Teresa May har det svettigt just nu. Hon ska avsluta Brexit på ett eller annat sätt. För den faktaintresserade har hon gjort bort sig i Skripalaffären, och för anhängaren av folkrätt har hon handlat olagligt och brutalt genom att bomba i Syrien 13-14 /4. Många uppgifter påvisar stöd av underrättelsetjänst i USA och i viss mån även i Storbritannien med terroristorganisationer som al-Nusra och ISIS. Många artiklar här har behandlat detta.

Jag återpublicerar nu en artikel som första gången publicerades 5 juni 2017. Jag kör ju en slags kvällsserie med återpublicering av artiklar efter ett år, ursprungligen inspirerad av förslag från Facebook.

Den diskuterar frågan samarbete/samband mellan den engelska underrättelsetjänsten MI5 och terrordåd i Manchester och London. Synes intressant även idag.

Här publicerades nyligen en artikel om Manchesterdådet. Manchesterdådet och Theresa Mays stöd till libyska terrorister Den påvisade att det finns också direkta kopplingar mellan Manchesterbombaren, brittiska underrättelsetjänsten MI5 och det Natostödda upproret i Libyen 2011 och att MI5 i praktiken la en grund för och underlättade Manchesterbombarens illdåd.

Då detta skrivs vet vi inte om motsvarande koppling finns mellan MI5 och dådet i London – därför ”?!” i slutet av titeln ovan. DN skriver ”Det är långtifrån säkert att terrorattacken i London påverkar utfallet i det brittiska valet. Men Theresa Mays tal om att ”saker och ting måste förändras” och hennes utspel om hårdare straff och utökad internetövervakning kan slå tillbaka mot henne – eftersom May varit ansvarig för terrorbekämpningen i sju år.” DN:
Talet om ”behovet av förändring” kan slå tillbaka mot May

Denna av mig översatta artikel av den kände australienska journalisten kompletterar med mycket intressant information. Vad visste den brittiska premiärministern?. Jag kompletterar med utdrag från en artikel i The Guardian samma dag, 31/5.

Artikeln.
Det otillåtna i Storbritanniens valkampanj är att orsakerna till Manchesterdådet, där 22 mestadels unga människor mördades av en jihadist, undertrycka för att skydda hemligheter i den brittiska utrikespolitiken.
Kritiska frågor – till exempel varför säkerhetstjänsten MI5 behöll terroristiska ”tillgångar” i Manchester och varför regeringen inte varnade allmänheten om hotet förbli obesvarade, med löftet om en intern ”granskning”.
Den påstådda självmordsbomben Salman Abedi var en del av en extremistisk grupp, Libyan Islamic Fighting Group (LIFG), som fanns i Manchester, underhölls och användes av MI5 i mer än 20 år.
LIFG är förbjudet av Storbritannien som en terroristorganisation som söker en ”hård islamisk stat” i Libyen och ”ingår i den bredare globala islamistiska extremistiska rörelsen, som inspirerad av al Qaida”.

Av central betydelse är att när Theresa May var inrikesminister så fick LIFG-jihadister resa obehindrat över hela Europa och uppmuntrades att delta i ”strid”: först för att störta Mu’ammar Gadaffi i Libyen och sedan gå med i al-Qaida-anslutna grupper I Syrien.
Förra året placerade FBI Abedi på en ”bevakningslista över terrorister” och varnade MI5 för att hans grupp letade efter ett ”politiskt mål” i Storbritannien. Varför blev han inte gripen och nätverket omkring honom förhindrades att planera och verkställa grymheten den 22 maj?

Dessa frågor uppstår på grund av en FBI-läcka som medförde vrede från London mot Washington och Donald Trumps ursäkt.
Manchesterdådet avslöjar den oheliga alliansen med extrem islam, särskilt den sekt som kallas wahhabism eller salafism, vars främsta gynnar och bankirer är Saudiarabien, Storbritanniens största vapenkund.

