Pål Steigan skriver idag bland annat en aktuell artikel om Libyen ”Nye kamper i Libya, den såkalte fredsprosessen ligger i ruiner”

Artikeln
En bilbombe mot en politistasjon i den libyske byen Zliten har drept minst 60 mennesker, melder CBC.
Foreløpig har ingen tatt ansvaret for bomben, men det er kjent at Den islamske staten/Da’esh har prøvd å skaffe seg et fotfeste i byen i et framstøt vestover etter at terrororganisasjonen sikret seg kontrollen over havnebyen Sirte.

Samtidig meldes det at IS angriper to oljeterminaler ved Middelhavet, i Sidra og Ras Lanuf i det østlige Libya (se kart). FN har forsøkt å stable på beina en nasjonal samlingsregjering, men kampene legger fredsprosessen i ruiner, sier observatører.
Libya har Afrikas største oljereserver og produserte før NATOs angrep i 2011 1,6 millioner fat olje om dagen. I 2015 var den daglige produksjonen nede i 370.000 fat om dagen, noe som gjør Libya til OPECs minste produsent.

Det kaoset som rår i Libya i dag er et direkte resultat av at NATO med Norge i spissen ødela landet under bombekampenajen i 2011 og brakte de jihadistiske militsene til makta. Norske politikere, og særlig den rødgrønne regjeringa og Jens Stoltenberg og Jonas Gahr Støre som personer, har et meget stort ansvar for den situasjonen landet er i.

Den islamske staten er på defensiven i Syria, til tross for vedvarende støtte fra USA, Tyrkia og oljediktaturene,og mye tyder på at organisasjonen har evakuert en del av lederne sine til Libya for å fortsette kampene derfra. Det skal visstnok også gjelde den sjøloppnevnte kalifen, Abu Bakr al-Baghdadi, ifølge Fars News. Hvis det er tilfelle, må han ha fått hjelp fra utenlandske makter, i det minste fra Tyrkia.

Med betydelige baser i Libya ligger veien åpen for flere terrorangrep mot Europa. Så Norges og NATOs krig i 2011 er «en gave som fortsetter å gi».

Bakgrund
Under 2011 när Muhammar Gaddafi vägrade att lämna över som ledare i Libyen, lyckades USA få igenom en resolution i FN:s säkerhersråd om en flygförbudszon, som de överträddes mycket kraftigt av NATO, där svenska Jas Gripen rekognoserade 25 procent av bombmålen, som slog ut stora delar av Libyens infrastruktur. Detta var enligt doktrinen R2P ”Responsibility to Protect”, som användes för en så kallad ”humanitär intervention”. Det är samma doktrin som USA & Co velat tillämpa i Syrien, men som Ryssland och Kina stoppat till gagn för världsfreden och respekt för FN-stadgan och FN.
En stor andel av flygspaningarna utfördes av svenska Gripen-plan.
”Responsibility to Protect”(R2P)-doktrinen hävdar att vissa brott mot mänskliga rättigheter eller säkerhet är så allvarliga att de överskrider folkrätten och FN-stadgan. Detta synsätt stöds inte av en majoritet av världens stater och är inte förenligt med FN-stadgan. (Rwanda-fallet och liknande kan kanske vara ett undantag, efter beslut av säkerhetsrådet i så fall). Så mycket är klart att läget i Libyen ej tillät någon R2P. Och beslut ska tas av FN:s säkerhetsråd och inte av ett medlemsstat.

Hur ser det då ut efter den ”humanitära intervention”?
* Globalresearch (10/6 2014) ger belägg för att den USA-stödda oppositionen som störtade Gadaffi till stor del bestod av al-Qaida, som nu har stort inflytande i Libyen. * Enligt ”Libya Body Count” dödades 469 människor i krigshändelser i juli 2014.
* Huvudstaden och en stor del av landet kontrolleras av al-Qaidaliknande grupper.

Kaos råder i oljeindustrin. Libyens ekonomi är beroende av olja. Strax efter kriget gladde sig västerländska medier åt att oljeanläggningar inte skadats då NATO bombade befolkningen och Libyens krigsmakt. Oljeproduktionen var då nästan normal på 1,4 miljoner fat/dag. I juli 2013 tog dock beväpnade, regeringsanställda vakter uppror och tog kontroll över oljeterminaler i öster som de skulle skydda. Där, nära Benghazi produceras den största delen av Libyens olja som via rörledningar går till export.

