Vänsterns roll är under diskussion från olika synvinklar. Nyligen publicerade jag en artikel i frågan av Ann Charlott Altstadt. Upp till kamp eller vad?

Denna artikeln som publicerades 7/2 2017 är ett viktigt bidrag till denna diskussion, tycker jag i alla fall. Därför återpubliceras den nu igen!

Artikeln.
Nyligen publicerade jag en arikeln ”Om Vänsterns kris”Om Vänsterns kris: Klass eller identitet?

Jag återgav bl.a. ett utdrag av professor Bo Rothsteins artikel ”Arbetarklass och kulturvänster är inte ett par i politiken” på DN Debatt 4/2. DN Debatt Där skriver denne:
”Den intellektuella kulturvänstern är precis tvärtom: internationalistisk, frihandelsvänlig, miljöinriktad, starkt inriktad på att stödja olika minoritetsgruppers rättigheter genom identitetspolitik samt positiv till invandring och multikulturalism.
* ”Jag syfter på den mer än 150-åriga alliansen mellan den industriella arbetarklassen och vad jag i brist på en bättre term vill kalla den intellektuella kulturvänstern. De senaste valresultaten tyder på att dessa kategorier numera har helt olika politiska uppfattningar om centrala samhällsfrågor.”
* ”Den klassiska marxismens idé om att arbetarklassen skulle vara motorn i utvecklingen av en ny samhällsekonomisk produktionsform har helt enkelt gått i stöpet.”
http://steigan.no/2015/10/02/moralism-eller-marxism/
Först en egen kommentar, sedan en artikel av Jenny Tedjeza och därefter en avslutande vision av socialism av mig, samt den positiva synen på socialism i USA enligt flera undersökningar.
Kommentar: Jag känner inte igen mig eller mina kulturintresserade vänstervänner. Vi är inte frihandelsvänner efter nuvarande orättvisa förhållanden, som gynnar de rika storbolagen i Väst. Vi anser att identitespolitiken är en borgerligt inriktad politisk återvändsgrepp som skymmer den mycket viktiga klasspolitiken. Inställningen till invandring varierar, men en viktig aspekt – och erfarenhet – enligt arbetare i släkten är att invandringen gör att det är svårare för dem att få och medför att arbetare (i släkten bl.a) blir arbetslösa. Vänster är splittrad och Vänsterpartiet, V, har gått långt åt höger. Man sluter upp bakom Löfvens borgerliga politik i Reinfeldts spår. Vilka av Reinfeldts stora ”reformer” har S tagit bort till arbetarklassens fromma? Kan tillägga att jag utan närmare analys här anser att den stora majoriteten arbetande tillhör arbetarklassen i vid mening. Detta inkluderar den stora majoriteten också inom service- och vårdsektorn, lägre tjänstemän förutom den mer traditionella industriarbetarklassen. Kommunistiska Partet (som jag inte har några band till) har däremot en bra klasspolitik, som måste utvecklas mycket mer i praktiken.

Den som ryggar för att läsa en bra artikel av Proletärens chefredaktör Jenny Tedjeza kan läsa en artikel i Expressen av Svante Weyler Klassbakgrunden styr hur våra liv utformas som baseras på ”stjärnstatsvetaren Robert Putnams nya bok som skildrar familjens upplösning och klasstillhörighetens ökade betydelse i USA.”

Jenny Tedjezas artikel. i utmärkta tidningen Proletären Moralism eller marxism.
Den offentliga vänsterdebatten i Sverige får mig allt oftare att tänka på tv-serien Glee, där en grupp elever som på olika sätt bryter mot majoritetens normer bildar en kör på en high school i Ohio, USA. Nästan varje medlem tampas med utanförskap i någon form. Deras hudfärg, modersmål, sexuella läggning, funktionshinder, utseende och hemförhållanden gör att de upplever sig som outsiders. I kören blir de trots inbördes konflikter mellan starka personligheter accepterade och kan utveckla sin individualitet och talang.
Om man som jag tittar på serien tillsammans med en ung människa på väg in i tonårslivet är körmedlemmarnas kamp för sina drömmar en rik källa till samtal om rasism, sexism och homofobi, om självkänsla och respekt för olikheter.

