Upp till kamp, eller vad?

Det finns olika uppfattningar om Vänstern av idag. Så mycket är klart att den är splittrad och svag.
Hur har det blivit så och hur ser det ut? Det finns olika upfattningar om det. Här presenterar jag ett resonemang och reflexion av Ann Charlott Altstadt, som nyligen presenterats i Fokus. Fokus: Upp till kamp

Artikeln.
”1968 kommer under året dissekeras i termer av uppror, frigörelse, individualism. Dit hör också, tror jag, ett vänsterauktoritärt arv som från marginalen muterats till makten.”

Altstadt

Artikeln.
Medelklassungdomarna ur 68-generationen rödfärgade förvisso tidsandan men den politiska ideologin kunde förstås inte bli statsreligion. Sverige som klassamhälle där arbetarna snart skulle störta kapitalet legitimerades aldrig via kulturpropositioner, SOU-utredningar, policydokument, styr-målplaner eller värdegrunder. Tillskillnad från idag under postkolonialismens, intersektionalismens och genusteorins hegemoni slapp dåtidens offentliganställda skolas i typ marxism-leninismen enligt Mao Zedongs tänkande.

Jag undrar om det lyckade uppsvinget till samhällsnivå för nutidens version av vänstersekterism beror på den dysfunktionella relationen till arbetarklassen. Den har alltid varit, på social justice warrior-lingo, problematisk. Ursäkta en summarisk historieskrivning men förr levde arbetarna i synd och smuts och skulle räddas av välgörenhetsdamernas välartade medelklassJesus. Sedan kom 68- generationens medelklassrebeller med en ny väckelse. Befrielsen var förvisso arbetarklassens eget verk men massorna behövde massor av skolning. De var fortfarande helt fel som nu roade sig med uttryck för amerikansk kulturimperialism.

Arbetarna fattade inte heller att det var borgerligt, alltså väldigt fel, att sköta sin hygien, klä upp sig, städa, gilla gardiner och julpynta. Arbetarklassen fattade helt enkelt inte poängen med anti-borgerligheten som varit klanmärke och mot-identitet för finmedelklassens rebeller i århundraden.

Skymfordet borgerlig föll så i glömska och SD/rasist blev den vanligaste ersättningen för argument. Fienden byttes mot borgerligheten till den apolitiska klasslösa sociala konstruktionen och de vita kropparna. Och arbetarna som svek sitt revolutionära uppdrag är återigen enbart trash men nu vitt trash och som alltid i stort behov av uppfostran.

Vänstern skippade arbetarklassen och därmed sitt historiska uppdrag; att verka för ekonomisk samhällsomvandling. Kvar blev endast moral och värderingar som idag är insatsen i en ny sorts historisk kompromiss. Kapitalet tar hand om ekonomin och som belöning får medelklassvänstern sköta folkfostran.

I det nya saltsjöbadsliknande avtalet som tycks ha uppstått bär vänstern bland annat ansvar för att ny anti-rasistisk människa skolas fram som inte ska vara rädd för det okända i form av mångkultur men som samtidigt måste förstå att Sverige alltid varit mångkulturellt. Medan delar av den politiska-ekonomiska eliten ser fram emot inströmning av en stor megabillig arbetskraftsarmé och att regleringar i form av den demokratiska nationalstaten upplöses.

Men vad är en vänster utan ekonomisk maktkritik och samhällsomvandlande visioner? Jo, ett gäng kristna moraltanter som likt syjuntan med bazar till förmån för afrikamissionen brast ut i gråt 1968 när den fräcke studenten stack in huvudet och ropade k#ken.

För den nya historiska kompromissen innebär ett märkligt maktombyte. En puritansk vänster istället för den kyrksamma borgerligheten vaktar folkmoralen och hutar åt vulgärt ovårdat språk, åsikter och beteenden. Att nättrolla lättkränkta ömtåliga folkuppfostrare har därför blivit en egen genre men enbart för alt-rightkidsens skadeglada provokatörer. Medan vänstern kristet går med välgörenhetskorgen istället för att häckla rådande ordning och organisera sig för samhällsreformering.

