nivå som psykiatrin håller idag. Om vården måste avskeda psykologer av kostnadsskäl, samtidigt som psykiatrikerna pensioneras eller söker sig andra arbeten så måste faktiskt regeringen vidta åtgärder. I det här fallet handlar åtgärderna om att skjuta till pengar så att den stora grupp människor som har själsliga problem har möjlighet att få professionell hjälp. |
Dessutom så är regeringens förhoppningsvis tämligen välinformerad i frågan eftersom statsministerns hustru är delansvarig för rikets största landsting. Hon har dessutom gjort gällande att den moderata linjen är att fokusera på vårdens innehåll i stället för frågan om vem som ska driva vården. Rimligen borde hon inse att vårdens innehåll på ett dramatiskt sätt håller på att försämras om det inte satsas på dessa yrkeskategorier. Eftersom det är ”arbetslinjen” som man säger sig värna om så är det inte mer än rätt att staten då transfererar merkostnaden till landstingen. Men det kommer inte att ske. Den s.k. arbetslinjen handlar om social nedrustning, pengar till psykologer och psykiatriker handlar om att bibehålla nuvarande nivå, och hur troligt är att det sistnämnda ligger i linje med den förda politiken?
Andra bloggar om: Psykiatri, Hälsa, Vård, Arbetslinjen, Nedrustning, Högerregeringen, Inkompetens, Moderaterna, Politik, Reinfeldt [tags]Psykiatri, Hälsa, Vård, Arbetslinjen, Nedrustning, Högerregeringen, Inkompetens, Moderaterna, Politik, Reinfeldt[/tags] |
7 svar till “Psykiatrin bantas i högerns Sverige”
Din artikel är bra, men psykiatrin har bantats oerhört kraftigt i Sverige i snart 20 års tid med olika regeringar. Startskottet gick redan innan regeringsskiftet 1991, det forsatte under den borgerliga regeringen, men den stora reformen som du nämner vet jag inte om några partier egentligen protesterade emot då (jag minns inte exakt). Hur som helst så hade ju sossarna kunnat stoppa reformen 1995 om de hade velat eftersom de satt vid makten, men de lät den genomföras. Konsekvenserna av neddragningarna är tragiska, i första hand för de sjuka, men i ett antal fall har även andra drabbats (Anna Lindh är bara ett av flera exempel).
Tydligen fortsätter nuvarande regering den inslagna linjen vad gäller just ditt exempel, vilket låter mycket konstigt eftersom de har sagt att de skulle satsa miljonbelopp på psykiatrin. Må vara att de kanske satsar pengar på andra områden inom psykiatrin, men det låter motsägelsefullt, och om jag inte missminner mig så var det inte minst denna typ av psykiatri inom primärvården som skulle främjas för att på ett tidigt stadium kunna fånga upp problemen.
Det är en ganska skrämmande upplevelse att gå ner sig från att haft toppjobb till att bli beroende av psykiatrin och utan jobb. Jag kunde i min vildaste fantasi inte föreställa mig hur uselt samhället är. Man lever i en propagandaversion av folkhemmet som inte existerar i verkligheten. Tänk om folk bara visste?
Hur kul är det att ringa psykiatrin och påstå att man blir sjuk av Massmedia och företrädarna anser att sådana symptom inte existerar. Men omgivningen, som är att betrakta som neutrala i sammanhanget, gör samma reflektion som mig själv när jag fastnar framför TV:n
Idol 2007 gör mig galen…
Läste detta på SVT text (på nätet)
”Stadsmissionen i Malmö får gammalt
kött av butiker – kött som i sin tur
ges till hemlösa och andra som har
det dåligt ställt. Det uppger Metro.”
Verkligheten är brutal och vidrig. Vad folk inte är medvetna om är hur lite som skiljer avgrund och framgång? Vem som helst kan drabbas även om arv och miljö spelar roll. Det fulaste och värsta som kan hända är om en regeringen använder utanförskap som skrämsel för att piska produktionen. Jag tror de kommer att göra det även om det ännu inte har blivit verklighet.
Rädd för att bli utslagen? Välkommen till Alliansens Sverige!
Så sant! Vi får en situation som i usa där man när som helst kan bli av med jobbet. Dessutom är det dessa blåa kommunister som blir medlemmar i det moderata samlingspartiet (a.k.a det sk. arbeiterpartei). Dessa som vill privatisera allt och anser att man får skylla sig själv om man ramlar mellan stolarna.
Enligt min åsikt driver de en ”Arbeit-Macht-Frei-linje” istället för arbetslinjen. Folk ska inte ständigt behöva vara rädda för att bli av med jobbet. Har själv en ostabil situation på arbetsplatsen och mina kolleger anser att jag behöver dra ned på tempot en aning. Men då man är ängslig för jobbet så stressar man ihop allting för att visa sig effektiv.
Och så undrar man varför amerikanerna har såpass kort livslängd jämfört med svenskarna? Stress är nog svaret!
Tja … Vi får väl göra som de gör i andra länder – hjälpa varandra så gått det går. Det är väl något som de flesta av oss har glömt bort hur man gör nu får tiden. Hur många hör jag inte klaga på politiker och polis o.s.v. för allt buss på stan. Så ta och nattvandra då i stället, det gör jag. Skapa er en relation till de ungdomar som driver omkring istället för att sitta ensam framför datorn och klaga! I takt med att människor mer och mer måste bry sig om varandra, så uppstår också mer och mer samarbeten människor emellan – det är ju alltid ett hot mot makten. Folkhemmets ide var väl att ta all kreativitet från människorna och dela up dem i sektorer; och makarna Myrdals folkhem med tvångssteriliseringar av resandefolket var ett steg i ett fascistiskt samhällsbygge. Jag har också varit i kontrat med psykiatrin och det som slog mej var att lojaliteten inte låg hos patienterna, utan hos arbetsgivaren. Egentligen borde patienterna äga psykiatrin och så att säga vara deras arbetsgivare – vilket det i själva verket också är. Det skulle vända på lojalitetsperspektivet rejält.
flera undersökningar visar på att var tredje vårdkontakt rör psykiatriska problem, trots det är resursfördelningen mellan somatik och psykiatri oerhört skev, i snitt 5% av de totala anslagen går till sistnämnda.
vårt grannland norge genomförde en historisk psykiatrireform efter att ha kört in i en återvändsgränd liknande den svenska. men det kostar naturligtvis.
I min hemstad finns bara en cancersjuk allmänläkare på psykmottagningen hörde jag igår. Det är gäller att hålla sig psykiskt frisk.