Manchesterdådet och Theresa Mays stöd till libyska terrorister

På onsdagskvällar eller torsdagsmorgnar har det alltmer blivit en vana att söka efter Patrik Paulovs utmärkta artiklar om krigen i Mellanöstern. Också denna gång finner man en mycket läsvärd artikel.
Manchesterdådet och Theresa Mays stöd till libyska terrorister
Manchester 170531

Artikeln.
Ännu ett fasansfullt terrordåd har inträffat i en europeisk storstad.
Men i fördömandena av terrorismen är det märkligt tyst om västvärldens skuld. För Manchesterdådet hänger samman med brittiska MI5:s stöd till islamistiska extremister och Natos angreppskrig mot Libyen.

Listan över terrordåd på europeisk mark blir längre. Medierapporteringen är betydligt mer omfattande och fördömandena betydligt mer kraftfulla när terrorn drabbar i vårt närområde. Men det är naturligtvis lika vidrigt när människor i syriska Homs eller irakiska Bagdad sprängs i luften som när 22 personer dödas i brittiska Manchester.

Efter varje terrordåd diskuteras terrorismens orsaker och hur den ska bekämpas. Varje gång åker skygglapparna på. Så har det varit efter tidigare attacker med kopplingar till terroristgrupper i Syrien och Irak, och så är det efter Manchester.
Inga stora medier granskar västvärldens destruktiva agerande i Mellanöstern, inga politiker kliver fram och erkänner sin egen skuld till terrorns framväxt.

Den utpekade Manchesterbombaren Salman Abedi är född i Storbritannien men har rötter i Libyen. Det är ett land som har blivit ett starkt fäste för diverse extrema islamistiska väpnade grupper, inklusive al-Qaida och Islamiska staten.

Libyen var fram till 2011 ett förhållandevis stabilt och lugnt land i Nordafrika. Allt förändrades under den så kallade arabiska vårens första månader. I sin iver att störta den libyska ledaren Muammar Gaddafi backade västvärlden och Gulfstaterna upp ett i huvudsak islamistiskt väpnat uppror.

Efter bara några veckor inledde Nato tillsammans med Sverige och flera av kungadiktaturerna på arabiska halvön ett massivt bombkrig för att få till stånd ett regimskifte.
Sett ur den synvinkeln var Natokriget och det väpnade upproret lyckat. Den libyska statsmakten föll samman och Gaddafi mördades slutligen i oktober 2011.

Men det kriget framförallt resulterade i var ett sönderslaget och splittrat land. Det fanns ingen kraft med folkligt stöd som kunde ta över. Libyen förvandlades till ett slagfält där tusentalet väpnade miliser stred om kontrollen över territorium och oljekällor. Miliser som blivit starka tack vare Natokriget och direkt stöd från västvärlden.
I detta kaos såg terrororganisationen Islamiska staten en möjlighet att ta över landområden och etablera sig på libysk mark med tusentals krigare i sina led.

Det är i Libyen precis som i Syrien och Irak. Terrorismens framväxt är ett resultat av västvärldens krig och inblandning.

Det finns också direkta kopplingar mellan Manchesterbombaren, brittiska underrättelsetjänsten MI5 och det Natostödda upproret i Libyen 2011. Salman Abedis föräldrar flydde Gaddafis styre i Libyen 1991. Efter ett år i Saudiarabien flyttade familjen först till London och därefter till Manchester.

Vid denna tid kom många libyska flyktingar till just Manchester. En del av dem hade kopplingar till Libyan Islamic Fighters Group (LIFG). Det var en religiöst konservativ organisation som grundats 1995 av libyer som krigat i Afghanistan tillsammans med mujahedin och al-Qaida. Salman Abedis far, Ramadan Abedi, var medlem i LIFG.

Kadaffi imagesCAGA5E1L

På grund av banden till al-Qaida terroriststämplades organisationen av både USA och Storbritannien. Dess anhängare i Manchester övervakades av MI5. Men allt förändrades när upproret i Libyen inleddes i februari 2011 och Nato förberedde sig för regimskifteskriget.

Den brittiska nyhetswebbsidan Middle East Eye (MEE) har utförligt rapporterat om hur dessa libyer i exil plötsligt uppmuntrades av MI5 att resa tillbaka till Libyen för att strida mot Gaddafi. Personer som på grund av terroristmisstankar då satt i hus-arrest eller fråntagits sina pass släpptes fria och fick sina pass tillbaka.