Vänstern har alltså blivit systemlojal med budskapet att det ändå går jättebra för Sverige trots växande klyftor och dramatisk ökning av gängvåld. Likt forna diktaturkramare avfärdar folkfostrarna in i det längsta verkligheten som hat och alarmism medan de förr skulle larmat högst. Och samhällsvacuumet som uppstått fylls istället med politiska pr-utspel, censurivrande och auktoritära antirasist-karriärister och deras svans plus extremister av olika färg och tro.

Men om den upplysta medelklassen till slut blir utsatta för förortens vardag kommer de inte ropa efter diskursanalyser, språkpoliser eller seminarier kring sin koloniala vita blick och hijaben som normkritik. De kommer att satsa jobbskatteavdraget på vaktbolag och rösta på partiet med bäst problembeskrivning oavsett politisk färg och så klart är de anti-rasister.

intressant.se rasism, , , , , , , ,

  10 comments for “Upp till kamp, eller vad?

  1. Gerhard Miksche
    6 februari, 2018 at 16:36

    Så sant och så klarsynt. Men det kommer nog inte stanna vid vaktbolag och satsningar på partiet med bäst problembeskrivning utan på de som konkret ta sig an problemen.

  2. generalsekreteraren
    6 februari, 2018 at 17:59

    Äntligen en artikel om verkligheten. Den första!

  3. Torgny
    6 februari, 2018 at 18:03

    Läs också hennes krönika i GP
    ”Slaget om Sverigebilden sker nu”
    En frisk fläkt i det den unkna debatten. Går rakt in i mitt hjärta & hjärna.

    http://www.gp.se/ledare/altstadt-slaget-om-sverigebilden-sker-nu-1.5129891

  4. Gammal krigare
    6 februari, 2018 at 20:48

    Jag tycker dagens vanster saknar empati, framforallt for svenska brottsoffer. De ar inte vaerda ett ruttet lingon i vansterns ogon. En bekant till min svaager var pa brollop och nar han och tre andra karlar och deras fruar gick hem pa natten kom tva unga tjejer springandes med fyra somalier efter sig. Brollopsgasterna ingrep men en somalier fick upp sin mobil och kort darefter anlande tre bilar med fler somalier. De hade tillhyggen och sockar med biljardkulor i. De slog min svaagers bekant sonder och samman. Nagon hade ringt polisen men de stannade ett kvarter bort tills somalierna hade slagit fardigt och lamnat platsen. I tidningen dagen eftyer stod det ”gangbrak”. Jag saag ett foto pa min svagers bekant. Hela huvudet inlindat. En av flickorna de raddade fran att bli valdtagen kom och tackade honom tva dagar senare. Nu ar det ju saa att i vansterns ogon saa var brollopsgasterna rasister och somalierna en stackars utsatt minoritet.
    Vansterns stod till USA’s bombningar och krig varlden over ar hogst besynnerligt. Ta Libyen som exempel. Eller Syrien dar USA och EU och vanstern stodjer IS-mordarna bade finansiellt och moraliskt. De vill fa bort Assad till varje pris. Vanstern stodjer allt som forsamrar for svenska arbetare, allt som forstor svensk kultur, allt som okar EU’s diktatoriska grepp om medlemslanderna. Kort sagt – vanstern har tappat sin moraliska kompass.

