[column width=”49%” padding=”2%”]Helle Klein slutar nu som politisk chefredaktör på Aftonbladet för att istället bli – präst. Hon ska, likt en skapelse av Hasse Alfredsson och Tage Danielsson, ha hand om den lodräta kommunikationen i stället för den vågräta. Så långt är allt gott och väl, prästerskapet behövs så länge det finns troende.

Helle Klein/AB: ”Kommersialiseringen liksom medialiseringen av politiken har ökat. När Sveriges television förvandlar valvakan till politikens schlagertävling är det bara ett naturligt crescendo i en utveckling där inget längre är på allvar. Valstatistiken dränks i jippon. Rasismens intåg i svensk politik avhandlas mellan chipstuggorna och ledaren för det främlingsfientliga partiet får frågan om han är hungrig.

Men i public service-tv slår pendeln mellan partiledarutfrågningarnas läxförhör där de välbeställdas skattefrågor avhandlas och valnattens pladder om just ingenting.”

För ovanlighetens skull så är Helle otydlig. När hon skriver att det är skillnad mellan folklighet och förytligande så gör hon det i ett sammanhang där hon kritiserar Sveriges Television, samtidigt som hon påstår att man förstår denna skillnad inom kvällstidningsvärlden. Man kan få intrycket av att hon menar att kvällspressen ur den aspekten är kvalitetsmässigt bättre än Sveriges Television, men jag är osäker på om det faktiskt är så hon menar.

För Helle måste rimligen se den milsvida skillnad som råder mellan ledar- och kultursidorna på Aftonbladet och resten av produkten. Skillnaden mellan Expressen och Aftonbladet är bara marginell, och skulle man som nätläsare föreläggas ett antal artiklar ur tidningarnas nyhetsdelar utan att ledas av färger och typsnitt så skulle man inte kunna skilja produkterna

[/column]

[column width=”49%” padding=”0”]

åt. Och när det gäller snuttifieringen och ytligheten så är det en avgrund mellan kvällspress och Public Service.

Som mediekritisk läsare har jag sällan haft anledning att kritisera AB:s ledarredaktion, det har möjligen varit någon gång då ”Gud” ramlat in i något sammanhang där begreppet inte hör hemma, men detta lär väl försvinna helt nu i och med att Helle flyttar sin verksamhet till bättre anpassade lokaler. Själv känner jag motvilja mot att bevista en predikan, att göra det som icke troende känns falskt, hur jag ska bete mig om folk börjar sjunga en psalm vet jag inte riktigt, jag kan ju inte låtsas sjunga med. Att sitta i kyrkbänken och se missnöjd ut känns inte heller som ett farbart alternativ.

Men eftersom jag gillar kyrkobyggnader så kommer jag kanske ändå att bita i det sura äpplet. Det skulle vara intressant att lyssna till Helle Klein i ett sakralt sammanhang. Jag hoppas i så fall att hon är tydligare med budskapet så att lyssnarna inte behöver fundera på vad hon menar.

it Helle Klein, Aftonbladet, Chefredaktör, Politik, Religion, Präst, Gud, Socialdemokraterna, Mediekritik [/column]