Denna viktiga artikel av Jan Myrdal”Den allmänna vänstern famlar kring i skenfrågor” har idag publicerats i Svenska Dagbladet som en kommentar till en ledare 6/3 ”Den nya vänstern leds av Marine Le Pen” av Mauricio Rojas Mauricio Rojas i SvD

Jag återger här först Jan Myrdals artikel, och sedan Mauricio Rojas artikel.

Jan Myrdals kommentar ”Den allmänna vänstern famlar kring i skenfrågor” i SvD.

Med anledning av Mauricio Rojas kolumn Den nya vänstern leds av Marine Le Pen, har följande kommentar inkommit: Jan Myrdal i SvD

Den 5 mars 2017 inledde Mauricio Rojas sin kolumn i Svenska Dagbladet med orden:

”Om de franska arbetarna fick bestämma skulle Frankrikes nästa president hetta Marine Le Pen. Redan vid regionalvalet 2015 fick hennes parti, Nationella Fronten, fler arbetarröster än alla andra partier tillsammans. Opinionsmätningarna ger henne mellan 54 och 63 procent av arbetarrösterna vid andra valomgången den 7 maj.”

I nästa stycke förklarade han sammanhanget:
”Hur kommer det sig att de franska arbetarna så mangrant övergav vänstern och sällade sig till ’extremhögern’? Delvis handlar det om faktorer som påverkar en rad västeuropeiska länder, från Storbritannien till Österrike, som erfarit liknande förskjutningar av arbetarsympatierna.

Listan är lång: avindustrialisering, stagnerande löner, rädslan för frihandeln och misstron mot makteliterna är några exempel. Men katalysatorn har alltid varit invandringen och rädslan för konkurrensen om jobben och dess effekter på löneläget, och en känsla av hot mot välfärdssystemen samt landets sociala och kulturella sammanhållning.”

Att han i detta har rätt upphävs varken av hans eget eller Svenska Dagbladets politiska ställningstagande till skeendet. Ty fakta sparkar, som min far brukade säga. Han kunde hänvisat till Marx. Klassfrågor bestämmer. De ideologiska frågorna är sekundära, sken.

1942 gick jag på mitt första Clartéorganiserade möte. Jan Fridegård talade om sina sju svåra år. När jag nu i olika artiklar och sammanhang hävdade det som Mauricio Rojas påpekar kom ett magistralt styrelsebeslut från Clarté:

”Myrdal var länge medlem i Svenska Clartéförbundet. Han är det inte längre. Det är vi glada för.
Svenska Clartéförbundets styrelse.
gm Magnus Nilsson.”

Min (Anders) kommentar: Det finns ett förslag att Clarté vid sin stämma i Malmö ska ta avstånd från detta uttalande

Detta är inte bara en märklighet i den politiska kanten. Bristen på verklig klassanalys är nu typisk för ett allmänt så kallat vänsterbeteende. Det har lett och leder ill nederlag. Men det är inte något nytt. Jag kan ta två olika exempel:

I fjol skänkte jag Gun Kessles och min samling flygblad inför och under Pariskommunen till Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek. I den diskuterande volym som blev årsbok för Arbetarnas Kulturhistoriska Sällskap diskuterade jag även ett av skälen till Kommunens nederlag. Den förmådde inte förena sig med de rurala, landsbygdens små och mellanbönder. De var bonapartister och hade gett även Napoleon III möjlighet härska med allmän (manlig) rösträtt och stödde nu Thiers. Av klasskäl. Napoleon I hade med sin code fastställt deras äganderätt till den jord de erövrat under revolutionen. Att kommunarderna inte begrep den klassfrågan ledde till deras nederlag.

Men vänd på frågan! Sverige fick ingen fascistisk/nazistisk rörelse av någon politisk betydelse på trettiotalet. Dock hade funnits en potentiell massbas, jordbrukskrisen. Bondeförbundet hade ideologiskt inte bara övertagit mycket av Rudolf Kjelléns ideologiska arv utan antog ett rätt extremt svenskt rasprogram. 1933 vägde det. Men Per Albin som i ungdomen påverkats av marxismen hade sin reformism till trots en klar syn på klassfrågor. Det socialdemokratiska partiet gjorde upp med Bramstorps bondeförbund i ”kohandeln”. Så dränerades möjligheterna till en fascistisk massbas.

