Stämmer detta? Artikel som jag publicerade 12/2 2017 första gången.
Det finns olika uppfattningar om sociala medier. Vi som är kritiska till många rapporter i sociala medier, ofta utifrån analys av fakta, har också en tröst i att vi kan publicera oss på sociala medier, då etablerade media ratar artiklar hur väl underbyggda och välskrivna de än är. Vi kanske annonserar och publicerar artiklar på Facebook och Twitter och glädjer oss åt kommentarer från bl.a. ganska ”likasinnade”, och att vi bidrar till debatt med även dem som tycker tvärtom. Vi kanske rentav tror att sociala medier generellt är ett viktigt alternativt till papperstidningar, radio och TV och att de främjar politiskt aktivering.
Det är inte så generellt säger forskningen. Här en vsammanfattning av en viktig forskningsrapport som kom förra hösten.
Rapporten.
Nej, sociala medier gör inte unga mer politiskt engagerade
Många unga, och en del av oss inte riktigt så unga, använder sociala medier. Vad vet vi om det? Inte mycket, men vi tycker och tror desto mer.
Den 6/12 kom en viktig forskningsrapport från Örebro universitet.Där står:
”Sociala medier på internet är inte så sociala som man från början trodde – i alla fall inte när det gäller att locka fler unga personer till politiskt engagemang. Det är ett av resultaten som ett forskarsamarbete vid Örebro universitet kommit fram till. Nej sociala medier gör inte unga mer politiskt engagerade
Hur ser unga människors politiska utveckling ut? Hur påverkas deras intresse och engagemang? Vilken inverkan har internet?
Det var några av de grundfrågor som Erik Amnå, professor i statskunskap, Håkan Stattin, professor i psykologi, och Mats Ekström, professor i medie- och kommunikationsvetenskap, utgick från när de startade sitt ett samarbete där sammanlagt femton forskare ingått.
Forskarna följde en grupp unga under fem år. Totalt ingick 4 000 individer mellan 13 och 30 år i studien. Även deras bästa kompisar och deras föräldrar har intervjuats. I dag finns materialet samlat i en databas redo att användas i framtida forskning. Det ska även kunna användas av elever, studenter, lärare och journalister.
Erik Amnå är speciellt förvånad över några forskningsresultat. Ett är att ungdomar driver sin egen utveckling i mycket högre utsträckning än vad man tidigare trott och gör politiska val oberoende av den styrning som vuxenvärlden försöker ge. Ett annat är att enbart sex procent av dagens ungdomar är politiskt aktiva.
Nätet lockar bara de redan politiskt aktiva
– Det är naturligtvis en tankeställare att så få är aktiva och så många till synes är passiva. Det ställer mycket vi tidigare ansett på ända, säger Erik Amnå.
Den lilla gruppen aktiva ska ställas mot att nästan 50 procent av ungdomarna är intresserade, men inte formellt engagerade. De följer nyhetsflödet och är välinformerade. De litar på de politiska institutionerna och står beredda att gripa in, men inte just nu. De står så att säga standby.
En annan sak som slagit forskarna är att ungdomar tar med sig sina vanor in på nätet. Nätet utvecklar kulturer som finns i samhället i stort, men det överbryggar inte klyftor mellan aktiva och passiva. Trots att nätet inte gör fler ungdomar politiskt aktiva saknar det inte inverkan och betydelse på det området.
– Fastän nätet erbjuder många alternativ vad gäller politiskt engagemang ser vi att förhoppningen att alla internets möjligheter skulle göra fler politiskt intresserade inte infrias. Det kommer inte in fler den vägen, utan nätet lockar enbart de som redan är aktiva offline.
Medievetarnas studier visar att många ungdomar i allt väsentligt håller sig utanför politiken även om de är mycket aktiva i sociala medier i övrigt. I studien såg de att en stor grupp ungdomar använder sociala medier huvudsakligen för att hålla kontakt med kompisar, berätta om sig själva och sitt vardagsliv – sådant som har med livsstil och privatliv att göra.