När regeringen förlorade kontrollen över oljeterminalerna minskade produktionen och exporten kraftigt. Sedan en väpnad stam gruppen tog kontroll över två oljefält i söder blockerades oljeflödet till terminaler vid kusten i nordväst. Stammens ockupanterna krävde högre lön och gick ut i strejk för att kräva lön och ett slut på korruptionen. Resultaten idag är att Libyen tar upp blott 150.000 fat sin kapacitet på 1,6 miljoner fat, dvs mindre än 10% jämfört med under Gaddafis tid. Exporten har sjunkit till 80.000 fat per dag.

Libyen är en konstgjord stat liksom en stor del av Mellanöstern och Afrika, konstruerad i den koloniala eran första världskriget av Italien. Det styrs genom konsensus bland många stammar. Gaddafi valdes i en lång process med röstning av stamäldste. När han mördades och hans familj jagades bort tvingade NATO igenom ett styre regeln genom nationella övergångsrådet (NTC), som dominerades av Muslimska brödraskapet.

I augusti förra året valdes ett nytt parlament dominerat av Brödraskapet liksom i Morsis Egypten och i Tunisien. Dagliga överfall och strider genomförs över hela landet för att uppnå lokal kontroll av allt att döma laglösa band, beväpnade för första gången under kriget med moderna vapen som finns på drift i stora mängder. Här finns utländska al-Qaida och andra jihadister. Huvudstaden Tripoli kontrolleras av många beväpnade gäng. Det pågår väpnad strid mellan lokal stam-milis och Brödraskapet som styr staten. Ledare i provinserna Cyrenaika och Fezzan överväger att bryta med Tripoli. USA har främjat ett övertagande över hela den muslimska världen från Egypten över Tunisien till Syrien av det hemlighetsfulla Muslimska brödraskapet som en del av sin långsiktiga strategi. Men den Saudi-stödda militärkuppen mot president Muhammed Morsi i Egypten i juli visar att den strategin har vissa problem.

Etniska berber, vars milis ledde anfallet mot Tripoli under 2011, tog tillfälligt över parlamentsbyggnaden i Tripoli. Eftersom USA och NATO inte vill ha egna stridande förband på marken gav de i stället fritt vapen till alla rebeller som kunde skjuta på Gaddafi regeringstrupper. De har kvar sina vapnen och Libyen beskrivs av en fransk journalist nyligen hade varit där som ”världens största vapenbasar i det fria” där vem som helst kan köpa moderna NATO vapen.
De flesta utlänningar har flytt Benghazi sedan den amerikanske ambassadören mördades i amerikanska konsulatet av jihad milismän i september 2012.

Böckerna ”Sloughing towards Sirte: NATO’S war on Libya and Africa av professor Maximilian Forte och ”Libyens geopolitik” av professor Ola Tunander ger värdefull information om krigets bakgrund och demolerar de uppgivna motiveringarna för kriget. Forte visar att det inte fanns ”massvåldtäkter” begångna av ”Kaddafis styrkor” – som påståtts av Susan Rice och Hillary Clinton men senare vederlagts av Amnesty International, FN och även av USA:s armé. När Nato invasionen började bombade med franska jetplan fanns en liten styrka från Libyens armé utanför Benghazi, inte alls tillräckligt för att genomföra ett ”folkmord” som hävdats.

Bilden av massakerade fredliga demonstranter i Benghazi i början av 2011 är helt felaktig skrive Forte. I själva verket ”brände rebeller polisstationer, bröt sig in i säkerhetstjänstens byggnader, attackerade regeringsbyggnader från början” medan myndigheterna svarade med ”tårgas, vattenkanoner och gummikulor Först när rebellerna hade intog Benghazis militärförläggningar, plundra dess vapen, och börja använda dem mot regeringsstyrkor så började dessa att agera.

Trots mediarapporter fanns inga tecken på bombräder mot demonstranter, vilket även förre försvarsministern Robert Gates medgav. De libyska regeringsstyrkorna hade inte utfört massakrer mot civilbefolkningen. Man förvrängde Kadaffis erbjudande om amnesti för dem som la ned vapnen.