Denna allians går tillbaka till andra världskriget och det då ganska nya Muslimska Brödraskapet i Egypten. Syftet med brittisk politik var att stoppa pan-arabismen:
Under 2011 var, enligt Middle East Eye, LIFG i Manchester känt som ”Manchester boys”. De motsatte sig Mu’ammar Gadaffi och ansågs vara en hög risk grupp. Några medlemmar kom i husarrest – när anti-Gadaffi-demonstrationer bröt ut i Libyen.

Plötsligt upphävdes kontrollen. ”Jag fick resa, inga frågor,” sa en LIFG-medlem. MI5 återlämnade deras pass och anti-terrorism- polis på Heathrow flygplats fick besked att de fick gå ombord på sina flygningar.

Störtandet av Gaddafi, som kontrollerade Afrikas största oljereserver, hade länge planerats i Washington och London. Enligt fransk underrättelsetjänst gjorde LIFG flera mordförsök på Gadaffi under 1990-talet – stödd av brittisk underrättelsetjänst. I mars 2011 gjorde Frankrike, Storbritannien ett ”humanitärt ingripande” och attackerade Libyen. Detta sköttes av NATO under skydd av en FN-resolution för att ”skydda civila”.

I september 2016 fastslog ett utskott för utrikesfrågor i utrikesdepartementet att dåvarande premiärminister David Cameron hade tagit landet i krig mot Gaddafi till följd av en serie ”felaktiga antaganden” och att attacken ”hade bidragit till utvecklingen av Islamiska staten i norra Afrika”. Faktum är att Obama var en ledande deltagare i detta uppmanad av Hillary Clinton och media som anklagade Gaddafi för att planera ”folkmord” mot sitt eget folk. ”Vi visste … att om vi väntade en dag,” sade Obama, att ”Benghazi, en stad som är stor som Charlotte, kan drabbas av ett massaker som skulle skadat hela regionen och färgat världens samvete.” (Charlotte har c:a 500 000 invånare enligt Wikipedia.)
Sverige gjorde en uppskattad insats i det olagliga mördandet
Massakerberättelsen tillverkades av salafistmiliser som mötte nederlag mot libyska regeringsstyrkor. De berättade för Reuters att det skulle bli ”ett riktig blodbad, en massaker som vi såg i Rwanda”. Utskottet rapporterade: ”Påståendet att Mu’ammar Gaddafi skulle ha beordrat massakern av civila i Benghazi stöddes inte av tillgängliga bevis”.

Storbritannien, Frankrike och USA förstörde effektivt Libyen som en modern stat. Enligt egna uppgifter genomförde Nato 9 700 flygattacker varav mer än en tredjedel träffade civila mål. De innefattade fragmenteringsbomber och missiler med spetsar av utarmat uran. Städerna Misurata och Sirte var bombades kvarter för kvarter. Unicef, FN: s barnorganisation, rapporterade att en stor andel av de dödade barnen ”var under 10 år”.

Detta förstärkte ISIS, som redan hade uppstått i ruinerna av Irak efter invasionen Blair och Bush 2003 och -utlöste också en flyktingvåg till Europa.
För amerikanerna och britterna var Gadaffis verkliga brott hans ikonoklastiska oberoende och hans plan att överge petrodollarn, en pelare för USA:s imperialistiska makt. Han hade uppriktigt planerat att lansera en gemensam afrikansk valuta baserat på guld, etablera en bank för hela Afrika och främja ekonomisk union bland fattiga länder med värdefulla resurser. Detta var helt oacceptabelt för USA.

Den fallna diktatorn flydde för sitt liv. Ett plan från Royal Air Force upptäckte hans konvoj, och i Sirte mördades han med en kniv av en fanatiker som i media kallades ”en rebell”.

Efter att ha plundrat Libyens vapenarsenal värd 30 miljarder dollar avancerade ”rebellerna” söderut och terroriserade städer och byar. I Mali söder om Sahara förstörde landet det bräckliga stabiliteten i landet. Den ivriga fransmännen skickade plan och trupper till sin tidigare koloni ”för att bekämpa al-Qaida”, eller de hot de hade hjälpt till att skapa.