Många plattformar är utformade för och inriktade mot just sådana aktiviteter. Forskningen visade att hög användning av sociala medier bidrog till att stärka fokuseringen på sig själv, och innebar samtidigt en negativ påverka vad gällde utvecklingen av humanistiska och demokratiska värderingar. Medborgarnormer som handlar om plikter, dygder och traditionella offline-former för engagemang förstärktes inte heller.
Politiskt intresse formas före 16 års ålder
– Det är inte bara vi som gör något på nätet, nätet gör också något med oss. Det är gastkramande att se hur dagens algoritmer styr in människor i olika åsiktskorridorer. Det är viktigt att vi möts över dessa, att vi ser till att möta människor som vi annars inte skulle träffa. Det kan ske både på nätet och i verkliga livet. Där menar vi att skolan har en stor uppgift, säger Erik Amnå.
– Utvecklingspsykologerna kunde också se att fram till 16 års ålder formades det politiska intresset liksom ointresset, men sedan ändrade man sig i liten utsträckning. Att det sker så tidigt är något som politiker, skola och lärare borde fundera över vad det innebär.
Nu pågår flera nya forskningsprojekt baserade på insamlad data. Bland annat studerar man hur tolerans skapas i olika miljöer, vad olika samtal offline och online betyder för politiskt engagemang och varför intresset inte automatiskt omvandlas till deltagande. Man ska även undersöka medborgare som tar till illegala metoder i politiskt syfte.
Vi behöver påminna varandra om att tillvaron inte är ödesbestämd utan att vi har handlingsfrihet. Jag önskar att forskningsresultaten kan bli underlag för fortsatta diskussioner inför firandet av den svenska demokratins 100-årsjubileum år 2021, säger Erik Amnå.
* Jag kontaktade professor Håkan Stattin som jag samarbetat med och fick rapporten.
Här ett utdrag ur ”Slutord”
”I den här boken har vi visat på vad som kännetecknar svenska ungdomars politiska utveckling i några viktiga avseenden från den tidiga tonårstiden till vuxenblivandet. Den unika databasen och det flervetenskapliga angreppssättet kastar ett nytt ljus på den politiska socialisationen i en mogen demokrati. Även om många studier ännu pågår och många fler kommer att #inledas# vid olika universitet i Europa, USA och Australien har de första studierna vi gjort gett viktiga besked.
Men våra studier har också pekat på vilka områden som behöver utforskas mer. Låt oss avslutningsvis peka på några sådana områden. Det politiska intressets avgörande betydelse för snart sagt alla andra politiska attityder, kunskaper och beteenden gör oss nyfikna på varifrån det egentligen kommer och varför somliga #utvecklar# det och andra inte (Prior, 2010). Vi vill framför allt öppna för studier av åren kring skolstarten (van Deth, Abendschön & Vollmar, 2010). Fastän våra studier tyder på stabilitet från en viss ålder kan utvecklingen dessförinnan vara mindre stabil. Vi kan inte utesluta att även de tidiga barnaåren utgör en viktig tid för politisk socialisation. Det kan finnas skäl att återvända till de allra första statsvetenskapliga socialisationsforskarna David Eastons och Jack Dennis (1969) intresse för den politiska utvecklingen i lägre åldrar.
#Tydligare# än de flesta tidigare socialisationsforskare har vi visat hur den politiska utvecklingen under ungdomsperioden i hög grad tycks styras av ungdomarna själva i många olika slags interaktioner
med andra ungdomar och vuxna. De svarar inte bara på intryck och inflytande från andra utan gör val, startar diskussioner och söker upp hemsidor utifrån egna politiska drivkrafter.