En av de libyer som MEE intervjuat vittnar om att de på plats i Libyen tränades av före detta soldater i brittiska och irländska elitförband.

Flertalet av dem som 2011 lämnade exilen i Storbritannien och anslöt sig till de i huvudsak islamistiska grupperna i Libyen kom från Manchester. En av dem var Manchesterbombarens far, Ramadan Abedi.
Många av dessa libyer återvände senare utan problem till Storbritannien.
Ramadan Abedi stannade däremot kvar i Libyen. Förutom sitt medlemskap i terrorstämplade LIFG har han på sociala medier öppet uttryckt stöd för Jabhat al-Nusra, den syriska grenen av al-Qaida.

Sonen Salman har flera gånger besökt sin far och familjen i Libyen. Senast veckan innan han sprängde sig själv till döds. Vad han gjorde där är inte klarlagt.
Hans yngre bror, Hashem, har efter bomben i Manchester gripits i Libyen för misstänkta terroristkopplingar.

Storbritannien bidrog alltså på två plan till att göra Libyen till ett terroristfäste; Natokriget och stärkandet av den libyska jihadiströrelsen med band till al-Qaida.

I detta finns en koppling till den nuvarande brittiska regeringen. Inrikesminister 2011 och därmed ansvarig för MI5 var Theresa May. Som premiärminister tvingas hon sex år senare möta det terrorhot som hon varit med och skapat.

i Andra om: , ,, , Syrien, , , , , , , ,

  13 comments for “Manchesterdådet och Theresa Mays stöd till libyska terrorister

  1. Martin Kullberg
    1 juni, 2017 at 12:26

    Libyenkriget var det första krig som jag såg live på olika filmpostningssiter på nätet. Jag satt och sökte filmer på arabiska och kunde se filmer från terroristerna själva, snabbare än de han raderas från nätet. Vissa filmer var borta inom 30 minuter efter postning. Det jag såg glömmer jag aldrig och det var de dagarna för ett antal år sedan som gör att jag anser att bombvänstern är de värsta svinen i Sverige. Jag såg deras ”folkliga” uppror komma åkande i splitt nya Toyota SUVar och skjuta vilt omkring sig. Jag såg dem misshandla och avrätta fångar, jag såg vad det var för ena som svenska JAS-plan understödde.

    Jag såg brittiska journalister gå sida vid sida med denna mördande mob.

    Jag såg en bombvänster som infiltrerade och förlamade vänstern i Sveriges fredsarbete och utrikespolitik, det gör de än idag. Bombvänstern motarbetar en konsekvent utrikespolitik från vänstern, de motarbetar fredsrörelser och de har helt underkastat sig USA:s utrikespolitiska intressen. Att Donald Trump sitter i Vita Huset har inte ändrat bombvänsterns lojalitet alls.

    • 1 juni, 2017 at 19:12

      Jo. Vi kan klaga på bombhögern (Allians, MP och S) i detta fall, men kanske ska även bombvänstern få ett ansikte. Vilka individer var det som var drivande i Vänsterpartiet egentligen? Det vore givetvis rimligt att sätta ljuset på. Korruption är aldrig önskvärt. De som sålt sig måste givetvis rensas ut ur Vänsterpartiet om det ska kunna bli ett trovärdigt parti.

      • 1 juni, 2017 at 19:46

        Två ledande är partiledaren Jonas Sjöstedt som vid ett möte vid Wallenberg-monumentet var den hårdaste kritiken av Syriens regering, jämfört med förra M-försvarsministern Karin Engström, Stefan Löfven och Fridolin. Sjöstedt var den ende som krävde flygförbudszon, ett av Hillary Clintons krav. (Jag var där och lyssnade). Den andre är den avgången utrikespolitiske talespersonen Hans Lindhe.

        • Kerstin Stigsson
          2 juni, 2017 at 08:51

          Men den radikala vänstern (socialisterna och kommunisterna) behöver de som står och väger mellan att stödja oss eller den nyliberala klicken i VP om vi ska förhindra att Sverige ska bli medlemmar i NATO. Det som förhindrar dessa att vara mer aktivt medlemmar i en fredsorganisationer är faktiskt vi själva. Det är en hel del som pratar om att vi ska närma oss extremhögern. Men detta kontraproduktivt ur fredsrörelsen synpunkt. Närmandet till extremhögern (min uppfattning om vilka dessa är vet ni säkert vid det här laget) väcker avsky och bestörtning bland vänsterpartiets medlemmar.
          Jag vill absolut inte gå i samma demonstration som nazister gör. Vi vet vilka våra motståndare är idag men vi vet inte vilka motståndaren vi får i en nazistisk skepnad. Jag är säker på att vi hoppar ur askan i elden om vi samarbetar med högerextrema krafter.

