|
Att Fredrick Federley ”testat” både Hasch och Kokain förvånar mig inte, har man bildat en partiavdelning som kallar sig ”Stureplans- Att han inte tar avstånd från sina kamrater som fortsätter att knarka förvånar mig inte heller. Själva har jag arbetat med narkotikamissbrukare i 25-30 år och vet att man i alla lägen kan multiplicera erkänt missbruk med minst tio, ofta mångfalt mer. Vad den kunskapen säger om Federleys uttalande överlåter jag åt andra att bedöma. Men när nu vänsterpartiet redovisar en vilja att ändra rådande lagstiftning blir jag mer konfunderad. http://vansterpartiet.se ”På fredag presenteras en rapport i riksdagen. I rapporten föreslås att lagen som kriminaliserar bruket av narkotika ska ändras så att människor med missbruksproblem lättare ska få hjälp. – Vi föreslår inte att det ska vara lagligt att knarka. All hantering av droger ska vara olaglig. Men vi vänder oss mot att själva missbrukaren ska vara kriminell, säger Alice Åström, gruppledare och förste vice ordförande (v).” Alice Åström bortser ifrån det faktum att ingen socialarbetare, missbruksarbetare, sjukvårds- |
En narkotikamissbrukare är redan så kriminell som det någonsin går att vara. Narkotikan ramlar nämligen inte ner från himlen till en knarkare som står med öppen mun mot skyn och säger ”– knark är gott.” Det borde Åström veta eftersom hon enligt uppgift har haft egna missbruksproblem. Så varför man från partiets sida gör den här sortens inhopp i debatten begriper jag inte. Låt Federley och de andra ultraliberala fortsätta att propagera för att släppa knarket fritt, men vänsterpartiet bör hålla sig borta från den sortens populism. Källor: Alice Åströms uttalande Centerns partisekreterare SvD
Andra bloggar om: Fredrick Federley, Alice Åström, Vänsterpartiet, Fria Sprutor, Narkomaner, Narkotika, Narkomanvård, Socialtjänst, Sjukvård, Politik [tags]Fredrick Federley, Alice Åström, Vänsterpartiet, Fria Sprutor, Narkomaner, Narkotika, Narkomanvård, Socialtjänst, Sjukvård, Politik[/tags] |
52 svar till “Vänsterpartiet ute och cyklar”
Uffe, jag finner inte mödan värt att bedriva någon undervisning, eller folkbildning, med dej längre (för du slår dövörat till) för alla dina argument, som vittnar om din okunnighet, går att spåra ner till ett snävt högervridet perspektiv (dra ner på resurserna genom att ifrågasätta sjukvården – speciellt för de grupper som behöver den och som inte själva kan finansiera dem). Du är emot diagnostisering, för med diagnostisering kan inte samhället blunda längre för de vårdinsatser som behövs! Du tror vidare att ADHD-patienter skulle ta resurser från någon annan grupp? Där avslöjar du dels din misantropiska läggning samt dels din okunskap. Vad tror du vården på ett behandlingshem kostar per dygn, eller ett på utredningshem eller varför inte ett motivationshem? Vad kostar det att slänga patienter ett fängelset, tror du? Vad kostar ett dygn på psyket? Kanske upp till 4- 5000 kr per DAG?
Ett enkelt stödsamtal 2-3 gånger i månaden av en kompetens behandlare (kan var en psykolog eller en socionom med vidareutbildning – Steg 1 och/eller en erfaren mentalskötare med samma vidareutbildning) skulle vara mycket billigare. Men det blundar du för. För hör här: med en diagnos underlättas arbetet, dels för behandlaren samt att det även ökar chansen för patient att få ut någon av behandling! Vidare så kan forskning bedrivas på journalerna, som en mer ringar in vårdinsatserna och gör dem än mer effektiva, i och med att man kan jämför dem med utfallet. Kort sagt – med en diagnostisering så ökar vi pressionen med behandlingen. Det är nämligen dyrt med obehandlade missbrukare i samhället. Det är inhumant också.