Den 14 oktober 2011 meddelade president Obama att han skickade specialstyrkor trupper till Uganda för att gå med i inbördeskriget där. Under de närmaste månaderna skickades amerikanska stridsstyrkor till Sydsudan, Kongo och Centralafrikanska republiken. Med Libyen säkrad, var en amerikansk invasion av den afrikanska kontinenten på väg, i stort sett orapporterad.
I London anordnades en av världens största vapenmässor av den brittiska regeringen, där ”demonstrerad effekt i Libyen” var ett dragplåster. London Chamber of Commerce and Industry höll en förhandsgranskning med titeln ”Middle East: En stor marknad för brittiska försvars- och säkerhetsföretag”. Värd var Royal Bank of Scotland, en stor investerare i klusterbomber, som användes omfattande mot civila mål i Libyen. Banken hyllade ”oöverträffade möjligheter för brittiska försvars- och säkerhetsföretag”.

Förra månaden var premiärministern Theresa May i Saudiarabien och sålde vapen för mer av de tre miljarder pund som saudierna använder mot Jemen. Baserade i kontrollrum i Riyad bistår brittiska militärrådgivare de saudiarabiska bombningsrapporterna, som har dödat mer än 10 000 civila. Det finns nu tydliga tecken på hungersnöd. Ett jemenitiskt barn dör var 10:e minut från förebyggbar sjukdom, säger Unicef.
Manchester-grymheten den 22 maj var en produkt av sådant oupphörligt statligt våld på avlägsna platser, mycket av detta sponsrat av britterna.
Denna sanning kämpar för att bli hörd, precis som den kämpade för att bli hörd när London Underground bombades den 7 juli 2005. Ibland bryts tystnaden som då en person från östra London sa ”Irak!” framför en CNN-Kamera besättning och reporter. ”Vi invaderade Irak. Vad förväntade vi oss?”
Vid en stor mediakonferens som jag deltog i yttrade många av de viktiga gästerna ”Irak” och ”Blair” som en slags katarsis för det som de inte vågade offentligt.

Men innan han invaderade Irak var Blair varnades av Joint Intelligence Committee att ”hotet från al-Qaida kommer att öka vid en militär åtgärd mot Irak … Det globala hotet från andra islamistiska terroristgrupper och individer kommer att öka betydligt”.
Liksom Blairs politik förde terroristvåld till Storbritannien så förde David Cameron brott i Libyen, som stöddes av Theresa May av terroristdådet på Manchester Arena 22 maj.

Salman Abedi agerade ensam i Manchester. Han var en liten brottsling, inte mer. Det omfattande nätverket som avslöjades förra veckan av den amerikanska läckan har försvunnit. Men inte frågorna.

Varför kunde Abedi resa fritt genom Europa till Libyen och tillbaka till Manchester bara dagar innan han begick sin hemska brott? Hade Theresa May informerats av MI5 att FBI hade spårat honom som en del av en islamisk cell som planerade att attackera ett ”politiskt mål” i Storbritannien?

I den nuvarande valkampanjen har Labours ledare Jeremy Corbyn talat om ett ”krig mot terror som misslyckats”. Som han vet var det aldrig ett krig mot terror men ett krig för erövring och underkastelse. Palestina. Afghanistan. Irak. Libyen. Syrien. Iran sägs vara nästa mål. Innan det kommer ett annat Manchester – vem kommer att ha modet att säga det?

Guardians artikel ger ett stöd till Pilgers bedömning att Storbritanniens säkerhetstjänst var inblandad. Bäst hålla tyst då!
An investigation into the foreign funding and support of jihadi groups that was authorised by David Cameron may never be published, the Home Office has admitted… The inquiry into revenue streams for extremist groups operating in the UK was commissioned by the former prime minister and is thought to focus on Saudi Arabia, which has repeatedly been highlighted by European leaders as a funding source for Islamist jihadis… However, 18 months later, the Home Office confirmed the report had not yet been completed and said it would not necessarily be published, calling the contents “very sensitive”. Guardian

i Andra om: Libyen, Manchester imperialism,Gaddafi, ISIS, Syrien, USA, politik, terrorister, Storbritannien, terrorism, Teresa May, demokrati,
massmedia