Och vi vet också att Libyen från att ha haft Afrikas högsta levnadsstandard, fri utbildning och sjukvård och trots ökenklimatet en förhållandevis hög grad av självförsörjning av livsmedel samt en självständig utrikespolitik har landet förvandlats till en svag och beroende klientstat som är på väg att sälja ut sina oljetillgångar.

Libyens roll hade en viktig roll i tillkomsten av Afrikanska unionen (AU).. Detta inkluderade investering på flera miljarder petrodollar i industriell utveckling över kontinenten, skapandet av en afrikansk kommunikationssatellit, och massiva ekonomiska bidrag till Afrikanska utvecklingsbanken och Afrikanska valutafonden – institutioner som utformats speciellt för att utmana hegemonin hos starkt USA-beroende Internationella valutafonden och Världsbanken. Kadaffi ville använda libyska oljepengar för att hjälpa Afrika industrialisera och ändra på dess roll den globala ekonomin som en leverantör av billiga råvaror.

Samtidigt växte Kinas investeringar i Afrika från 6 miljarder dollar 1999 till 90 miljarder tio år senare, vilket försköt USA som kontinentens största handelspartner. USA såg behov av ökad militär närvaro i Afrika. Och Gaddafi motsatte sig USA:s satsning på allt fler militärbaser i Afrika.

2012 hävdade chefen för AFRICOM att ”de militära operationerna gjorde det möjligt att få militär relation med Libyen, som inte funnits tidigare”. Han föreslog att en amerikansk bas skulle etableras i landet (Kaddafi ha stängt både de amerikanska och brittiska baser kort efter att ha kommit till makten år 1969). President Obama meddelade att soldater snabbt skulle utplaceras i fyra afrikanska länder och att hela 14 militära övningar skulle ske i Afrika det kommande året.

Vid valet i juli 2012 deltog färre än hälften av de röstberättigade.
Kandidatur till valet var förhindrad för: arbetare (ett profesionellt yrke krävdes), alla som någonsin arbetat på i någon nivå av regeringen mellan 1969 och 2011 (om de inte kunde visa ”tidigt och tydligt” stöd för upproret), alla som bedrivit tudier av Kadaffis gröna bok, och alla som fått någon ekonomisk fördel av Kaddafi. En advokat noterade att dessa restriktioner diskvalificerade tre fjärdedelar av den libyska befolkningen från deltagande. Andra nya lagar förbjöd spridning av ”nyhetsinslag rykten eller propaganda” som kan ”orsaka skada för staten”, med straff på upp till livstids fängelse, och fängelse för den som sprider information som ”kan försvaga medborgarnas moral” eller för den som ”angriper 17 februari revolutionen, islam eller staten och dess institutioner”.

Dominerande massmedia och även många i vänstern menar att USA:s krigspolitik i t.ex. Irak och Libyen varit ett fiasko. Kanske är det tvärtom. Det kaos uppstått gör det lättare för USA att spela ut olika grupper mot varandra (ofta i det fördolda via CIA) och tillvara sina intressen. Varför tro att USA vill ha ordning, demokrati och stabilitet? Ibland är kaos bättre! Att söndra och härska… Och USA:s inflytande är nu mycket större i Irak än i Libyen av allt att döma än innan krigen började

Ledarskribenten Gunnar Jonsson skrev i DN i april förra året i ledaren ”Vapenbasaren en tummelplats för extremister” att ”Centralmakten är svag och ”ordningen” upprätthålls av lokala miliser som gör som de vill, trots att de mest består av före detta rebellsoldater som får lön ur den välfyllda statskassan. . Han skriver ändå ””Natos ingripande mot Kaddafi var nödvändigt”?

Vems intressen företräder DN:s etablerade ledarskribent då han skriver”Natos ingripande mot Kaddafi var nödvändigt”?. Varför ska Sverige närma sig krigsorganisationen NATO som banade vägen för kaoset i Libyen? Och är kaoset i Libyen och Irak samt USA:s insatser för att destabilisera Syrien en medveten sträva efter att via kaos få inflytande? Är det en alltför cynisk tanke?