Visst finns i Frankrike som Sverige klokt folk som ser klassfrågornas verklighet, men allmänna vänstern famlar kring i skenfrågor och dem går det följdriktigt illa.”

Ledaren ”Den nya vänstern leds av Marine Le Pen” av Mauricio Rojas i SvD.

”Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat.”
Om de franska arbetarna fick bestämma skulle Frankrikes nästa president hetta Marine Le Pen. Redan vid regionalvalet 2015 fick hennes parti, Nationella Fronten, fler arbetarröster än alla andra partier tillsammans. Opinionsmätningarna ger henne mellan 54 och 63 procent av arbetarrösterna vid andra valomgången den 7 maj.

Hur kommer det sig att de franska arbetarna så mangrant övergav vänstern och sällade sig till ”extremhögern”? Delvis handlar det om faktorer som påverkar en rad västeuropeiska länder, från Storbritannien till Österrike, som erfarit liknande förskjutningar av arbetarsympatierna.

Listan är lång: avindustrialisering, stagnerande löner, rädslan för frihandeln och misstron mot makteliterna är några exempel. Men katalysatorn har alltid varit invandringen och rädslan för konkurrensen om jobben och dess effekter på löneläget, och en känsla av hot mot välfärdssystemen samt landets sociala och kulturella sammanhållning.

Om allt detta har det skrivits en hel del, men ändå sticker Nationella Frontens extrema framgångar bland arbetarna ut. Avgörande i sammanhanget är den omorientering som Fronten har genomgått under Marine Le Pens ledning och som på några få år har omvandlat partiet till det viktigaste i Frankrike, med 27,7 procent av rösterna vid valet 2015.

Det handlar, å ena sidan, om ett långtgående försök att normalisera Frontens framtoning genom att ta avstånd från de antisemitiska, xenofobiska och homofobiska ytterligheterna som Marines far och partiets ledare mellan 1972 och januari 2011, Jean-Marie Le Pen, gjorde sig känd för. Denna process, som kallas dédiabolisation (avdemonisering), kulminerade 2015 med Jean-Marie Le Pens uteslutning ur partiet.

Å andra sidan handlar det om en förskjutning vänsterut av partiets positioner. Detta blev påtagligt vid presidentvalskampanjen 2012, där kampen mot ”hyperliberalismen” och den ”vilda globaliseringen” blev centrala teman. Det kompletterades med förslag om protektionism, skattehöjningar för de mest bemedlade, en statsledd återindustrialisering, utvidgning av välfärdsstatens prestationer, betydande höjningar av både minimilöner och pensioner, ett nära nog totalt invandringsstopp och företräde för fransmännen vad gäller jobb och sociala förmåner. Nuvarande valkampanj vilar på samma grund, med kampen mot globaliseringen och islamiseringen som absoluta ledstjärnor.

Så har en ny vänster vuxit fram och de nya arbetarpartiernas framgång har gått hand i hand med den traditionella vänsterns kräftgång. Det är inte Internationalen utan nationalsångerna som numera hörs i arbetarleden. Stackars Marx, som trodde att arbetarna inte hade något fosterland! (Slut Mauricio Rojas).

Kommentar: Clarté representerar inte hela den svenska vänstern. Och inom Clarté, som enligt programmet tar ställning mot kapitalism och för socialism, diskuteras också klassfrågor en klassanalys inleddes för något år sedan, utan att ha fortsatt hittills.

Låt mig försynt återge mitt tidigare preliminära förslag till vänsterpolitik. Går högerpopulismen om socialdemokratin – Vad bör göras?

* Arbete åt alla.
* Gör facket till en kamporganisation
* Bostad är en social rättighet
* Upphäv privatiseringen av välfärden
* Kraftigare progressivitet i skattesystemet.
* Lika lön för lika arbete oberoende av kön.
* Kamp mot rasism och etnisk diskriminering
* Humanisering av EU:s flyktingpolitik
* Nej till EU:s stöd till USA/NATO:s flyktingfrämjande krigspolitik i Mellanöstern, Afghanistan och Ukraina.

Läs även:

Vänsterns kris. Myrdal och Rothstein Om identitet eller klass 6/2 2017
Vänsterns kris II – Vad bör göras? 7/2 2017.
Kajsa Ekis Ekman: Vänsteroffensiv behövs 7/3

i Andra om: Front National, imperialism,Vänstern, arbetare, invandring, EU, politik, etnicitet, flyktingar, klasskamp, demokrati