Kommentar:
De som är på sociala medier utgör inget urval av särskilt politiskt intresserade. Om nu någon trodde det. Jag kan för en gångs skulle litet trevande instämma i en bedömning av Anders Svensson ”I själv verket är det så att social medier skapar och förstärker en fragmentering av samhället. De ökar segregationen och skapar självupptagna personer som blir allt mindre intresserade av demokratiska och humanistiska värderingar. Sociala medier som de ser ut idag verkar mest vara och förstärker den utveckling vi ser i samhället i stort. Datorn, plattan och telefonen har blivit dumburkar i högre grad än TV:n var det.” Det är viktigt att vara orienterad i verkligheten. Denna studie är därför av stort värde, även om den inte hjälper den som vill nå flera unga. Eller – gör den det? Kan forskningen stimulera oss att anstänga oss att söka finna nya vägar att nå unga. Jag har inga ”lösningar”, men tankeverksamheten har inletts. Vad tycker du?
i Andra om: unga, Socialistiska medier, forskning, demokrati Facebook, Politik, Twitter, massmedia
9 svar till “Sociala medier skapar självupptagna människor och åsiktskorridorer – inte politiska aktivister”
Vet ni vad som händer när en engagerad sedan får tummen ur och går till sin lokala partiförening?
Hen möts där av en väldigt liten samling politiskt engagerade, det är de närmast sörjande som sitter där. De har olika uppdrag i kommunen, de sitter i olika utskott. På mötet diskuteras en interpellation emot något förslag som kommunens majoritet ändå kommer genomföra. Man försöker göra en budget inom de ramar som satts av politiska motståndare. Lite såna saker kan den nya aktiva personen få tycka om. När fikat är uppäten går alla åt var sitt håll. Nästa vecka är det samma sak, men det händer en ny spännande sak, en fråga har kommit in från riksorganisationen som man får rösta om. Äter upp fikan och går åt var sitt håll.
Problemet med politiska aktiviteter, det är att det inte finns hos partierna. Ett svenskt politiskt parti har inget för de engagerade att engagera sig i. Den aktive ovan kan vara duktig och gå på fler än två möten, då kan hen få ett av kommunens uppdrag, hen kan få drunkna i papper från kommunens barn och ungdomsnämnd eller nått.
Man kan göra aktivitet lättare med nätet faktiskt. Man kan hålla alla möten pro-capsulam i typ en facebookgrupp och mycket annat för att förenkla. Det finns appar och annat där man kan dirigera och mobilisera aktivism. Det finns nya möjligheter att samarbeta och få så många som möjligt att känna sig delaktiga annat än att säga ja eller nej till nån interpellation en gång i veckan.
Självupptagenheten är i grunden social. De är inte självupptagna för sig själv, de är självupptagna för att få gillande från sin omgivning. Det är en självupptagenhet som kan mobiliseras, aktivister är aktiva för andra aktiva och vill visa andra att de är duktiga, genom att de man gör syns för andra kan dessa ”självupptagna” mobiliseras.
Släpp fram fler frågor till folkomröstningar så kommer allas vårt politiska engagemang att öka och fördjupas. Men det är inte det som etablissemanget vill ha. Så va fan…
Mina egna erfarenheter från aktivt deltagande via partipolitik i den kommunala beslutsapparaten stämmer väl överens med föregående skribents. Efter 12 år i fullmäktige och andra nämnder blev det uppenbart att ”politiken” i praktiken formulerades och styrdes av ett fåtal ledamöter i ickeoffentliga rum där åtminstone inte jag var närvarande. Det var okända köksbord, bastuställen, sängkamrar och framför allt dynastier, i vilka ingick äkta och oäkta män och fruar, frånskilda, barn och ingifta samt kusinskap, inte helt olikt klansystemen i Afrika och Mellanöstern. För egen del hamnade jag på tvärs mot den lokala partilinjen vid ett och annat tillfälle. Fronderade, vilket inte sågs med blida ögon, särskilt när det råkade hamna i pressen. Det handlade bl a om att rädda stadsbiblioteket, att inte bygga en sexfilig bro i centrala staden m m. Med folkligt stöd fick jag rätt. Men till slut fick jag nog. Det