Ur det perspektivet skulle man kunna betrakta Glee som radikal. En så fördomsfri och öppen skildring av tonårssex, homosexuell kärlek och transsexualitet retar naturligtvis gallfeber på de konservativa. Glees skapare är utan tvekan måna om att framstå som vad vi kallar politiskt korrekta och Hollywoods liberala filmstjärnor gästspelar flitigt i serien.

Som systemkritik fungerar Glee betydligt sämre. Trots den radikala ytan framkallar serien inte ens en liten kittling av kapitalismen. Förtryck och fördomar bekämpas individuellt. Var och en måste jaga sina egna drömmar och, viktigast av allt, arbetarklass är bara en av många möjliga identiteter. Om du inte vill ärva din pappas identitet som bilmekaniker så är det bara att skaffa en ny.

På motsvarande sätt är vänsterdebatten i Sverige idag dålig på att utmana kapitalismen. Inte minst för att diskussionerna ofta bottnar just i en identitetspolitik som talar mer om majoritetssamhällets (den vita heterosexuella mannens) förtryck av andra grupper inom kapitalismen än om den klasskamp som är vägen ut ur kapitalismen.

Identitetspolitiken har sina rötter i en postmodern filosofi som i takt med borgarklassens reaktion och arbetarrörelsens tillbakagång i västvärlden i slutet av det korta århundradet förklarade ideologierna döda och framstegstanken befängd. Postmodernismen bygger på en kritik av förnuft och universell kunskap. När marxisten hävdar att det går att förstå världen, att även sociala relationer går att klargöra i relation till materiella omständigheter, kan en postmodernist invända att det inte finns någon objektiv sanning. Det mänskliga livet är en kulturell konstruktion och politik är en kamp om att definiera och symboliskt representera världen. Identitetsskapandet är politikens grundval.

Det är inte svårt att förstå varför identitetspolitiken har fått ett sådant inflytande över svensk vänster. När de kollektiva sociala rörelserna bryter samman, när antikapitalismen är dödförklarad och arbetarklassens enhet framstår som en naiv dröm från ett öststatsdoftande 70-tal måste de radikala människor som det djupt orättvisa samhället ändå ständigt föder fram sugas upp av något. Enfrågeaktivismen ligger nära till hands och kampen för en mer jämlik representation av etnicitet, kön och sexuell läggning i det offentliga rummet är bekväm eftersom den kan föras på en nivå som är mer moralisk än intellektuell och systemkritisk.
Om identitetspolitik från början handlade om att flytta fram de förtrycktas positioner i ett progressivt samhällsklimat, som för svarta feminister i medborgarrättsrörelsens USA, är moral och identitet nu allt som återstår i tider av borgerlig motoffensiv. Liberalism i politiken, postmodernism på universiteten och identitetspolitik bland vänsteraktivister är allt uttryck för samma reaktion.

När artisten Stefan Sundström för ett par månader sedan skrev i en krönika i Dagens Etc att han önskade sig att den antirasistiska rörelsen i Sverige skulle bli lite mindre upptagen av ord (det vill säga symboler) och lite mer upptagen av handling blev han hårt kritiserad i kommentatorsfälten. Eftersom han själv är en vit, medelålders och heterosexuell man ska han inte uttala sig om vilka frågor som är viktiga för gruppen rasifierade (det vill säga människor som utsätts för rasism). Att Stefan Sundström under hela sin karriär har varit en känd profil på den progressiva och antirasistiska musikscenen spelar ingen roll. Han är vit och ska därmed hålla käften.

Jag menar att diskussionen är symptomatisk för en vänster som tycker att upplevelsen av förtryck är mer central än det faktiska förtrycket. När förtrycket definieras helt utifrån personlig erfarenhet tappar vi förmågan till kollektiv handling och solidaritet över gränser. Tolkningsföreträde blir viktigare än sakargument och de som anses privilegierade tystas.