Vidare, så när en patient har en diagnos, så kan inte ens en snål, empatistörd och marknadsinriktad folkpartist förvägra patienten en vårdinsats. Med ditt perspektiv, så tar vi rejäla kliv baka i tiden, där du svamlar om ett humanare samhälle. Ett samhälle som inte bygger på vetenskapiga framsteg, utan som likt den utvecklig som vi alla känner till i 30-talet Tyskland, där man bannade ovälkomna forskningsresultat – låt dem svag gå under! Du pratar t ex om att inte MBD finns i Europa, som diagnos. Den diagnosen är mycket lättare att sälla än ADHD, då den är så visuellt tydlig, då den bland annat begränsar en patients rörelseschema något oerhört påtagligt. Be en liten pojke på 5 år att klippa ut ett enkelt mönster med en sax eller att röra sig till musik efter ett visst enkelt rörelsemönster, så har du den grupp klar.
nature// Jag är inte emot diagnostisering i sig, men ser stora problem med det (men MBD används ju inte längre i Sverige. Den är ju spolad av vetenskapen? Det är ju ADHD som gäller.) Så jag anser fortfarande att diagnostiseringen är ett problem eftersom det inte går att egentligen urskilja om problemen är biologiska eller så att säga naturliga.
Naturligtvis kan det vara billigare att medicinera till exempel, men det behöver inte vara det. Min ståndpunkt angående vård och pengar är snarare hur det ser ut i dagens samhälle. Inte att vi inte ska satsa mer. Men jag är heller inte för att man bara satsar pengar för sakens skull. Rent historiskt har det sociala exempelvis varit för släpphänta med en hel del behandlinshem. Men man hade pengar.
Vad gäller stödsamtal är jag med. Men här kan ytterligare ett problem dyka upp. Du kan behöva diagnosen för att få det där stödet. Diagnosen blir din välfärdsstatliga biljett. I vissa andra fall, kan man vilja få diagnoser, därför att sjukbidrag är mer ”legitima” än socialbidrag. Detta betyder inte att jag menar att folk är myglare. Jag är medveten om att problemen finns, att symtomen finns.
Man kan naturligtvis undra varför du tog upp 30-talets Tyskland. (Men å andra sidan, då var man ju ”vetenskapliga”, och var extremt biologiskt inriktade.) Vad gäller att banna ovälkommen vetenskap är det också lite lustigt med tanke på att det är dessvärre inte ovanligt inom vissa delar av vetenskapen att man agerar på det viset, och neuropsykiatrin är en del av denna. För att tala med Foucault, kunskap och makt är intimt sammankopplade.
Vetenskapen har begått oerhört många övergrepp och felbeslut.
En alltför okritisk syn på diagnostisering när det komemr just till den mentala hälsan, utan egentliga fysiska bevis ÄR problematiskt. Du kan i viss mån även få det bekräftat av såna som Gillberg, och Socialstyrelsen. Diagnoserna förändras. Varför? Därför att man ännu inte vet något.
Jag träffade en man en gång, för några år sedan, på ett behandlingshem som fått diagnosen ADHD på anstalt, dvs vuxen-ADHD. Han hade även fått höra att han saknade empati av samma psykiatriker. Jag hade kontakt med honom dagligen under 15 veckor. Han hade en liten son som han var underbar mer. Jag upplevde honom som en person med ett gott hjärta, men med en extremt trasig bakgrund. Han hade varit mobbad på anstalten och enligt andra som varit på samma anstalt som honom, kunde de berätta att det var som om det var två skilda personer. Han ältade en del det där med avsaknade av empati. Det tyngde honom. Inte ADHD dock, även om han sa saker som att ”Jag kan inte läsa, för jag har ADHD.”
I Vanna Beckmans bok En Väg Till Fängelset säger en annan man att han på grund av diagnosen måste spola sin dröm om att ta körkort.
Varför inte se att det finns problem?
Och vad gäller höger-vänster, jag vill helst inte bland in det i det här, men det är mer ”höger” att se problem som i huvudsak biologiska än sociala.