          • 2 juni, 2017 at 09:53

            Det är inte aktuellt att gå i samma demonstration som nazister. SD och FN är inte nazister och inte fascister.
            OM Front National vill driva kravet att Frankrike ska lämna Nato och EU så är det bra.

      • Martin Kullberg
        2 juni, 2017 at 06:57

        Jag vill ge folk en utväg och inte peka ut enskilda.

        Jag kan bara få det till att de tror vad de gör är bättre i det långa loppet. Det är en vänster som skrämmer mig, en ”ändamålen helgar medlen”-vänster. En vänster med en liberal moraluppfattning, en handelsmoral som gör det ok för mig att ljuga och göra hemskheter idag om det betalas av någon annan senare. Med en sådan moraluppfattning bildas en kader som ljuger för folks bästa och som därmed förskjuter sig längre och längre ifrån folk. Desto mer en elit ljuger, desto mer är det för folks bästa att de inte vet sanningen, tills man ljugit sig ända fram till führerprinzip.

    • Gammal krigare
      2 juni, 2017 at 07:57

      Just en snygg allians. Saudi-UAE-Qatar-Sverige-UK-US-Frankrike-ISIS
      Undrar vad de svenska soldater och flygare som deltog tycker om sin insats.

  2. Kerstin Stigsson
    1 juni, 2017 at 13:18

    ’… tränade av före detta soldater i brittiska och irländska elitförband.’
    Jag tror inte att vi bör blanda in Republiken Irland – vilket är sk neutralt land – i det här. Såvida det nu inte finns uppgifter om att den irländska regeringen och därigenom republikanska irländska förband samarbetar med Storbritannien. Det finns brittiska förband med irländska namn så som Irish Guards och RIR (Royal Irish Regimente). Kan Pavlov förtydliga vad han menar?

  3. Jan Nybondas
    1 juni, 2017 at 14:25

    http://theduran.com/libya-the-only-thing-george-w-bush-and-tony-blair-got-right/

    Se denna intervju med Gaddafi från 2010. En redan åldrad Gaddafi reflekterar över situationen i Mellanöstern och träffar rättare på alla punkter än någon av hans europeiska motparter skulle ha gjort. Den arrogante intervjuaren försöker därtill sätta skulden för Lockerbie-bomben på Libyen, trots att flera framstående journalister från just Storbritannien kommit fram till att rättegången var politiskt styrd och utpekade både fel person och fel land som skyldigt.
    Kort efter att Gaddafi hade torterats till döds av jihadister som kunnat lokalisera honom med hjälp av information från USA, ”we came, we saw, he died”, skrev britten Hugh Roberts en lång artikel i London Review of Books. I denna redogjorde han för de realistiska förslag till en fredlig lösning av konflikten som lags fram av Afrikanska unionen, AU, och andra, och hur de sopades undan av Nato -sidan som endast ville se en krigisk utgång.
    Intervjun med Gaddafi avslutas dock med en felbeömning från hans sida som var både tragisk och ödesdiger för Libyen. Han litade nämligen på Obama och trodde att denne skulle innebära ett nytt kapitel i USA:s historia. Förklaringen till Gaddafis uppfattning låg i den vikt han tillskrev Obamas bakgrund, med rötter i Afrika där det även fanns inslag av islam. Gaddafi var uppriktigt glad för att Obama blivit USA:s president och såg fram emot samarbete med honom. Ett år senare hade Obama tackat för uppskattningen genom att se till att Gaddafi mördades och att Libyen som stat upphörde att existera till priset av tiotusentals libyers död.

  4. Torgny
    2 juni, 2017 at 11:13

    Tror ni Hillery kan få några gig på stand up club i Manchester

    https://www.youtube.com/watch?v=FmIRYvJQeHM
    Hon skrattade då hon borde gråta nu

    • Operation Gladio, turen har kommit till ...
      4 juni, 2017 at 09:48

      Har man hittat purfärska pass eller id-kort från ”terroristerna” som utförde dådet i London, än?

Comments are closed.