Symptomatiskt är också att denna vänster har utsett Sverigedemokraterna till sin huvudfiende. Striden står mellan mångfald och rasism, feminism och kvinnoförakt, kulturradikaler och konservativa. Inte mellan arbete och kapital. Detta visar sig inte minst i vänsterns oförmåga att avslöja Sverigedemokraternas borgerliga klasspolitik mot arbetarklassen. Medan vänstern under förra valrörelsen skrek ”Inga rasister på våra gator!” när Sverigedemokraterna höll torgmöten fortsatte SD:s riksdagsledamöter att agera stödtrupp åt högerregeringens nedskärningar, avregleringar och arbetarfientliga politik.

Den avgörande skillnaden mellan en moralinriktad vänster och en marxistisk vänster är just synen på arbetarklassens särskilda historiska roll. Identitetspolitiken kan i bästa fall utnämna arbetare till en av många förtryckta grupper i samhället, även om klass brukar komma långt ner på listan, men för marxisten handlar arbetarklassens ställning inte i första hand om graden av förtryck utan om att motsättningen mellan arbete och kapital är det som formar samhället. Styrkeförhållandet mellan klasserna är det som avgör vad som är möjligt att åstadkomma i kampen. Detta för att motsättningen mellan arbete och kapital är antagonistisk.

Kapitalet är inte beroende av kvinnoförtryck eller homofobi för att fortsätta sin hänsynslösa exploatering av människor och natur, även om borgarklassen naturligtvis är snabb att utnyttja alla samhällets motsättningar till sin fördel. Sedan lönearbetet skiljdes från kärnfamiljen har kvinnor och sexuella minoriteter istället kunnat flytta fram sina positioner.

Arbetarklassen är däremot den enda grupp i samhället som för att kunna frigöra sig själv måste störta hela systemet. Arbetarna är de enda som har både intresse av och möjlighet att avskaffa kapitalismen. Det handlar inte om moral utan om ett historiskt faktum. Istället för att betrakta kapitalismen som ett kluster av förtryckande strukturer där ”makten” finns överallt måste vi se kapitalismen för vad den är. Ett ekonomiskt system indelat i klasser där kapitalisternas vinstjakt är motorn. Och borgarklassen har både namn och adress.

Kvinnor och människor med invandrarbakgrund är idag överrepresenterade inom arbetarklassen, vilket innebär att en arbetarklass förenad över köns- och etnicitetsgränserna är en förutsättning för framgång i klasskampen. Förutom att frigörelse från sexism och rasism naturligtvis är nödvändig i egen rätt, så är detta huvudorsaken till att sexism och rasism, inte minst inom arbetarklassen, måste bekämpas.

Vi måste lita på människans förmåga till en solidaritet som når utanför den egna erfarenhetens ramar. För när kampen enbart bygger på moraliska värden kan enfrågeaktivismen aldrig utvecklas till politiskt medvetna rörelser.”

Vad bör göras? Krossa kapitalismen och inför den demokratiska socialismen!