var inte trivsamt att ha munkavle när storhövdingarna krävde monopol på talarstolen. Vi var en handfull som lämnade partifållan samtidigt. Trötta på att vara klädsam och tyst röstboskap. Detta var tiden strax innan sociala medier hade exploderat. För egen del har jag därefter via ffa Facebook hittat ett forum för både politiska uttryck och intryck, med den samtidiga vetskapen om algoritmiska styrningar och big brother kontroll. De politiska partiernas inre och yttre liv har inte förändrats särskilt mycket även om enskilda partiindivider har kunnat nyttja sociala medier som ”reklampelare” och ”försäljningsplattformar”. Men, förändrar sociala medier världen? Ändrar den ekonomiska politiken riktning via utrop och kommentarer på Fb? Raderas ojämlikheter? Upphör rasism och främlingsfientlighet? Vinner Bernie Sanders eller Jill Stein presidentnomineringen i USA? Amnås & Co’s forskning verkar ju bekräfta att så inte sker, att självbespeglingen har huvudrollen och att andra faktorer styr det politiska danandet. Må forskningen fortsätta sitt grävande. Dock, en iakttagelse är att, liksom i arbetslivet, på arbetsplatsen, en slags tystnadens kultur har utvecklats även i Fb-trådarna. Rädslan att tycka eller ”gilla” fel är uppenbar, den politiska korrekten är manifest. Det blir så tydligt när en bild från den privata semesterresan får 100 ”gilla” medan en text om Sveriges flyktingpolitik får tre. Eldar jag för kråkorna i mitt användande av sociala medier? Var finns alternativen?
Tack så mycket för din intressanta kommentar, byggd på gedigen erfarenhet och känsla för verklig demokrati tycker jag. Alternativ? Jag är med i FIB Kulturfront och olika solidaritetsorganisationer, har möten och delar ut flygblad. Vi når ganska få. Insändare till vanliga media blir sällan införda hur pass faktabelagda och hyggligt skrivna de än är.
Jag tackar Anders Romelsjö för denna tankeställaren om hur vi lätt hamnar i en egotrippad bubbla på nätet där vi väljer våra vänner och kramar om varandra i en stor samsyn som inte når andra.
För en tid sedan bestämde jag mig för att aldrig mer skriva en insändare till lokalblaskan då endast få blev publicerade och den sista t.o.m. ”rättad”. Jag tänker om. Om en av tre får publicitet måste man se det som en seger. Resten kan man ju alltid lägga ut här på FB.
Studien anger genomsnittliga förhållanden. Det är möjligt att resultaten av olika skäl är annorlunda för äldre generationer. Blande de 9 mest besökta bloggarna bland 800 besöksrankade politiska bloggar finns 4 av olika vänsterschatteringar, nämligen Svensson (1:a), min blogg (2:a), Blueshift (5:a), Knut Lindelöf (9:a)
https://www.globalresearch.ca/facebook-says-it-is-deleting-accounts-at-the-direction-of-the-u-s-and-israeli-governments/5629096
Det händer något med världen med sociala medier nu och det händer utan demonstrationer på gator och torg, det händer i det lilla, i det mänskliga mötet, fundamentet för samhället.
Den unga gamern chattar med en ung person i Saudi, med liknande intressen, de upptäcker att de är människor med liknande önskningar i livet. En annan råkar chatta med en person från nordafrika, de ger en folklig beskrivning av sina respektive länder till varandra, det sker ett utbyte mellan dem som förändrar deras syn på människor från de respektive länderna.
Allt i självupptaget kommunicerande, det är smått och handlar inte om världsfrågor, men det är stort, mycket större än vi kan föreställa oss! Fortgår detta utbyte i det lilla, där fler och fler får kontakt över världens gränser, så kommer det till slut få stora konsekvenser. Det kommer snart bli omöjligt för regeringar och höga politiker att utmåla ett land och ett lands folk som blodtörstiga fiender, när den lilla människan redan kommunicerat över gränsen kan hon inte manipuleras på det viset. Det är en sorts aktivitet som på sikt kan vara mäktigare än all idag upptänklig aktivism. Det eroderar sanden under de nationella eliternas fötter och avslöjar deras propaganda och hets emot andra nationer, emot andra folk.