  5. Jan Nybondas
    6 februari, 2018 at 23:35

    En vanlig bloggare kan inte gå in i en debatt som denna om det inte finns en auktoritet att luta sig emot. Simsalabim ! Sociologen Immanuel Wallerstein har i en intervju nyligen sagt om den de förträffliga värdenas och värderingarnas marknad som omsveper västvärlden att detta är rasismen i sin nyaste skepnad. Först fanns rasens överlägsenhet. Britterna var inte alls oblyga i att hävda sina rasmässiga företräden över alla infödingar vars länder de lade under sitt välde. Det var först med och efter Hitler som britterna blev tvungna att tona ned sin rasism. Därefter kom det kulturella försprånget, kulturens och traditionernas sekellånga anor. Men när det blev tydligt att kulturerna som man betvingat hade både längre anor och större finess än den egna blev även dessa företräden oanvändbara.
    Dags alltså för att sätta individualismen i högsätet och framhäva de egna värderingarnas försprång framom alla andras. En mycket användbar käpphäst som värderingarna kan rida på är demokratibegreppet. Demokratins begrepp kan modelleras alltefter de syften som passar de mäktiga. I själva verket är demokratin inget som utifrån kan injiceras som en mirakelmedicin i en miljö som är främmande för denna. Däremot är en svag demokrati lätt att manipulera med hjälp av simpel korruption. I stället borde varje nation få utvecklas efter sina egna förutsättningar.
    I den annars lyckade artikeln förekommer skällsordet diktaturkramare. Detta svärd är tveeggat. Den nya dokumentärserien om Vietnamkriget är ett utmärkt exempel. Angreppskriget påbörjades för att demokratin i Vietnam annars hade lett till landets enande under kommunisterna. Ett demokratiskt folkligt beslut måste hindras genom brutalt krig. Den som hindrade var den mäktigaste av alla demokratier som inte ville tillerkänna andra folk rätten till egen demokrati. Svepskälet lydde att denna folkliga demokrati i sin tillämpning hade lett till diktatur. Men det beslutet är varje nations egen rätt och inte världspolisens. Och utan stöd från de stora kramade diktaturerna Sovjetunionen och Kina hade Vietnams kamp mot ockupation varit hopplös. Vietnamdokumentären är i förbigående sagt också genomsyrad av en fortsatt rasism som västlig publik är blind för. Kriget beskrivs alltjämt som en fotbollsmatch, om än en blodig sådan, där två lag kämpar på neutral plan. Företagets rättsvidrighet syns inte, ej heller får den för övergreppet utsatta komma till tals annat än i marginalen.

    För att återgå till artikelns tema tror jag att det är för mycket blick i backspegeln. När krisen tillspetsas mognar även lösningarna. När produktionen blir alltmer automatiserad och produktionsapparatens ägare får plats om inte i en turistbuss så åtminstone i ett passagerarflyg, då kommer kraven på att kanalisera överskotten till förmån för ekonomins övriga sektorer att bli allt svårare att lösa. Men förmodligen kommer svaret på dilemmat vid den tidpunkten att vara så uppenbart att alla utbrister: självklart ! Under mellantiden vore det faktiskt skäl att kämpa för demokratin som trollats bort. Som lösning på dagens bekymmer föreslås ständigt åtgärder som innebär fortsatt urholkning av en redan ihålig demokrati: överstatlighet bortom kontroll och teknokratiskt expertvälde.

  6. arbetarklass
    7 februari, 2018 at 04:29

    Jaha… Så jag har alltså blivit ”vitt trash” nu?

    Inte så konstigt då jag gick ur Vänsterpartiet och inte längre kände någon gemenskap med dess politik och strävanden?

    Först någon form av uppvaknande, sen en inre strid och till slut beslut.

    Och där står jag nu och inte riktigt vet om jag hör hemma hos utsugarna eller hos dem som sugs ut. Eller om någon av dem ens existerar.

    Hur kunde det bli så här och framför allt varför?

    • George
      7 februari, 2018 at 08:40

      Det visste redan Orwell. Prolerna är likgiltiga och dumma, den ”politiskt medvetna” medelklassen producerar bara administration och propaganda, där har du ditt gamla parti. Den ventilerar sin ångest på ett disciplinerat sätt genom hate speech. Rätt som det är faller individen igenom på något sätt, numera räcker det med att äga en diesel.

  7. Martin Kullberg
    7 februari, 2018 at 09:21

    Ja, i Sverige har vi till och med extremt systemlojala anarkister, vilket är ett märkligt djur. Jag har dock ingen ny information om dem, då jag blivit kickbannad från de forum jag varit med i, jag lärde mig frihetens gränser för de ”frihetliga”.

    Alla satsar stenhårt på Fukuyamas utopi, samtidigt som denna utopi kollapsar.

    Narodnikerna återvände till folket när de såg att avskaffandet av livegenskapen inte gjort livet bättre för folket på den ryska landsbygden. Är det inte vad som behövs idag? Att återvända till folket, när man ser att ens antirasism inte gjort livet bättre för de rasifierade, när man ser att ens moderna feminism inte gjort livet bättre för arbetarkvinnorna, när man tappat kontakten med vanligt folk på landsbygden och i förorterna. När ens vänstersträvan urartat till att polera bajskorven, den borgliga utopin fukuyamaismen.

Comments are closed.