Förslag på några basala, snabba punkter.
Troligen måste en omvälvning ske i ganska stor del av världen inom en ganska kort tidsrymd, bl.a. med tanke på den globaliserade ekonomin.
–De centrala produktionsmedlen, kontrollen över naturresurser hamnar i folkets händer, rimligen via valda ombud. Då kan ekonomin planeras långsiktigt. Redan i de mycket fattiga länderna Sovjet och Kina kunde detta ske. Man kan planera in så att alla har arbete (som gick då);
-Kreativitet kan uppmuntras som nu;
-Hårdare arbete och mer studier ger rimligen mer ersättning;
-De som arbetar kan få betydligt större inflytande på arbete lokalt och mer aktivt delta i planeringen och diskussionen om samhällets mål – dvs. ökad demokrati;
–Tryck-, yttrande-, religionsfrihet ska finnas – folk ska inte straffas för sina åsikter (undantag rasism etc som nu);
-Genom att media, eller en stor del av media i alla fall, ägs av samhället blir möjligheterna till en allsidig debatt större än nu, rimligen;
-Om majoriteten så vill (vilket är mycket troligt) blir det ett samhälle som präglas av mycket större ekonomisk och social jämlikhet, ingen/liten arbetslöshet och större trygghet.
-Samarbete mellan socialiserade företag gör att kostsamt dubbelarbete (och industrispionage kan elimineras);
-Självklart ska man kunna få byta jobb, oklart hur man kommer att vilja sköta det, kanske blir det olika i olika länder;
-Miljö- och klimatfrågan kan hanteras seriöst, inte som nu.
-Saklig och om möjligt vetenskaplig baserad kunskap ersätter vilseledande reklam -(men kan förmedlas lika slagkraftigt och ”roligt”).

Några opinionsundersökningar av representativa befolkningsurval i USA.
I en undersökning 2016 hade 57 % en ”mycket ogynnsam” syn på kommunismen, men endast 38 % av ungdomarna. Nära 20 procent sa att de var benägna att rösta för en kandidat som sa sig vara kommunist. Tusentals unga i USA är positiva till kommunism
I en opinionsundersökning 2009 av BBC World Service med 29 000 svarande i 27 länder menade 11 % menade att kapitalismen fungerade väl och att ökad reglering inte var en bra idé. Dubbelt så många som 11 %, 23 %, menade att kapitalismen var fundamentalt bristfällig och att ett nytt ekonomiskt system ”a new economic system” behövdes.
* En annan opinionsundersökning i USA 2009 fann att endast 53 % av de svarande ansåg att kapitalism var överlägset socialism. Bland dem som var under 30 år föredrog 37 % kapitalism medan 33 % föredrog socialism. (New Poll: Socialism is Gaining Popularity in America. Cleveland Leader, 9 april 2009.
* 45 % av de svarande i en opinionsundersökning i USA år 1987 trodde att det berömda uttrycket Karl Marx Kritik av Gotha-programmet (De tyska socialdemokraternas program 1875) ”från var och en efter dennes förmåga, till var och en efter behov” fanns i USA:s författning. (Poll on Constitution Boston Globe Magazine 13 september 1987.

-I en frågeundersökning 2011 uppfattade 40 % av tillfrågade i ett representativt befolkningsurval i USA ordet ”capitalism” som negativt, medan 60 % såg negativt på ordet ”socialism (http://www.politico.com/news/stories/1211/70926.html).
-I representativ undersökning 2012 av Pew Research uppfattade 40 % i USA ordet ”capitalism” som negativt, medan 50 % såg det positivt. Sextio procent såg negativt på ordet ”socialism”.

Kommentar till undersökningarna.

Uppgifterna är inte så överraskande. Trots en intensiv propaganda mot socialism och kommunism under decennier. Tänk på ”Occupy Wall Street” med ”We are the 99 %” innan den splittrades bl.a. med hjälp av FBI. Tänk på den stora uppslutningen av unga bakom Bernie Sanders. Säkert är många av dem besvikna. Givetvis är de olika personernas bedömning av vad som menas med ”socialism” och ”kommunism” olika. Med bra information om ”demokratisk socialism” tror jag att andelen positiva skulle vara (betydligt) högre. Den 24/3 2016 publicerade Flamman artikeln ”Socialism inte längre fult i USA”. ”Faktum är att Hillary Clintons kampanjmakare inte har attackerat Sanders för att vara socialist. De testade det och det fungerade inte. Det gjorde bara att intresset för Sanders växte. 2015 var ”socialism” det mest uppslagna ordet i online enligt Calvin Priest från ”Socialist Alternative.”

intressant.se, Vänstern, demokratisk socialism, klass, orättvisor, politik, kapitalism,socialism, fattigdom, rikedom, jämlikhet,ojämlikhet, ekonomi, demokrati, arbetare, identitet